Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | 25 december, 2009
Kulturreportage

Tibet - en dröm i väst

Om "Prisoners of Shangri-La" av Donald S. Lopez jr. Utgiven på The University of Chicago Press i Chicago 1998 Boken kan ses som en lång och faktaspäckad berättelse om hur ...

Av: Annakarin Svedberg | 23 februari, 2011
Essäer om religionen

Teater Sláva visar Inannas mod

Katabasis. Foto: Daniel Rudholm Den 7 november är det urpremiär för Katabasis - The Best of Hell i Teater Slávas uppförande. Spelet handlar om och kretsar runt Inannas nedstigning i underjorden. Inanna ...

Av: János Deák | 03 november, 2008
Scenkonstens porträtt

Primo Levi. Så faller det oanade över oss

Två poeter för mig okända i den egenskapen, Primo Levi så känd för sitt öde, delvis av politiska skäl, att det överskuggat hans diktning, Chlebnikov okänd för han språk för ...

Av: Oliver Parland | 27 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Vad kan vi lära oss av Parvin Ardalan?



Parvin ArdalanMellan vilja och vana öppnar sig ett avgrundsdjup att överbrygga. Abstrakta begrepp som rättvisa och jämställdhet gör sig stiliga i teorin, men är desto trixigare att praktisera i vardagen, oavsett om denna vardag råkar vara av det mer privilegierade slaget.

Det är en blåsig oktoberkväll på Södra teatern i Stockholm då Nina Lekander, svensk författare och journalist, frågar den iranska kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan vad svenska feminister kan göra för kvinnorättsrörelsen i Iran. Ardalan har bjudits in till ett seminarium kring det fria ordet av tidskriften Bang, och nu sitter hon på scenen framför en mångtalig och engagerad publik. Ardalan besvarar Lekanders välvilliga undran med ett önskemål att frågan omformuleras. Frågan borde lyda: "vad kan vi göra för varandra?".

Ardalans svar demaskerar därmed den traditionellt västerländska självblinda tankemodell, ur vilken Lekanders fråga härrör. Den ohejdade vanans föreställning, det skenbart neutrala antagandet att vi som råkat födas till ett demokratiskt medborgarskap i ett land högt placerat i den ekonomiska pyramiden generöst kan ge till de stackare som råkat födas någonstans nedanför, med ett mindre åtråvärt medborgarskap i passet. Tänk att solidariskt få kunna bidra med en skänk från ovan. Ardalan motsätter sig inte att Lekander, eller att svenska feminister, eller att demokratiska länder som Sverige bör ge eller hjälpa, men hennes poäng är att relationen bör vara dubbelriktad.

I Ardalans jämställdhetsideoligi bör händerna sträckas ut från två håll, det är först så vi kan möjliggöra en rättvisare framtid. Ardalan åberopar därmed den anti-hierarkiska motståndsstrategi som är så viktig för den rörelse hon företräder; att strukturera sig horisontellt; och att av både ideologiska och säkerhetsstrategiska skäl decentralisera kunskap, arbete och makt. Den horisontella metoden appliceras av iranska feminister på så väl mellanmänskliga relationer som i organiserandet av rörelsens alltmer expanderande nätverk. Meningen är att kunna mötas i ordets verkliga bemärkelse, i jämlikhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att inte låta ålder, erfarenheter, samhällsposition eller andra för tillfället högt värderade kategorier, placera den ene över den andre, att inte tillskriva vissa personer större betydelse, rätt eller auktoritet. Låter det utopiskt? Måhända, och Ardalan tillstår att det inte är vare sig en enkel eller oproblematisk strävan, men likväl en grundförutsättning för önskvärd förändring. Vi är alla födda och indoktrinerade i hierarkiska system, i så väl "privat" som "offentlig" sfär. Och våra möten i det lilla så väl som i det stora präglas av asymmetri utifrån de positioner vi innehar. Ardalan utvecklar sitt svar till Lekander med en uppmaning: skälet att göra något för den andre bör inte motiveras utifrån ansvar och pliktmoral utan "för att ens hjärta klappar för den andre".

Jag tolkar Ardalans (u)trop som ett uttryck för den ömsesidighet hon efterfrågar, och för hennes tro på en gräsrotskamp som verkar både inifrån jaget och genom kollektiv aktivism. Hennes svar kan lära oss något. I motsats till att uttrycka undergiven tacksamhet kräver hon av oss en aktiv självrannsakande praktik. Och tvingar fram insikten i att allt hänger samman, tanke och handling, det privata livet och det organiserade motståndet. Häri ryms så väl revolution som verkligt praktiserande världsförbättrariver. Häri ryms det sant radikala.

Lovisa Lindgren

Ur arkivet

view_module reorder

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | Utopiska geografier | 26 januari, 2009

Det mångkulturella Storbrittannien

   Tarquin Hill. www.tarquinhall.com Det mångkulturella StorbrittannienBok- och biblioteksmässan i Göteborg har varje år många intressanta utländska gäster. Förutom att ge oss värdefulla insikter om världen utanför vår lilla svenska ankdamm, kan ...

Av: Tidningen Kulturen | Litteraturens porträtt | 28 september, 2006

Mathias Jansson

Mathias Jansson. En dikt

Indimmiga loci. En dikt av Mathias Jansson , konstvetare och konstskribent med mera

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 18 juli, 2016

Angående balansgång och att kunna flyga med verkligheten

Henrik Eklundh Paglert, redaktör, formgivare och förläggare, uttrycker sig mycket insiktsfullt i bokens inledningstext: ’…vi låter titeln vara osagd och bilderna fria för var och ens tolkning.’ ’Elskåp på malmöitiska alltså’ ...

Av: Ida Thunström | Essäer | 26 januari, 2013

Anna Larsson om kulturföretagande i dagens Sverige. Intervju

Anna Larsson började som gymnast och märkte efterhand att hon var duktig på att dansa. Då började hon ta lektioner i streetjazz och hiphop på en dansskola i Lund, för ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2013

Döden är den stora illusionen

Den tibetanska dödsboken och det som aldrig dör

”Total närvaro är väsentligt då någon dör. Det är av yttersta vikt och mycket kraftfullt om vi kan relatera i nuet, eftersom det just då finns en osäkerhet mellan kropp ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 01 december, 2015

En martyr är dödad...

Budskapet kommer som ett brev på posten: oväntat, opaketerat och sårbart. Det centrala temat denna Annandag jul är martyrens. Det är ett nytt budskap, som talar om lidande, försakelse, sorg ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 26 december, 2014

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Innan festen tar slut

Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv ...

Av: Ida Thunström | Media, porträtt | 28 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts