Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Mitt första minne av Sverige är den "eviga dagen" och Daim glass



altFörsta gången jag smakade en Daimglass åt jag två på en gång på en gunga i en park på Söder i Stockholm.
Det var sommaren ´92 när jag kom hit. Rättare sagt juni. Midsommartiden.
Jag var 14 år och flyktingbarn. Bara någon månad innan dess var jag bara en flicka på 14 år. Livet var framför mig. Framtidens ljus.
En månad senare var det enda ljuset i mitt liv den "eviga svenska natten".
Den dagen jag kom hit blev jag vuxen. Det var den 21:a juni 1992.

De flesta vet inte den exakta dagen då de blev vuxna, men jag vet.
Jag vet detta eftersom det blev en tydlig och skarp övergång. En grym historia när jag tänker tillbaka.
Att på bara en enda dag förlora allt det man som barn var medveten om att man hade. Sitt hem, sin familj, sina kompisar, leksaker, allt. Det går inte beskriva känslan av skräck och hjälplöshet som man känner just då. Det finns inga ord starka nog, jag har försökt hitta dem, tro mig.

Att gråta över det fanns inte på världskartan, det fanns ingen tid, ingen plats. Vem ska man gråta hos när alla andra hade samma problem och var lika rädda som jag? Vuxna, vart fanns dem? Är inte en förälders skyldighet att skydda och trösta sina barn? Jo, det är så sant, men när vi blev skapade på denna jord var det nog ingen som räknade med att vi människor kommer att göra livet surt för varandra, det var ingen som räknade med krig och annat elände. Det var ingen som räknade att föräldrarna skulle drabbas av depressioner och knappt orka ta hand om sig själva. Nej, det var nog inte tänkt så från början.

Åter till Sverige och Daim glass. Åter till den nya verkligheten, den nya okända världen. Till en ny "spännande vardag". In i maskinen, direkt. Man ska lära sig språket, man ska lära sig den svenska traditionen, man ska lära sig äta knäckebröd och "arbeta bort sillukten". Man ska dansa "Små grodorna" och vara glad och lycklig som bara den. Man ska lära sig uttala "Kerstin", "sjö", "sju" och annat rätt. Man ska lära sig paddla. Man ska också lära sig hur man inte ska protestera när en socialsekretare "lär ens familj hur man ska använda toalettstolen". För det är aldrig bra att protestera i ett nytt land. Tänk om de skickar oss tillbaka?

Tänk att jag också önskade detta varje dag! Att bli skickad hem till ett krig. Jag önskade att sluta bli förnedrad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag önskade så innerligt att mina föräldrar åtminstone kunde engelska, ett par ord hade räckt. Nej, de pratade skapligt tyska och franska. Det kvittade, både för mig och för socialsekreteraren. Hon kunde ge instruktioner hur man använder toastolen, men hon kunde ingen tyska eller franska. Jag var ju "smarta flickan" som kunde hjälpa henne att få föräldrarna att förstå". Jag gissar på att man inte kan veta allt.

Men mest av allt önskade jag att någon i skolan frågade hur jag mådde. Det hände aldrig kan jag tala om. I skolan får nog lärarna instruktioner att lära oss allt det ovannämnda. I ilfart. De lär sig att "fabriksproducera" blivande svenskar, med kanske lite mörkare hudton än allmänt önskat, men svenskar är ju svenskar. Gula som blå.

De lär sig att det är bra för oss "nya" att snabbt integreras. De lyckas med sitt uppdrag och känner sig stolta. En askungesaga helt enkelt!

Och vi? Jag är säker att jag inte bara pratar för mig själv när jag säger att många av oss sitter här 15 år senare och fortfarande undrar: Varför frågade aldrig lärarna hur jag mådde?

Dags för en förändring Sverige. Ta det här som en "wakeup call". För.. Man kan nog inte veta allt.

Vildana Aganovic

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.