Den duktiga rebellen - Elsie Johansson

Dagen är genomgrå och himlen hänger tung över huvudet. Regnet tycks för tillfället ha upphört men finns hotfullt kvar i luften när jag går genom ett nästan folktomt Lund till ...

Av: Crister Enander | 05 Maj, 2010
Litteraturens porträtt

Möt konstvåren i Bryssel

Till den rika museifloran i Bryssel kan man nu lägga Fin de siècle museet som öppnade vid årsskiftet. Lägg där till vårens stora utställningar med den belgiska samtidskonstnären Michaël Borresman ...

Av: Mathias Jansson | 25 mars, 2014
Essäer om konst

Civila armenier förs till ett närbeläget fängelse i Mezireh av beväpnade turkiska soldater.

Till minne av en kultur som utplånats

Ett folkmord innebär att många, oerhört många oskyldiga människor dödas. Men det innebär också något mer. Ett lyckat folkmord leder till att en hel livsform slutgiltigt utplånas med all sin ...

Av: Svante Lundgren | 14 mars, 2017
Reportage om politik & samhälle

"Jag har förbundit mig att fullfölja en vision"

Han har skrivit 16 böcker på arabiska, engelska, tyska och svenska. Han är en av Palestinas mest kända och uppskattade författare. Han har bott i Sverige i många år. Men ...

Av: Anders Brimstedt | 29 december, 2009
Övriga porträtt

Abdel-Qader Yassine

”Vi vill inte ha er här...!!”



”Vart är du på väg?” frågar han mig och kommer helt nära.
Baksmällan kommer tidigare än väntat. 
”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av”, varnar en mekanisk och opersonlig röst innan tåget stannar vid nästa station. Det är inte avståndet mellan vagn och plattform som är farligt, tänker jag ilsket. Det är inte de döda tingen som vill dig illa. Det är inte de döda tingen som vill ta död på dig. Det är människor som är ondskan.

”Blattejävel”, skriker han, ”såna som du borde utrotas.”

Jag känner slaget, hansknytnäve mot mitt bakhuvud. Ett hårt slag, tiden har stannat. Jag förstår inte alls vad det är som håller på att hända. Vem är denna suddiga människa som raderar hela min känsla av värdighet med ett välplacerat slag i bakhuvudet?

”Vad vill du?”, frågar jag näst intill ljudlöst, ”Vad har jag gjört?”

”Håll käften, du ska inte tro att du har någon rätt att tala till mig. Du är bara skit.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Vad vill du jag ska göra?

Varför kan du inte bara lämna mig i fred?” viskar jag med en bönfallande röst.

”Jag kommer aldrig att lämna dig i fred. Vart du än går kommer jag alltid att gå två steg bakom dig. Du kommer aldrig att vara trygg så länge det finns några som jag. Några som älskar detta land och den vita rasen. Några som vill kämpa för fosterlandet. Vi vill inte ha er här. Ni förstör för oss. Ni förstör vår gemenskap, ni degenererar rasen med era odugliga gener och genitalier. Ni har tagit hit HIV och världens skit...Jag har lust att döda dig, jävla svartskalle. Du får mig att må illa.”

Samtidigt som jag, av inte helt oförståeliga skäl, är livsrädd kan jag inte låta bli att förvånas över hans ivriga förolämpningar. Den här killen kan bilda meningar med både bisatser och något som man, med lite god vilja, skulle kunna kalla metaforer. Och mer ska det bli.

”Tror du att du kunde bli som vi?”

”Tror du att du kan bli svensk bara genom att ta på dig samma kläder som vi?”

”Tror du att du blir svensk bara för att du pratar svenska?”

”Tror du att det finns plats för dig i den svenska gemenskapen bara för att du umgås med svenskar? Vi kommer aldrig att släppa in dig. Du kommer alltid vara en liten knähund som vi sparkar på när vi känner för det.”

I samma ögonblick som tåget närmar sig perrongen tar killen tag i mina armar, knuffar mig fram till kanten och håller min kropp halvvägs ut över spåret. Sekunden innan tåget skulle ha krossat mitt huvud drar han mig tillbaka och knuffar in mig i en pelare på perrongen.

Till min oerhörda förvåning är det första känslan som rusar genom min tacksamhet. Tacksam för att han räddade mitt liv. Han är inte helt igenom ond. Det finns hopp för honom. Blir det jag som ska rädda honom? Ögonblicket efter försvinner känslan av tacksamhet som dagg i solen och rädslan invaderar krop och själ.

