Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | 07 oktober, 2015
Agora - filosofiska essäer

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | 02 september, 2014
Övriga porträtt

Migrän utan tradition

  David Sperling, Jonny Wartel, Karin Johansson, Henrik Wartel. Foto: Kajsa Sperling Migrän utan tradition Migrän är en grupp från Göteborg. De finns sedan 2003 men samtliga musiker har en lång karriär ...

Av: Guido Zeccola | 09 november, 2006
Musikens porträtt

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | 24 januari, 2016
Litteraturens porträtt

Beatrice Månsdotter

Förändrat landskap



Den dagen gick hon förbi det lilla torget på en slingrig gata bland kullerstenarna. När husen skymdes av trädens blommande grenar, och värmen gjorde kroppen tyngre.
Husen klättrar på bergssidan och liknar draperingar i en sluttning. Och mellan husen syns dom svarta klipporna som klädda i gröna grästäcken.
En dag över bäcken lutade sig tårpilen nära vattenytan. Den fanns en spegelbild där som liknade tårpilens. Och kanske henne nära intill. 
Den kvällen var allting som kunde sägas redan sagt. När dom somnade i timmarna då allting var svart.

Hon iakttar honom när han stryker sig längs väggarna som en katt. Inte ens ljudet från hans steg är märkbara. När dom sedan sitter i solen på en uteservering kan hon nästan höra honom spinna. Vad var det där egentligen? Hon kunde inte avgöra om han nyligen lagt till med detta beteendemönster eller om det alltid funnits där. Kunde det tidigare gått henne förbi? Hans kattlika beteende kanske bara blev märkbart efter en lång tid, som om han är skicklig på att dölja det.

Det finns kanske en anledning till allt detta. Han har kanske skäl till att dölja delar av sitt liv. För henne. Och flera andra. Du ska inte inbilla dig att du liknar en katt. Ville hon säga honom. Trots att beteendet faktiskt fanns där. Under hennes hand var han len som en smekning av en kattpäls.

Han började berätta om en ung kvinna han träffat i en berusande stad. Hans beskrivning av henne liknade en katts beskrivning av en annan katt. Det slog henne just där i den stunden att det var så hans liv var. Som ett mönster av upprepningar och beteenden där vissa människor lämnades kvar. Den här unga kvinnan var verkligen sensuell. Hans tonläge blev ett purrande ljud mellan läpparna, som sträckte sig längs en trottoar. Den unga kvinnan var rent förtjusande. Sa han. Och nästan spann av belåtenhet. Och hon är så fascinerad av mig. Sa han och log brett. Ja åtminstone verkar det så. Nu kunde hon nästan se dom där små vassa hörntänderna glittra i solljuset. Hon blir tvungen att titta bort för en stund. Synen av honom där framför blir nästan smärtsam. Håller han på att förvandlas till en katt där mitt framför henne. Han krafsar med händerna i sockerskålen på bordet. Mellan kaffekoppar och ett askfat. "Du sa att du skulle sluta röka." Säger hon med en röst som liknar någon annans. "Ja ja." Säger han. Med en guppande cigarett i mungipan. När han blåser ut röken rakt i hennes ansikte liknar han inte längre en katt. Hans händer luktar fimp hela dagen, och sedan unket på kvällen. Det spelar ingen roll att han tvättar händerna med tvål och vatten. Doften av cigarett letar sig in i huden och in under naglarna. Och sådana dagar smakar hans kyssar askfat. Och besvikelse.

Han fortsätter att prata om den unga kvinnan. Han är mån om att berätta om henne. Och ibland upprepar han sig. Ja hon är som ett sensuellt äventyr som fortsätter att överraska. Om du bara visste hur förtjusande hon är. Hon börjar må illa nu. Han skulle höra sig själv hur han låter. Han skulle förmodligen också må illa. Och hon vill träffa mig i staden som aldrig sover. Där vi kan upptäcka tillsammans. Hans röst bubblar på som om hon inte var där med honom. Som om hon inte fanns alls, och blev osynlig både inför honom och sig själv. Ja jag tror att jag är förälskad. Han säger det som om hon frågade honom om det var så. Men hon sa inget. Nu när hon hade slutat fråga om sådant som hon inte ville veta något om. Behåll det för dig själv. Ville hon säga honom. Kanske sa hon det sedan. Kanske lyssnade han inte. Kanske hörde han men struntade i det. Kanske sa hon aldrig det. "Ibland glömmer man saker." Sa han. Som om han hörde vad hon tänkte. "Förlåt." Säger han. "Du vet att jag tycker mycket om dig. Ja jag älskar dig." Hans röst låter som en påminnelse om en saknad. Bara att saknaden inte längre handlade om henne. Det hade förändrats.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Allt var förändrat. Hon såg nu konturerna av den unga kvinnan i hans blick, en blick som redan var långt därifrån. Det fanns på så sätt ett svek i hans sätt att titta på henne. Hon kände sig i den stunden äldre, äldre än honom trots att han var äldre än henne. Han har alltid varit äldre än henne. "Men hon den unga kvinnan är så ung." Säger han sedan med ett ansikte som verkar ännu äldre. "Hon är inte som du. Du som är mer som jag. Men du ska inte inbilla dig att du liknar mig." Säger han. "Du liknar knappt längre dig själv." Det han säger gör henne förvirrad, men han måste syfta på åldern. Något annat framkommer inte. Men hon vet inte. "Jaha." Säger han. Och rör sig som en katt igen. "Vad har den här dagen att bjuda på?

