Om utdanning og danning

Tematikken for herværende essay er, i vid forstand, moralfilosofi, det vil si at det er om hva en bør streve etter å realisere, hva som er høyverdig og hva som ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 september, 2009
Agora - filosofiska essäer

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | 12 januari, 2011
Konstens porträtt

Bergman, Fellini och Liv Ullman

Ett konstnärligt möte mellan Sverige och Italien

Den italienske kritikern och dokumentaristen Silvano Console om Ingmar Bergman och Federico Fellini.

Av: Silvano Console | 28 november, 2017
Essäer om film

En arbetslägenhet i Stockholm

- Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så vidare ...

Av: Peter Lucas Erixon | 04 januari, 2010
Utopiska geografier

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider




Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London. Stationen heter Paddington - därifrån fick den lille björnen sitt namn.  
Filmerna Paddington och Paddington 2 lyckas ändå med konststycket att vara charmiga och fartfyllda samtidigt som de predikar tolerans och en inkluderade filosofi. Barnen tar Paddington till sina hjärtan omedelbart!
Paddington i ettan - hunden Paddington håller i är förresten också en invandrare. Från Mexico.

Paddington i ettan - hunden Paddington håller i är förresten också en invandrare. Från Mexico.

Annons:

Michael Bond skrev Paddington med andra världskrigets lappförsedda barn i färskt mindre. Barnen i London förseddes med lappar med adresser runt halsen, precis som paket (och precis som Paddington långt senare) och skickades ut på landet för att undkomma nazisternas fruktansvärda bombningar av den brittiska huvudstaden. 

Det fanns fullt av lappförsedda barn på tågstationerna. För många barn var det mer traumatiskt att skickas bort än att stanna i London och utsättas för livsfara. 

Efter andra världskriget kom flyktingströmmarna. Ett minnesvärt porträtt av en flykting i Paddington-böckerna är Herr Grüber. Man kan bara tänka sig de fasor och den förföljelse han utstått i sitt hemland - böckerna går inte in på detta i detalj, men man förstår ändå. Många flyktingar vill inte berätta om sitt förflutna, de vill leva här och nu och se framåt och glädja sig över att de kommit till ett fredligt och vänligt land. För det här landet är väl fredligt och vänligt? Läsare av Paddington lärde sig älska Herr Grüber, Paddingtons bäste vän, och förhoppningsvis tog de med sig den kärleken och toleransen även ut i verkliga livet.

Hans namn var Bond - Michael Bond

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Paddingtons skapare Michael Bond gick nyligen bort, 91 år gammal. Han stod fast vid sina ideal, de ideal han visade i Paddington hela sitt liv. När Paddington skulle filmatiseras var han noga med att han ville ha invandrare representerade i rollistan. Herr Grüber skulle definitivt spelas av en person med flyktingbakgrund. Detta var Michael Bonds sista önskan. Nu blev det inte så. Herr Grüber spelas av en britt. Men man kan ju knappast klaga på Jim Broadbent som skådespelare - han utstrålar ju en sådan Grüber-liknande vänlighet! Dessutom kopplar man redan ihop Broadbent med två andra klassiska barnboksserier - Björnbärsstigen och Narnia. Paddington själv har en urbrittisk röst - gjord av Q-skådespelaren Ben Whishaw. Men man kan heller inte klaga på Ben Whishaw som skådespelare - han är urbra i allt han gör! Han har en fantastisk röst. Vare sig han spelar Shakespeare-kung eller söt nallebjörn. Hans näsa påminner också om Paddingtons nos.

Men ... Det är ändå lite synd att man inte brydde sig om författarens önskningar. Visst, man kan inte alltid hålla sig till boken, bok är bok och film är film - men Bonds önskningar är inget som skulle ha gjort filmen längre eller sämre på något sätt.  

Filmerna Paddington och Paddington 2 lyckas ändå med konststycket att vara charmiga och fartfyllda samtidigt som de predikar tolerans och en inkluderade filosofi. Barnen tar Paddington till sina hjärtan omedelbart! 

Många bildrutor känner man direkt igen från Peggy Fortnums klassiska illustrationer - som den där Paddington kämpar med att gå, med ena tassen fast i en blomkruka! Barnskratt ekar i salongen och alla har hejdlöst roligt.

Marmelad och honung och snällhet

Det finns många tillägg i de nya filmerna - saker som aldrig fanns med i böckerna - som en elak skådespelare som spelas av Hugh Grant. Han nästan stjäl showen! Ibland har man intrycket av att Paddington filmerna gärna vill ha en amerikansk modell med hjälte och skurk, istället för att följa den gamla Michael Bond modellen, om att det lönar sig att vara snäll.

Det är inte konstigt att barnen blandar ihop Paddington och Bamse. De har vara-snäll-filosofin gemensam. Förutom att de båda två är björnar. Och förutom att de båda två alltid klarar sig, mot alla odds, och med lite hjälp från många små - och stora - vänner. För vänner är bra att ha, då är man rik på riktigt!

Enda skillnaden verkar vara att en av björnarna gillar marmelad och den andra gillar honung ...

Sensmoralen med Paddington har aldrig förändrats genom åren: Det lönar sig att vara snäll. Det lönar sig att ha vänner. Det är alltid bra att  ha en marmeladmacka i reserv!

Det kommer att bli en Paddington 3. Den lille björnen med marmeladmackorna gör comeback igen, och lär ännu en generation att bli lite snällare och lite mer toleranta och lite mer öppna ... 

Det skulle Michael Bond ha gillat. 

Filmmakarna har läst noga på lappen kring Paddingtons hals. Det stod: Please look after this bear.

 

Belinda Graham

Ur arkivet

view_module reorder

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Illustration Hebriana Alainentalo

Onåbar del 3 av Gabriella Olsson

Morgonen före förmiddagen då hon på pendeltåget sparkade ihjäl mannen som ofredade henne på Gare de Lyon hade hon på bussen till stationen sett en familj om tre personer. Mamma ...

Av: Gabriella Olsson | Utopiska geografier | 20 juli, 2015

Applåd!!!

Vad är det egentligen vi applåderar när vi applåderar? Är det själva framförandet, den specifika tolkning vi just fått lyssna till? Eller är det kanske verket i sig: kompositionen? Eller ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 10 februari, 2016

Bildkonst, scenkonst och film i samspel på Doc Lounge Varberg

Under torsdagskvällen den 11:e april strömmar opera, vald av kvällens DJ Sven Andersson, ur högtalarna innanför Teater Hallands väggar. Det är Doc Lounge Varberg som för tredje gången under året ...

Av: Simone Frankel | Essäer om konst | 16 april, 2013

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Djurskyddsinspektören

Jag har en moderlig väninna som är omöjlig att ta en promenad med eftersom hon oavbrutet plockar daggmask för att rädda dem från vad hon tror är en säker död ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 oktober, 2013

Ur led är tiden – en betraktelse nu när vi ställt tillbaka klockan

När högertrafiken infördes klockan fem på morgonen den 3 september 1967 stod alla bilar stilla en kort stund, och körde sedan vackert över på andra sidan mot vad de var ...

Av: Ivo Holnqvist | Gästkrönikör | 31 oktober, 2017

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | Kulturreportage | 03 augusti, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.