Paracelsus, en legend i folkmun

En knapp timmes promenad utanför Einsiedeln ligger ett typiskt schweiziskt hus med snedtak, det ligger i utkanten av en liten by, eller snarare är det bara en klunga med några få ...

Av: Crister Enander | 30 mars, 2009
Litteraturens porträtt

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | 28 september, 2012
Essäer om samhället

Författarens vardag och litteraturens överlevnad

”Nej, för all del, käre unge man, tänk ej på att ge ut från trycket Edra dikter. Ni skulle endast bli utskrattad, så omogna äro de i alla afseenden – ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2015
Stefan Whilde

Jag lever hellre med tre kvinnor

Jag har mött en och annan kvinna i mitt liv. Mor svepte in mig i flera lager nankin och födde upp mig på bröstmjölk och sagostunder. Hon var den första ...

Av: Stefan Whilde | 02 juni, 2013
Stefan Whilde

Ko-lugnt på landet



altDet är alltid mycket att göra färdigt innan "semestern" börjar och avfärden från storstaden Paris till den böljande Sörmländska lantbygden. Jobbet ska klaras av och den allra sista artikelpunkten sättas dit, kylskåpet ska rensas ut och kylen avfrostas, katten ska iväg på kattsemester hos barnens matte lärarinna... Alla räkningar ska vara betalda. Ja, det är lite stressigt det där med att hinna med allt innan jag äntligen kan ge mig av.

Ryan Air är inte heller det bästa sättet att börja semestern på. Att ta sig ut till Beauvais flygplats en och en halv timme utanför Paris har blivit en vana, deras flygplats har förvandlats under några år från ett blåsigt hangartält, till en rätt flådig, liten och hanterbar flygplats, inte alls så förvirrande som Charles de Gaulle. Men det är själva flygrestriktionerna som blivit alltmer betungande i alla fall som kvinna. Det har blivit förbjudet att ha mer än ett handbagage och allt ska in i ett visst format och inte väga mera än tio kilo. Mitt nyinköpta färgglada handbagage passade inte riktigt in.

Där hade jag dessutom pulat in de högklackade jag absolut måste ha med mig utifall... samt dator och handväska! Tant av ordning stod vid passkontrollen: "Madame, ni måste få in ert handbagage i denna mall!" Jag fick in den utan dator och handväska. "Madame, ALLT ska få plats i handbagaget!" - "Men, alla kvinnor har ju handväskor, den kommer jag ändå att ta upp igen så fort jag lämnar er", försökte jag protestera. Men hennes blick sa allt. Det var bara att packa upp och få ner vad jag kunde hos min gudskelov manliga medpassagerare som dessutom till sist lyckades trycka ner mitt bagage i "mallen". Jag bestämde mig för att på Ryan Air utövar de "könsapartheid" och lovade mig själv att aldrig flyga med dem mer. Men innerst inne vet jag att det löftet beror helt på min framtida ekonomiska situation...

"Nåja, ingen idé att få hjärtklappning för något så "materiellt" när det finns massor med stackare som verkligen lider ute i världen", intalar jag mig själv. Jag anländer i Skavsta, utanför Nyköping, praktiskt jag är så gott som hemma på landet. Blir hämtad i min egen lilla sommarbil och sätter mig bakom ratten efter att ha "cabbat" ner och känner doften av svensk sommar sträcka sig långt in i min själ.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"Du anar inte hur igenväxt det är på landet!" är det första jag får höra. Men låter mig inte avskräckas av det heller. Väl "hemma" har jag svårt att se huset för allt ogräs på gården framför och på grund av häcken som naturligtvis inte blivit klippt, för att inte tala om rabatterna där ogräset verkar ha trängt bort de mesta utblommade växterna. "Jag får skylla mig själv när jag kommer så sent på sommaren och ta lite i sänder", säger jag och vägrar att låta mig stressas av lantpressen. För visst finns det en press på en här också. "Det kommer gäster mycket snart!" Det betyder att till dess måste det se någorlunda propert ut. Varför sätter vi så stora krav på oss själva även under semestern? Är det så viktigt vad andra tycker och tänker? Ja, det verkar så. Vi är sociala individer och behöver andras stöd och uppmuntran för att trivas i tillvaron.

Det grävs upp och klipps och räfsas till tusen. Äntligen kan jag kanske pusta ut lite och njuta av "semestern". Jag försöker komma in i en viss semesterrytm, där jag kan sova ut, drömma mig bort, skriva och måla men utan hets... Det är varmt, väldigt varmt i Sörmland i juli månad. Torrt också. "Du måste vattna annars dör ju alla fina plantor!" Det är charmigt att vattna dessa ljumma osvenska kvällar som flyter in i varandra.

Så vänder vädret och det börjar regna och mera likna en typisk svensk sommar med blandad kompott. "Regnet behövdes verkligen!" säger alla i början. Men sedan längtar jag tillbaka till solen och värmen... Nåja, jag bjuder in släkt och vänner att komma och stanna i några dagar.

På morgonen går jag till bastun för att duscha. "Vad vattnet strilar", tänker jag där jag står och funderar på vilka olika rätter jag ska servera under dessa dagar. Så händer det: inget vatten alls!

"Vattenpumpen är sönder, den ligger på cirka hundra meters djup och jag kan inte hjälpa dig förrän nästa vecka!" Jaha, vad ska jag nu göra? Det är för sent att ringa återbud till alla och maten är ju inköpt... Men inget vatten alls! Papperstallrickar i all ära men till frukost, lunch och middag! Plösligt så känner jag hur stressen stiger i mitt inre bara på tanken och börjar nästan längta till den "riktiga" storstadsstressen.

Är detta semester undrar jag i all stillsamhet? Är det detta jag har längtat till under de kalla och regniga vintermånaderna?

Ja vad är egentligen semester? Att se korna gå lugnt och beta i hagen när de inte smitit ut och förlustar sig på mina hallon förstås? Är det detta som kallas för ko-lugnet på landet? Jag börjar tvivla. Men samtidigt vet jag att jag kommer att minnas även denna sommar som en skir Monet-tavla med blommor och bin i svensk natur.

Vi människor behöver omväxling och det kanske är det som borde kallas för "semester", att komma bort till något annat än vardagen även om detta "annat" också har sina för och nackdelar som allt i livet. Eller som någon klok person sa: "lugnet och det glada sinnet bär man alltid med sig om man så vill, inombords".

Hmmm, det ska jag försöka komma ihåg när jag tvingas ut i regnet för att .... Ja, ni vet! "Inte klaga nu, tänk på de stackars människorna i Pakistan!" övertalar jag mig själv.

Och visst är det sant, alla dessa bekymmer är små och obetydliga i det stora hela! Snart skiner solen igen och pumpen har blivit lagad.

Glad sommar önskar vi i Sörmland!

Anne Edelstam

 

Ur arkivet

view_module reorder

Zanzibar, Zanzibar!

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 25 juli, 2012

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

Berwaldhallen – Den samstämda radiostudion

Det är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ...

Av: Mi Karlsson Bergkvist | Musikens porträtt | 16 april, 2014

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 25 mars, 2013

Animula, Vagula. Blandula

I går när jag kittat lidertaket, och ösregnet börjat efter naturligtvis, la mig sur för att senare orka med kvällssysslor, vaknade efter några timmar plötsligt på förnatten, hade drömt om ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 juli, 2013

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.