Bilder av Alvar Aaltos arkitektur

Entrétak i Villa Mairea, 1937-39 På två utställningar på Arkitekturmuseet i Stockholm kan man fundera över vad som är essensen i skapandet av en byggnad eller en möbel eller en... Vad ...

Av: Leif Carlsson | 24 mars, 2008
Konstens porträtt

Paul Verlaine var kung i baren

Paul Verlaine – ”och allt det övriga är litteratur”

Den symbolistiska skolan, med Baudelaire som förelöpare (Verlaines första kontakt med poesin och stora inspiration var Baudelaires "Ondskans blommor") och Rimbaud, Mallarmé och Verlaine som främsta företrädare, inledde en ny ...

Av: Göran af Gröning | 09 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Veckan från hyllan Vecka 10 2012

Hemma igen efter två veckors solsemester. Det är så skönt att förkorta vintern på det sättet, här i Norrland kan den vara i drygaste laget. Ska man orka jobba till ...

Av: Gregor Flakierski | 03 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | 10 maj, 2017
Utopiska geografier

Abdel-Qader Yassine

En människa bland människor



Jag minns min stora förvåning när jag som grundskolelev för första gången fick tillfälle att studera den politiska världskartan. Det som förbryllade mig mest var de röda linjer som löpte kors och tvärs över jordens yta och skar upp bergen, floderna och kontinenterna i små bitar utan någon som helst logik. 
Som barn bodde jag i ett trähus i Beirut. Ett hus med tre våningar som var byggt på en av Beiruts fem kullar. Mitt rum låg på tredje våningen. Rummets enda fönster vette ut mot takåsarna, som störtade brant ner i den sagolika utsikten av den gamla, utslitna metropolen – mäjestätiska moskéer med sina smäckra minareter, grekisk-ortodoxa små kyrkor, synagogor, den gamla hamnen, hundratals farkoster korsande det blåsvarta vattnet, biografer där mina barndomshjältar låg begravda i hundratal...och ruinerna av en stor bysantinsk akvedukt.

Några år senare besökte vår klass en gränsstation för att studera kartans smala, röda linjer i naturlig storlek - taggtråd, minerade vårängar, höga utkikstorn i grå betong, beväpnade gränsvakter, tulltjänstemän i blå uniformer och en bred, stilla flytande flod med en bågformad stenbro, som förenade flodens två stränder. Det var en skräckinjagande upplevelse. Vem skulle egentligen våga överskrida gränsen och vilja komma till andra sidan?

Men så kom det en tid, i början av 1970-talet, då mina landsmän gjorde det, överskred gränserna. I tusentals. Ofta män i arbetsför ålder. Jag minns en tidningsbild från den tiden : Ett 20-tal män i bara kalsonger. De stod uppradade framför ett långt bord, och väntade på sin tur på läkarundersökningen. Det allra sista, avgörande provet.

Männens blickar hade ännu inte förgiftas av exilens vånda. De var ännu hoppfulla. Ett grönt ljus frän läkaren skulle innebära ett arbetskontrakt i en kolgruva i Belgien eller en expanderande bilfabrik i Tyskland. Det var många som klarade provet och utvandrade. Av exakt samma skäl som drygt en miljon svenskar lämnade sina hem och seglade över till andra sidan Atlanten - levebrödet.

I slutet av 1970-talet råkade jag träffa en av mina utvandrade landsmän på ett kafé i Beirut. Han var på hembesök efter fyra års hårt arbete i en stor stålfabrik i Tyskland. Han bar på en typisk tyrolerhatt med den obligatoriska gröna fjädern. För övrigt var han sig lik. Han hade lärt sig ett par ord tyska. Men andedräkten doftade fortfarande av nyplöjd palestinsk jord.

