Om utdanning og danning

Tematikken for herværende essay er, i vid forstand, moralfilosofi, det vil si at det er om hva en bør streve etter å realisere, hva som er høyverdig og hva som ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 september, 2009
Agora - filosofiska essäer

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | 12 januari, 2011
Konstens porträtt

Bergman, Fellini och Liv Ullman

Ett konstnärligt möte mellan Sverige och Italien

Den italienske kritikern och dokumentaristen Silvano Console om Ingmar Bergman och Federico Fellini.

Av: Silvano Console | 28 november, 2017
Essäer om film

En arbetslägenhet i Stockholm

- Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så vidare ...

Av: Peter Lucas Erixon | 04 januari, 2010
Utopiska geografier

Abdel-Qader Yassine

En människa bland människor



Jag minns min stora förvåning när jag som grundskolelev för första gången fick tillfälle att studera den politiska världskartan. Det som förbryllade mig mest var de röda linjer som löpte kors och tvärs över jordens yta och skar upp bergen, floderna och kontinenterna i små bitar utan någon som helst logik. 
Som barn bodde jag i ett trähus i Beirut. Ett hus med tre våningar som var byggt på en av Beiruts fem kullar. Mitt rum låg på tredje våningen. Rummets enda fönster vette ut mot takåsarna, som störtade brant ner i den sagolika utsikten av den gamla, utslitna metropolen – mäjestätiska moskéer med sina smäckra minareter, grekisk-ortodoxa små kyrkor, synagogor, den gamla hamnen, hundratals farkoster korsande det blåsvarta vattnet, biografer där mina barndomshjältar låg begravda i hundratal...och ruinerna av en stor bysantinsk akvedukt.

Några år senare besökte vår klass en gränsstation för att studera kartans smala, röda linjer i naturlig storlek - taggtråd, minerade vårängar, höga utkikstorn i grå betong, beväpnade gränsvakter, tulltjänstemän i blå uniformer och en bred, stilla flytande flod med en bågformad stenbro, som förenade flodens två stränder. Det var en skräckinjagande upplevelse. Vem skulle egentligen våga överskrida gränsen och vilja komma till andra sidan?

Men så kom det en tid, i början av 1970-talet, då mina landsmän gjorde det, överskred gränserna. I tusentals. Ofta män i arbetsför ålder. Jag minns en tidningsbild från den tiden : Ett 20-tal män i bara kalsonger. De stod uppradade framför ett långt bord, och väntade på sin tur på läkarundersökningen. Det allra sista, avgörande provet.

Männens blickar hade ännu inte förgiftas av exilens vånda. De var ännu hoppfulla. Ett grönt ljus frän läkaren skulle innebära ett arbetskontrakt i en kolgruva i Belgien eller en expanderande bilfabrik i Tyskland. Det var många som klarade provet och utvandrade. Av exakt samma skäl som drygt en miljon svenskar lämnade sina hem och seglade över till andra sidan Atlanten - levebrödet.

I slutet av 1970-talet råkade jag träffa en av mina utvandrade landsmän på ett kafé i Beirut. Han var på hembesök efter fyra års hårt arbete i en stor stålfabrik i Tyskland. Han bar på en typisk tyrolerhatt med den obligatoriska gröna fjädern. För övrigt var han sig lik. Han hade lärt sig ett par ord tyska. Men andedräkten doftade fortfarande av nyplöjd palestinsk jord.

Jag frågade honom om hur det var därborta i det tyska riket. ”Jag har ett arbete som ger bra betalt!” sa han. ”Men det är lustigt! Tyskarna kan inte uttala mitt namn. Varje gång de ropar efter mig, tror jag att de är ute efter en vilt främmande människa.” Jag kom aldrig underfund med om min landsman var medveten om att han blivit en främling. Främlingskapet var hans tribut åt levebrödet. Hans krop livnärde sig på arbetets frukter, hans själ på främlingskapets bittra tomhet.

Främlingskapet är inte bara en dom utan också en nåd. Det har sina goda sidor. Under mina år i Sverige har främlingskapet gett mig ett unikt tillfälle och gjort mig till en ihärdig samlare. Jag samlar på mitt namn. Jag samlar på mina namn, som uppträder i alla möjliga och omöjliga skepnader på olika försändelser. Jag finner en oförklarlig njutning i dessa förvanskningar, dessa daglia dopceremonier, denna kluvenhet, som har sin början i namnets klyvning åch återuppståndelse i nya variationer.