Vad tror du min sköna?" Säger han och häver sig över bordet, mellan kaffekoppar och askfat. "Ska vi göra något äventyrligt, bara du och jag?" Hans blottade tandrad liknar nu hans egen. Ett sms piper till i hans mobil. "Det är hon." Säger han. Hon den unga kvinnan. Hon vill träffas ikväll. Det finns en slags förväntan och iver i hans rörelser. Blicken leker tafatt med allt runtomkring. Katten är här igen. "Men det gör väl inget." Säger han. "Du skulle väl ändå skriva på din bok." Säger han. "Jag menar jag förstår om det är viktigt för dig." Hon vet inte längre vem han påminner om. Kanske någon hon känner igen. "Älskling." Säger han. "Du vet att jag älskar dig."

Ibland upplever hon en förtrollning i tystnaden. Just i staden där tyg och naken hud finns skulpterat i sten. Och oftast intill ett myller av rörelser och ljud. Det var där allting hände. Det som drabbade henne på djupet. "Kanske kan vi ses en eftermiddag i solen?" Sa en vän som ville mötas igen. Hon kände sig plötsligt förväntansfull. Ibland ser hon en båt glida på vattenytan i en flod som stillsamt flyter genom staden mellan gator, hus och torg. Det är sådana stunder då hon väntar på något, eller någon. "Följer du med mig ikväll?" Säger han mellan tuggor av nybakat bröd, smör och ost. Det var en dag när trädkronorna blommade i staden och luften doftade söt parfym.

På kvällen föll ett småstrilande regn som gjorde allt fuktigt och varmt. "Din klänning blir nästan genomskinlig av regnet." Säger han och ser uppenbart belåten ut. Hon nästan väntar på att han ska börja slicka sig runt munnen när han lägger en arm runt hennes midja, och som av en händelse smeker henne på rumpan. "Vi skulle kunna gå till det gotiska kapellet med spetsbågar i taket." Säger han med en röst som liknar ett avslöjande av en hemlighet i en stad som doftar regn. Som om det fanns något sådant som det gotiska kapellet med spetsbågar i taket. Hans kropp tycks slingra sig allt närmre hennes. Och hon tänker på att hennes klänning ser nästan genomskinlig ut, samtidigt som hon gör en mental anteckning om att inte använda den igen när regnet letar sig fram.

"Jag tycker inte om allt det du säger nu, eller allting du inte säger." Sa han. Som om dom gick tätt nära intill och sedan mitt itu. I ögonvrån ser hon en man som blivit någon annan. "Jag reser iväg om några dagar." Säger hon och tittar mot en stadskuliss som tycks ramla neråt. "Jag blir borta någon vecka eller så." Han sneglar på henne precis så hon ser. "Jaha." Säger han. Och letar efter hennes hand.

Regnmolnsskyarna liknar upphängningar av tunna gardiner. "Den här staden." Säger han. "Det var här du och jag träffades för första gången, när vi blev förälskade sedan kära. Den här staden kommer alltid att vara kopplat till dig." Säger han. "Till dig och mig när vi blev älskande. Har du tänkt på det på det sättet?" Säger han. "Mmm. Ja kanske." Säger hon. "Jag blev orolig tidigare när du sa att du kanske ska flytta härifrån." Säger han plötsligt innan hon hinner säga något mer. "Tänk om vi förlorar allt det här då. Allt det här som blivit vi." Han tittar åt ett annat håll som om han undviker någonting. "Ska du flytta?" Hans röst låter mer lik honom själv. "Jag vet inte än." Hennes röst låter som om hon är på väg någonstans. "Jag har inte bestämt mig riktigt än." Hon tittar på honom och ser ett ansikte hon så väl känner igen. "Jag älskar dig." Säger hon när han ser tårögd ut med handen i hennes hand. "Men jag har blivit någon som jag inte längre känner igen." Säger hon innan tystnaden hörs igen. "Och det skulle inte betyda att vi aldrig ses igen. Det vet du väl?" Hon kramar hans hand. "Jo jag vet." Säger han. Men ändå. Det blir någonting annat. Hon tittar rakt på honom. Men allting blir till slut alltid någonting annat. Vi kan inte förhindra det. Ingen kan förhindra något sådant. Hon hör sig själv som om hon redan har sagt allt det här innan. "Jag vet inte om jag vill hålla med dig, eller ens förstår vad du menar." Säger han. "Din klänning ser fortfarande genomskinlig ut." Säger han med en sträv röst som hittar ut igen. Och hon tittar bort som om det skulle kunna förhindra genomskinligheten i klänningstyget.

