Religion

Fenomenet participation mystique hos kiwai-papuanerna i arbetet

Essäer

Skrivet av Nina Michael

nov112014

Merlin och riddarenDu förstår, sa pappan. Idén med alltihop är att hitta havets hemliga lagar. Jag måste förstå det för att kunna tycka om det. (Tove Jansson)

Jag läste första gången om fenomenet participation mystique i Carl G. Jungs omfattande verk Psychologische Typen (Psykologiska Typer). Jag blev fascinerad av tanken på att det är möjligt att uppfatta världen annorlunda, nämligen kollektivt. Jag förstod plötsligt naturfolks ideologier på ett nytt sätt, något som dittills varit främmande för min individuellt präglade läggning. Det var som om dörren öppnats till en ny dimension där individen upplever sig som en del av universum och känner sig förbunden till allt och alla, känslan av vi istället för jag som en separat del av allt annat. Därför ville jag skriva uppsatsen om hur fenomenet participation mystique tar sig uttryck i Gunnar Landtmans forskning Ett sagoland och dess infödingar (1931) och begränsar mig till arbetslivet.

Eftersom begreppets uppfinnare Lucien Lévy-Bruhl ansåg att infödingar var helt fångade i ett magiskt-mystiskt sammanhang lägger jag här tonvikten vid att undersöka i vilken mån infödingarna på Kiwai ön kunde skilja mellan det konkreta och det abstrakta, mellan kunskap och magisk- mystiska föreställningar. Jag vill även framhäva att vi i den ”västliga” världen lever i ett sådant magiskt-mystiskt sammanhang så att det inte endast präglar de andra, vilket allmänt antages och energiskt betonas vilket jag tar fram hos en uppdiktad forskare i vår civilitation. Jag citerar forskarna då jag använder ord som ”primitiv” och ”lågtstående” utan citationstecken trots att jag inte delar denna uppfattning eftersom de använt orden på detta sätt. Mina huvudsakliga källor är förutom föreläsningarna: Landtman Gunnar, Lévy-Bruhl Lucien, Jung Carl G. och Gruberg Elmar.

Diversity in the definitions of truth

Essäer

Skrivet av Carsten Palmer Schale

nov072014

the creation av Rig VedaRig Veda 1.164.46c states as an axiom, ”Truth is one; the wise call it by many names.” Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages in legitimizing that fact? If it is the latter, why does it legitimize the many names, by qualifying those who do it as wise people? How does it become wisdom to name the one truth by diverse names? What are the purpose and criterion, by which the Vedic sage presumes to make such authoritative statements? I think the basic purpose of the presumed authority of the Vedic author of the statement was his will to social peace and harmony as the normative working principle and criterion of the function of authentic faith and religion. He was realistic enough to recognize the inevitability of ethno-religious diversity, but he was also intuitive enough to perceive the unity of analogy underlying all the confusing diversity. Thus, this became his alternative mantra to the vision of America, which its founding fathers famously formulated as ‘Et pluribus unum.’

How the One Truth gets Diverse Names

To account for this phenomenon, we shall have to consider two experiential analogies. Let us first observe what a straight rod looks like when it is placed in a see-through glass-jar of clear water. In the medium of the air we breathe, the rod looks straight. However, from the point of its contact with water, it looks crooked, fractured or broken. The rod remains one and the same; the observers are also the same; only the media, through which we view the rod, have changed and become two, instead of one. The change or difference in the medium makes the same rod look like two different rods.

De sökande galningarna

Essäer

Skrivet av Bertil Falk

okt122014

Drukpa kunleyDe flesta läsare känner till Buddha och buddhismen. Begrepp som yoga, karma och nirvana är i dag knappast främmande för svenska läsare. Här ska jag berätta om en rad märkliga yogier, som alla har det gemensamt att de sökte och uppnådde det tillstånd, där de enligt Buddhas teorier om varandet genomskådar tillvarons meningslöshet, transcenderar lidandet, ser Det Klara Ljuset och blir ett med alltings totalitet, helheten – det stadium som vi förknippar med ordet nirvana och som motsvarar hinduismens moksha.

De människor vi här ska ägna vårt intresse, kallas siddhor eller mahasiddhor, vilket helt enkelt betyder perfekta människor. De har också kallats ”galna yogier”. Det har att göra med att deras metoder för att uppnå det eftersträvade stadiet av klarsyn inte sällan kan te sig lite vanvettigt för omgivningen.