Det vanliga är att man byter ”Q” mot ett ”w”, Abdel-Qader blir Abdel-Wader. Statstjänstemannaförbundet, det fackförbund som jag tillhör sedan sju år, föredrar en djärvare stavning : Taden. Varje gång jag får medlemstidningen från förbundet med mitt havererade namn på den smala adressetiketten, känner jag mig som en kosmisk hjälte; Taden. En asterixfixerad redaktör valde en gång en matchande kombination : Wadyasin. Det händer dock att min namn stavas helt korrekt. En kulturförening, som jag nyligen blev medlem i, skrev namnet och efternamnet rätt. Föreningen har istället valt ett tillägg: De lyfter upp ena delen av gatunamnet till mitt namn, Abdel-Qader Yassine Våglängd.

Vilket öde!!

Det nya landets språk och dess oändliga fallgropar. Mina ordlista. Mina ordböcker är sönderrivna. Ska det vara ett ”” eller ”i” eller vad? Främlingskapet kändes som en blöt trasa på kroppen när man stångades med uttalet av bokstavskombinationen ”sk” eller ”sj”; skön, skyldig, sjö, sjuttiosju.

Jag har varit bara två veckor i Sverige. Jag skulle hem efter en sen kväll hos en ny bekant. I en mörk gångtunnel stoppades jag av en man beväpnad med en skruvmejsel. Han sade något som jag inte förstod. ”I do not speak Swedish” sa jag för att avvärja ett omöjligt samtal. ”Give me your money!” sa mannen snabbt. Dagen efter skrev jag ett brev till mina vänner i Beirut : ”Jag behöver förmodligen inte lära mig ett ord svenska här. Ty i Sverige talar även tjuvarna engelska.” Men jag misstog mig. Jag nodde aldrig till vardagens små mysterier med det engelska språket. Jag kavlade upp ärmarna och plöjde språket, som vore det en åker.

Jag grips av helig ilska när jag hör en del infödda basunera : ”Alla som kommer hit måste lära sig språket!” Tror man verkligen att människan väljer tystnaden frivilligt?

Tror man verkligen att främlingen är en masochist, som njuter av att höra rösternas ständiga brus utan att kunna skilja orden åt? Tror man verkligen att främlingen inte försöker bryta sig loss från stumhetens genomskinliga skal som suger åt sig ordens innehåll och lämnar kvar ett förvirrande brus?

Förr eller senare försöker alla. Helhjärtat. Men en del når aldrig till språkets hemliga vrår. En del blir språkliga krymplingar, deras krafter sinar redan vid farstun. Jag har mött flyktingar, som var sårade i själen, att de uppfattade exiltillvaron värre än fångenskap. De främmande orden studsade som små gummibollar på deras monumentala ångest.

Jag har mött kraftfulla bondkvinnor från slätterna i Afghanistan och Indien, som kunde väve mjuka, vackra mattor med underbara motiv. Men deras skickliga händer hade aldrig hållit i en penna. Tumavtryck var deras sigill. De hade flytt hungern och döden. Tystnaden och främlingskapet var deras tribut åt mättnaden och livet.

Jag greps av en helig ilska när jag ser denna ingenjörsmentalitet dra sina raka linjer och nittiogradiga vinklar.

Lyckades Karl-Oscar och Kristina bemästra de främmande glosorna i landet bortom Atlanten?

Lärde sig de svenska bönderna, som flydde hungern, att sjunga op engelska?

Det sägs att intoleransen mot främlingen beror på okunskap. Jag säger att okunskap om främling beror på att den infödda inte känner till sitt förflutna, tror att nuet är det förflutna och framtiden. Främlingskapet är vår tribut åt de som är främlingar i sin egen historia.

Främlingskapet har lärt mig att använda språken i cyniska syften. Det är min lilla, alldeles privata, exklusiva hämnd.

Men är det bara det nya språket? Våra statliga verk och kommunala förvaltningar är oerhört skickliga att informera främlingen om den egna myndigheten. De gör det på främlingens eget språk. Det är bra. Men livet består inte blott av myndigheter.

Kunskap om försäkringskassan rutiner är nödvändiga, men rutiner skapar inte samhörighet. Det gäller också att lära sig nacka en nordisk gammelgädda. Och det kan inte myndigheten lära ut. Myndigheter nackar inte gammelgäddor på arbetstid.

Ingen kan förneka att Jokkmokks Jokke är umbärlig för livet. Och ändå känner alla infödda, med förståndet i behåll, vem han är. Jokkmokks Jokke är en av de osynliga portarna till samhörigheten. Det finns hundratals av dem.

Vägen till dessa små, osynliga porter går genom en svårtillgänglig terräng. Vi hankar oss fram. En del av oss tar sig igenom. En del hinner bara halvvägs. En del blir inte insläppta när de kommer fram. Men vi hankar oss fram, oförtröttligt. Gulli Gullan Kucku är min extravaganta tribut åt samhörigheten.

