Kurt Wallander och musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser ...

Av: Bengt Eriksson | 10 december, 2009
Gästkrönikör

Tegelbacken, centrala Stockholm, september 1930

Det sprakar blått kring ledningarna ovanför en spårvagn som passerar en växel. Vagnen kränger – och två medelålders herrar stående där inne kolliderar. Båda lyfter beklagande sina hattar. Sammanstötningen resulterar ...

Av: Björn Gustavsson | 02 april, 2014
Gästkrönikör

Albert Herranz – Dikter

Albert Herranz (Stockholm, 1970). Jag har bott hela mitt liv på en medelhavsö och detta har präglat mitt skrivande. Min värld är liten, en människas mått, så liten att du ...

Av: Albert Herranz | 26 mars, 2012
Utopiska geografier

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | 28 december, 2012
Lund har allt utom vatten

Birgitta Trotzig, ett ungdomsminne



altFörsta gången jag läste Dykungens dotter satt jag på en uteservering i Berlin. Det var en märklig kontrast. Berlins varma sommarkväll insvept i öl och frityrdoft ställdes mot Birgitta Trotzigs Kristianstad: staden som "låg sankt byggd på dy-öar i en trögflytande å som förenade två stora kärrsjöområden, väldiga grunda sjöar igenvassade och omgivna av snårskogsbälten".

Staden där länsfängelset reste sig om "ett väldigt naket stendjur". Staden insvept i unken lukt och stillastående värme.
Kristianstad var staden jag hade lämnat och aldrig skulle återvända till. Jag var tjugo år gammal och ute på min första ensamresa i Europa, en flackande tillvaro med billiga vandrarhem och oändliga tågresor. En slags flykt från barndomsstaden i nordöstra Skåne som jag trodde var unik men som så många har gjort före mig som ett led i processen att bli vuxna. Aldrig skulle jag återvända till Kristianstad!

 

Den där kvävande staden där jag hade nött varje gatsten med mina fötter, vandrat fram och åter på de två affärsgatorna till leda. Jag tyckte att det var en outhärdlig stad, liten och tråkig och inte ens användbar att skriva om. Och så kom detta. Birgitta Trotzigs Kristianstad var liksom min stad en avskyvärd plats, men där på de gulnade sidorna i Dykungens dotter blev den också lockande. En skimrande, mörkt glänsande stad, nästan magisk. En stad som talade till mig. En stad som låg långt ifrån min utslitna inre bild, samtidigt som jag kände igen den mycket väl.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Birgitta Trotzigs språk slukade mig fullständigt. Jag har aldrig, varken förr eller senare, varit med om en ton som har gripit mig så som den i Dykungens dotter. Meningen var att jag skulle ta en kopp kaffe på den där uteserveringen och sedan vandra vidare, det var första gången jag var i Berlin och staden borde vara överväldigande. Men boken tog över. Jag satt kvar och läste medan människor runt mig reste sig och andra satte sig, jag satt kvar när de dukade undan min kaffekopp och när det mörknade och när en mjukt fuktigt sommarregn började falla utanför det lilla utskjutande taket jag satt under. Jag satt kvar. Ironiskt nog. Här var allt jag hade längtat efter: Storstadsbruset, Berlin, Världen! Och då sjönk jag alltså ner i en pocketutgåva från 1985 där min hemstad hade huvudrollen.
Birgitta Trotzig har efter det varit den författare som jag återvänder till allra oftast. När vi lägger förslag på kanonlitteratur på Författarskolan är det alltid hennes böcker jag föreslår. När jag går förbi hennes lilla gathus på gränden i Lund klappar mitt hjärta extra hårt.

Nu har hon gått bort och det gör ont. Men hennes böcker finns kvar, hennes skimrande språk fortsätter att flyta över sidorna som en långsam men levande flod, en evigt rinnande Helge å. Och jag hoppas och tror att folk kommer att fortsätta att låta sig slukas av det.

Ulrika Sandberg

Ur arkivet

view_module reorder

Benjiamin 2

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 21 augusti, 2011

Jelinek mellan brutalitet och skärpa

Jelinek mellan brutalitet och skärpa Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.

Av: Anders Forsberg | Litteraturens porträtt | 03 september, 2006

Matematikern som knäckte Enigma

I takt med att Alan Turings postuma berömmelse vuxit har det kommit en flod av böcker, pjäser och filmer om mannen som knäckte tyskarna Enigma-kod, nu senast The Imitation Game ...

Av: Ivo Holmqvist | Media, porträtt | 19 januari, 2015

Succé igen för ”Så mycket bättre”?

Timbuktu sa det egentligen redan i TV 4:s ”Nyhetsmorgon” för ett tag sedan: ”Tänk dig E-Type tolka Wiehe!”.   Och det är precis den tanken som kittlar mest med uppföljaren ...

Av: Johan Svensson | Gästkrönikör | 27 oktober, 2011

Veckan från hyllan. Vecka 4-2012

Kommer ni ihåg låten ”Konserverad gröt? ”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!” Den skrevs under en oskyldig tid, då ingen ens i sina vildaste ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 21 januari, 2012

Glenn Ford - Hjälte både på film och i verkligheten

Glenn Ford - hjälte både på film och i verkligheten Som Tidningen Kulturen berättat i notisform tidigare, så avled skådespelaren Glenn Ford vid 90 års ålder den 30 augusti ...

Av: Niclas Samuelsson | Filmens porträtt | 19 september, 2006

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 11 januari, 2007

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.