Erik Lindegren

Som bilder över kanalens djup, regntunga skyar med rök från stressad kontinent. En dag då vi stod väntande, på öde strand med ögon fästade mot evighet, som vid Shelleys hav en gång då tidens frusna jag blev skuggornas ...

Av: Hans-Evert Renérius | 30 augusti, 2010
Utopiska geografier

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | 28 september, 2006
Kulturreportage

Varför ”dissipativa strukturer”?

När Prigogine som den förste fick grepp om de system med återkoppling, som konstituerar vår värld, kallade han dem ”dissipativa strukturer”. Efter honom har man sedan mestadels kallat dem ”självorganiserande ...

Av: Erland Lagerroth | 24 november, 2014
Agora - filosofiska essäer

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | 15 Maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Sara Lidmans naturförståelse i Jernbanans slagskugga



Image

Sara Lidman har starkt bidragit till att tillbakablickande och kanske tillrättaläggande forma Västerbottensmyten för många svärmiska litteratörer som inte själva känner trakterna hon diktar om. Men är det så att den vilda naturen behandlas styvmoderligt och föga inkännande i det hon skrev?

Sara Lidmans beskrivning av och känsla för naturen i vad som kom att bli Jernbanesviten, bestående av böckerna Din tjänare hör(DTH), Vredens barn(VB), Nabots sten(NS), Den underbare mannen(DUM), Järnkronan(JK), Lifsens rot(LR) och Oskuldens minut(OM), är på sätt och vis egenartad. Jag upplever hennes naturåtergivelse som lite blek och tam i jämförelse med de käcka och måleriska upptågen i hemman och stugor och på offentliga samlingsplatser. Den norrländska inlandsnaturen har i Jernbaneböckerna måhända språkligt berövats sin egenmäktiga självhärlighet, den finns där endast som en sporadiskt framskymtande och föga djupverkande antydd scen på vilken människorna tultar omkring och är så där gulligt truliga och vadmaligt genuina som den auktoriserade norrlandsmyten föreskriver.

Naturen finns i dessa böcker mest som ett hinder att överskrida och ett material att bruka: de långsamvuxna skrintallarna ska bli syllar för ”Intåget och Invigningen” av Jernbanan (DUM), ”barnmorske-ved, skollärar-hö och kyrktaksnäver” (VB) införskaffas, grus till järnvägen grävas fram och malmfyndigheter prospekteras. Allt mycket matter of fact-skildrat, med kostnadsberäkningar o.d., samtidigt med en naiv framstegsoptimism som påminner om den socialrealistiska genren.

Varför avförtrollas, domesticeras och utiliseras naturen så i böckerna, varför tar den så lite textplats i jäm förelse med interiörerna och pratet och mellanhavandena och funderingarna i Månliden och Ecksträsk och Basnäs och Plass’n? Om det kan jag bara förmoda. Hon skriver utifrån ett kvinnligt perspektiv och har kanske inte upplevt samma behållning som jag av att vandra och vistas i skog och mark, jag som är son till en skogsinspektor och jägare som trivdes bäst i Västerbottensskogen eller fjällen? Sara Lidmans natur är inte heller densamma som den där jag växte upp, vid Bottenvikens kust norr om Skellefteå, inte heller densamma som den där jag nu bor, några mil från kusten men ändå inte i det egentliga inlandet, söder om Skjellet, staden där ”småtasken spela herrkarlar” (VB). I Missenträsktraktens vidsträckta myrland finns knappt några fiskrika sjöar, ”bara myrvatten, grunt,  stillastående.”(VB) Skogen är också eländigare, vattusjuk: ofta ”hängig, lastgammal, skäggig gran” (VB) som mest duger att hämta ”husvirke, vedbrand och tjärstubbar” ur. (DTH) Vintersnön och blötmyran betecknas av Didrik som ”våra arvfiender”,”oländigheten, folkbristen, allt det vilda som förvärrades norrut” (DTH) som ska besegras genom ”Stockholms tidningar, kaffe, kunskaper – ja siden!” (NS) I våra dagar är den av Didrik Mårtensson så ivrigt åtrådda Jernbanan, Norra Stambanan, förstås sedan länge betydelselös. Nu är det Bredbandet som frälser byarna, som närmare kusten förresten ter sig tämligen livskraftiga.

Mina improviserade randanmärkningar blir nog egentligen lite väl kritiska: jag gillar Jernbaneböckerna, de är behagliga att läsa, underhållande och sympatiska. De innehåller även kärleksfulla beskrivningar av det naturvuxna, från humlan som bebådar att försommaren inträtt och hästarna, karlarnas stolthet, kan släppas på skogen till den friströvande Nicke, ljekatten (hermelinen), som på något vis lyckas försörja hustru och barn genom att jaga och snara ekorre, ripa och räv, och någon gång tjuvskjuta en älg.

Personen Sara Lidman träffade jag aldrig och vet inte så mycket om, men hon hade i vart fall ofta civilkurage och en benägenhet till frispråkighet som jag kan uppskatta. Hon kallade Kissinger krigsförbrytare, jag instämmer helhjärtat och lägger till att vår samtid vimlar av amerikanska krigsförbrytare. En av de värsta heter Wolfowitz.

Nikanor Teratologen

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Den orientaliska dansen  i Kyss henne

Kulturfarans förvandling till äkta svensk kulturskatt

Sommar och sol och friluftsteater som folknöje. Folkkära skådespelare (kända från fina teatrar och populära filmer) uppträder under sommaren bland träd och buskar, i parker, i slottsträdgårdar eller vid ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 29 augusti, 2016

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Christina Sassner – Prolog till ( stämningen tassande toffelburen )

Det här är prologen till novellsamlingen [ stämningen tassande toffelburen ] med lyriskt laddade surrealistiskt socialrealistiska noveller utan kommatecken med feministiska förtecken. Jag skriver och läser och lär ut. Jag skriver ...

Av: Christina Sassner | Utopiska geografier | 04 juni, 2012

Duccio di Buoninsegna Den sista måltiden

Det nya förbundet

”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget!”

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2015

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Frilans – en livsstil i utdöende? Nedslag i Allan Löthmans bildvärld

1976 var ju faktiskt frågan om Väst eller Öst först skulle ösa iväg sina kärnvapenmissiler och de överlevande vakna upp i totalt mörker under stoftmolnen, i en nukleär vinter som ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om litteratur & böcker | 19 februari, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Liv Strömquist och äktenskapets baksida

Porträttet ingår i Christer Järeslätts projekt REFRICATER. Hela porträttserien visas på Hotel Tylösand 27 juni - 31 augusti. Liv Strömquist är en av senare års mest omskrivna serietecknare. Hennes rättframma ...

Av: Jimmy Wallin | Litteraturens porträtt | 30 juni, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.