Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del III

 Vår egen tid I senere artikler har jeg tatt opp anliggender som har å gjøre med vår menneskeværen; det på høy tid å vende tilbake til spørsmålet om en har å ...

Av: Thor Olav Olsen | 05 februari, 2013
Agora - filosofiska essäer

Marius Daniel Popescu - flyttade hållplatser

I mars besökte den flerfaldigt prisbelönte rumänsk- schweiziske författaren och busschauffören Marius Daniel Popescu (f. 1963) Stockholm och framträdde i ett samtal med Jonas Ellerström och Anna Nyman på Rumänska ...

Av: Benita Funke | 18 juni, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Analys av Kvasirmyten

1. Sammanfattning av innehållet i Kvasirmyten Enligt Snorres tolkning i Skaldskaparmál var mjöden en produkt av freden mellan asar och vaner. För att befästa freden spottade bägge parter i ett kar ...

Av: Kristian Pella | 25 mars, 2012
Essäer om religionen

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | 03 mars, 2013
Essäer om musik

Mikael Mansén

Nästan kärlek



Det var sommar och väldigt varmt. Jag var sexton år. Hela natten hade jag och en kompis dragit runt på Stockholms gator. Då gryningen kom var vi väldigt hungriga. Vi hade strosat runt i city och hamnade uppe vid Malmskillnadsgatan där frälsningsarmén hade ställt upp ett kaffebord för uteliggare och prostituerade. I närheten av bordet stod en otroligt söt flicka i vår ålder. Svartklädd, mörkögd, med korpsvart hår och en kopp choklad i händerna. 
Om vi mot alla förmodan ser eller misstänker så ska vi anmäla.
Maria ungdom: 08-123 474 10
Polisen: 114 14

Hon sneglade blygt mot oss och log. Vi släntrade fram och började att tala med henne. Eller jag började att tala. Min kompis satte sig vid sidan av och kisade mot oss i det tilltagande ljuset.

Med några trevande, klumpiga ord inledde jag. Hon log och svarade. Sedan tog det inte många sekunder innan vi förde ett samtal. Vi satte oss på en betongklump, sippade varm choklad och babblade.

Hon berättade att hon var hemlös och sov hos olika kompisar. Jag berättade att vi hade dragit runt på stan av ingen anledning alls. Att det bara hade blivit så. Men att vi snart skulle åka hem.

Så här i efterhand, många år senare minns jag det som att vi pratade i ett par timmar. Solen gick upp och gryningen blev till het sommarmorgon. Cia hette hon och ännu minns jag hennes stora mörka pupiller och bleka ansikte. Det fanns något mycket äldre hos henne än flickorna i skolan. Sminkningen var vanare, rörelserna vuxnare, rösten lite mognare. Men inget av det berättade någonting om verkligheten för mig. Allt jag såg var den vackra varelsen som liksom jag dragit runt på stan en natt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi gillade samma musik. Imperiet, Ebba grön, KSMB. I den åldern gjorde det mycket och vi hade massor av saker att reflektera över i olika låttexter. Min vän var bortglömd. Jag bjöd henne på cigaretter och hon kupade sina händer runt tändaren, så att våra händer snuddade, trots att det inte fanns någon vind.

Medan vi rökte och kisade mot varandra fick jag höra att hon hade växt upp söder om stan och att hon hade rymt hemifrån för att hennes mammas kille tafsade på henne. När socialen hittade henne hamnade hon på fosterhem. Där hade hon bott i ett halvår, men rymde då pappan i familjen gjorde samma sak som mammans kille. Sedan våren hade flyttat mellan olika kompisar.

Jag minns att Cia var förtrollande och att vi hela tiden såg in i varandras ögon, att vi inte kunde släppa varandra med blickarna. Som om vi på något magiskt vis fann varandra. Jag såg hennes läppar röra sig, såg röken sila ut mellan dem, hörde rösten och orden. Men samtidigt var hela världen fångad i hennes ögon.

Just som jag skulle fråga om hon hade något nummer till en av kompisarna som hon bodde hos, gled en bil upp framför oss. Den saktade in och stannade. Rutan var nervevad. En vithårig, rynkig man med gula tänder stack ut huvudet och ropade på henne. Ansiktet förändrades. Hon reste sig hastigt, gav mig en desperat och sorgsen blick och bet sig i underläppen.

