Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Vad kan vi lära oss av Parvin Ardalan?



Parvin ArdalanMellan vilja och vana öppnar sig ett avgrundsdjup att överbrygga. Abstrakta begrepp som rättvisa och jämställdhet gör sig stiliga i teorin, men är desto trixigare att praktisera i vardagen, oavsett om denna vardag råkar vara av det mer privilegierade slaget.

Det är en blåsig oktoberkväll på Södra teatern i Stockholm då Nina Lekander, svensk författare och journalist, frågar den iranska kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan vad svenska feminister kan göra för kvinnorättsrörelsen i Iran. Ardalan har bjudits in till ett seminarium kring det fria ordet av tidskriften Bang, och nu sitter hon på scenen framför en mångtalig och engagerad publik. Ardalan besvarar Lekanders välvilliga undran med ett önskemål att frågan omformuleras. Frågan borde lyda: "vad kan vi göra för varandra?".

Ardalans svar demaskerar därmed den traditionellt västerländska självblinda tankemodell, ur vilken Lekanders fråga härrör. Den ohejdade vanans föreställning, det skenbart neutrala antagandet att vi som råkat födas till ett demokratiskt medborgarskap i ett land högt placerat i den ekonomiska pyramiden generöst kan ge till de stackare som råkat födas någonstans nedanför, med ett mindre åtråvärt medborgarskap i passet. Tänk att solidariskt få kunna bidra med en skänk från ovan. Ardalan motsätter sig inte att Lekander, eller att svenska feminister, eller att demokratiska länder som Sverige bör ge eller hjälpa, men hennes poäng är att relationen bör vara dubbelriktad.

I Ardalans jämställdhetsideoligi bör händerna sträckas ut från två håll, det är först så vi kan möjliggöra en rättvisare framtid. Ardalan åberopar därmed den anti-hierarkiska motståndsstrategi som är så viktig för den rörelse hon företräder; att strukturera sig horisontellt; och att av både ideologiska och säkerhetsstrategiska skäl decentralisera kunskap, arbete och makt. Den horisontella metoden appliceras av iranska feminister på så väl mellanmänskliga relationer som i organiserandet av rörelsens alltmer expanderande nätverk. Meningen är att kunna mötas i ordets verkliga bemärkelse, i jämlikhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att inte låta ålder, erfarenheter, samhällsposition eller andra för tillfället högt värderade kategorier, placera den ene över den andre, att inte tillskriva vissa personer större betydelse, rätt eller auktoritet. Låter det utopiskt? Måhända, och Ardalan tillstår att det inte är vare sig en enkel eller oproblematisk strävan, men likväl en grundförutsättning för önskvärd förändring. Vi är alla födda och indoktrinerade i hierarkiska system, i så väl "privat" som "offentlig" sfär. Och våra möten i det lilla så väl som i det stora präglas av asymmetri utifrån de positioner vi innehar. Ardalan utvecklar sitt svar till Lekander med en uppmaning: skälet att göra något för den andre bör inte motiveras utifrån ansvar och pliktmoral utan "för att ens hjärta klappar för den andre".

Jag tolkar Ardalans (u)trop som ett uttryck för den ömsesidighet hon efterfrågar, och för hennes tro på en gräsrotskamp som verkar både inifrån jaget och genom kollektiv aktivism. Hennes svar kan lära oss något. I motsats till att uttrycka undergiven tacksamhet kräver hon av oss en aktiv självrannsakande praktik. Och tvingar fram insikten i att allt hänger samman, tanke och handling, det privata livet och det organiserade motståndet. Häri ryms så väl revolution som verkligt praktiserande världsförbättrariver. Häri ryms det sant radikala.

Lovisa Lindgren

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.