Det mest intressanta med dessa spjutspetsar i den andliga tillvaron är att de uppnår det eftersträvade tillståndet på olika sätt som är knutna till den egna, individuella situationen i livet.

Enligt traditionen var dessa sökare 84 stycken (ibland 85). Listorna över dessa människor varierar och alla listor upptar inte exakt samma namn. De flesta av dessa sökare var indiska män, som levde under perioden 600 – 1100 efter vår tideräknings början, men det finns också kvinnor på någon lista.

Låt oss ta exemplet med Tsaluka – en riktig latmask. Antingen låg han och slöade eller också låg han och sov. En indisk Kronblom. Folk föraktade honom och han hamnade utanför samhället. Han hade inget sofflock att slöa på utan lade sig på ett ställe där han var säker på att få vara i fred, nämligen i en grav. Hur kunde denne Tsaluka uppnå nirvana? Den sedelärande berättelsen avslöjar att en yogi kom till gravplatsen och gav Tsaluka följande råd:

Europa ett asiatiskt randområde?

Essäer

Skrivet av Bo I Cavefors

okt012014

Rémi BragueGeografiskt är Europa ett asiatiskt randområde, en kontinent präglad av starka spänningar mellan bysantinskt och över södra delen av detta euro-asiatiska flarn och att den hellenistiska Medelhavskulturen råder i sydost.

Kristendomens och islams källor finner man i judisk religion men kanske framför allt i den grekisk-hellenistiska filosofin och naturvetenskapen, men islam och Europa har skilda förhållningssätt till detta gemensamma ursprung. Till skillnad från islam erkänner Europa Jerusalem och Aten som de platser varifrån vetskapen om det gudomliga och vetskapen om det fattbara, kommer. Historiskt och kulturellt kan detta kallas för ”romarnas väg”.

Så menar i vart fall Sorbonneprofessorn Rémi Brague, katolik, specialist på Platon, Aristoteles och medeltidens filosofi, i en bok med titeln Europé, la voie romaine (Criterion, Paris 1992).

Gud och fysikens lagar

Essäer

Skrivet av Bo I. Cavefors

sep202014

Guds ögaAugustinus och Thomas ab Aquino åberopas allt flitigare av naturvetenskapernas entusiaster när det gäller att förklara det oförklarliga, dvs att kedjan av förklaringar om kosmos, om världen och om människan, om tillvarons mening, ja om det mesta faktiskt slutar där det började, med Gud. Eller med ”någon naturens högsta lag” som professorn i teoretisk fysik, australiensaren Paul Davies formulerar det i sin bok I huvudet på Gud. Den vetenskapliga grunden för en lagbunden värld (Översättning av Hans-Uno Bengtsson, Prisma Bokförlag 1993). Davies skriver om alla dessa mystiska och till synes oförklarliga fenomen vilka sedan urminnes tider väglett människan mot gott och ont ända fram till den tidpunkt då allt plötsligt måste förklaras ”naturvetenskapligt”.

Invecklat? Ja, men knappast så invecklat som Davies hävdar att det är när han skyller ifrån sig med att naturvetenskaparna tidigare varit ointresserade av metafysik därför att detta varit ett område uteslutande förbehållet ”religionen”. Med det singulära ”religionen” menar Davies förmodligen de gamla grekerna, judendomen, kristendomen och islam, men faktum är att frågan om meningen med livets Vara även intresserat och intresserar människor, folk, som lever helt bortom just dessa religioners verklighet och inflytande. De är intresserade därför att det är omöjligt att älska, äta frukost, gå till arbetet eller att roa sig frampå nattens småtimmar om inte all denna aktivitet kan förankras till ett meningsfullt, allt övergripande sammanhang.

“Guds ord bär inte bojor.” Tankar vid ett bortglömt 80-årsjubileum

Essäer

Skrivet av Thomas Notini

sep142014

Karl BarthI Berlin-Marienhof finns en kyrka med namnet ”Martin-Luther-Gedächtniskirche”. Inget särskilt anmärkningsvärt, skulle man kunna tycka – alltså detta, att en kyrka i Tysklands huvudstad ägnas minnet av den man som lade grunden till den europeiska reformationsrörelsen.