Jag frågade honom om hur det var därborta i det tyska riket. ”Jag har ett arbete som ger bra betalt!” sa han. ”Men det är lustigt! Tyskarna kan inte uttala mitt namn. Varje gång de ropar efter mig, tror jag att de är ute efter en vilt främmande människa.” Jag kom aldrig underfund med om min landsman var medveten om att han blivit en främling. Främlingskapet var hans tribut åt levebrödet. Hans krop livnärde sig på arbetets frukter, hans själ på främlingskapets bittra tomhet.

Främlingskapet är inte bara en dom utan också en nåd. Det har sina goda sidor. Under mina år i Sverige har främlingskapet gett mig ett unikt tillfälle och gjort mig till en ihärdig samlare. Jag samlar på mitt namn. Jag samlar på mina namn, som uppträder i alla möjliga och omöjliga skepnader på olika försändelser. Jag finner en oförklarlig njutning i dessa förvanskningar, dessa daglia dopceremonier, denna kluvenhet, som har sin början i namnets klyvning åch återuppståndelse i nya variationer.

Det vanliga är att man byter ”Q” mot ett ”w”, Abdel-Qader blir Abdel-Wader. Statstjänstemannaförbundet, det fackförbund som jag tillhör sedan sju år, föredrar en djärvare stavning : Taden. Varje gång jag får medlemstidningen från förbundet med mitt havererade namn på den smala adressetiketten, känner jag mig som en kosmisk hjälte; Taden. En asterixfixerad redaktör valde en gång en matchande kombination : Wadyasin. Det händer dock att min namn stavas helt korrekt. En kulturförening, som jag nyligen blev medlem i, skrev namnet och efternamnet rätt. Föreningen har istället valt ett tillägg: De lyfter upp ena delen av gatunamnet till mitt namn, Abdel-Qader Yassine Våglängd.

Vilket öde!!

Det nya landets språk och dess oändliga fallgropar. Mina ordlista. Mina ordböcker är sönderrivna. Ska det vara ett ”” eller ”i” eller vad? Främlingskapet kändes som en blöt trasa på kroppen när man stångades med uttalet av bokstavskombinationen ”sk” eller ”sj”; skön, skyldig, sjö, sjuttiosju.

Jag har varit bara två veckor i Sverige. Jag skulle hem efter en sen kväll hos en ny bekant. I en mörk gångtunnel stoppades jag av en man beväpnad med en skruvmejsel. Han sade något som jag inte förstod. ”I do not speak Swedish” sa jag för att avvärja ett omöjligt samtal. ”Give me your money!” sa mannen snabbt. Dagen efter skrev jag ett brev till mina vänner i Beirut : ”Jag behöver förmodligen inte lära mig ett ord svenska här. Ty i Sverige talar även tjuvarna engelska.” Men jag misstog mig. Jag nodde aldrig till vardagens små mysterier med det engelska språket. Jag kavlade upp ärmarna och plöjde språket, som vore det en åker.

Jag grips av helig ilska när jag hör en del infödda basunera : ”Alla som kommer hit måste lära sig språket!” Tror man verkligen att människan väljer tystnaden frivilligt?

Tror man verkligen att främlingen är en masochist, som njuter av att höra rösternas ständiga brus utan att kunna skilja orden åt? Tror man verkligen att främlingen inte försöker bryta sig loss från stumhetens genomskinliga skal som suger åt sig ordens innehåll och lämnar kvar ett förvirrande brus?

Förr eller senare försöker alla. Helhjärtat. Men en del når aldrig till språkets hemliga vrår. En del blir språkliga krymplingar, deras krafter sinar redan vid farstun. Jag har mött flyktingar, som var sårade i själen, att de uppfattade exiltillvaron värre än fångenskap. De främmande orden studsade som små gummibollar på deras monumentala ångest.

Jag har mött kraftfulla bondkvinnor från slätterna i Afghanistan och Indien, som kunde väve mjuka, vackra mattor med underbara motiv. Men deras skickliga händer hade aldrig hållit i en penna. Tumavtryck var deras sigill. De hade flytt hungern och döden. Tystnaden och främlingskapet var deras tribut åt mättnaden och livet.

