Bonaden från Överhogdal

Från Asken Yggdrasils tupp "Gullinkambe" har egentligen menats Gulltopp (emblem för sol-ljus guden…

I den nordiska mytologin rytande tuppen Gullinkambe (den med gyllene kam) på toppen av trädet Yggdrasil motsvarar Gulltopp (den guldluggade, den mytiska häst som är Heimdalls emblem), Heimdall som blåser ...

Av: Javad Mofrad | 25 maj, 2017
Essäer om religionen

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | 01 juni, 2009
Reportage om scenkonst

Dansmusikens marknadsekonomi

Roland TB-303 (TB av transistor bass) är ett instrument som numera är legendariskt bland elektroniska musiker. TB-303 var tänkt att skapa basslingor till gitarrister som saknade basist. Det floppade och ...

Av: Robert Halvarsson | 16 januari, 2012
Essäer

Två röster och en cello. Foto: Tina Axelsson

En resa oändligt lustfylld och lite skrämmande – intervju med albumaktuella Lise och…

Det har ösregnat hela dagen när Lise Hummel, Gertrud Stenung och jag möts på ett kafé på Kungsholmen. Om ett par dagar släpps deras femte album, ”Lyckan kommer från ett ...

Av: Hedvig Ljungar | 29 september, 2014
Musikens porträtt

Leonard Cohen

So Long, Leonard, and Thank You For the Music!



“I forget to pray for the angels …. and then the angels forget to pray for us.” (So Long, Marianne, 1967)
“If you are the dealer I’m out of the game … You want it darker, we kill the flame … I’m ready, my Lord” (You Want It Darker, 2016)
”Hineni, Hineni, Lord” (hebreiskt citat från den bibliska berättelsen om Isak, uppläst på Cohens begravning) 
Cohen, född och uppvuxen i Quebec i en judisk familj (och efter sin död i Los Angeles nu begravd i Montreal enligt judisk sed - han vilar sedan en knapp vecka tillbaka i en grav intill sina föräldrar och släktingar fran ytterligare två generationer tillbaka) och med en morfar som var talmudisk författare, har utöver sångare, diktare och författare liknats vid en munk ("kvinnotjusare" kan definitivt tilläggas som ytterligare ett attribut). Han gavs även munk som titel efter att ha fattat intresse för buddhism och blivit prästvigd på ett buddhistiskt kloster 1996.
Jytte Holmqvist

Jytte Holmqvist

Annons:

Änglarna må ha glömt att be för oss men de har inte glömt Leonard Cohen (21/9/1934 – 7/11/2016) som nu ansluter sig till deras skara högt därovan - och därmed sångikoner som även de gått bort i år, som Natalie Cole, Otis Clay, Prince och David Bowie - och blickar ner på oss med kloka ögon, tänker den vises tankar och reflekterar över ett oerhört händelserikt och speciellt liv och karriär. Han har nu övergivit jordelivet och lämnar ett stort och värkande tomrum efter sig, är saknad världen över av sina fans; lyssnare, åhörare och åskådare; både kvinnor och män, kompositörer och musiker som försökt imitera (otaliga är de versioner av Hallelujah som cirkulerar på nätet och vi må motvilligt ursäkta den yngre generationen för att tro att Jeff Buckley är mannen bakom sången, när det i själva verket är Leonard Cohen som skrev dikten 1974 och inkluderade den som en sång i albumet Various Positions, 1984), inspirerats och berörts av Cohens djupt spirituella, reflekterande visionära poesi och såväl långsamma meditativa och narrativa låtar som kraftfulla, snabbare tongångar i sånger där han behandlar ämnen vi alla kan identifiera oss med och som ofta kretsar kring kärlek, sex, politiska frågor, liv och död, ljus och mörker - allt serverat till oss i en enastående musikalisk cocktail där kanadensaren med sin djupa och mörka, magiska röst samtalar med oss om ämnen och teman där han utforskar djup som vi ofta inte var medvetna om fanns där.