Flera andra kyrkor, i Tyskland såväl som i andra delar av världen, bär med större eller mindre rätt Luthers namn. Men med denna kyrkobyggnad – som klarade sig undan bombanfallen vid krigsslutet – förhåller det sig litet speciellt, för att använda ett understatement. Byggtiden är 1933-1935. Arkitekten var helt besjälad av den nya nazistiska statsideologin, och uppdraget att bygga hade kommit från den nybildade protestantiska kyrkoorganisation som hade anslutit sig fullt ut till den nazistiska ideologin och som blev känd under namnet ”Deutsche Christen”, ”de tyska kristna”. Och avsikten var knappast att resa ett minnesmärke över Martin Luther.

I kyrkan, som är byggd i ett slags tung senjugendstil, fanns ursprungligen inflikade i den fasta dekoren även renodlat nazistiska symboler såsom hakkors, men dessa avlägsnades efter kriget. Därmed var dock bara de allra mest ofrånkomliga retuscheringarna gjorda. Man behöver inte betrakta inredningens detaljer länge för att bli varse det gruvliga budskap byggnaden en gång avsåg att förmedla. Den träsnidade, cylinderformade predikstolen har en relief som skall föreställa Jesu bergspredikan. Bland de lyssnande gestalterna kring Jesus finner vi en SS-soldat, en SA-man och en Hitlerjugend-yngling. Dopfunten, också den i snidat trä, har en sockel som pryds av några stående figurer, däribland en uniformerad SA-man, med uniformsmössan i hand och med böjt huvud, såsom i bön.

Man har velat säga oss: Se, här är de riktiga kristna! Se här, vem och vad som nu bär upp den kristna kyrkan, med dess förkunnelse och dess sakrament! Och vad Jesus anbelangar – nu får ni lära er, att han bara är metaforen för en ledare och lärare av helt annat slag än den ni hittills följt!

Kyrkobyggnaden blev alltså inte jämnad med marken efter kriget – vilket hade varit ett fullt möjligt alternativ – men den har lämnats i stort sett utan underhåll sedan krigsslutet, och där hålls knappast några gudstjänster längre. Den krympande evangeliska församling, till vilken den formellt hör, har velat göra den till ett minnesmärke – här med det svåröversatta tyska ordet ”Mahnmal”: ett historiskt minne till maning och varning inför framtiden och kommande släkten. Istället för gudstjänster hålls utställningar, konserter och andra aktiviteter, alla med anknytning till Förintelsen och andra världskrigets fasor.

Den gudomliga dialogen

Essäer

Skrivet av Mikael Palm

aug242014

Tystnaden”Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog med Gud. Författaren är FN:s före detta generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905-1961) som dog för drygt 53 år sedan i en flygkrasch i dagens Zambia. Orden är tagna ur hans efterlämnade verk, Vägmärken – ”en sorts ’vitbok’ rörande mina förhandlingar mellan mig själv – och Gud”. Om Augustinus skiljde på två typer av existentiella frågor – vem är jag och vad är jag – kan man i Vägmärken lägga märke till en förskjutning av den senare frågeställningen till: Vad är jag i relation till Dig? 

Till skillnad från andra troende (exempelvis Pascal eller Augustinus) är verket skrivet under hela Hammarskjölds livstid – ingenting är bestämt utan författaren söker kontinuerligt styrka i ordet och i dialog med Gud. Dialogen ger verket en tyngd och riktning; kompositionen liknar en vattenström – evigt föränderlig och alltid mottaglig för läsarens självbespegling. Verket består av en samling korta skönlitterära meditationer som blir allt kortare med tiden och mot slutet förkortas gestaltningen till haikuns enkla form. När läsaren först träffar författaren är han tjugo år och ”drivs in i okänt land” där marken blir allt hårdare. Tankarna kretsar kring tvivel och ångest vilket även ger språket en hårdare klang: han har sett ”[djur] flyta med strömmen i kamp om ruttnande matrester. Sett dem göra sitt svep för att undersöka kondomen som efter helgerna drivit runt i bakvatten […]” Hammarskjöld söker brytpunkter i vardagen där språket kan förvandla det allmänna till det personliga; texten skalas av allt oväsentligt. 

Serpent’s feet are the motion – Gnosis och gnosticism hos Current 93

Essäer

Skrivet av Ola Wikander

jul272014

Här har vi en avbildning av en sådan antik Abraxas-sten.När de koptiskspråkiga texterna från Nag Hammadi i Egypten upptäcktes 1945 trodde man nog inte att ett resultat av detta skulle bli påverkan på den moderna musikform som kallas Neofolk. Det blev mycket snabbt klart att texterna var av enorm betydelse för den tidiga kristendomens historia och även för att beskriva det allmänna religiösa klimatet under senhellenismen, men historiens vägar äro outgrundliga.