Hur ska detta sluta?

Kommer jag någonsin att se mina älskade igen?

Ska mitt liv ta slut på en skitig T-baneperrong denna höstkväll?

Smärtan är outhärdlig när han sparkar mig i skrevet med sina boots, som tydligen har något slags metallinfattning i tåspetsarna.

”Så du åtminstone inte ynglar av dig, ditt jävelskap”, vrålar han.

Hatet lyser ur hans ögon och formar en gloria kring hans hjässa.

Den onda ängeln? Den straffade guden?

När dörrarna äntligen går upp knuffar han mig in i vagnen, vänder ryggen till och går därifrån. Han går med lugna steg från platsen där han nyss förändrat och förstört ett människoliv.

Puslen i normalläge

Oberörd.

Som en zombie.

Ett tillstånd av absolut apati.

Jag känner inget.

Jag ser inget.

Jag hör inget.

När dörrarna slår igen är det ridåfall för ett avslutat kapitel av mitt liv.

”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av”, varnar en mekanisk och opersonlig röst innan tåget stannar vid nästa station. Det är inte avståndet mellan vagn och plattform som är farligt, tänker jag ilsket. Det är inte de döda tingen som vill dig illa. Det är inte de döda tingen som vill ta död på dig. Det är människor som är ondskan.

Det slog mig (bokstavligen) att när jag såg mig själv i förhållande till världen har jag inte tänkt på mig själv som annorlunda, som avvikande. Jag har aldrig tidigare känt som nu. Känslan av ofrivilligt utanförskap.

Mina förebilder och ideal har varit anpassade till mitt hemland.

Jag har aldrig identifierat mig med andra araber.

Jag konstaterar att det finns en diskrepans mellan min självbild och omvärldens bild av mig, ett utrymme där frågor av stor betydelse väntar på svar. Ett rum som, precis som universum, hela tiden växer sig större. Oändligt. Perspektiv förskjuts och försvinner.

Jag är på väg någonstans.

Jag har inte tid att stanna till och tänka efter.

Jag jagar nyastjärnbilder.

Åker rymdraket utan säkerhetsbälte.

Det är säkrast så.

Abdel-Qader Yassine

Ur arkivet

view_module reorder

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

45. Erik

Erik skyndade sig lite extra när han passerade Kulturanatomen. Han tittade ner på de intrampade gula löven så att han skulle slippa se den vackra tegelbyggnaden som dolde den modernare ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 02 november, 2012

Filosofi og menneskerettigheter

Innledning  I vår tid snakkes og skrives det svært mye om menneskerettigheter, så som retten til liv og forbudet overfor å bli gjenstand for tortur, tilsiktet lidelse eller mishandling: Det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 mars, 2013

Att närma sig närmandet - Jünger, Hofmann och LSD enligt Carl Abrahamsson

"My interest in drugs have caused me various difficulties. But I take drugs too seriously to believe that one should make a habit of them and use them like cigarettes." ...

Av: Carl Abrahamsson | Essäer om litteratur & böcker | 04 december, 2008

Jag är en torsk i candy crush träsket

Om det inte är du själv, så har du säkert en vän eller bekant, som är fast i Candy Crush Saga träsket. En som spelar frenetiskt, eller en av de ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 28 Maj, 2013

35. Stadskärnan

Bubblor med regnbågar flyter omkring i drivor och över dem, genom dem kliver Lars A Kalvengreen fram, nej, han snubblar, han simmar! Han är för rolig, alltså! Karnevalsgeneralen detta år ...

Av: Stadskärnan | Lund har allt utom vatten | 24 augusti, 2012

Scheveningen (Haag) med milslånga sandstränder

En konstresa till Holland

Åka på konstresa till Nederländerna – vilken fantastiskt bra metod för att sätta fart på livsandarna! Efter att tidigare nästan helt ha missat Nederländerna blev jag på köpet blivit nästintill ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 26 december, 2016

Kvinnans ställning i de europeiska länderna sedan Upplysningen

När jag nu tänker skriva några rader om jämställdhet och könsroller under de senaste århundradena, upptäcker jag att jag efter en stund sitter med en av Sonja Åkessons dikter gnagande ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 18 Maj, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.