Bilder av Alvar Aaltos arkitektur

Entrétak i Villa Mairea, 1937-39 På två utställningar på Arkitekturmuseet i Stockholm kan man fundera över vad som är essensen i skapandet av en byggnad eller en möbel eller en... Vad ...

Av: Leif Carlsson | 24 mars, 2008
Konstens porträtt

Paul Verlaine var kung i baren

Paul Verlaine – ”och allt det övriga är litteratur”

Den symbolistiska skolan, med Baudelaire som förelöpare (Verlaines första kontakt med poesin och stora inspiration var Baudelaires "Ondskans blommor") och Rimbaud, Mallarmé och Verlaine som främsta företrädare, inledde en ny ...

Av: Göran af Gröning | 09 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Veckan från hyllan Vecka 10 2012

Hemma igen efter två veckors solsemester. Det är så skönt att förkorta vintern på det sättet, här i Norrland kan den vara i drygaste laget. Ska man orka jobba till ...

Av: Gregor Flakierski | 03 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | 10 maj, 2017
Utopiska geografier

Hur mår din själ?



Image"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar upp; solen bländar mig alltför påträngande och den iskalla vinden slår mot mitt ansikte i en evighet, tills det känns som att min näsa ska erodera bort - men ändå: det enda jag känner när jag står där är konsternation. Jag glömmer bort att jag finns, och reduceras till ett perplext frågetecken: "Varför sa jag det där?" "Vad menade jag med det där?" är det enda jag kan tänka på.  "Hur mår du?" måste antagligen vara den banalaste frasen som finns - precis som ett hej. Den fyller ingen större funktion - den liksom bara finns för att fylla upp ett tomrum. Till och med svaret är platt. "Jo tack, det är bra", är nog antagligen den respons man får.

Inget mer. Utan att tänka efter hasplar man ur sig ett lika trivialt svar som själva frågan: svaret blir lika betydelselöst och skänker frågan en lika meningslös nyans. För jag menar: hur många gånger har man hört någon replikera med frasen "det är uselt", eller hört någon ge ett väl uttänkt svar? Aldrig: inte en enda gång har jag stött på det. Hur kommer det sig då att frasen "det är bra" har blivit det förhärskande svaret? Är det tabubelagt att känna efter? Att tala sanning? Det är helt enkelt svaret som stipulerar frågans nyans: spottar man ur sig ett slentriansvar dränks frågan i en blaskigt banal färg - men om man känner efter förvandlas frågan till ett spektrum, en djupdykande djupsinnig fråga.  Och det är väl det som är faran med det hela - vi är rädda för det där djupsinniga. Det som vi inte känner till; det som kan föra med sig oväntade utgångar.
Vad menar man då, egentligen, när man säger "hur mår du?"; vad är det man egentligen säger? Är det ett försök att komma in i en människas innersta väsen, och på något sätt luska ut vad denne känner? Är det då, "hur mår din själ?", man menar när man frågar hur någon mår? I så fall är frågan antagligen den djupsinnigaste som existerar. Det är så djupsinnigt att det nästan blir fräckt. Man inkräktar på någon annans revir; man näst intill ber om att få bli insläppt i en annan människas själsliv, i någon kort sekund. Får man svaret "jo tack, det är bra" har man blivit försmådd. Det platta svaret blir en diss: "nej du får inte veta, jag tänker inte dela med mig, min själ är för privat", är den egentliga meningen av ett sådant platt svar.  Ett "hur mår du?" kan även fungera som en hälsningsfras. Det blir liksom en inkörsport till en längre konversation än vad ett vanligt "hej" skulle ha bidragit till. Dessutom knyter frågan ett band mellan personen som ställt frågan och samtalspartnern: man visar att man bryr sig. Eller så kan det självklart vara på låtsas: man är inte ett dugg intresserad av interlokutörens tillstånd, utan ställer mest frågan för att lisma.  Men hur ska man reagera? Vad ska man svara? Själv står jag alltid lika handfallen när jag får frågan. Det tar ett tag innan jag kan svara: orden samlas i min mun och beblandas till en hafsigt platt tirad, som inte tillför någonting mer än vad ren och skär tystnad skulle ha gjort. För det är svårt att veta, vad som passar; vad personen som frågat egentligen är ute efter. Dessutom: det allra svåraste är att veta hur man mår. Hur ska man kunna veta det?

Hur känns det egentligen när man mår bra? Och har vi som är bosatta i Sverige, förskonade från krig och annat elände, rätt att säga att vi mår dåligt?
Ett "hur mår du?" kan vid första anblick ge sken av att vara en trivialdrypande plattityd, men icke: frasen är misskänt underskattad; det är den mest dynamiskt djupsinniga fras som existerar i våra vardagskonversationer. Den är labyrintisk och så snårig att ens hjärna nästan dukar under - men ändå: så platt.


Sara Shams  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2014

Andrei Tarkovskij. Filmaren som tänkare

Den 4 april, 2012, skulle den ryska filmskaparen Andrei Arsenjevitj Tarkovskij ha fyllt 80 år.  Nu ska jag bejaka detta faktum, och diskutera Tarkovskijs konstnärskap. Men först tänker jag vara fräck ...

Av: John Andersson | Filmens porträtt | 15 april, 2012

Statue of Buddha, Polonnaruwa, Sri Lanka

Moder Jord, Tibet och alla papporna

Det heter Fädernesland. Det heter Moder Jord. Modern är en och fäderna många. La ma betyder stor moder. I Tibetansk tradition är lama en andlig lärare – oftast munk, oftast ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 18 juli, 2016

Albert Edelfelt

Dödsdans och likfärder i konsten

”Jag behöver en död kropp” löd den isländska konstnären Snorri Asmundssons uppmaning på Facebook. Närmare bestämt var det fem döda kroppar som konstnären behövde till en videoinstallation där han tänkte ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 08 april, 2016

Kajsa Antonsson, Miriam Engdahl, Ylva Fred, Daniel Möllås, med mera. Foto: Ineta Svärd

Alla idéer har sina födslovåndor

Ineta Svärd återvänder som tidigare elev till Tonsättarskolan och rapporterar från Ljudvågorfestivalen 2015 i Visby.

Av: Ineta Svärd | Essäer om musik | 30 maj, 2015

Erotisk krönika V – bittra safter rinna i trosorna.

Uppmaning. Fordrande. Dina ögon ser åt annat håll, jag känner blicken sticka. Speglar död i mina pupiller. Vidgade. Utan skydd släpps allt ljus in. Ögonbottnen kastar tillbaka, så bländas du ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 07 juni, 2012

MAERZMUSIK – Ett västerländskt slagverkverksdrama med etniska inslag

Den tolfte upplagan av Berlins stora nutida musikfestival – Maerzmusik – har nyss avslutats (15-24/4) och förpassats till det auditiva minnets utmarker. De tio dagarna var uppdelade i två delar ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om musik | 27 mars, 2013

Jeremiah Karlsson

En novell av Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson debuterade 2012 med "Tystnadens älskare, stjärnornas vän", Sveriges första socialtjänstthriller, ett slags modern tjänstemannaromaner där polisen är utbytt mot socialarbetare och mordutredningarna mot invecklade familjeproblem. Han har bl.a ...

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 30 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.