Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | 05 mars, 2012
Utopiska geografier

Sara Lidmans naturförståelse i Jernbanans slagskugga



Image

Sara Lidman har starkt bidragit till att tillbakablickande och kanske tillrättaläggande forma Västerbottensmyten för många svärmiska litteratörer som inte själva känner trakterna hon diktar om. Men är det så att den vilda naturen behandlas styvmoderligt och föga inkännande i det hon skrev?

Sara Lidmans beskrivning av och känsla för naturen i vad som kom att bli Jernbanesviten, bestående av böckerna Din tjänare hör(DTH), Vredens barn(VB), Nabots sten(NS), Den underbare mannen(DUM), Järnkronan(JK), Lifsens rot(LR) och Oskuldens minut(OM), är på sätt och vis egenartad. Jag upplever hennes naturåtergivelse som lite blek och tam i jämförelse med de käcka och måleriska upptågen i hemman och stugor och på offentliga samlingsplatser. Den norrländska inlandsnaturen har i Jernbaneböckerna måhända språkligt berövats sin egenmäktiga självhärlighet, den finns där endast som en sporadiskt framskymtande och föga djupverkande antydd scen på vilken människorna tultar omkring och är så där gulligt truliga och vadmaligt genuina som den auktoriserade norrlandsmyten föreskriver.

Naturen finns i dessa böcker mest som ett hinder att överskrida och ett material att bruka: de långsamvuxna skrintallarna ska bli syllar för ”Intåget och Invigningen” av Jernbanan (DUM), ”barnmorske-ved, skollärar-hö och kyrktaksnäver” (VB) införskaffas, grus till järnvägen grävas fram och malmfyndigheter prospekteras. Allt mycket matter of fact-skildrat, med kostnadsberäkningar o.d., samtidigt med en naiv framstegsoptimism som påminner om den socialrealistiska genren.

Varför avförtrollas, domesticeras och utiliseras naturen så i böckerna, varför tar den så lite textplats i jäm förelse med interiörerna och pratet och mellanhavandena och funderingarna i Månliden och Ecksträsk och Basnäs och Plass’n? Om det kan jag bara förmoda. Hon skriver utifrån ett kvinnligt perspektiv och har kanske inte upplevt samma behållning som jag av att vandra och vistas i skog och mark, jag som är son till en skogsinspektor och jägare som trivdes bäst i Västerbottensskogen eller fjällen? Sara Lidmans natur är inte heller densamma som den där jag växte upp, vid Bottenvikens kust norr om Skellefteå, inte heller densamma som den där jag nu bor, några mil från kusten men ändå inte i det egentliga inlandet, söder om Skjellet, staden där ”småtasken spela herrkarlar” (VB). I Missenträsktraktens vidsträckta myrland finns knappt några fiskrika sjöar, ”bara myrvatten, grunt,  stillastående.”(VB) Skogen är också eländigare, vattusjuk: ofta ”hängig, lastgammal, skäggig gran” (VB) som mest duger att hämta ”husvirke, vedbrand och tjärstubbar” ur. (DTH) Vintersnön och blötmyran betecknas av Didrik som ”våra arvfiender”,”oländigheten, folkbristen, allt det vilda som förvärrades norrut” (DTH) som ska besegras genom ”Stockholms tidningar, kaffe, kunskaper – ja siden!” (NS) I våra dagar är den av Didrik Mårtensson så ivrigt åtrådda Jernbanan, Norra Stambanan, förstås sedan länge betydelselös. Nu är det Bredbandet som frälser byarna, som närmare kusten förresten ter sig tämligen livskraftiga.

Mina improviserade randanmärkningar blir nog egentligen lite väl kritiska: jag gillar Jernbaneböckerna, de är behagliga att läsa, underhållande och sympatiska. De innehåller även kärleksfulla beskrivningar av det naturvuxna, från humlan som bebådar att försommaren inträtt och hästarna, karlarnas stolthet, kan släppas på skogen till den friströvande Nicke, ljekatten (hermelinen), som på något vis lyckas försörja hustru och barn genom att jaga och snara ekorre, ripa och räv, och någon gång tjuvskjuta en älg.

Personen Sara Lidman träffade jag aldrig och vet inte så mycket om, men hon hade i vart fall ofta civilkurage och en benägenhet till frispråkighet som jag kan uppskatta. Hon kallade Kissinger krigsförbrytare, jag instämmer helhjärtat och lägger till att vår samtid vimlar av amerikanska krigsförbrytare. En av de värsta heter Wolfowitz.

Nikanor Teratologen

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Som regn

Aldrig har väl regnet varit så renande, som det var, då det sakta föll ner från mitt ansikte, där jag i väntan på att få åka hem, insåg att ingenting ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 oktober, 2014

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Absaloms vecka

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det. Annars ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 oktober, 2011

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.