Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | 16 september, 2010
Övriga porträtt

Om att läsa för mycket eller Kärlekens idealitet: Flaubert och Faulkner

Vare sig man anser Cervantes’ Don Quijote (1605 och 1615) eller Samuel Richardsons Pamela, or Virtue Rewarded (1740) vara den första romanen, kan man hur som helst säga att läsningens ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 14 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Eurovision Song Contest 2016 vinnaren Jamala, Susana Dzjamaladinova. Foto: Anna Velikova/ EBU.

Europa-visionen och Eurovisionen

Är Eurovisionen, ESC alltså, det enda som förenar i dagens Europa? Eller är det ett gigantiskt jippo, drivet av nöjesindustrin för att säkra de stora bolagens fortsatta expansion? Tidningen Kulturens ...

Av: Thomas Wihlman | 23 Maj, 2016
Musikens porträtt

Utveckling och tillväxt samt miljökamp

Ser ett plakat som bjuder in till en diskussionskväll om miljöarbetet i Östra Vätternbranterna. Det naturgeografiska området sträcker sig från Jönköping i söder, genom delar av Tranås och Ödeshögs kommuner ...

Av: Per-Inge Planefors | 27 augusti, 2012
Gästkrönikör

Abdel-Qader Yassine

”Vi vill inte ha er här...!!”



”Vart är du på väg?” frågar han mig och kommer helt nära.
Baksmällan kommer tidigare än väntat. 
”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av”, varnar en mekanisk och opersonlig röst innan tåget stannar vid nästa station. Det är inte avståndet mellan vagn och plattform som är farligt, tänker jag ilsket. Det är inte de döda tingen som vill dig illa. Det är inte de döda tingen som vill ta död på dig. Det är människor som är ondskan.

”Blattejävel”, skriker han, ”såna som du borde utrotas.”

Jag känner slaget, hansknytnäve mot mitt bakhuvud. Ett hårt slag, tiden har stannat. Jag förstår inte alls vad det är som håller på att hända. Vem är denna suddiga människa som raderar hela min känsla av värdighet med ett välplacerat slag i bakhuvudet?

”Vad vill du?”, frågar jag näst intill ljudlöst, ”Vad har jag gjört?”

”Håll käften, du ska inte tro att du har någon rätt att tala till mig. Du är bara skit.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Vad vill du jag ska göra?

Varför kan du inte bara lämna mig i fred?” viskar jag med en bönfallande röst.

”Jag kommer aldrig att lämna dig i fred. Vart du än går kommer jag alltid att gå två steg bakom dig. Du kommer aldrig att vara trygg så länge det finns några som jag. Några som älskar detta land och den vita rasen. Några som vill kämpa för fosterlandet. Vi vill inte ha er här. Ni förstör för oss. Ni förstör vår gemenskap, ni degenererar rasen med era odugliga gener och genitalier. Ni har tagit hit HIV och världens skit...Jag har lust att döda dig, jävla svartskalle. Du får mig att må illa.”

Samtidigt som jag, av inte helt oförståeliga skäl, är livsrädd kan jag inte låta bli att förvånas över hans ivriga förolämpningar. Den här killen kan bilda meningar med både bisatser och något som man, med lite god vilja, skulle kunna kalla metaforer. Och mer ska det bli.

”Tror du att du kunde bli som vi?”

”Tror du att du kan bli svensk bara genom att ta på dig samma kläder som vi?”

”Tror du att du blir svensk bara för att du pratar svenska?”

”Tror du att det finns plats för dig i den svenska gemenskapen bara för att du umgås med svenskar? Vi kommer aldrig att släppa in dig. Du kommer alltid vara en liten knähund som vi sparkar på när vi känner för det.”

I samma ögonblick som tåget närmar sig perrongen tar killen tag i mina armar, knuffar mig fram till kanten och håller min kropp halvvägs ut över spåret. Sekunden innan tåget skulle ha krossat mitt huvud drar han mig tillbaka och knuffar in mig i en pelare på perrongen.

Till min oerhörda förvåning är det första känslan som rusar genom min tacksamhet. Tacksam för att han räddade mitt liv. Han är inte helt igenom ond. Det finns hopp för honom. Blir det jag som ska rädda honom? Ögonblicket efter försvinner känslan av tacksamhet som dagg i solen och rädslan invaderar krop och själ.

Hur ska detta sluta?

Kommer jag någonsin att se mina älskade igen?

Ska mitt liv ta slut på en skitig T-baneperrong denna höstkväll?

Smärtan är outhärdlig när han sparkar mig i skrevet med sina boots, som tydligen har något slags metallinfattning i tåspetsarna.

”Så du åtminstone inte ynglar av dig, ditt jävelskap”, vrålar han.

Hatet lyser ur hans ögon och formar en gloria kring hans hjässa.

Den onda ängeln? Den straffade guden?

När dörrarna äntligen går upp knuffar han mig in i vagnen, vänder ryggen till och går därifrån. Han går med lugna steg från platsen där han nyss förändrat och förstört ett människoliv.

Puslen i normalläge

Oberörd.

Som en zombie.

Ett tillstånd av absolut apati.

Jag känner inget.

Jag ser inget.

Jag hör inget.

När dörrarna slår igen är det ridåfall för ett avslutat kapitel av mitt liv.

”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av”, varnar en mekanisk och opersonlig röst innan tåget stannar vid nästa station. Det är inte avståndet mellan vagn och plattform som är farligt, tänker jag ilsket. Det är inte de döda tingen som vill dig illa. Det är inte de döda tingen som vill ta död på dig. Det är människor som är ondskan.

Det slog mig (bokstavligen) att när jag såg mig själv i förhållande till världen har jag inte tänkt på mig själv som annorlunda, som avvikande. Jag har aldrig tidigare känt som nu. Känslan av ofrivilligt utanförskap.

Mina förebilder och ideal har varit anpassade till mitt hemland.

Jag har aldrig identifierat mig med andra araber.

Jag konstaterar att det finns en diskrepans mellan min självbild och omvärldens bild av mig, ett utrymme där frågor av stor betydelse väntar på svar. Ett rum som, precis som universum, hela tiden växer sig större. Oändligt. Perspektiv förskjuts och försvinner.

Jag är på väg någonstans.

Jag har inte tid att stanna till och tänka efter.

Jag jagar nyastjärnbilder.

Åker rymdraket utan säkerhetsbälte.

Det är säkrast så.

Abdel-Qader Yassine

Ur arkivet

view_module reorder
Anisur Rahman Foto Cato Lein

Anisur Rahman . Tre noveller i översättning av Kristian Carlsson

Anisur Rahman är  poet, dramatiker, översättare och journalist med "ena benet här i Sverige och det andra i Bangladesh". Hans skrivande är språkligt, geografiskt och genremässigt gränsöverskridande och speglar exilen ...

Av: Anisur Rahman | Utopiska geografier | 09 Maj, 2016

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

Om morgonen slickar Korridoren sina sår efter nattens omväxlande övningar och inväntar det återställande lugnet åter erbjudande en tingens estetik och ett nästan dammigt lugn med korridorgolvets blanka yta som ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 10 juli, 2011

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 april, 2013

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Beatrice Alemagna Foto Gian-Luca Rossetti

Att brodera en saga

Beatrice Alemagna föddes i Bologna i mitten av 1970-talet. Efter studier i grafisk och visuell kommunikation vid ISIA i Urbino flyttade hon, efter att ha vunnit ett prestigefullt pris, till ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 november, 2014

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 09 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.