Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

Bildning, islossning



Image
Illustration: Stina Vestrin

"Det var européernas kultur som när den betraktade elefanterna, såg elfenben; det var européernas kultur som när den betraktade träden, såg timmer. Det var denna europeiska kultur med alla sina samtidigt goda sidor som i brist på relevant bildning förvandlade värderingar och kunskaper, vatten och träd och djur, till ting och pengar. Det var denna kultur som vägrade en syntes med den traditionella."

Konstnären Carl Johan de Geer skolkade sig genom skolan. Enligt Åsa Mobergs essä Lustpunkten (Natur & kultur) ska de Geer ha suttit på Stadsbiblioteket i Stockholm och läst motortidningar istället. Det han läste i tidningarna minns han än. Skolan var trist och mallad, den totala döden för ett fritt och skapande sinne – så varför ta del?

För de Geer fanns förstås ett val. För en manlig självlärd är och var chanserna att klara sig på arbetsmarknaden större än för en kvinnlig från samma socialklass. Statistiken visar att kvinnor i Sverige generellt sett skaffar sig bättre betyg därför att imponerande meriter är deras (enda) upplevda chans.

Ändå konstaterade den nu tio år gamla kvinnomaktutredningen att för en person i kategorin kvinna lönar sig könsbyte bättre än utbildning. För en person med icke-schablonnordiskt utseende eller ursprung torde på motsvarande sätt maskering löna sig bättre än utbildning.

Könsbyte och/eller maskering kan kännas en smula over the top. Men få vill bli förminskade, undervärderade, bortsållade eller underbetalda på grund av utseende, kön eller härkomst. Därtill bör vi försörja oss. Åsa Moberg, ung medelklasskvinna i mitten på 1960-talet, dissade skolan, hoppade av men, som hon skriver, kom ändå att dra vinstlott på arbetsmarknaden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Moberg skrev en rasande artikel som publicerades i Aftonbladet; så erbjöds hon anställning som kolumnist. Alla är inte förunnade att gå den vägen, men enligt Moberg finns det en övertro på formell utbildning. Pedagogiken som används i skolsystemen förstår inte hur inlärning går till. Det som lärs ut med upprepning, och som dirigeras utifrån snarare än kommer av inre motivation, sopar hjärnan helt enkelt bort över en dag.

Eller två, med lite tur kanske en vecka. Sedan swosch. Borta. Det som bevaras i minnet och som bidrar till personens bildning, hennes kunskaper och hennes skapande av sig själv, är sådant som lärts in på ren lust. Alltså bör en människa sitta på Stadsbiblioteket och läsa motortidningar, som i alla fall fastnar, hellre än att tillbringa åratal i den högre skolan utan att komma ihåg ett vitten.

Mobergs kritik av utbildningssatsningar är välargumenterad, självupplevd, grundad i många års erfarenheter av att lära och inhämta och begrunda. Hennes bildningsresa har rört sig i den nordeuropeiska utkanten av världen där skolsystem och utbildning för alla oavsett kön och klass arbetades fram under 1900-talet av aktivister och parlamentariker.

Vilket gör hennes kritik bortskämd ur ett globalt perspektiv – men vid närmare anblick i högsta grad relevant. Moberg liksom de Geer hade ett val: skola eller inte skola. Så ser inte läget ut i världen. Fortfarande får miljoner flickor inte tillgång till ens den basala skolgången: deras obetalda eller lågt betalda vedanskaffande, färskvattenbärande, matlagande, städande, hantverkande eller industriella arbete förutsätts av familjens överhuvud.

Att det är främst flickorna som utnyttjas baseras på en närmast universell lägrevärdering av flickor och kvinnor. Kanske har familjer som kämpar för överlevnad heller inte mycket till val – inte så länge regeringen i landet underlåter att ingripa ekonomiskt.

Nobels fredspristagare 2004, Wangari Maathai, fick trots allt ett val. Maathai, liksom Moberg ung på 1960-talet, blev den första flickan i sin lantarbetarfamilj att få gå i skola, lära sig skriva, läsa, räkna. På engelska, inte på sitt eget språk. Det egna språket ansågs obildat, inte dugligt: i den katolska skolan i Nyeri i Kenya var det förbjudet att tala hemspråk.

Maathais memoar Unbowed (Alfred A. Knopf) är en berättelse om hur den medvetna, tänkande människan bildar sig, skapar sig, lär och stöter bort de intryck hon inte vill ska forma henne. Ändå, eller kanske just på grund av den uppenbart starka inre kompassen, menar Maathai att hon sällan stannat upp och reflekterat över sitt liv: Jag har gjort vad jag sett behövde göras.

Maathais ambition, hennes stödjande familj samt ”Kennedys Airlift” den amerikanske presidentens utbildningsprogram för afrikaner gav möjlighet att ta till sig båda kulturerna: det hon gillade av tänkande och sätt i väst, det hon gillade av tänkande och sätt i syd, närmare bestämt USA respektive Afrika och Kenya.

Maathai blir den första kvinnan på sin kontinent och i sitt land att erövra doktorsgraden, ett faktum som ignoreras av omgivning, regering och press. Från universitetet i Nairobi får hon så småningom kicken när hon hamnat i konflikt med den kenyanska regeringen; det är vid denna tidpunkt Maathais bildningsresa på allvar blir en sträcka av opposition.

Slutet av 1960-talet och under 1970-talet var kalhuggningarnas tid i såväl Kenya som Sverige. Åsa Moberg, som bodde i ett skogsområde, slog experterna på fingrarna med sina autodidaktiska kunskaper om skogsvård; protesterade mot giftbesprutningarna (DDT) och monokulturerna där alla träd är av samma sort och i samma ålder och därför gör skogen sårbar för stormar, torka, kyla, väta, insektsangrepp.