Cohen var aktiv in i det sista och släppte albumet You Want It Darker vid en aktningsvärd ålder av 82 år. The Jewish Standard (The Times of Israel Partner in New Jersey) gratulerade Cohen på födelsedagen den 21 september i år och en nyhetsredaktion som var tagen och aningen förbryllad över det mörka budskapet i framför allt sången You Want It Darker skrev
"We immediately added the song to our seasonal Spotify playlist, and we're still mulling over its meaning. But this fresh reminder of how little time we have in this mortal plane prompts us to issue this seasonal response: 'And a happy birthday and New Year to you too, Mr. Cohen'".

Mindre än 2 månader senare var Cohen död men hans röst dröjer sig kvar och förför oss med ord som engagerar och manar till eftertanke. Ett av hans senaste album, politiskt refererande och kritikerrosade Popular Problems, röstades av inflytelserika tidskriften Rolling Stones till ett av det bästa albumen 2014. På detta album liksom på hans senaste skiva; djupt berörande, filosofiska och musikaliskt experimentella You Want It Darker (samproducerad av Cohens till utseendet snarlike son Adam Cohen) låter Leonard Cohen oss utforska världen genom tongångar från olika länder och världsdelar. Således möts vi i You Want It Darker (med ett flott skivomslag där Cohens pose påminner om lika manliga, dock avsevärt mycket yngre, fotot på honom själv på framsidan av I'm Your Man) av arabiska tongångar i skivans huvudnummer med samma titel som albumet, varefter Cohen inbjuder oss att ta del av en resa genom tid och rum där han övergår till för oss mer familjära rytmer, ackompanjerande körsång och nostalgiskt violinspel i Traveling Light; ett passande sångnamn med tanke på aktuella omständigheter. Hans ord i denna sång: "Au revoir, I'm running late, they closed the bar..." tycks symboliskt syfta på hans egen annalkande bortgång men som ofta är fallet i Cohens dikter och sånger är mörkret inte helt kompakt och kvävande då han låter en hälsosam dos realism ("they closed the bar" - livets dörrar är nu stängda?) alternativt en strimma ljus lämna oss med förhoppningen eller kanske snarare insikten att mörker och ljus existerar sida vid sida, den ena kontrasten beroende av den andra för sin egen överlevnad. I den ofta citerade och tankeväckande meningen "There's a crack in everything, that's where the light comes in" (från såväl spirituella och religiöst syftande som kommersiellt kommenterande sången Anthem, 1992) tycks Cohen också försäkra oss om att vi är fullständiga och kompletta i all vår imperfektion, och han får oss att inse att skönhet även påträffas i det som inte direkt uppfattas som skönhet men som visar sig vara en mer äkta skönhet, om vi bara själva vågar se det. Sångtexten kan dock även analyseras i enlighet med Kants värderingar: Det har i denna bemärkelse hävdats att "[n]othing truly beautiful is perfect. The flaw is the mark (and guarantor) of human inspiration".

