Dr Krabba 3

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 20 oktober, 2011
Kulturen strippar

Ta inte tag i ditt liv

  Varför klingar frasen ”ta tag i ditt liv” i mitt huvud allt som oftast nu för tiden? Varför är denna förmaning den mest uttjatade i dagens samhälle? Jag kanske inte vill ...

Av: Sofia Jarl | 20 februari, 2012
Gästkrönikör

Jean Cocteau på kur i Baden-Baden

I den kejserligt österrikiska kurorten Merano/Meran blandades pura seta från Bologna och Milano med bergsbönder i Lederhosen och bussfraktade turister från Mannheim med omnejd; blåögda blonda servitriser i dirndl var ...

Av: Bo I. Cavefors | 10 december, 2013
Övriga porträtt

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle ...

Av: Carl Abrahamsson | 28 januari, 2011
Carl Abrahamsson

Mikael Mansén

Nästan kärlek



Det var sommar och väldigt varmt. Jag var sexton år. Hela natten hade jag och en kompis dragit runt på Stockholms gator. Då gryningen kom var vi väldigt hungriga. Vi hade strosat runt i city och hamnade uppe vid Malmskillnadsgatan där frälsningsarmén hade ställt upp ett kaffebord för uteliggare och prostituerade. I närheten av bordet stod en otroligt söt flicka i vår ålder. Svartklädd, mörkögd, med korpsvart hår och en kopp choklad i händerna. 
Om vi mot alla förmodan ser eller misstänker så ska vi anmäla.
Maria ungdom: 08-123 474 10
Polisen: 114 14

Hon sneglade blygt mot oss och log. Vi släntrade fram och började att tala med henne. Eller jag började att tala. Min kompis satte sig vid sidan av och kisade mot oss i det tilltagande ljuset.

Med några trevande, klumpiga ord inledde jag. Hon log och svarade. Sedan tog det inte många sekunder innan vi förde ett samtal. Vi satte oss på en betongklump, sippade varm choklad och babblade.

Hon berättade att hon var hemlös och sov hos olika kompisar. Jag berättade att vi hade dragit runt på stan av ingen anledning alls. Att det bara hade blivit så. Men att vi snart skulle åka hem.

Så här i efterhand, många år senare minns jag det som att vi pratade i ett par timmar. Solen gick upp och gryningen blev till het sommarmorgon. Cia hette hon och ännu minns jag hennes stora mörka pupiller och bleka ansikte. Det fanns något mycket äldre hos henne än flickorna i skolan. Sminkningen var vanare, rörelserna vuxnare, rösten lite mognare. Men inget av det berättade någonting om verkligheten för mig. Allt jag såg var den vackra varelsen som liksom jag dragit runt på stan en natt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi gillade samma musik. Imperiet, Ebba grön, KSMB. I den åldern gjorde det mycket och vi hade massor av saker att reflektera över i olika låttexter. Min vän var bortglömd. Jag bjöd henne på cigaretter och hon kupade sina händer runt tändaren, så att våra händer snuddade, trots att det inte fanns någon vind.

Medan vi rökte och kisade mot varandra fick jag höra att hon hade växt upp söder om stan och att hon hade rymt hemifrån för att hennes mammas kille tafsade på henne. När socialen hittade henne hamnade hon på fosterhem. Där hade hon bott i ett halvår, men rymde då pappan i familjen gjorde samma sak som mammans kille. Sedan våren hade flyttat mellan olika kompisar.

Jag minns att Cia var förtrollande och att vi hela tiden såg in i varandras ögon, att vi inte kunde släppa varandra med blickarna. Som om vi på något magiskt vis fann varandra. Jag såg hennes läppar röra sig, såg röken sila ut mellan dem, hörde rösten och orden. Men samtidigt var hela världen fångad i hennes ögon.

Just som jag skulle fråga om hon hade något nummer till en av kompisarna som hon bodde hos, gled en bil upp framför oss. Den saktade in och stannade. Rutan var nervevad. En vithårig, rynkig man med gula tänder stack ut huvudet och ropade på henne. Ansiktet förändrades. Hon reste sig hastigt, gav mig en desperat och sorgsen blick och bet sig i underläppen.

