Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Drömmar och dofter i Kraków. Unsound festival

Det doftar gott om årets Unsound – festivalen i polska Kraków som tagit ledningen i att fokusera på ny experimentell, främst elektronisk, musik i gränslanden mellan konstmusik, electronika och klubbmusik ...

Av: Curt Lundberg | 27 oktober, 2014
Essäer om musik

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | 24 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | 14 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Abdel-Qader Yassine

Om Albert Einstein hade invandrat till Sverige!



För tre månader sedan var jag i Malmö, Sveriges mest mångkulturella stad, för att föreläsa. I Malmö har över 40 procent av invånarna sina rötter i ett annat land. När jag anlände, strax före föreläsningen, ville en journalist från en kvällstidning intervjua mig om integrationsfrågor. 
Det är med andra ord svårt att uttala sig generellt om invandrare.
Invandrare är olika. Det enda man med säkerhet kan säga är att vi alla, mer eller mindre , osynliggörs och att vi alla riskerar att falla offer för rasism och diskriminering.

Jag svarade snällt att vi, så kallade invandrare, inte vill särbehandlas. Varken positivt eller negativt. Vi vill bara behandlas som likvärdiga medborgare.

Dagen därpå såg jag tidningen. I hela intervjun, kallas jag genåmgående för ”invandrarkändis” - inte forskare, författare eller föreläsare, vilket var mitt uppdrag i Malmö, utan ”invandrarkändis”.

Och jag undrar vilka andra är ”invandrarkändisar”?

Är Drottning Sylvia också en invandrarkändis? Ludmila Enquist?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Amelia Adamo? Zlatan Ibrahimovic? Theodor Kalifatidis?

Och hur länge är man en invandrarkändis?

Halva livet? Hela livet? Tills man kan rabbla rikets kungar i kronologisk ordning? Eller tills man blir en Kalles Kaviar-kopia?

Vilka påklistras detta invandrarepitet och varför?

Jag frågade journalisten : Varför kallar du mig invandrarkändis?

”Ja, du är ju det. En känd invandrare.”

Men förstår du att jag blir sårad, att det är en markering,

ett sätt att sätta mig på plats och poängtera att jag inteär en av er.

Jag har åckså ett yrke.

”Ja, men du är invandrare och känd.”

Varför kallar du inte Mona Sahlin som också är känd och svensk som ”Svennekändis” då?

Det var tyst. Det fanns inget mer att tillägga.

Jag tog min invandrarvän under invandrararmen och gick över invandrartorget fär att åka hem till hans invandrarmamma som lagat utsökt, kryddstark invandrarmat som får oss att svälja våra invandrarsorger.

När jag reser runt i landet möter jag ofta invandrare.

De är energiska invandrare med spännande framtidsdrömmar,

och högtflygande planer. En kurdisk-svensk tjej i Lund har utsett mig till sin mentor och skriver regelbundet till mig om sina ansträngningar och intentioner.

Varje gång jag läser hennes brev får jag prestationsångest.

Tjejen har en vilja av stål. Hon pluggar stenhårt, engagerar sig politiskt,

och är ett socialt proffs. Trots detta kan hon inte få en simpel praktikplats på en tidning. Det finns många som hon därute.

Alla är inte lika högpresterande men de har ändå mål och visioner,

om ett bättre liv än det föräldrarna fick.

Det är med andra ord svårt att uttala sig generellt om invandrare.

Invandrare är olika. Det enda man med säkerhet kan säga är att

vi alla, mer eller mindre , osynliggörs och att vi alla riskerar att

falla offer för rasism och diskriminering.

Ingenting annat förenar oss. Allting annat skiljer oss åt.

Det är missvisande att klumpa ihop alla oss

med disparata livsåskådningar, ideologier och kulturer.

Det vi har gemensamt här är att vi inte riktigt känner igen oss.

Vi saknar speglar. Det är som vi inte fanns.

Det är alltid det extrema som fyller löpsedlar och TV-rutor.

Vi får aldrig vara normala, vanliga, riktigaeller viktiga.

Ibland har jag själv blivit inplockad för att skapa mångfald i enfalden.

En svartskalle som sätter färg på den monokroma tillvaron.

Jag har suttit i departementskommittéer, referensgrupper,

kampanjer, konferenser och TV-rutor.

Jag har känt mig både smikrad och tacksam.

Men alltför ofta tilldelades jag rollen som kosmetisk utfylland.

Exotiska krukväxter har ingenting med mångfald att göra.

Det är bara ett spel för gallerierna.

Det är en täckmantel för att bibehålla enfalden.

Jag vill ha mångfald på riktigt. Inte mångfald som innebär :

”Du får leka med oss om du blir som vi” utan en mångfald som innebär

”Du får leka med oss trots att du är annorlunda.”

Jag minns min första resa till Rosengård i Malmö,

en av Sveriges invandrar-rikaste förorter.

Det var för 12 år sedan och jag vallades runt i området.

Jag var besökare men kände mig som hemma,

för allt var så likt Hammarkullen där jag bodde.

Samma typ av problem bakom betongfasaderna,

samma typ av människor med enda skillnaden att de skorrade på Skånska. Arbetslösheten var det största problemet,

och politikerna talade om en massa kostsamma projekt,

som skulle hjälpa invandrarna in i arbetslivet.

Pengar ströddes över förorten som man strör socker

över smacklösa jordgubbar.

Plötsligt såg jag något jag har aldrig noterat tidigare.

Antagligen för att jag aldrig förr varit utsomstående betraktare

i ett område som mitt eget.

Jag upptäckte att alla mina guider var blonda.

Det förvånade mig med tanke på att politikerna sagt att det i stort sett bara bodde invandrare i området. Samt att arbetslösheten var hög, och att politikerna gjorde allt för att invandrarna skulle få jobb.

Hur hade då alla dessa blonda svenska, medelålders män i så fall hamnat där?

Och inte bara de, utan också alla mångfaldsansvariga, invandrarkoordinatörer, integrationschefer, rådgivare och sakkunniga. Alla var de svenska män som koketterade med att även de själva en gång i tiden hade invandrat till Skåne.

Det var på den tiden då inlandsisen drog sig tillbaka. Och allt de berättade resulterade i refrängen :

”Mångfald lönar sig!”

Halleluja...!!

Ja, mångfald lönar sig, men frågan är för vem? Mångfald lönar sig uppenbarligen för svenska politiker, projektledare och tjänstemän.

Utan invandrare som lever på svältbidrag, och slussas från ett invandrarprojekt till ett annat, från ett mångfaldsprojekt till ett annat, hade inte mångfalden varit lönsam. Utan alla invandrare hade de kanske inte haft ett jobb att gå till.

Trots att det finns hundratusentals högutbildade, kompetanta invandrare som talar utomordentlig svenska upptäcker man att alla högavlönade, fast anställda problemlösare, projektledare och predikanter i mångfaldsbranchen har en sak gemensamt. De har svenskklingande namn.

Sverige har världens högst utbildade diskare, städare och taxichaufförer.

Om Albert Einstein hade invandrat till Sverige hade han sannolikt hamnat i grovdisken. Om Pablu Picasso hade flyttat hit hade han förmodligen

hänvisats till något invandrarprojekt. Det finns många Einsteiner och Picassos där ute som bara väntar på att få chansen att bevisa att mångfalden är en lönsam affär. Men de väntar på Godot...!!

Om ni blir ledsna och tycker att jag målar upp en alltför mörk bild, så är det för att jag säger sanningen. Sanningen gör ont. Men den måste sägas för att vi ska kunna öndra kurs.

För att kunna skriva rätt medicin måste vi ställa rätt diagnos.

Annars sprider sig sjukdomen och infekterar flera delar av samhällskroppen. Lyssna inte på pseudodoktorer som smeker medhårs för egen vinning.

De vill bara sitt eget bästa och deras råd vilseleder oss.

Vi har varken råd eller tid att gå vilse.

Det finns mycket att vinna på riktig mångfald. Från grovdisken till regeringskansliet. Det handlar inte om att krama en invandrare idag

utan om att öppna dörren och tjäna pengar på olikhet. Bryt stela, stereotypa strukturer och låt människor tävla på lika villkor utan att diskvalificera dem för att de bryter eller har en handikapp.

Det är dags att nyansera bilden av oss...

Det är dags att träda fram på våra egna villkor.

Varje stor kamp börjar i en liten kamp i det egna hemmet.

Vi är inte problem.

Vi är en del av lösningen. 

Abdel-Qader Yassine

Ur arkivet

view_module reorder

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2013

Bo Ahrenfelt – Förändring är ett livslångt tillstånd i lugn och kaos

Förändring är ingen tillfällighet, ingen slump, menar Bo Ahrenfelt. Han är läkare och psykiater med bland annat kroppsterapi som specialinriktning, men arbetar sedan många år tillbaka med förändrings- och utvecklingsarbete ...

Av: Antoon Geels | Övriga porträtt | 29 juli, 2011

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 15 juni, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 Maj, 2014

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Nyårskrönika 2013

Jag ser lite snö vid vägkanten, mer svart än vit. Mer hård än mjuk skulle jag gissa. Jag flyttade till ännu en storstad för snart tio år sedan, i centrum brukade ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 01 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.