Current 93 och dess drivande kraft David Tibet hade i sina texter under en period mycket tydlig påverkan från en typ av religion som idag kan framstå som en smula ovanlig, nämligen den gnostiska. Begreppen ”gnostisk” och ”gnosticism” har under senare år ifrågasatts av diverse forskare (bland annat Michael Allen Williams), som anser begreppen vara otillfredsställande. Men detta är en inomvetenskaplig och mycket teoretisk debatt som jag inte ger mig in på här. De gnostiska rörelserna var olika religiösa riktningar i början av vår tideräkning (vissa ett sorts kristna, andra mer judiskt orienterade och ytterligare några mer påverkade av platonismen) som hade det gemensamt att de såg vår värld som ett fängelse, som en fallen verklighet som döljer sanningen från oss. Och den verkligheten är Gud – inte den vanlige skapargud som många religioner tänker sig, utan en fullständigt transcendent, absolut Fader som på intet sätt kan beskrivas. En del av de gnostiska religionerna tänkte sig en skillnad mellan denne sanne Gud och den lägre skaparguden, som de ibland kallade Demiurgen eller Yaldabaoth. Gnostiker av olika schattering såg insikten i denna världens belägenhet, Gnosis, som den enda frälsningen, som befriar oss ur materien och åter låter oss nå vårt ursprungliga väsen, den eviga och odödliga gudomliga världen, ofta kallad Pleroma (fullheten).

Och just fynden i Nag Hammadi gav oss en direkt tillgång till gnostiska texter i mängder. Alla texterna därifrån är förvisso inte gnostiska (den kändaste av dem, Thomasevangeliet, är inte rakt ut gnostiskt även om det i vissa avseenden pekar i den riktningen)

Den burmanska pagankulturen och kungariket

Essäer

Skrivet av Tarja Salmi Jacobson

jul172014

Den burmanska PagankulturenSydostasiens fastland var uppdelat i stamområden och mindre furstendömen som ständigt förde fälttåg mot de kringliggande grannområdena. Redan under 800-talet invandrade burmaner norrifrån och gjorde Pagan till områdets huvudstad, i väster om floden Irrawaddy. Då var den lokala kulturen indiskt präglad av mahayanabuddhismen med hinduiska inslag, men i Pagan dominerade en buddhistisk inriktning, ari-sekten med ormkult.

Burmaners kung Anawratha (1044–1077 e.v.t) som hade stora planer för sitt kommande rike ville bland annat införa religiösa reformer och sände därför bud till monkungen i söder med begäran om att få ett komplett exemplar av hinayanabuddhismens kanoniska skrifter på pali. När hans begäran avslogs skickade Anawratha iväg en krigsstyrka och erövrade monhuvudstaden Bago (Pegu) år 1057. Han deporterade alla dess invånare till Pagan som blivande arbetskraft, tog hela monkungens hov och alla hinayanamunkar han kunde ta med sig som krigsbyte. Hela skriftsamlingen lastades på 32 vita elefanter och därtill buddhistiska reliker från templen i nedre Burma.

Huset med de många rummen En ekumenisk exposé

Essäer

Skrivet av Thomas Notini

jul132014

Hagia Sofia, Istanbul. Foto: Thomas Notini1. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. (Johannesevangeliet 14:2-3)

De här orden av Jesus har vållat åtskillig diskussion bland bibelforskare. Vad menar Jesus med ”de många rummen”?

Detta är en del av det stora avskedstal Jesus håller till sina lärjungar, det som också innehåller hans förbön för dem, en förbön, där frågan om enhet och sammanhållning tycks vara något som han särskilt oroar sig för:

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Johannesevangeliet 17:21)

Många bibelforskare tycker sig här se något mycket mänskligt. Lärjungarna framstår som sinsemellan väldigt olika personligheter, olika viljor. Jesus tycks ha varit medveten om detta, och han såg också vilka risker det innebar för framtiden. Den spänning som fanns mellan Jesu lärjungar skulle snart, mycket snart, medföra att den kyrka som bär hans namn gick i skilda banor, med konflikter och splittringar som följd. Men idag, när vi blickar ut över det stora och vittförgrenade träd som den världsvida kristna kyrkan är, kan vi ändå se inte bara splittring och konflikt utan också en rikedom, en enhet i mångfalden, som borde kunna ge ömsesidig inspiration och uppbyggelse.