Jag greps av en helig ilska när jag ser denna ingenjörsmentalitet dra sina raka linjer och nittiogradiga vinklar.

Lyckades Karl-Oscar och Kristina bemästra de främmande glosorna i landet bortom Atlanten?

Lärde sig de svenska bönderna, som flydde hungern, att sjunga op engelska?

Det sägs att intoleransen mot främlingen beror på okunskap. Jag säger att okunskap om främling beror på att den infödda inte känner till sitt förflutna, tror att nuet är det förflutna och framtiden. Främlingskapet är vår tribut åt de som är främlingar i sin egen historia.

Främlingskapet har lärt mig att använda språken i cyniska syften. Det är min lilla, alldeles privata, exklusiva hämnd.

Men är det bara det nya språket? Våra statliga verk och kommunala förvaltningar är oerhört skickliga att informera främlingen om den egna myndigheten. De gör det på främlingens eget språk. Det är bra. Men livet består inte blott av myndigheter.

Kunskap om försäkringskassan rutiner är nödvändiga, men rutiner skapar inte samhörighet. Det gäller också att lära sig nacka en nordisk gammelgädda. Och det kan inte myndigheten lära ut. Myndigheter nackar inte gammelgäddor på arbetstid.

Ingen kan förneka att Jokkmokks Jokke är umbärlig för livet. Och ändå känner alla infödda, med förståndet i behåll, vem han är. Jokkmokks Jokke är en av de osynliga portarna till samhörigheten. Det finns hundratals av dem.

Vägen till dessa små, osynliga porter går genom en svårtillgänglig terräng. Vi hankar oss fram. En del av oss tar sig igenom. En del hinner bara halvvägs. En del blir inte insläppta när de kommer fram. Men vi hankar oss fram, oförtröttligt. Gulli Gullan Kucku är min extravaganta tribut åt samhörigheten.

Kulturkrockar.

Jag har råkat ut för dem. Flera gånger i tvättstugorna. Jag tänjde ut min tvättid med några minuter. Svenskarna blev rasande. Jag visste inte att ett par minuters tvättid var lika värdefullt som ett par Volvoaktier. Numera har jag stor respekt för tvättstugorna. Jag går in i dem, somen troende går in i det allra heligaste i templet. En gång gick jag på trottoaren. Jag höll till vänster. Jag mötte en äldre dam som kom från motsatt håll. När jag var på väg att ta steget ill höger och runda henne, med ett svagt leende på läpparna, väste damen av ilska : ”Lär dig att gå som folk!” Vänligt sade jag till damen att jag inte var en bil. ”I Sverige håller man sig till höger när man går.” blev damens upplysande svar. Högertrafik på trottoaren är min tribut åt an passningen.

I ärlighetens namn måste jag dock erkänna att jag då och då lyder Ludvig van Beethoven : ”Jag ler mig reglerna för att bryta mot dem.” Jag har märkt att också de infödda gör det. När man kan de oskrivna konventionerna, blir det lättare att bryta mot dem utan att det uppstår kulturkrockar. Nu kan jag konventionerna. Jag talar tyst i tunnelbanan och bussen, och undviker att skratta högt på öffentliga platser. Men i rent didaktiskt syfte lämnar jag då och då högerfilen och går på vänster sida av trottoaren. Jag ser att en del infödda följer efter mitt osvenska beteende. Jag blir förtjust. Kaoset på Göteborgs trottoarer är mitt infantila vapen mot likformigheten.

Visst fins det mera allvarliga kulturkrockar! De ska inte bagatelliseras. Men de ska inte heller f;rstoras, uppfattas som om;jliga hinder. Ty det är de inte. Det finns vissa kulturyttringar, som utan att strida mot svensk lag kommer på kant med inhemska värderingar, normer, uppfattningar, och smakriktningar. Kantiga kulturyttringar slipas bäst av tidens och förnuftets egen rasp. Sverige är inget evigt mysterium, som viskar sina hemligheter enbart till de invigda.