Cohen, född och uppvuxen i Quebec i en judisk familj (och efter sin död i Los Angeles nu begravd i Montreal enligt judisk sed - han vilar sedan en knapp vecka tillbaka i en grav intill sina föräldrar och släktingar fran ytterligare två generationer tillbaka) och med en morfar som var talmudisk författare, har utöver sångare, diktare och författare liknats vid en munk ("kvinnotjusare" kan definitivt tilläggas som ytterligare ett attribut). Han gavs även munk som titel efter att ha fattat intresse för buddhism och blivit prästvigd på ett buddhistiskt kloster 1996. Hans oerhört talangfulla bakgrundssångerska Sharon Robinson arbetade tillsammans med Cohen i flera hundratals shower alltsedan hans Field Commander Cohen-turné 1979-80; till en början som sångerska och senare som medförfattare och producent - hon hade ett speciellt förhållande med Cohen och de förstod och kompletterade varandra väl. Robinson ses på omslaget av Ten New Songs från 2001. Hon har gjort sig ett namn som sångerska i egen rätt (och imponerar) och har kallat sin spirituelle mentor "a scholar, a thoughtful individual whose Jewish background is very much intact." Cohen själv förklarade en gång att han hade "a very Messianic childhood" och deklarerade att "I've never disguised the fact that I'm Jewish and in any crisis in Israel I would be there. I am committed to the survival of the Jewish people." Hans politiska insikter, samhällsengagemang och djupa förståelse för medmänniskor världen över speglas i en mängd dikter, essäer, böcker och sånger som vi inspireras av som del av hans framgångsrika karriär - vilken sträckte sig över fem imponerande decennier. Vid slutet av 1960-talet och under 1970-talet hade Cohen flyttat till USA - och tillbringade under sextiotalistiska år även meditativa tidsperioder på grekiska ön Hydra dit han vände sig för inspiration – och hans skriftliga berättar och författartalang kom nu till skott även musikaliskt, då han drog åskadare som snabbt konverterades till brinnande fans. Cohen inspirerade många medlemmar av även den yngre generationen som ställde sig frågande till omvärlden och politiska händelser såsom USAs inblandning i Vietnam och som behövde en trygg ledstjärna som även visade dem vägen genom kärlekens ofta förvirrande labyrinter (Cohen uttryckte sin kritik mot Vietnamkriget i The Story of Isaac, 1969). Kvinnor föll för hans charm och scennärvaro varhelst han framträdde och i diverse videos som cirkulerar på nätet ses bedårade kvinnliga beundrare dröja sig kvar efter hans framträdanden i hopp om att få njuta av Cohens sällskap längre in på natten. Att lyssna på hans sånger är en kärleksupplevelse i sig själv. Cohen - ledigt manlig, sofistikerad och elegant - var och förblir en sjungande profet som reflektivt kommenterar livsfrågor genom sin musik och som besitter en vishet som är få av oss förunnad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av Cohens allra första sånger, Suzanne, var det konstnärliga resultatet av sångarens platonska förhållande med Suzanne Verdal, som när de träffades och började lära känna varandra sällskapade med skulptören Armand Vaillancourt. Den senare utkomna sången So Long, Marianne har även den prisats genom årens lopp och kommit att bli en av Cohens bäst ihågkomna sånger. Hans debutalbum Songs of Leonard Cohen kom ut 1967 och följdes två år senare av Songs from a Room. Albumen Field Commander Cohen (1979), I'm your Man (1988), Ten New Songs (2001), Dear Heather (2004), Popular Problems (2014), You Want It Darker (2016), och The Future från 1992 (detta album var delvis samproducerat med amerikanska skådespelerskan Rebecca De Mornay som sällskapade med Cohen under 90-talet och var förlovad med honom. Hon minns honom och med djup tillgivenhet: "He faced death as he faced life: straight on, with honesty, grace, and breathtaking depth of perception") innehåller i min åsikt många av Cohens absolut bästa sånger och inkluderar - i icke kronologisk ordning - Waiting for the Miracle, Closing Time, Anthem, den gripande melankoliska Tacoma Trailer uppbyggd kring långa, suggestiva pianostycken, finstämda Sisters of Mercy, och absoluta hits som den snabba och kraftfulla First We Take Manhattan, Democracy, Everybody Knows (som liksom Waiting for the Miracle är skriven av Cohen och Robinson), den förförande I'm Your Man, den smäktande vackra Take This Waltz, den desto mer dynamiska Jazz Police och den finstämda och begrundande Tower of Song ("I was born like this, I had no choice, I was born with the gift of a golden voice" förklarar en hes Cohen i en av verserna med en smula självironi och vi kan inte annat än hålla med). Andra sånger som får framför allt kvinnohjärtan att slå extra hårt är Go No More A-Roving (en titel som syftar på en dikt av Lord Byron), There for You, och The Faith (alla tre från albumet Dear Heather), In My Secret Life (Ten New Songs), Did I Ever Love You (Popular Songs), If It Be Your Will, och Dance Me to the End of Love (Various Positions). Denna senaste sång framkallar frånkomligt bilder från den suggestiva och känslosamma dansscenen i Martin Brest's Scent of a Woman (1992).

