En skånsk europé. Om Göran Lundstedt

Göran Lundstedt är en gedigen litteraturvetare som valt att ställa sig utanför universitetet och bli kritiker och essäist. Han riktar sig inte mot den akademiska sfären utan mot ett marknadsanpassat ...

Av: Gunnar Lundin | 20 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | 03 augusti, 2007
Kulturreportage

Rune Depp 6

Av: Janne Karlsson | 17 februari, 2012
Kulturen strippar

Djungelboken – konservativ klassiker eller nydanande mästerverk?

Djungelboken är en klassiker i dubbel bemärkelse – dels som litterärt verk, dels som film. Som litterärt verk är Djungelboken en del av Rudyard Kiplings hyllade produktion som gav honom ...

Av: Belinda Graham | 07 september, 2013
Kulturreportage

Mikael Mansén

Nästan kärlek



Det var sommar och väldigt varmt. Jag var sexton år. Hela natten hade jag och en kompis dragit runt på Stockholms gator. Då gryningen kom var vi väldigt hungriga. Vi hade strosat runt i city och hamnade uppe vid Malmskillnadsgatan där frälsningsarmén hade ställt upp ett kaffebord för uteliggare och prostituerade. I närheten av bordet stod en otroligt söt flicka i vår ålder. Svartklädd, mörkögd, med korpsvart hår och en kopp choklad i händerna. 
Om vi mot alla förmodan ser eller misstänker så ska vi anmäla.
Maria ungdom: 08-123 474 10
Polisen: 114 14

Hon sneglade blygt mot oss och log. Vi släntrade fram och började att tala med henne. Eller jag började att tala. Min kompis satte sig vid sidan av och kisade mot oss i det tilltagande ljuset.

Med några trevande, klumpiga ord inledde jag. Hon log och svarade. Sedan tog det inte många sekunder innan vi förde ett samtal. Vi satte oss på en betongklump, sippade varm choklad och babblade.

Hon berättade att hon var hemlös och sov hos olika kompisar. Jag berättade att vi hade dragit runt på stan av ingen anledning alls. Att det bara hade blivit så. Men att vi snart skulle åka hem.

Så här i efterhand, många år senare minns jag det som att vi pratade i ett par timmar. Solen gick upp och gryningen blev till het sommarmorgon. Cia hette hon och ännu minns jag hennes stora mörka pupiller och bleka ansikte. Det fanns något mycket äldre hos henne än flickorna i skolan. Sminkningen var vanare, rörelserna vuxnare, rösten lite mognare. Men inget av det berättade någonting om verkligheten för mig. Allt jag såg var den vackra varelsen som liksom jag dragit runt på stan en natt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi gillade samma musik. Imperiet, Ebba grön, KSMB. I den åldern gjorde det mycket och vi hade massor av saker att reflektera över i olika låttexter. Min vän var bortglömd. Jag bjöd henne på cigaretter och hon kupade sina händer runt tändaren, så att våra händer snuddade, trots att det inte fanns någon vind.

Medan vi rökte och kisade mot varandra fick jag höra att hon hade växt upp söder om stan och att hon hade rymt hemifrån för att hennes mammas kille tafsade på henne. När socialen hittade henne hamnade hon på fosterhem. Där hade hon bott i ett halvår, men rymde då pappan i familjen gjorde samma sak som mammans kille. Sedan våren hade flyttat mellan olika kompisar.

Jag minns att Cia var förtrollande och att vi hela tiden såg in i varandras ögon, att vi inte kunde släppa varandra med blickarna. Som om vi på något magiskt vis fann varandra. Jag såg hennes läppar röra sig, såg röken sila ut mellan dem, hörde rösten och orden. Men samtidigt var hela världen fångad i hennes ögon.

Just som jag skulle fråga om hon hade något nummer till en av kompisarna som hon bodde hos, gled en bil upp framför oss. Den saktade in och stannade. Rutan var nervevad. En vithårig, rynkig man med gula tänder stack ut huvudet och ropade på henne. Ansiktet förändrades. Hon reste sig hastigt, gav mig en desperat och sorgsen blick och bet sig i underläppen.

”Det där är en kompis… Jag måste åka med honom… Jag kommer tillbaka om en stund. Är du kvar då?”

Det var först då som jag insåg varför hon var på Malmskillnadsgatan. Tills dess hade jag aldrig kunnat föreställa mig det. Hon var så ung. Lika gammal som jag. Bara sexton år. Jag minns en fallande känsla då jag fattade vad mannen i billen var och vad han skulle göra med henne. Blicken pendlade mellan henne och honom.

Hon gav mig med en blick som att hon förstod, skämdes och som att hon bad om ursäkt. Inte ens då tyckte jag att hon hade något att be om ursäkt för. Mannen och jag stirrade på varandra. Jag med avsky och han likgiltigt.

”Snälla du kan väl stanna tills jag kommer tillbaka”, bad hon innan hon gick bort till bilen, klev in och åkte iväg.

Min vän och jag såg på varandra. Båda visste och båda var illa berörda. Vi stod kvar en liten stund, tittade på de som flockades kring frälsningsarmés kaffebord sedan gick vi därifrån.

Troligtvis är hon död nu. Men ibland tänker jag på henne. Hur gärna hon ville att jag skulle stanna och fortsätta att prata med henne. Kanske var vi något verkligt i overkligheten. Något vanligt i hennes trasiga värld. Nu vet jag såklart vad hon gjorde där och idag vet jag vad stora pupiller i gryningsljuset betyder. Idag vet jag mycket mer om hur deras värld ser ut, de unga flickorna som hamnar på gatan, utan någonstans att bo. Med droger som enda vägen bort från smärtan de inombords.

Det är annorlunda idag

Cia är helt säkert död. Men det finns andra flickor i hennes ålder och säkert yngre, som säljer sina kroppar. Såklart ser det annorlunda ut idag. Man ser dem inte på stan längre. Nu finns de unga flickorna på nätet eller inlåsta i någon lägenhet. Torskarna är mer hemliga och det är svårare för polisen. Men det är fortfarande en avskyvärd sak, att utnyttja unga flickor för sex. För där inne finns det ett väldigt trasigt barn som samhället struntat i och som föll genom socialens allt för grovmaskiga nät. Men om vi mot alla förmodan ser eller misstänker så ska vi anmäla.

 

 

Mikael Mansén

Ur arkivet

view_module reorder

Historien om Jobs grav i Sultanatet Oman och andra länder

I år är vi inne på den nionde säsongen där möjligheten finns att åka charterflyg från Sverige till Oman. Fast jag inte besökt landet tidigare, förstår jag att inte mycket ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 14 maj, 2014

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 14 november, 2013

Dikter

Text · Thore Rösnes (1935–2005) |llustrationer · Gudrun Edel Rösnes Kari Bakke Två dalar, två språk men samma ärliga känsla ...flyga vill du kan du... som den vita fågeln i trädet hör... nu skriker måsarna även över bondens ägor

Av: Thore Rösnes | Utopiska geografier | 29 januari, 2008

Min mor

Hon hette Hildur. Anna Hildur Christina Kjöllerström, född år 1904 i Stackebo, Mossebo socken, den äldsta flickan i en syskonskara på åtta barn. År 1933 gifte hon sig med en ...

Av: Birgitta Milits | Övriga porträtt | 08 mars, 2011

den sovande älvan av Sergej Marshennikov

Bortom Martin Heidegger

Under 1950-talet genomkorsas Martin Heideggers filosofi av det som den tyske tänkaren kallade Kehre, en vändpunkt. Den mest betydande i hans filosofi blir då konsten. I ”Sein und Zeit” (1927) ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 28 april, 2017

Ett originellt försvar för människans fria vilja. Harry Martinsons Gyro

Harry Martinson-sällskapet har just gett ut Martinsons Gyro, en bok som har en lite äventyrlig historia. Den förelåg i korrektur 1947 utan att tryckas: den var nog inte riktigt färdig ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 03 december, 2012

Tre Dikter

Varg i veum   Om Du min älskade är vred går solen ner     Din ingen annans   Om Du vill förstå mig står detta här    

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 15 mars, 2010

Kommunikation, kannibalism, grotesk realism. Sonja Åkesson, stinsens dotter

Sonja Åkesson var poeten som ägnade sig åt grotesk realism i sitt skapande. I hennes texter trängdes absurditeter och kannibaliteter. Hon använde visan och reklamtexternas tekniker för att framsäga sitt ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 21 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.