Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | 12 augusti, 2014
Essäer

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | 26 februari, 2013
Gästkrönikör

Ernst Jüngers Glasbin

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte ...

Av: Tobias Harding | 13 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Contemplando nello specchio di Dioniso av Fernando Mastropasqua

Parnassos toppar

"Tragedins födelse" från 1872 är för den breda allmänheten kanske mest känt för att ha populariserat de konstnärliga motsatsparen det dionysiska och det apolloniska. Nietzsche var ingalunda först ut ...

Av: Adam Johansson | 10 juli, 2015
Agora - filosofiska essäer

Birgitta Trotzig, ett ungdomsminne



altFörsta gången jag läste Dykungens dotter satt jag på en uteservering i Berlin. Det var en märklig kontrast. Berlins varma sommarkväll insvept i öl och frityrdoft ställdes mot Birgitta Trotzigs Kristianstad: staden som "låg sankt byggd på dy-öar i en trögflytande å som förenade två stora kärrsjöområden, väldiga grunda sjöar igenvassade och omgivna av snårskogsbälten".

Staden där länsfängelset reste sig om "ett väldigt naket stendjur". Staden insvept i unken lukt och stillastående värme.
Kristianstad var staden jag hade lämnat och aldrig skulle återvända till. Jag var tjugo år gammal och ute på min första ensamresa i Europa, en flackande tillvaro med billiga vandrarhem och oändliga tågresor. En slags flykt från barndomsstaden i nordöstra Skåne som jag trodde var unik men som så många har gjort före mig som ett led i processen att bli vuxna. Aldrig skulle jag återvända till Kristianstad!

 

Den där kvävande staden där jag hade nött varje gatsten med mina fötter, vandrat fram och åter på de två affärsgatorna till leda. Jag tyckte att det var en outhärdlig stad, liten och tråkig och inte ens användbar att skriva om. Och så kom detta. Birgitta Trotzigs Kristianstad var liksom min stad en avskyvärd plats, men där på de gulnade sidorna i Dykungens dotter blev den också lockande. En skimrande, mörkt glänsande stad, nästan magisk. En stad som talade till mig. En stad som låg långt ifrån min utslitna inre bild, samtidigt som jag kände igen den mycket väl.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Birgitta Trotzigs språk slukade mig fullständigt. Jag har aldrig, varken förr eller senare, varit med om en ton som har gripit mig så som den i Dykungens dotter. Meningen var att jag skulle ta en kopp kaffe på den där uteserveringen och sedan vandra vidare, det var första gången jag var i Berlin och staden borde vara överväldigande. Men boken tog över. Jag satt kvar och läste medan människor runt mig reste sig och andra satte sig, jag satt kvar när de dukade undan min kaffekopp och när det mörknade och när en mjukt fuktigt sommarregn började falla utanför det lilla utskjutande taket jag satt under. Jag satt kvar. Ironiskt nog. Här var allt jag hade längtat efter: Storstadsbruset, Berlin, Världen! Och då sjönk jag alltså ner i en pocketutgåva från 1985 där min hemstad hade huvudrollen.
Birgitta Trotzig har efter det varit den författare som jag återvänder till allra oftast. När vi lägger förslag på kanonlitteratur på Författarskolan är det alltid hennes böcker jag föreslår. När jag går förbi hennes lilla gathus på gränden i Lund klappar mitt hjärta extra hårt.

Nu har hon gått bort och det gör ont. Men hennes böcker finns kvar, hennes skimrande språk fortsätter att flyta över sidorna som en långsam men levande flod, en evigt rinnande Helge å. Och jag hoppas och tror att folk kommer att fortsätta att låta sig slukas av det.

Ulrika Sandberg

Ur arkivet

view_module reorder

Jubilerande änder

I bokhandeln (fast den är mest bara en större tidningskiosk) på Logan Airport i Boston säljs röda sockor, krus och tröjor med Red Sox-emblemet, det framgångsrika lokala baseball-laget vars historia ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 maj, 2016

Foto Bonniers

Gudsnärvaro i Lars Noréns diktning

Lars Norén är en av våra främsta dramatiker. Mindre känt för en vidare allmänhet är Noréns poetiska verksamheter. Han började som diktare i början av 60-talet har under många år ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2017

Det fullkomne liv

Følgende utsagn kan synes å være svært trivielt: at i vår egen tid gis det folk som søker etter livets opprinnelse, opphav, kilde, og slik var det også før tiden ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 januari, 2010

En essä om ingenting

”Tystnad”, svarade Murke. ”Jag samlar tystnad.” I Heinrich Bölls novell ”Doktor Murkes samlade tystnad” möter vi Murke som arbetar på en radiostation. En av hans egenheter är att han samlar på ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 september, 2012

Ett försök till verklighetsåtergivning

Alain Robbe-Grillet (1922–2008). Foto: Il Manifesto TEMA BILDNING Författaren och filmregissören Alain Robbe-Grillet har avlidit. En av 1900-talets mest originella modernister har alltså gått ur tiden. Han var verksam i över ...

Av: Mikael Andersson | Litteraturens porträtt | 07 april, 2008

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | Utopiska geografier | 13 juni, 2016

Metaltown 2011 - två dagar av metal

I år var första året som Metaltown inte arrangerades på sin sedvanliga plats i hjärtat av Göteborgs hamn. Istället hade man valt att placera festivalen på en galoppbana på Hisingen ...

Av: Linda Olsson | Kulturreportage | 03 juli, 2011

Nemesis, Allāt och den som tillägnar. Museum of Fine Arts of Lyon. Foto: Rama, Wikimedia Commons, Cc

De kloka och vackra, sataniska verserna

Det står ett vitt hus längs Fyrisån på Västra Ågatan i Uppsala som kallas Olympen. Det är mest känt genom Ture Nermans studentroman med samma namn från 1913. Huset är ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 25 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.