Då jag är 70-talist hade jag aldrig personligen äran av att se en yngre Cohen uppträda live. Dock har jag sett den äldre, imponerande ungdomlige och fysiskt mobile sångaren framträda på scen två gånger i Auckland, Nya Zeeland - en spirituell och även evangelisk upplevelse som gjorde ett djupt intryck på mig och där jag återigen övertygades om att Cohen blev ännu bättre med åren. Jag kommer för alltid att minnas dessa magiska kvällar i en av mina absoluta favoritstäder, med tacksamhet. Det finns ögonblick i livet som känns unika och människor vi möter som påverkar oss på ett oförglömligt vis och vars livsbild förgyller vår egen. Cohen var en sådan person och han var även på ålderns höst så mycket i en spenslig dock spänstig och gracil kropp. En liten man som alternerade en stående ställning där han böjde sitt karakteristiskt hattprydda huvud i vördnad, med att sitta nerhukad på scenen, och då och då blottade sitt nu kritvita hår för publiken. Han höll mikrofonen i ett stadigt grepp och ackompanjerades i sina sånger av en harmoniserande bakgrundskör i en föreställning där spanska klassiska stränginstrument gav en extra dimension till Cohens ord och stämma i flera av hans nummer. Cohen var så mycket; liten till kroppen men ändå så stor, så charmig, insiktfull och avundsvärt spirituell. Efter en komplett karriär var tanken att han skulle avsluta sitt turnerande vid 70 års ålder. Ett ödets nyck ville dock annorlunda när hans manager stal Cohens livsbesparingar 2004 vilket gjorde det omöjligt för Cohen att pensionera sig. Istället valde han att fortsätta göra det han är älskad för: att framträda på scener världen över med ett band som nu gick under namnet The Unified Heart Touring Company, och publiken fick njuta av sin kanadensiske idol under vad som för oss blev fantastiska bonusår.

Nya Zeeland, en avlägsen smaragdö i Stilla Havet som även går under namnet Aotearoa ("The Land of the Long White Cloud") och är förankrat i Maoritraditioner, blev det land som agerade värd för Leonard Cohen under vad som skulle bli hans absolut sista föreställning - på Aucklands Vector Arena, 2013. En trollbunden publik gav Cohen stående ovationer när han efter tre timmar avslutat med Closing Song. Men istället för att verkligen låta konserten sluta där valde överraskningarnas ständige mästare Cohen att oförtröttligt bjuda på extranummer efter extranummer, till synes sporrad av sina åhörare och uppskattande sin musikaliska dialog med dem. När han slutligen satte punkt tackade en ödmjuk Cohen sin publik genom att säga "Friends, I want to thank you for the wonderful hospitality you've showed us tonight. I want to thank you not just for tonight, but for all the years you've paid attention to my songs. I really appreciate it." Cohens allra sista skiva från i år, som innehåller de hebreiska nyckelorden "Hineni, Hineni", liknar kuriöst nog orden i Maorisången Hine e Hine (utsökt framförd av Kiri Te Kanawa på albumet Maori Songs, 1999). Därmed når Cohen och Nya Zeeland fram till varandra och det är passande att en spirituell kanadensisk sångare med judiskt påbrå uttrycker ord som symboliskt sammanbinder honom med en lika spirituell sångerska med rötter i såväl engelsk som nyzeeländsk Maorikultur.