Moberg kom liksom Wangari Maathai att ägna sig åt miljöaktivism: Moberg som skribent med ett civilkurage som till slut ledde till att Aftonbladet sparkade henne eftersom hon sade nej till kärnkraft när tidningen inte gjorde det; Maathai som organisatör och praktiskt utövande miljöagronom tre gånger skickad i fängelse av en allt mer repressiv regim.

Kenyas huvudstad Nairobi kallades på 1960-talet för Den gröna staden i solen. Enligt Maathai var staden mycket trevlig att leva och arbeta i: ännu fanns inga gatubarn, inga slumområden, det var rent, grönt, vackert och att som kvinna promenera runt i staden var tryggt.

Undernäring fanns inte, inte ens på landsbygden. När bönderna i landet uppmuntrades av utländska låneinstitut att omvandla marken till så kallad cash crop-odling för en internationell marknad, blev barnens kost sämre. Idag köper man sin mat, vilket betyder halvfabrikat vilket är lika med näringsfattig mat. När ”cashen” inte blir den förväntade, och maten inte räcker, flyttar människor in till städerna. Den västerländska kosten ses som lika med modernitet och utveckling, varpå kunskaper om sambanden mellan mat och hälsa snabbt går förlorade: den dåliga maten har medfört felnäring och sjukdomar som inte fanns tidigare.

I Maathais barndom åt familjerna egenodlad sötpotatis, ärtor, bönor, majs, rotfrukter, sockerrör, hirs, frukt, grönsaker, en traditionell näringsrik och hälsosam kost som innehöll vitaminer, proteiner och mineraler. Att äta vilda djur var tabu och det mesta som åts var vegetabiliskt. Någon brist på ved för matlagning och uppvärmning fanns inte: skogsskövlingarna och miljöförstöringen hade inte tagit fart.

När de verkligen tog fart, blev det akut att stävja konsekvenserna av en internationell skogsindustri som kunde visa upp västerländska kunskaper i företagsredovisning men liten kunskap i ekologi – för att inte tala om samhällsekonomi. Tillsammans med andra kvinnor grundade Maathai The Green Belt Movement.

Denna rörelse, idag i full blomstring över hela Kenya, skaffade sig kunskaper om ekologisk skogsplantering och började utveckla och sprida traditionell vetskap om hur framförallt fikonträdens rötter binder nederbörden i jorden, hindrar ökenspridning och möjliggör långsiktig odling, hur trädens lövverk ger skönhet och skugga liksom nödvändigt syre till människor och djur.

Maathai använde sina gedigna meriter, sin formella och ovedersägliga utbildning, som grund för en auktoritet ur vilken kvinnorna i rörelsen kunde utnämna sig till ”jägmästare utan diplom”, plantera träd hemmavid, i städer och på landsbygden. Så skaffade de sig makt över tillvaron samtidigt som de ökade chanserna för framtida generationer att överleva.

Men, skriver Maathai, i många fall var det redan försent:

På grund av att sluttningarna har ödelagts finns numera istället för floder bara små bäckar och från Gurafloden hörs inte längre något dån. Dess vatten forsar inte över stenarna utan rinner längs flodbotten och till och med när jag står nära floden säger den ingenting, dess dån har sakta tystats. Som mitt folks traditioner menar: Arokoma kuuraga: ”Må hon sova där det regnar.” För mig är den platsen fuktig av morgondagg och därför grön.

Det var européernas kultur som när den betraktade elefanterna, såg elfenben; det var européernas kultur som när den betraktade träden, såg timmer. Det var denna europeiska kultur med alla sina samtidigt goda sidor som i brist på relevant bildning förvandlade värderingar och kunskaper, vatten och träd och djur, till ting och pengar. Det var denna kultur som vägrade en syntes med den traditionella.

Så kvästes även naturens röst. Green Belt-rörelsen, konstaterar Maathai, har mött avsevärt motstånd från experter som velat komplicera sådant som inte kräver komplikation och som vägrat erkänna den traditionellt kvinnliga kunskapen som riktig kunskap. Hur många västerländska utbildningar den kenyanska regeringen och representanterna för de internationella skogs- och jordbruksföretagen än stoltserar med – bildning nog för att se till allas behov har de inte.

På senare tid har den ekonomiska ordningen inneburit försämrade möjligheter för en hållbar utveckling. Statliga skogar och tillgångar i Kenya utsattes under sent 1990-tal för så kallad land-grabbing och såldes ut, dessutom utan att berörda människor i området fick veta något i förväg. Mot detta kämpade Green Belt-rörelsen, och gör så fortfarande.

Avståndet mellan människor som lever i olika delar av världen kan kännas stort – eller litet. Wangari Maathais organisering, ledarskap och tankar konvergerar med Åsa Mobergs miljöpolitiska skribentgärning. Kritiken mot det förment bildade, utan etik och helhetssyn utbildade. Parallellt löper också en förtröstan. En envis tillit som Moberg för sin del beskriver på följande sätt:

”Ofta är isen på en insjö fortfarande tjock när den går upp. Men den är svart och består av långa vertikala ispipor som fryser ihop om natten och faller isär i solskenet om dagen. Den bär om morgonen, medan man om eftermiddagen kan trampa rätt igenom ganska tjock is. Så kan det hålla på några dygn, tills en vind tar tag i piporna och för dem mot land med ett klingande ljud. Förändringen är så snabb att den i princip redan inträffat när man blir medveten om den. (…) Om jag har tur får jag leva tills dagens hyperkapitalism upplöses på samma magiskt omstörtande vis, när dessa tankesystems hårdfrusna yta släpper taget och ger plats för flöden av andra, mjukare idéer.”

Lisa Gålmark

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.