Kulturkrockar.

Jag har råkat ut för dem. Flera gånger i tvättstugorna. Jag tänjde ut min tvättid med några minuter. Svenskarna blev rasande. Jag visste inte att ett par minuters tvättid var lika värdefullt som ett par Volvoaktier. Numera har jag stor respekt för tvättstugorna. Jag går in i dem, somen troende går in i det allra heligaste i templet. En gång gick jag på trottoaren. Jag höll till vänster. Jag mötte en äldre dam som kom från motsatt håll. När jag var på väg att ta steget ill höger och runda henne, med ett svagt leende på läpparna, väste damen av ilska : ”Lär dig att gå som folk!” Vänligt sade jag till damen att jag inte var en bil. ”I Sverige håller man sig till höger när man går.” blev damens upplysande svar. Högertrafik på trottoaren är min tribut åt an passningen.

I ärlighetens namn måste jag dock erkänna att jag då och då lyder Ludvig van Beethoven : ”Jag ler mig reglerna för att bryta mot dem.” Jag har märkt att också de infödda gör det. När man kan de oskrivna konventionerna, blir det lättare att bryta mot dem utan att det uppstår kulturkrockar. Nu kan jag konventionerna. Jag talar tyst i tunnelbanan och bussen, och undviker att skratta högt på öffentliga platser. Men i rent didaktiskt syfte lämnar jag då och då högerfilen och går på vänster sida av trottoaren. Jag ser att en del infödda följer efter mitt osvenska beteende. Jag blir förtjust. Kaoset på Göteborgs trottoarer är mitt infantila vapen mot likformigheten.

Visst fins det mera allvarliga kulturkrockar! De ska inte bagatelliseras. Men de ska inte heller f;rstoras, uppfattas som om;jliga hinder. Ty det är de inte. Det finns vissa kulturyttringar, som utan att strida mot svensk lag kommer på kant med inhemska värderingar, normer, uppfattningar, och smakriktningar. Kantiga kulturyttringar slipas bäst av tidens och förnuftets egen rasp. Sverige är inget evigt mysterium, som viskar sina hemligheter enbart till de invigda.

Ibland för jag beröm, rent av komplimanger : ”Du ärnästan svensk!,” säger man. Så länge vardagen ställer ett faktiskt krav på etnisk äkthet, som enda norm för svenskhet, kommer jag alltid att förbli ”nästansvensk”. Denna uppfattning berör mig endast marginellt. För övrigt trivs jag förträffligt bra med att vara den jag är.

Mitt palestinska kulturarv och mitt arabiska modersmål är en del av mig, som jag är stolt över. Därmed är det inte sagt att jag inte kan bli en del i ett annat kulturarv, som inte var mitt från födseln. Jag har också blivit det, i varje fall ”nästan”. En del av mig är svensk, en annan grek, en tredje romersk, en fjärde arab, en femte....

Jag är däremot svensk medborgare sedan två år tillbaka. Mitt svenska medborgarskap för med sig en rad förpliktelser, som jag är lojal mot. Men jag undviker att köpa svenska tomater, som är tydligt skyltade vid grönsaksdisken . De är helt enkelt för dyra, och smakar inte som en tomat ska smaka. Att jag inte äter svenska tomater är, tror jag, ingen indikation på att jag är illojal mot Sverige, och borde inte räcka för att återkalla mitt medborgarskap.

Då och då köper jag svensk gurka. Men jag hoppar inte ur soffan när Tre kronor gör mål mot Bulgarien. För en del är hoppandet det högsta formen av patriotism.... Jag är ingen patriot.

Jag hoppar däremot högt av glädje och sjunker eftertänksamt tillbaka när jag läser Jan Myrdals kortprosa, och finner en sällsynt njutning i Tomas Tranströmers dikter. Jag är också stolt över att dela medborgarskap med Olof Palme, Olof Lagercrantz, Sara Lidman, Ingrid Segerstedt Wiberg, Jan Myrdal, Bengt Westerberg, .... Men jag är framför allt stolt över att tillhöra samma släkte som Homeros, Euripides, Voltaire, Gandhi, Ibn Rushd, Nazim Hekmet, Gracia Lorca, Nilson Mandela, Rabindranath Tagore, Fayez Ahmed Fayez...

Detta ”nästansvensk” hade känts outhärdligt om det hade varit ett uniformt krav. Det är det inte. Under mina år i detta nordiska rike har jag träffat tillräckligt många underbara människor; vidsynta, toleranta, engagerade, nyfikna. För dessa människor är jag den människa jag är; med mina dygder och synder, med mina färdigheter och mina tafatthet. Dessa människor är mitt motgift mot främlingskap.

