Den sjunkande Petrus, 1947. Källa: Västerbottens museum

Victoria Nygren och barnatron i måleriet

Det finns målare som inte har någonting gemensamt med dagens eller gårdagens konst, de skapar sina verk utan att bekymra sig om andras uppfattning eller vilka populära stilideal som råder ...

Av: Lena Månsson | 12 oktober, 2015
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Veckan 42 2012

Veckan har inte saknat komiska och dramatiska poänger. Ibland var det svårt att veta vilket var vilket. Som en Saudiarabien genomförde en kampanj mot bröstcancer – utan kvinnor. Istället med ...

Av: Gregor Flakierski | 13 oktober, 2012
Veckans titt i hyllan

En hållbar barnlitteratur?

Att vara dogmatisk och skriva tydliga världsförbättrarbudskap i skönlitterär text är den åttonde dödssynden i dag. Är det därför det kommer ut så få skönlitterära barnböcker om klimatet och miljön? ...

Av: Marja Beckman | 11 april, 2014
Gästkrönikör

Efter ankomsten till Jakobstad, Selma, stående med yngre systern Hilma

En alldeles särskild plats

Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn ...

Av: Thomas Wihlman | 14 januari, 2016
Kulturreportage

Birgitta Trotzig, ett ungdomsminne



altFörsta gången jag läste Dykungens dotter satt jag på en uteservering i Berlin. Det var en märklig kontrast. Berlins varma sommarkväll insvept i öl och frityrdoft ställdes mot Birgitta Trotzigs Kristianstad: staden som "låg sankt byggd på dy-öar i en trögflytande å som förenade två stora kärrsjöområden, väldiga grunda sjöar igenvassade och omgivna av snårskogsbälten".

Staden där länsfängelset reste sig om "ett väldigt naket stendjur". Staden insvept i unken lukt och stillastående värme.
Kristianstad var staden jag hade lämnat och aldrig skulle återvända till. Jag var tjugo år gammal och ute på min första ensamresa i Europa, en flackande tillvaro med billiga vandrarhem och oändliga tågresor. En slags flykt från barndomsstaden i nordöstra Skåne som jag trodde var unik men som så många har gjort före mig som ett led i processen att bli vuxna. Aldrig skulle jag återvända till Kristianstad!

 

Den där kvävande staden där jag hade nött varje gatsten med mina fötter, vandrat fram och åter på de två affärsgatorna till leda. Jag tyckte att det var en outhärdlig stad, liten och tråkig och inte ens användbar att skriva om. Och så kom detta. Birgitta Trotzigs Kristianstad var liksom min stad en avskyvärd plats, men där på de gulnade sidorna i Dykungens dotter blev den också lockande. En skimrande, mörkt glänsande stad, nästan magisk. En stad som talade till mig. En stad som låg långt ifrån min utslitna inre bild, samtidigt som jag kände igen den mycket väl.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Birgitta Trotzigs språk slukade mig fullständigt. Jag har aldrig, varken förr eller senare, varit med om en ton som har gripit mig så som den i Dykungens dotter. Meningen var att jag skulle ta en kopp kaffe på den där uteserveringen och sedan vandra vidare, det var första gången jag var i Berlin och staden borde vara överväldigande. Men boken tog över. Jag satt kvar och läste medan människor runt mig reste sig och andra satte sig, jag satt kvar när de dukade undan min kaffekopp och när det mörknade och när en mjukt fuktigt sommarregn började falla utanför det lilla utskjutande taket jag satt under. Jag satt kvar. Ironiskt nog. Här var allt jag hade längtat efter: Storstadsbruset, Berlin, Världen! Och då sjönk jag alltså ner i en pocketutgåva från 1985 där min hemstad hade huvudrollen.
Birgitta Trotzig har efter det varit den författare som jag återvänder till allra oftast. När vi lägger förslag på kanonlitteratur på Författarskolan är det alltid hennes böcker jag föreslår. När jag går förbi hennes lilla gathus på gränden i Lund klappar mitt hjärta extra hårt.

Nu har hon gått bort och det gör ont. Men hennes böcker finns kvar, hennes skimrande språk fortsätter att flyta över sidorna som en långsam men levande flod, en evigt rinnande Helge å. Och jag hoppas och tror att folk kommer att fortsätta att låta sig slukas av det.

Ulrika Sandberg

Ur arkivet

view_module reorder

Skammen

Innledning Gitt at vi forstår hva som menes med ‘atferd’, så er menneskelig atferd verdi – og normstyrt. En verdi er om hva som virkelig teller for oss mennesker, som at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 december, 2014

Turistens samvetskval. Ett reportage från Tunisien

Om man hatar sand och skyr solen är Tunisien antagligen inte det första resmålet på listan. När min mamma ringt upp mig några månader tidigare och frågat vad jag visste ...

Av: Linda Bönström | Resereportage | 24 juli, 2010

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 24 maj, 2017

August Strindberg och Nils Andersson – en hållbar vänskap

Att skaffa vänner och att behålla dem var inte Strindbergs bästa gren. Exempel på detta saknas inte: Heidenstam, Carl Larsson, af Geijerstam, Ola Hansson och Laura Marholm är några som ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 19 september, 2011

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 maj, 2014

Locus meditationis

En diktares svårighet …

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 01 september, 2017

En dansk möbelklassiker: Hans J Wegner

Alldeles nyss råkade jag komma över en trevlig kompakt bok i en serie om designklassiker. Den här handlar om hundra stolar från 1900-talet, med ett uppslag åt varje: de slitstarka ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 26 september, 2014

Tegelbacken, centrala Stockholm, september 1930

Det sprakar blått kring ledningarna ovanför en spårvagn som passerar en växel. Vagnen kränger – och två medelålders herrar stående där inne kolliderar. Båda lyfter beklagande sina hattar. Sammanstötningen resulterar ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 02 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts