Rune Depp

                                       

Av: Janne Karlsson | 06 januari, 2012
Kulturen strippar

Buddha

Frihet är inte till salu

”Visst, Indien är den enda plats i världen som ännu är medveten om att något annat än materian existerar. Andra länder har helt glömt detta: Europa, Amerika och andra platser…Därför ...

Av: Annakarin Svedberg | 21 september, 2016
Kulturreportage

Om intellektet

Innledning Artikkelen min er om relasjonen mellom det menneskelige intellektet og formålsbaserte virksomheter. Inngangsporten min er slik. I alminnelig forstand står ‘intellekt’ for ‘setet for tankevirksomhet, som er forutsetning og betingelser ...

Av: Thor Olav Olsen | 24 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Wien bortom turiststråken

Burgtheater. Foto: Mats OlofssonKäre läsare, följ med på en liten historisk och mycket personlig Wienbetraktelse!  Låt turistbroschyrerna informera om Schönbrunn och Belvedere, om Sachertorte och Hotel Sacher, Wiener Oper och ...

Av: Lilian O. Montmar | 26 november, 2008
Resereportage

vladimir Oravsky

Vad kommer jag att fråga Sting när han kommer till Sverige för att ta emot Polarpriset?



Den följande historien har jag berättat tidigare och vid andra sammanhang. Att den nu återigen gör sig påmind är på grund av att dess förmodade huvudperson tilldelades ett av de två Polarpriser som tillkännagavs i februari 2017.




Jag hade ingen anledning att säga emot honom, mestadels på grund av att jag faktiskt höll med honom.

Härmed kunde vår konversation ha tagit ett lyckligt slut, och en ganska bra stund verkade det som att den också gjorde det, men efter ett tag, efter att mannen skakade ut en myra från en av sina sockor, kom han till orda ännu en gång. ”Vet du vem jag är?” frågade han, fast på engelska.

Jorden snurrade på, men skenbart såg det ut som att det var solen som höll på att vandra bakom horisontens märkbara linje, när jag beslutade mig för att bestiga den urgamla sandstensmonoliten Ayers Rock, eller Uluru som urbefolkningen Pitjantjatjara kallar den. Inga turister höll längre på att gå upp på dess topp vid den här tiden, tvärtom, det verkade som att även den sista släpade sig ner.

Uluru reser sig bara 350 meter upp från marken, men dessa meter är sträckvis riktigt svettiga, till och med under den något svalare seneftermiddagen, när jag gav mig upp mot krönet. Väl framme, visade det sig att jag inte var ensam. Det fanns ytterligare en man där. Jag gick så långt bort från honom som topografin tillät och där stod vi på var sitt håll men ändå vända åt samma vy, dit där solnedgången höll på att iscensätta nära på en lika magisk föreställning som soluppgången jag bevittnade från Masadas fästning, cirka 13-tusen svenska och norska mil i nordväst riktning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag trodde att vi båda var nöjda med denna lösning, men så var det inte. Mannen började stega emot mig. Jag minns inte vad jag tänkte i det ögonblicket, men jag tror inte att jag jublade.

Mannen sade: “It's nice here, isn't it?”

Jag hade ingen anledning att säga emot honom, mestadels på grund av att jag faktiskt höll med honom.

Härmed kunde vår konversation ha tagit ett lyckligt slut, och en ganska bra stund verkade det som att den också gjorde det, men efter ett tag, efter att mannen skakade ut en myra från en av sina sockor, kom han till orda ännu en gång. ”Vet du vem jag är?” frågade han, fast på engelska.

En sådan fråga är det bäst att inte svara på utan att tänka efter ordentligt.

Under den uppkomna betänketiden, sjöng han: 

“If the night turned cold and the stars looked down
And you hug yourself on the cold cold ground
You wake the morning in a stranger's coat

No one would you see
You ask yourself, who'd watch for me
My only friend, who could it be
It's hard to say it

I hate to say it, but it's probably me…”

Jag kände igen sången. Var det meningen att den skulle ge mig en ledtråd? Vad var det för en sång? Det var titelsången till en av Lethal Weapon-filmerna, så klart. Det kom jag ganska så snabbt på, eftersom jag under ett kvartssekel skrev om filmsoundtrack i olika tidningar, inte minst för Filmrutan. Den sjungande mannen var definitivt inte Mel Columcille Gibson, honom skulle jag känna igen under mindre än en svensk sekund, och det verkade vara osannolikt att han var Danny Glover, den andre huvudrollsinnehavaren i sagda filmserie.

Inte heller var han Michael Kamen, en av kompositörerna till sången ”It's Probably Me”, eftersom med Michael Kamen satt jag personligen i en filmjury, han var inte heller Eric Clapton eftersom ”Slowhand” Clapton var jag bekant med ändå sedan han var med i de ikoniska grupperna The Yardbirds, John Mayall & the Bluesbreakers, Cream och Blind Faith.

Mannen hjälpte mig på traven: ”Brimstone & Treacle…?”  

Då trillade polletten ner: Sting. Mannen som insisterade på att stjäla min uppmärksamhet från denna fysiska som andliga naturupplevelse var, eller utsåg sig vara, ingen mindre än Sting.

Skulle denna man vara Keith Richards eller Bob Dylan eller Madonna, skulle jag kanske utan kännbar irritation taga emot denna invit till ingenvart ledande samtal, jag skulle också känna igen dessa personer på en bråkdel av en sekund, men The Police var aldrig min grej, och den som jag tyckte mest om från The Police var inte Sting utan trumslagaren Stewart Copeland – inte minst hans soundtrack till Francis Ford Coppolas ”Rumble Fish”, tyckte jag var mästerligt.

 

Och nu kommer det spännande, det som gör att denna flera decennier gamla historia gör sig påmind: Sting berättade för mig där uppe på Uluru, hur han avskydde när folk stirrade på honom, eller besvärade honom med frågor och begäran om autograf, eller viljan att köpa en drink åt honom, eller anmodan om att fotograferas med honom, eller släppte kommentarer om än det ena och än det andra, alltifrån ditt till datt…

Jag svarade: ”Listen Gordon, var det inte du som började prata med mig? Jag får inte ihop ditt i och för sig förståeliga resonemang med ditt handlande”.

Han snappade vad jag menade och på plats och ställe förklarade han för mig hur denna skenbara paradox höll ihop. Han sade att han mådde lika mycket pyton av det att folk kände igen honom, som av att folk inte kände igen honom, eller låtsades att de inte gjorde det.

 

På olika filmfestivaler världen över har jag träffat ett mindre antal kändisar av varierad storhet och hållbarhet och det hände några gånger att jag återberättade mitt möte med Sting eller möjligen hans dubbelgångare och look-alike, och så gott som alla kände igen sig i denna historia. Så gott som alla vittnade om att de samtidigt som de ville smälta in i omgivningen, kände behovet av att sticka ut och bli publikt igenkända som en del av belöningen för sin professionella verksamhet.

 

Så, vad kommer jag fråga Sting när han kommer till Sverige för att ta emot Polarpriset?

”Mister Sting, do you remember our meeting at the top of Ayers Rock?”

 

Det sägs att brottslingar avslöjas inte så sällan som en följd av denna personlighetsklyvningsdrift, att både vilja vara anonyma och igenkända. Samma sak gäller författare som skriver under en eller flera synonymer och som lägger ut så många igenkänningstrådar att de till slut blir demaskerade. KISS-medlemmar Paul Stanley, Gene Simmons, Ace Frehley och Peter Criss kastade bort sina masker när deras storhetstid började dala och fansen slutade bry sig om vem som egentligen gömde sig bakom dem. Violinistvirtuosen Joshua Bell spelade i tunnelbanestationen i Washington, D.C. utan att de som passerande honom lade märke till honom. Så han upprepade experimentet, fast den här gången lät han folk veta att han skulle spela… Samtidigt sörjde han för att media i hela världen skrev om händelsen. Sveriges Radio P1 sänder ett antal program i vilka programmakare nämner sitt namn med en sådan tvångsmässig frekvens, att man som lyssnare är övertygad om att dessa radiopratare drabbats av okontrollerbara självljudande tics och att sagda program egentligen är inget annat än en oförtäckt reklam för dessa radioröster, och ämnet som dessa av någon svårfattbar anledning tillsattes att presentera bara tjänar som en förevändning.   

 

“Well, trouble's my middle name. Actually, my middle name is Marion, but I don't want you spreading that around”, säger karaktären Z i den tecknade filmen “Antz”, som berättar en hel del intressant om oss människor.

 

 

Vladimir Oravsky

Ur arkivet

view_module reorder

Litterär liklogistik

Monsunregnet hade upphört och himmelens slussar var stängda. Morgonen var het och stilla. Vattnet hade sjunkit ner i markerna och en kväljande lukt steg ur landskapet. Avdunstningar från djurkadaver, hushållssopor ...

Av: Benny Holmberg | Essäer | 28 oktober, 2012

DrKrabba 7

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 18 november, 2011

På teatern talas meänkieli

För Tornedalsteatern är det viktigt att verka i närkulturen och ta fasta på den unika norrbottniska historien. Sarah Degerhammar har intervjuat Ulf Fembro, teaterchef för en av Norrlands främsta teatergrupper: ...

Av: Sarah Degerhammar | Kulturreportage | 04 december, 2007

Ulf Lundell

Litteraturkrönika i februari

Visst är det överraskande: författaren Ulf Lundell, en av få författare som fortsatt att skriva böcker på en gammaldags skrivmaskin, har nu gett sig ut i cybervärlden och börjat blogga ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 09 februari, 2015

Tidsandan och poesin hos Malte Persson

Tidsandan och poesin hos Malte Persson     Malte Persson. foto Sara Mac Key Malte Persson är kanske den mest uppburne poeten i sin generation. En exponent för den rena tidsandans utvecklingslinje som lämnat ...

Av: Olav Pjotr Lugudek | Essäer om litteratur & böcker | 25 maj, 2007

Perspektiv på stoicismen

Ärkeängeln MikaelLars-Göran Söderberg om det stoiska arvet från det gamla Greklands filosofer till kristendomens helgon, från Spinoza till de indianska krigarna och nutida självdestruktivitet Indianerna ... det är redan tillräckligt ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2008

Sceniska rum. Kunst og religion del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Liv Kristin Holmberg | Reportage om scenkonst | 12 april, 2013

Joel Peter Witkins, Feast of Fools (1990).

Kannibaler, antropofager och köttätande konstnärer

Redan de gamla grekerna var intresserade av kannibalism. I den grekiska mytologin hittar vi Kronos, son till himlen, dotter till jorden och en av de ursprungliga Titanerna. Kronos hade som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 15 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.