Staden verkar brusande mer än vanligt. Kanske är det det småstrilande regnet som gör att det blir så. "Jag vill gå hem nu." Säger hon. "Det här regnet." Hon tystnar och undviker att titta på sin genomskinliga klänning. Och försöket låtsas som om den inte tillhör henne. "Jo. Det kanske är lika bra." Säger han och drar en hand genom ett fuktigt hår. "Men du ser väldigt sexig ut nu såhär." Säger han när hon inte längre ser på. Hon skyndar på med stegen i en slags brådska. Han går fortare för att hålla jämn takt. "Oj! Det var värst vad bråttom hon fick." Hans skratt liknar mjuka vågrörelser mellan asfalt och gamla sekelskifteshus. Hennes hår tovar lite ihop sig och ser mer yvigt ut. "Det klär dig." Säger han med blinkning tätt intill. "Ska vi verkligen hålla på såhär?" Säger hon och överröstar dom snabba fotstegen på vägen hem. "Ja men vi håller väl på som vi håller på." Säger han med en axelryckning och ett leende som ser ut som det har hittat hem. "Jo men jag menar ..." Hon tystnar. Allt verkar tyst för en stund. Inte ens staden verkar låta längre. Men så är det förstås inte. Allting hörs. Allting fortsätter att göra ljud ifrån sig. Till och med hon och han som nu inte säger något låter och gör ljud. "Men kanske flyttar jag." Säger hon sedan.

"Den där kvällen när du sa att du längtade efter mig, den kvällen lät din röst som någon annan." Det var så han sa en annan dag. "Jag kände inte igen din röst som inte sagt något sådant på länge. Du vet." Säger han. "Jag saknar när du inte berättar mer sådant för mig. Jag vill gärna höra dig säga att du längtar efter mig. Att du saknar mig. Att du älskar mig. Jag vill höra det mer ofta. Från dig. Kan du göra det? Kan du göra det för mig?" Säger han med en röst som vill krypa längre in. "Du vet, det blir kanske inte bra annars om vi inte säger sådana saker till varandra. Mer ofta. Vi kanske glider mer isär..." Han tystnar och väntar. Han väntar på något hon inte längre säger. Något som hon slutat säga till honom utan att egentligen vara medveten om att det blivit just så. "Vad ska jag nu säga?" Säger hon. "Jag älskar dig fortfarande." Säger hon. Han gör en min som liknar en grimas. "Men." Säger han. "Det var inte det jag menade. Inte så."

Den kvällen var allting som kunde sägas redan sagt. När dom somnade i timmarna då allting var svart.

Dagen efter faller ett regn som aldrig verkar upphöra. Och hon gråter igen. Han är inte hemma. Han är någon annanstans där hon inte är. På morgonen innan han gick frågade han henne igen om hon ska flytta. Hon svarade igen att hon inte bestämt sig än. "Du klyver oss mitt itu." Sa han innan han lämnade henne för att sedan aldrig komma hem igen. Hon glömmer inte den dagen. Den dagen har hon inte glömt. När allting förändrades. Allting blev till någonting annat. Och hon förändrades. Det som försvann kom aldrig tillbaka. Hon såg honom sedan på håll en dag i en annan årstid. Det var han men ändå inte han. Han tittade på henne som om han sett något där inuti. Innan han försvann.
Dagen efter flyttade hon.

Beatrice Månsdotter

Ur arkivet

view_module reorder
Jan Stenis

Jan Stenis. Skönheten charmar

En diktsamling av Jan Stenis

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 04 februari, 2017

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 22 oktober, 2010

En Londonresa

Jag inleder min sommarvecka i London med att åka dubbeldäckare… Inte den klassiska Routemastermodellen – EU-regler stoppade de där charmiga gamla modellerna där man via en öppen bakre perrong kunde ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 15 oktober, 2013

Skryt lagom - varför Dylan Thomas aldrig blev hundra år gammal

Jag råkar lyssna på BBC just innan solen går upp och känner igen den mäktiga stämman som läser upp en dikt som jag också kan placera långt innan jag får ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2014

Död och sorg i dagens samhälle

Den längsta resan är resan i det inre(Dag Hammarskjöld) I vårt västerländska samhälle är döden för de flesta människor ett tabu och den kommer oftast som en överraskning. Mötet med döden ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 05 december, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts