Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | 16 september, 2010
Övriga porträtt

Om att läsa för mycket eller Kärlekens idealitet: Flaubert och Faulkner

Vare sig man anser Cervantes’ Don Quijote (1605 och 1615) eller Samuel Richardsons Pamela, or Virtue Rewarded (1740) vara den första romanen, kan man hur som helst säga att läsningens ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 14 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Eurovision Song Contest 2016 vinnaren Jamala, Susana Dzjamaladinova. Foto: Anna Velikova/ EBU.

Europa-visionen och Eurovisionen

Är Eurovisionen, ESC alltså, det enda som förenar i dagens Europa? Eller är det ett gigantiskt jippo, drivet av nöjesindustrin för att säkra de stora bolagens fortsatta expansion? Tidningen Kulturens ...

Av: Thomas Wihlman | 23 Maj, 2016
Musikens porträtt

Utveckling och tillväxt samt miljökamp

Ser ett plakat som bjuder in till en diskussionskväll om miljöarbetet i Östra Vätternbranterna. Det naturgeografiska området sträcker sig från Jönköping i söder, genom delar av Tranås och Ödeshögs kommuner ...

Av: Per-Inge Planefors | 27 augusti, 2012
Gästkrönikör

Abdel-Qader Yassine

Om Albert Einstein hade invandrat till Sverige!



För tre månader sedan var jag i Malmö, Sveriges mest mångkulturella stad, för att föreläsa. I Malmö har över 40 procent av invånarna sina rötter i ett annat land. När jag anlände, strax före föreläsningen, ville en journalist från en kvällstidning intervjua mig om integrationsfrågor. 
Det är med andra ord svårt att uttala sig generellt om invandrare.
Invandrare är olika. Det enda man med säkerhet kan säga är att vi alla, mer eller mindre , osynliggörs och att vi alla riskerar att falla offer för rasism och diskriminering.

Jag svarade snällt att vi, så kallade invandrare, inte vill särbehandlas. Varken positivt eller negativt. Vi vill bara behandlas som likvärdiga medborgare.

Dagen därpå såg jag tidningen. I hela intervjun, kallas jag genåmgående för ”invandrarkändis” - inte forskare, författare eller föreläsare, vilket var mitt uppdrag i Malmö, utan ”invandrarkändis”.

Och jag undrar vilka andra är ”invandrarkändisar”?

Är Drottning Sylvia också en invandrarkändis? Ludmila Enquist?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Amelia Adamo? Zlatan Ibrahimovic? Theodor Kalifatidis?

Och hur länge är man en invandrarkändis?

Halva livet? Hela livet? Tills man kan rabbla rikets kungar i kronologisk ordning? Eller tills man blir en Kalles Kaviar-kopia?

Vilka påklistras detta invandrarepitet och varför?

Jag frågade journalisten : Varför kallar du mig invandrarkändis?

”Ja, du är ju det. En känd invandrare.”

Men förstår du att jag blir sårad, att det är en markering,

ett sätt att sätta mig på plats och poängtera att jag inteär en av er.

Jag har åckså ett yrke.

”Ja, men du är invandrare och känd.”

Varför kallar du inte Mona Sahlin som också är känd och svensk som ”Svennekändis” då?

Det var tyst. Det fanns inget mer att tillägga.

Jag tog min invandrarvän under invandrararmen och gick över invandrartorget fär att åka hem till hans invandrarmamma som lagat utsökt, kryddstark invandrarmat som får oss att svälja våra invandrarsorger.

När jag reser runt i landet möter jag ofta invandrare.

De är energiska invandrare med spännande framtidsdrömmar,

och högtflygande planer. En kurdisk-svensk tjej i Lund har utsett mig till sin mentor och skriver regelbundet till mig om sina ansträngningar och intentioner.

Varje gång jag läser hennes brev får jag prestationsångest.

Tjejen har en vilja av stål. Hon pluggar stenhårt, engagerar sig politiskt,

och är ett socialt proffs. Trots detta kan hon inte få en simpel praktikplats på en tidning. Det finns många som hon därute.

Alla är inte lika högpresterande men de har ändå mål och visioner,

om ett bättre liv än det föräldrarna fick.

Det är med andra ord svårt att uttala sig generellt om invandrare.

Invandrare är olika. Det enda man med säkerhet kan säga är att

vi alla, mer eller mindre , osynliggörs och att vi alla riskerar att

falla offer för rasism och diskriminering.

Ingenting annat förenar oss. Allting annat skiljer oss åt.

Det är missvisande att klumpa ihop alla oss

med disparata livsåskådningar, ideologier och kulturer.

Det vi har gemensamt här är att vi inte riktigt känner igen oss.

Vi saknar speglar. Det är som vi inte fanns.

Det är alltid det extrema som fyller löpsedlar och TV-rutor.

Vi får aldrig vara normala, vanliga, riktigaeller viktiga.

Ibland har jag själv blivit inplockad för att skapa mångfald i enfalden.

En svartskalle som sätter färg på den monokroma tillvaron.

Jag har suttit i departementskommittéer, referensgrupper,

kampanjer, konferenser och TV-rutor.

Jag har känt mig både smikrad och tacksam.

Men alltför ofta tilldelades jag rollen som kosmetisk utfylland.

Exotiska krukväxter har ingenting med mångfald att göra.

Det är bara ett spel för gallerierna.

Det är en täckmantel för att bibehålla enfalden.

Jag vill ha mångfald på riktigt. Inte mångfald som innebär :

”Du får leka med oss om du blir som vi” utan en mångfald som innebär

”Du får leka med oss trots att du är annorlunda.”

Jag minns min första resa till Rosengård i Malmö,

en av Sveriges invandrar-rikaste förorter.

Det var för 12 år sedan och jag vallades runt i området.

Jag var besökare men kände mig som hemma,

för allt var så likt Hammarkullen där jag bodde.

Samma typ av problem bakom betongfasaderna,

samma typ av människor med enda skillnaden att de skorrade på Skånska. Arbetslösheten var det största problemet,

och politikerna talade om en massa kostsamma projekt,

som skulle hjälpa invandrarna in i arbetslivet.

Pengar ströddes över förorten som man strör socker

över smacklösa jordgubbar.

Plötsligt såg jag något jag har aldrig noterat tidigare.

Antagligen för att jag aldrig förr varit utsomstående betraktare

i ett område som mitt eget.

Jag upptäckte att alla mina guider var blonda.

Det förvånade mig med tanke på att politikerna sagt att det i stort sett bara bodde invandrare i området. Samt att arbetslösheten var hög, och att politikerna gjorde allt för att invandrarna skulle få jobb.

Hur hade då alla dessa blonda svenska, medelålders män i så fall hamnat där?

Och inte bara de, utan också alla mångfaldsansvariga, invandrarkoordinatörer, integrationschefer, rådgivare och sakkunniga. Alla var de svenska män som koketterade med att även de själva en gång i tiden hade invandrat till Skåne.

Det var på den tiden då inlandsisen drog sig tillbaka. Och allt de berättade resulterade i refrängen :

”Mångfald lönar sig!”

Halleluja...!!

Ja, mångfald lönar sig, men frågan är för vem? Mångfald lönar sig uppenbarligen för svenska politiker, projektledare och tjänstemän.

Utan invandrare som lever på svältbidrag, och slussas från ett invandrarprojekt till ett annat, från ett mångfaldsprojekt till ett annat, hade inte mångfalden varit lönsam. Utan alla invandrare hade de kanske inte haft ett jobb att gå till.

Trots att det finns hundratusentals högutbildade, kompetanta invandrare som talar utomordentlig svenska upptäcker man att alla högavlönade, fast anställda problemlösare, projektledare och predikanter i mångfaldsbranchen har en sak gemensamt. De har svenskklingande namn.

Sverige har världens högst utbildade diskare, städare och taxichaufförer.

Om Albert Einstein hade invandrat till Sverige hade han sannolikt hamnat i grovdisken. Om Pablu Picasso hade flyttat hit hade han förmodligen

hänvisats till något invandrarprojekt. Det finns många Einsteiner och Picassos där ute som bara väntar på att få chansen att bevisa att mångfalden är en lönsam affär. Men de väntar på Godot...!!

Om ni blir ledsna och tycker att jag målar upp en alltför mörk bild, så är det för att jag säger sanningen. Sanningen gör ont. Men den måste sägas för att vi ska kunna öndra kurs.

För att kunna skriva rätt medicin måste vi ställa rätt diagnos.

Annars sprider sig sjukdomen och infekterar flera delar av samhällskroppen. Lyssna inte på pseudodoktorer som smeker medhårs för egen vinning.

De vill bara sitt eget bästa och deras råd vilseleder oss.

Vi har varken råd eller tid att gå vilse.

Det finns mycket att vinna på riktig mångfald. Från grovdisken till regeringskansliet. Det handlar inte om att krama en invandrare idag

utan om att öppna dörren och tjäna pengar på olikhet. Bryt stela, stereotypa strukturer och låt människor tävla på lika villkor utan att diskvalificera dem för att de bryter eller har en handikapp.

Det är dags att nyansera bilden av oss...

Det är dags att träda fram på våra egna villkor.

Varje stor kamp börjar i en liten kamp i det egna hemmet.

Vi är inte problem.

Vi är en del av lösningen. 

Abdel-Qader Yassine

Ur arkivet

view_module reorder
Anisur Rahman Foto Cato Lein

Anisur Rahman . Tre noveller i översättning av Kristian Carlsson

Anisur Rahman är  poet, dramatiker, översättare och journalist med "ena benet här i Sverige och det andra i Bangladesh". Hans skrivande är språkligt, geografiskt och genremässigt gränsöverskridande och speglar exilen ...

Av: Anisur Rahman | Utopiska geografier | 09 Maj, 2016

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

Om morgonen slickar Korridoren sina sår efter nattens omväxlande övningar och inväntar det återställande lugnet åter erbjudande en tingens estetik och ett nästan dammigt lugn med korridorgolvets blanka yta som ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 10 juli, 2011

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 april, 2013

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Beatrice Alemagna Foto Gian-Luca Rossetti

Att brodera en saga

Beatrice Alemagna föddes i Bologna i mitten av 1970-talet. Efter studier i grafisk och visuell kommunikation vid ISIA i Urbino flyttade hon, efter att ha vunnit ett prestigefullt pris, till ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 november, 2014

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 09 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.