Jörn Donner Foto Bengt Oberger ccbysa4.0

Jörn Donner och Suomi Finland

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att ...

Av: Vladimir Oravsky | 17 januari, 2017
Gästkrönikör

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | 18 juni, 2011
Essäer om samhället

Ungern 1956 – resning mot stalinismen

Den ungerska resningen mot stalinismen och de sovjetiska trupperna var den mest omfattande proteströrelsen i östblocket. En delförklaring var den revolutionära traditionen i landet. 1919 bildades under kort tid en ...

Av: Martin Oskarsson | 17 december, 2017
Kulturreportage

"Go west young woman!" - en västernopera på Kungliga Teatern

Det var inte bara män som lystrade till uppmaningen - Go west young man! - under gudruschens bråda dagar i Kalifornien i mitten av 1800-talet, även om de dominerade kraftigt ...

Av: Ulf Stenberg | 20 december, 2011
Kulturreportage

vladimir Oravsky

Vad kommer jag att fråga Sting när han kommer till Sverige för att ta emot Polarpriset?



Den följande historien har jag berättat tidigare och vid andra sammanhang. Att den nu återigen gör sig påmind är på grund av att dess förmodade huvudperson tilldelades ett av de två Polarpriser som tillkännagavs i februari 2017.




Jag hade ingen anledning att säga emot honom, mestadels på grund av att jag faktiskt höll med honom.

Härmed kunde vår konversation ha tagit ett lyckligt slut, och en ganska bra stund verkade det som att den också gjorde det, men efter ett tag, efter att mannen skakade ut en myra från en av sina sockor, kom han till orda ännu en gång. ”Vet du vem jag är?” frågade han, fast på engelska.

Jorden snurrade på, men skenbart såg det ut som att det var solen som höll på att vandra bakom horisontens märkbara linje, när jag beslutade mig för att bestiga den urgamla sandstensmonoliten Ayers Rock, eller Uluru som urbefolkningen Pitjantjatjara kallar den. Inga turister höll längre på att gå upp på dess topp vid den här tiden, tvärtom, det verkade som att även den sista släpade sig ner.

Uluru reser sig bara 350 meter upp från marken, men dessa meter är sträckvis riktigt svettiga, till och med under den något svalare seneftermiddagen, när jag gav mig upp mot krönet. Väl framme, visade det sig att jag inte var ensam. Det fanns ytterligare en man där. Jag gick så långt bort från honom som topografin tillät och där stod vi på var sitt håll men ändå vända åt samma vy, dit där solnedgången höll på att iscensätta nära på en lika magisk föreställning som soluppgången jag bevittnade från Masadas fästning, cirka 13-tusen svenska och norska mil i nordväst riktning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag trodde att vi båda var nöjda med denna lösning, men så var det inte. Mannen började stega emot mig. Jag minns inte vad jag tänkte i det ögonblicket, men jag tror inte att jag jublade.

Mannen sade: “It's nice here, isn't it?”

Jag hade ingen anledning att säga emot honom, mestadels på grund av att jag faktiskt höll med honom.

Härmed kunde vår konversation ha tagit ett lyckligt slut, och en ganska bra stund verkade det som att den också gjorde det, men efter ett tag, efter att mannen skakade ut en myra från en av sina sockor, kom han till orda ännu en gång. ”Vet du vem jag är?” frågade han, fast på engelska.

En sådan fråga är det bäst att inte svara på utan att tänka efter ordentligt.

Under den uppkomna betänketiden, sjöng han: 

“If the night turned cold and the stars looked down
And you hug yourself on the cold cold ground
You wake the morning in a stranger's coat

No one would you see
You ask yourself, who'd watch for me
My only friend, who could it be
It's hard to say it

I hate to say it, but it's probably me…”

Jag kände igen sången. Var det meningen att den skulle ge mig en ledtråd? Vad var det för en sång? Det var titelsången till en av Lethal Weapon-filmerna, så klart. Det kom jag ganska så snabbt på, eftersom jag under ett kvartssekel skrev om filmsoundtrack i olika tidningar, inte minst för Filmrutan. Den sjungande mannen var definitivt inte Mel Columcille Gibson, honom skulle jag känna igen under mindre än en svensk sekund, och det verkade vara osannolikt att han var Danny Glover, den andre huvudrollsinnehavaren i sagda filmserie.

Inte heller var han Michael Kamen, en av kompositörerna till sången ”It's Probably Me”, eftersom med Michael Kamen satt jag personligen i en filmjury, han var inte heller Eric Clapton eftersom ”Slowhand” Clapton var jag bekant med ändå sedan han var med i de ikoniska grupperna The Yardbirds, John Mayall & the Bluesbreakers, Cream och Blind Faith.

Mannen hjälpte mig på traven: ”Brimstone & Treacle…?”  

Då trillade polletten ner: Sting. Mannen som insisterade på att stjäla min uppmärksamhet från denna fysiska som andliga naturupplevelse var, eller utsåg sig vara, ingen mindre än Sting.

Skulle denna man vara Keith Richards eller Bob Dylan eller Madonna, skulle jag kanske utan kännbar irritation taga emot denna invit till ingenvart ledande samtal, jag skulle också känna igen dessa personer på en bråkdel av en sekund, men The Police var aldrig min grej, och den som jag tyckte mest om från The Police var inte Sting utan trumslagaren Stewart Copeland – inte minst hans soundtrack till Francis Ford Coppolas ”Rumble Fish”, tyckte jag var mästerligt.

 

Och nu kommer det spännande, det som gör att denna flera decennier gamla historia gör sig påmind: Sting berättade för mig där uppe på Uluru, hur han avskydde när folk stirrade på honom, eller besvärade honom med frågor och begäran om autograf, eller viljan att köpa en drink åt honom, eller anmodan om att fotograferas med honom, eller släppte kommentarer om än det ena och än det andra, alltifrån ditt till datt…

Jag svarade: ”Listen Gordon, var det inte du som började prata med mig? Jag får inte ihop ditt i och för sig förståeliga resonemang med ditt handlande”.

Han snappade vad jag menade och på plats och ställe förklarade han för mig hur denna skenbara paradox höll ihop. Han sade att han mådde lika mycket pyton av det att folk kände igen honom, som av att folk inte kände igen honom, eller låtsades att de inte gjorde det.

 

På olika filmfestivaler världen över har jag träffat ett mindre antal kändisar av varierad storhet och hållbarhet och det hände några gånger att jag återberättade mitt möte med Sting eller möjligen hans dubbelgångare och look-alike, och så gott som alla kände igen sig i denna historia. Så gott som alla vittnade om att de samtidigt som de ville smälta in i omgivningen, kände behovet av att sticka ut och bli publikt igenkända som en del av belöningen för sin professionella verksamhet.

 

Så, vad kommer jag fråga Sting när han kommer till Sverige för att ta emot Polarpriset?

”Mister Sting, do you remember our meeting at the top of Ayers Rock?”

 

Det sägs att brottslingar avslöjas inte så sällan som en följd av denna personlighetsklyvningsdrift, att både vilja vara anonyma och igenkända. Samma sak gäller författare som skriver under en eller flera synonymer och som lägger ut så många igenkänningstrådar att de till slut blir demaskerade. KISS-medlemmar Paul Stanley, Gene Simmons, Ace Frehley och Peter Criss kastade bort sina masker när deras storhetstid började dala och fansen slutade bry sig om vem som egentligen gömde sig bakom dem. Violinistvirtuosen Joshua Bell spelade i tunnelbanestationen i Washington, D.C. utan att de som passerande honom lade märke till honom. Så han upprepade experimentet, fast den här gången lät han folk veta att han skulle spela… Samtidigt sörjde han för att media i hela världen skrev om händelsen. Sveriges Radio P1 sänder ett antal program i vilka programmakare nämner sitt namn med en sådan tvångsmässig frekvens, att man som lyssnare är övertygad om att dessa radiopratare drabbats av okontrollerbara självljudande tics och att sagda program egentligen är inget annat än en oförtäckt reklam för dessa radioröster, och ämnet som dessa av någon svårfattbar anledning tillsattes att presentera bara tjänar som en förevändning.   

 

“Well, trouble's my middle name. Actually, my middle name is Marion, but I don't want you spreading that around”, säger karaktären Z i den tecknade filmen “Antz”, som berättar en hel del intressant om oss människor.

 

 

Vladimir Oravsky

Ur arkivet

view_module reorder

Medvetenhet och praxis. Om Bengt Nerman

När jag i På avstånd och nära skriver om "synlägen", är de något som uppstått genom erfarenhet i specifika situationer: livserfarenhet, vari ingår det slags erfarenhet man får genom att ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 09 juni, 2010

J.D. Salinger - Gåtan som inte var någon gåta

Sveriges Television visade nyligen dokumentären Gåtan Salinger. Den var visst intressant men samtidigt framgick det ganska tydligt att den mystik som omgett J.D. Salinger (1919-2010) inte alls var särdeles mystisk ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 juli, 2014

Oravský hrad, Foto  CC BY SA 3.0

Man ska leva för varandra…

Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 augusti, 2016

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Andra sidor av Alphonse Daudet

Det Malmöbaserade förlaget Alastor press gladde läsare med intresse för fransk litteratur, och då i synnerhet fransk 1800-talslitteratur. Efter att tidigare ha gett ut bl.a. den första fullständiga versionen på ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2013

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Arabiska kvinnor på modet i Paris

Institut du Monde Arabe visar nu marockanskan Leïla Mencharis dekorer för Hermès; i Victor Hugos hus pågår en orientalisk utställning och på bio går en film om Kvinnor i Kairo. Hermès ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 05 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.