Profeten Leonard Cohen; alltid ödmjuk, charmerande och behagfull, tillgiven och trogen sin publik, efterlämnar ett musikaliskt arv med musik och texter som lever vidare och hans skrivna ord berör, inspirerar och påverkar människor världen över så djupt att det ter sig självklart att han borde ha tillägnats Nobelpriset i litteratur som en sista gåva och tacksamhetsgest från oss alla. Detta symboliska pris går i år istället till Bob Dylan när Cohen enligt mig förtjänade det så mycket mer. Nu är det för sent men Cohens egen gåva till oss är ovärderlig. Han representerade stabilitet, lyriskt hopp, insikt, intelligens och kärlek i en alltmer kaotisk värld där USAs senaste valresultat skapar ytterligare oro och väcker existentiella frågor. "Democracy is coming, to the USA" sjunger Cohen och vi kan bara innerligt hoppas att han har rätt.
You got me singing a Hallelujah hymn - och vi sjunger Hallelujah till din ära, älskade Leonard.

Konsulterade huvudkällor:

http://jewishstandard.timesofisrael.com/leonard-cohen-says-hineni/

https://www.quora.com/What-did-Leonard-Cohen-mean-by-his-lyrics-There-is-a-crack-a-crack-in-everything-Thats-how-the-light-gets-in

http://www.jns.org/latest-articles/2015/5/15/at-80-singer-songwriter-leonard-cohens-jewish-roots-very-much-intact#.WCg_qPl9600=

http://abcnewsradioonline.com/music-news/2016/11/11/rebecca-demornay-remembers-her-late-fiance-leonard-cohen.html

http://people.com/music/rebecca-de-mornay-remembers-leonard-cohen-there-was-no-one-like-him-there-never-will-be/

http://www.nzherald.co.nz/entertainment/news/article.cfm?c_id=1501119&objectid=11746513

 



Jag tillägnar denna artikel till min vackra mamma Ingwor, som genom årens lopp inspirerat mig och själv hämtat styrka och inspiration från Cohens sånger och är en av hans mest hängivna beundrerskor

Dr Jytte Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Å ha et globalt liv å leve, Del II

Innledning I Del II fortsetter jeg diskursen med å trekke opp skillet mellom materiell kultur og immateriell kultur. Rent tentativt skal det sies så mye at det immaterielle er om hva ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 oktober, 2013

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | Essäer om musik | 03 augusti, 2013

Ett möte på häktet

En av de hittills mest berikande upplevelserna i mitt liv hade jag när jag besökte häktet i Jönköping för att berätta om mitt skrivande. Jag var inte särskilt orolig när jag ...

Av: Bruno Franzon | Gästkrönikör | 18 januari, 2012

Kunglig glans på Åmells

Bland alla utsökta föremål i Åmells konsthandel på Birger Jarlsgatan i Stockholm väljer jag att skriva om tre ganska små tavlor, närmare bestämt 33 x 22,5 cm, av Mathias Hradh ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 17 april, 2010

Alfred Hitchcock.  Foto: El Matador

Svindel à la Hitchcocks Vertigo

Hur närmar man sig en ikon, en makalös filmmakare, kort sagt en av de verkligt stora i filmens drygt hundraåriga historia. Man får snabbt svindel, och det leder mig osökt ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 22 februari, 2016

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Veckan från hyllan Vecka 10 2012

Hemma igen efter två veckors solsemester. Det är så skönt att förkorta vintern på det sättet, här i Norrland kan den vara i drygaste laget. Ska man orka jobba till ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 03 mars, 2012

Robert Burns i översättning av Erik Carlquist

Writers´ Museum, en av Edinburghs sevärdheter, är tillägnat de skotska nationalförfattarna Robert Burns, Walter Scott och R.L.Stevenson. Där visas, förutom originalmanuskript och porträtt, sådant som Scotts schackbord och en ring med ...

Av: Robert Burns | Allmänna reportage | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.