Detta ”nästansvensk” bekymrar mig dock när jag tänker på barnen. Det skrämmer mig att ögon- och hårfärg, och ibland ett utländskt namn uppfattas av en del som den absoluta måttstocken för jämlikhet. Missförstå mig inte! Jag menar inte bara de som förvandlar människor med annorlunda ögon- och hårfärg till måltavlor, utan också de som håller tyst. De är många fler än bödlarna. Men också de kan skjuta lika dödligt. Deras kulor är tystnaden. Jag minns Selma Lagerlöfs ord om den mäktiga svenska tystnaden inför Nazismens förföljelser under 1930-talet : ”Den som tyger samtycker.”

2010 följde jag ett antal sexåringar till Naturhistoriska museet i Göteborg. I ett horn, bland alla uppstoppade djur, hittade vi en bildsvit som åskådliggjorde Charles Darwins evolutionsteori. Bilderna av apor och män intresserade barnen. De undrade.

Jag berättade om Darwins teori om aporna och människans ursprung. Sedan skingrades barnen för att titta på andra intressanta djur. Men en pojke stannade kvar vid bildsviten. Hans ögon var svarta som två mogna vindruvor. Han tittade på bilderna än en gång och frågade mig : ”Härstammar också svenskarna från aporna?” Min innersta önskan är att vi ska lyckas skapa ett jämlikt samhälle för alla, utan att behöva ta svängen förbi apstadiet.

Min granne är lång och rödhårig. En ”typisk” svensk. Vi ser samma utsikt från våra vardagsrummsfönster. Vi har säkert avvikande uppfattningar i vissa politiska och sociala frågor. Men vi har för det mesta samma vardagsbekymmer....Vi måste ha rena strumpor när vi ska gå till jobbet, och köpa nya kalsonger när våra gamla blir utslitna. Men det finns en sak som skiljer mig från min granne :

Som barn bodde jag i ett trähus i Beirut. Ett hus med tre våningar som var byggt på en av Beiruts fem kullar. Mitt rum låg på tredje våningen. Rummets enda fönster vette ut mot takåsarna, som störtade brant ner i den sagolika utsikten av den gamla, utslitna metropolen – mäjestätiska moskéer med sina smäckra minareter, grekisk-ortodoxa små kyrkor, synagoger, den gamla hamnen, hundratals farkoster korsande det blåsvarta vattnet, biografer där mina barndomshjältar låg begravda i hundratal...och ruinerna av en stor bysantinsk akvedukt.

På eftermiddagarna, när jag var klar med mina läxor, satt jag vid fönstret i timmar, och drömde mig bort i denna drömlika utsikt. Jag tyckte mest om vårarna. Då kom de första storkarna. De satt orörliga på akveduktens höga murar, trötta och resignerade efter den långa färden. Deras kroppar brann som vita offereldar i det täta skymningsljuset, kastande långa, fladdrande skuggor på akveduktens stenmurar.

Det är den enda bild, som skiljer mig från min granne. Denna bild är min barndom, mitt fosterland. För övrigt försöker jag, efter förmåga, vara en del av mänskligheten. En människa bland människor.

Abdel-Qader Yassine

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Illustration Hebriana Alainentalo

Onåbar del 3 av Gabriella Olsson

Morgonen före förmiddagen då hon på pendeltåget sparkade ihjäl mannen som ofredade henne på Gare de Lyon hade hon på bussen till stationen sett en familj om tre personer. Mamma ...

Av: Gabriella Olsson | Utopiska geografier | 20 juli, 2015

Applåd!!!

Vad är det egentligen vi applåderar när vi applåderar? Är det själva framförandet, den specifika tolkning vi just fått lyssna till? Eller är det kanske verket i sig: kompositionen? Eller ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 10 februari, 2016

Bildkonst, scenkonst och film i samspel på Doc Lounge Varberg

Under torsdagskvällen den 11:e april strömmar opera, vald av kvällens DJ Sven Andersson, ur högtalarna innanför Teater Hallands väggar. Det är Doc Lounge Varberg som för tredje gången under året ...

Av: Simone Frankel | Essäer om konst | 16 april, 2013

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Djurskyddsinspektören

Jag har en moderlig väninna som är omöjlig att ta en promenad med eftersom hon oavbrutet plockar daggmask för att rädda dem från vad hon tror är en säker död ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 oktober, 2013

Ur led är tiden – en betraktelse nu när vi ställt tillbaka klockan

När högertrafiken infördes klockan fem på morgonen den 3 september 1967 stod alla bilar stilla en kort stund, och körde sedan vackert över på andra sidan mot vad de var ...

Av: Ivo Holnqvist | Gästkrönikör | 31 oktober, 2017

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | Kulturreportage | 03 augusti, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.