Ibland för jag beröm, rent av komplimanger : ”Du ärnästan svensk!,” säger man. Så länge vardagen ställer ett faktiskt krav på etnisk äkthet, som enda norm för svenskhet, kommer jag alltid att förbli ”nästansvensk”. Denna uppfattning berör mig endast marginellt. För övrigt trivs jag förträffligt bra med att vara den jag är.

Mitt palestinska kulturarv och mitt arabiska modersmål är en del av mig, som jag är stolt över. Därmed är det inte sagt att jag inte kan bli en del i ett annat kulturarv, som inte var mitt från födseln. Jag har också blivit det, i varje fall ”nästan”. En del av mig är svensk, en annan grek, en tredje romersk, en fjärde arab, en femte....

Jag är däremot svensk medborgare sedan två år tillbaka. Mitt svenska medborgarskap för med sig en rad förpliktelser, som jag är lojal mot. Men jag undviker att köpa svenska tomater, som är tydligt skyltade vid grönsaksdisken . De är helt enkelt för dyra, och smakar inte som en tomat ska smaka. Att jag inte äter svenska tomater är, tror jag, ingen indikation på att jag är illojal mot Sverige, och borde inte räcka för att återkalla mitt medborgarskap.

Då och då köper jag svensk gurka. Men jag hoppar inte ur soffan när Tre kronor gör mål mot Bulgarien. För en del är hoppandet det högsta formen av patriotism.... Jag är ingen patriot.

Jag hoppar däremot högt av glädje och sjunker eftertänksamt tillbaka när jag läser Jan Myrdals kortprosa, och finner en sällsynt njutning i Tomas Tranströmers dikter. Jag är också stolt över att dela medborgarskap med Olof Palme, Olof Lagercrantz, Sara Lidman, Ingrid Segerstedt Wiberg, Jan Myrdal, Bengt Westerberg, .... Men jag är framför allt stolt över att tillhöra samma släkte som Homeros, Euripides, Voltaire, Gandhi, Ibn Rushd, Nazim Hekmet, Gracia Lorca, Nilson Mandela, Rabindranath Tagore, Fayez Ahmed Fayez...

Detta ”nästansvensk” hade känts outhärdligt om det hade varit ett uniformt krav. Det är det inte. Under mina år i detta nordiska rike har jag träffat tillräckligt många underbara människor; vidsynta, toleranta, engagerade, nyfikna. För dessa människor är jag den människa jag är; med mina dygder och synder, med mina färdigheter och mina tafatthet. Dessa människor är mitt motgift mot främlingskap.

Detta ”nästansvensk” bekymrar mig dock när jag tänker på barnen. Det skrämmer mig att ögon- och hårfärg, och ibland ett utländskt namn uppfattas av en del som den absoluta måttstocken för jämlikhet. Missförstå mig inte! Jag menar inte bara de som förvandlar människor med annorlunda ögon- och hårfärg till måltavlor, utan också de som håller tyst. De är många fler än bödlarna. Men också de kan skjuta lika dödligt. Deras kulor är tystnaden. Jag minns Selma Lagerlöfs ord om den mäktiga svenska tystnaden inför Nazismens förföljelser under 1930-talet : ”Den som tyger samtycker.”

2010 följde jag ett antal sexåringar till Naturhistoriska museet i Göteborg. I ett horn, bland alla uppstoppade djur, hittade vi en bildsvit som åskådliggjorde Charles Darwins evolutionsteori. Bilderna av apor och män intresserade barnen. De undrade.

Jag berättade om Darwins teori om aporna och människans ursprung. Sedan skingrades barnen för att titta på andra intressanta djur. Men en pojke stannade kvar vid bildsviten. Hans ögon var svarta som två mogna vindruvor. Han tittade på bilderna än en gång och frågade mig : ”Härstammar också svenskarna från aporna?” Min innersta önskan är att vi ska lyckas skapa ett jämlikt samhälle för alla, utan att behöva ta svängen förbi apstadiet.