”Det där är en kompis… Jag måste åka med honom… Jag kommer tillbaka om en stund. Är du kvar då?”

Det var först då som jag insåg varför hon var på Malmskillnadsgatan. Tills dess hade jag aldrig kunnat föreställa mig det. Hon var så ung. Lika gammal som jag. Bara sexton år. Jag minns en fallande känsla då jag fattade vad mannen i billen var och vad han skulle göra med henne. Blicken pendlade mellan henne och honom.

Hon gav mig med en blick som att hon förstod, skämdes och som att hon bad om ursäkt. Inte ens då tyckte jag att hon hade något att be om ursäkt för. Mannen och jag stirrade på varandra. Jag med avsky och han likgiltigt.

”Snälla du kan väl stanna tills jag kommer tillbaka”, bad hon innan hon gick bort till bilen, klev in och åkte iväg.

Min vän och jag såg på varandra. Båda visste och båda var illa berörda. Vi stod kvar en liten stund, tittade på de som flockades kring frälsningsarmés kaffebord sedan gick vi därifrån.

Troligtvis är hon död nu. Men ibland tänker jag på henne. Hur gärna hon ville att jag skulle stanna och fortsätta att prata med henne. Kanske var vi något verkligt i overkligheten. Något vanligt i hennes trasiga värld. Nu vet jag såklart vad hon gjorde där och idag vet jag vad stora pupiller i gryningsljuset betyder. Idag vet jag mycket mer om hur deras värld ser ut, de unga flickorna som hamnar på gatan, utan någonstans att bo. Med droger som enda vägen bort från smärtan de inombords.

Det är annorlunda idag

Cia är helt säkert död. Men det finns andra flickor i hennes ålder och säkert yngre, som säljer sina kroppar. Såklart ser det annorlunda ut idag. Man ser dem inte på stan längre. Nu finns de unga flickorna på nätet eller inlåsta i någon lägenhet. Torskarna är mer hemliga och det är svårare för polisen. Men det är fortfarande en avskyvärd sak, att utnyttja unga flickor för sex. För där inne finns det ett väldigt trasigt barn som samhället struntat i och som föll genom socialens allt för grovmaskiga nät. Men om vi mot alla förmodan ser eller misstänker så ska vi anmäla.

 

 

Mikael Mansén

Ur arkivet

view_module reorder

Banned Books Week / Bannlysta böckers vecka

”Från Astrid till Lindgren är en roman från 2007 skriven av Vladimir Oravsky, Kurt Peter Larsen och en anonym. Boken handlar om en orädd, viljestark och målmedveten ensam mor i en tid ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 05 oktober, 2012

Våldet hos Goya

Våldet hos Goya I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller ...

Av: Anders Forsberg | Konstens porträtt | 08 april, 2010

Robert James Waller

Robert James Waller 1939-2017

Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat - efter en kort romans följer ett långt livs minnen. En slitstark film på det beprövade temat gjordes i England på fyrtiotalet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 16 mars, 2017

Verkligheten ville fly från sig själv

Blåsken över himlen där en manmed grön kasse satt och väntade på kvällens sista buss (nattrafiken kände han inte) Ur pressbyrån skyndade Mustafa med ett sexpack tre-och-en-halvor krampaktigt hållet mellan tummen och långfingret Ett långfinger vars ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 07 december, 2013

Solipsisme og alminnelig tro

I alminnelig mening står «solipsisme» for en filosofisk retning som går ut på at det eneste virkelig eksisterende er jeget og at alt annet bare er forestilling av jeget. Det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2011

Överväldigande magnifikt. Det flamländska måleriet på Nationalmuseum

"Oj!" sa min unge vän när vi steg in i den första salen och fick syn på Rubens stora målningar. "Lite för många puttis," tyckte en något äldre väninna. "Överdådigt ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 18 maj, 2010

Kort kring Robert Kirkland och zombiens mänsklighet

Kirkman, et alia, spelar all genre historisk och samtida lika – den förlegade institutionen hänger fortfarande med oss – och låter berättelsen dem emellan byta intertext, uttryck vid behov. Formen ...

Av: Freke Räihä | Essäer om litteratur & böcker | 19 januari, 2013

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.