”Det där är en kompis… Jag måste åka med honom… Jag kommer tillbaka om en stund. Är du kvar då?”

Det var först då som jag insåg varför hon var på Malmskillnadsgatan. Tills dess hade jag aldrig kunnat föreställa mig det. Hon var så ung. Lika gammal som jag. Bara sexton år. Jag minns en fallande känsla då jag fattade vad mannen i billen var och vad han skulle göra med henne. Blicken pendlade mellan henne och honom.

Hon gav mig med en blick som att hon förstod, skämdes och som att hon bad om ursäkt. Inte ens då tyckte jag att hon hade något att be om ursäkt för. Mannen och jag stirrade på varandra. Jag med avsky och han likgiltigt.

”Snälla du kan väl stanna tills jag kommer tillbaka”, bad hon innan hon gick bort till bilen, klev in och åkte iväg.

Min vän och jag såg på varandra. Båda visste och båda var illa berörda. Vi stod kvar en liten stund, tittade på de som flockades kring frälsningsarmés kaffebord sedan gick vi därifrån.

Troligtvis är hon död nu. Men ibland tänker jag på henne. Hur gärna hon ville att jag skulle stanna och fortsätta att prata med henne. Kanske var vi något verkligt i overkligheten. Något vanligt i hennes trasiga värld. Nu vet jag såklart vad hon gjorde där och idag vet jag vad stora pupiller i gryningsljuset betyder. Idag vet jag mycket mer om hur deras värld ser ut, de unga flickorna som hamnar på gatan, utan någonstans att bo. Med droger som enda vägen bort från smärtan de inombords.

Det är annorlunda idag

Cia är helt säkert död. Men det finns andra flickor i hennes ålder och säkert yngre, som säljer sina kroppar. Såklart ser det annorlunda ut idag. Man ser dem inte på stan längre. Nu finns de unga flickorna på nätet eller inlåsta i någon lägenhet. Torskarna är mer hemliga och det är svårare för polisen. Men det är fortfarande en avskyvärd sak, att utnyttja unga flickor för sex. För där inne finns det ett väldigt trasigt barn som samhället struntat i och som föll genom socialens allt för grovmaskiga nät. Men om vi mot alla förmodan ser eller misstänker så ska vi anmäla.

 

 

Mikael Mansén

Ur arkivet

view_module reorder

Min kreativitet håller mig vid liv

Inom mig klämtar en ständig geografisk samt själslig längtan till några platser. Känslan förstärks, vidgas med tid och avstånd. Detta har legat latent som ett virus under lång tid, först ...

Av: Jenny Markström | Gästkrönikör | 12 december, 2013

Den holländska guldåldern och Judith Leyster

Under 1600-talet hade målarkonsten i Holland sin gyllene tid. Denna utgjorde en blomstrande period i Hollands historia ur såväl politisk, ekonomisk som social och konstnärlig synvinkel. Välståndet kom att spegla ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 14 oktober, 2012

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Ladogas ishästar

Myten om Ladogas ishästar lever

Under krigstiden i Finland användes över 70 000 hästar av armén. Hästarna var nödvändiga för transporter av utrustning som proviant, ammunition, vapen. Hästarna drog tunga kanoner. Man uppskattar att 15 ...

Av: Rolf Karlman | Kulturreportage | 29 oktober, 2016

Sekelskiftets svenska kvinnliga konstnärers avbildningar av de Andra

Eva Bonnier, Orientalisk kvinna (1884). I de svenska handböckerna som tecknar 1800-1900-talets konsthistoria är den koloniala historien märkbart dold. Om den nämns så är det för att blicka ut mot ...

Av: Åsa Carin Bharathi Larsson | Essäer om konst | 08 september, 2008

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 maj, 2012

En schlager-teologisk reflektion

När nu Loreens Euphoria har vunnit Eurovision Song Contest så kan man undra hur viktig låttexten är när Europa ska rösta fram sin vinnare. Är det så att de som ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 03 juni, 2012

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | Utopiska geografier | 26 januari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.