Min granne är lång och rödhårig. En ”typisk” svensk. Vi ser samma utsikt från våra vardagsrummsfönster. Vi har säkert avvikande uppfattningar i vissa politiska och sociala frågor. Men vi har för det mesta samma vardagsbekymmer....Vi måste ha rena strumpor när vi ska gå till jobbet, och köpa nya kalsonger när våra gamla blir utslitna. Men det finns en sak som skiljer mig från min granne :

Som barn bodde jag i ett trähus i Beirut. Ett hus med tre våningar som var byggt på en av Beiruts fem kullar. Mitt rum låg på tredje våningen. Rummets enda fönster vette ut mot takåsarna, som störtade brant ner i den sagolika utsikten av den gamla, utslitna metropolen – mäjestätiska moskéer med sina smäckra minareter, grekisk-ortodoxa små kyrkor, synagoger, den gamla hamnen, hundratals farkoster korsande det blåsvarta vattnet, biografer där mina barndomshjältar låg begravda i hundratal...och ruinerna av en stor bysantinsk akvedukt.

På eftermiddagarna, när jag var klar med mina läxor, satt jag vid fönstret i timmar, och drömde mig bort i denna drömlika utsikt. Jag tyckte mest om vårarna. Då kom de första storkarna. De satt orörliga på akveduktens höga murar, trötta och resignerade efter den långa färden. Deras kroppar brann som vita offereldar i det täta skymningsljuset, kastande långa, fladdrande skuggor på akveduktens stenmurar.

Det är den enda bild, som skiljer mig från min granne. Denna bild är min barndom, mitt fosterland. För övrigt försöker jag, efter förmåga, vara en del av mänskligheten. En människa bland människor.

Abdel-Qader Yassine

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Jeff Koons. Lockande och festlig konst, med skinande blanka ytor

Det har blåst friska debattvindar kring en stor och påkostad utställning som just nu lockar publik till Moderna Museet i Stockholm. Skulptur efter skulptur visar tre konstnärer men det är ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 15 november, 2014

Smultron är vi allihopa

Bostadsbristen i Sverige, främst i de tre större städerna samt universitetsorter, förvärras för varje år som går. Skrytbyggen, landmärken och fallossymboler reser sig ståndaktigt mot skyn synbara för stadens alla ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 27 november, 2008

An Empirically Based Definition of God, with Feminine and Masculine Incarnation

 A Definition Stemming from Russell’s Paradox and from an Empirically Based Curved Static Cosmos Annihilating Beyond Time and Space Spirit of Truth, Enlighten and Guide our Research O Mary Conceived without Sin ...

Av: Piero Benazzo | Agora - filosofiska essäer | 09 april, 2012

Bali: mystik, andlighet och exotism

Kan en liten ö mitt i oceanen dölja mer än det uppenbara paradisiska trädgårdslandskapet med prunkande grönska, cikador, hibiskusblommor och fjärilar stora som småfåglar? Jag gav mig av, från Paris till ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 02 juli, 2010

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | Litteraturens porträtt | 24 juni, 2012

Snabbare tid snabbare ... Inblickar i Nelly Sachs diktvärld

Den tyskfödda diktarinnan Nelly Sachs, som sedan början av 40-talet levde i Sverige, fick nobelpriset i litteratur på sin 75-årsdag 1966. I hennes verk finns en medskapande mänsklighet och ett ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 10 juli, 2011

Animula, Vagula. Blandula

I går när jag kittat lidertaket, och ösregnet börjat efter naturligtvis, la mig sur för att senare orka med kvällssysslor, vaknade efter några timmar plötsligt på förnatten, hade drömt om ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 juli, 2013

Illustration av slaget om Kurukshetra.

Krigarens ljus

”Din omsorg gäller bara gärningen inte gärningens frukter, låt inte dessa förföra dig att handla eller kedja din höga själ i den icke-gärningens klumpighets band” (Bhagavad-Gita II, 47 )

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.