Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | 27 januari, 2012
Kulturen strippar

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | 01 november, 2010
Utopiska geografier

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

vimse vimse Foto CC BY 3.0 Wiki

Den som gapar efter mycket, kan sätta i halsen



Mina op-ed-rader betitlade ”Man ska leva för varandra…” väckte inte så litet intresse. Som alltid när jag publicerar mig, skulle min kollega Björn Ranelid skriva. 
Spindeln som berättade "Man ska leva för varandra...", kan visserligen spinna en gripande berättelse, men den kan inte skriva. Därför valde den mig att vidareförmedla hans berättelse, och det gjorde jag.

Annons:

Jag skall underlätta för dig förståelsen av de kommande raderna genom att summariskt berätta vad "Man ska leva för varandra..." handlar om, men för en fördjupning av din upplevelse vill jag gärna hänvisa dig till att du själv bekantar dig med krönikans hela innehåll och budskap.

I den största av Jönköpings matvaruhus hittades en fågelspindel sittandes på en frukthög för någon vecka sedan.

Sagda spindel beslutade sig att berätta varför den genomförde sin matvaruhusaktion och samtidigt passade den på att berätta om sin bakgrund, om dess hemmiljö som människorna totalförstörde, och om sin familj, som samma människor utplånade.

En häst kan prata så mycket den än vill, en genomsnittlig människa får ändå inte så mycket från dess mun så länge det inte finns en mediator mellan hästen och människan, en som i folkmun kallas mannen som talar med hästar. Nästan varje djurart har en mänsklig förmedlare mellan den och människan, våra tv-kanaler svämmar över av folk som talar hundspråk och förstår sig på hönshjärnor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Spindeln som berättade "Man ska leva för varandra...", kan visserligen spinna en gripande berättelse, men den kan inte skriva. Därför valde den mig att vidareförmedla hans berättelse, och det gjorde jag.

Som sagt, många hörde av sig. Av olika anledningar. Jönköpings-Posten och SR P4 Jönköping hörde också av sig. Båda ville veta en och samma sak, något som än en gång bevisar att journalistiskt tänkande inte så sällan är stöpt av samma, för demokratin och det fria ordet inte alltför gynnande form.

Frågan jag ställdes inför var, om det var jag, som placerade spindeln i butiken?

Läste inte de fina och välbetalda redaktörerna "Man ska leva för varandra..."? Står det inte i den hur spindeln tog sig till butiken? Står det inte tillräckligt klart och tydligt?

Hej Jönköpings-Posten, hej P4 Jönköping. Vill ni att jag berättar hur den lilla leksaken som finns inkapslad i Kinderägg kom dit, trots att ingen lucka eller en liten dörr syns?
Det kan jag göra. Men först tillbaka till den viktigaste frågan kring spindeln i "Man ska leva för varandra..."

Spindeln berättade i "Man ska leva för varandra..." om sin bakgrund, om dess hemmiljö som människorna totalförstörde, och om sin familj, som samma människor utplånade. Det är frågor kring denna och liknande händelser ni frågvisa och grävande journalister borde ställa, kamrater redaktörer. Då skulle jag vara hur vältalig som helst. Eftersom jag med egna ögon har sett hur människans gränslösa destruktivitet kan ställa sig över andra varelser, inklusive människor.

Vi håller på att ersätta våra välfungerande pengar med andra, "modernare".
Den svenska tjugokronorssedeln pryddes mellan åren 1997 till den 30 juni 2016 med vår enda kvinnliga nobelpristagare i litteratur, Selma Lagerlöf, som dessutom är känd, aktad och läst över hela världen. Selma ersattes dock som bekant med Astrid Lindgren. Vem tjänar på detta byte, vill jag inte uttala mig om, men jag har min välunderbyggda teori.
När vi nu håller på att "modernisera", att städa bort, att förskjuta och skjuta fram, då har jag ett förslag på vad som kan ersätta uttern som Smålands landskapsdjur. Vad sägs om en fågelspindel?

Delad glädje är dubbel glädje

Jag fick ett mejl från en Oscar, som gjorde mig så pass glad, att jag inte tvekar att dela med mig av dess innehåll.

Iakttagelsen att "delad glädje är dubbel glädje", formulerade Lao Zi, för cirka 2 600 år sedan, fast på kinesiska. På samma språk betyder Lao Zi "den gamla mästaren", och eftersom han betraktades som en gammal mästare redan under sin levnadsperiod, har vi svenskar kompletterat och aktualiserat denna hans observation och konstruerat ordspråket "delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halverad sorg".
Jag skall uppehålla mig en svensk minut vid reflektionen "delad glädje är dubbel glädje" och problematisera den, som man säger på modern innesvenska.

Vad betyder "delad"?
"Delad" kan nämligen ha en hel del innebörd, allt ifrån "kluvet", till "splittrat". Jag väljer att tolka "delad" i den här kontexten, som att göra även någon annan förutom sig själv, en delaktig part av det man "delar med sig".

Men samtidigt som jag gör denna tolkning av den gamla mästarens formulering, uppstår nästa osäkerhet: Hur många människor och djur kan jag dela min glädje med, för att det skall bli en dubbel glädje?

Om jag delar den med tre personer eller djur, blir glädjen dubbel, eller blir den tredubbel?
Och vad händer om jag delar den med nittiosju mottagare? Hur stor blir glädjen då?
Och om den blir delad med så många, blir den fortfarande lika stark, lika intensiv, eller kommer jag känna mig mer eller mindre liknöjd av den?

Men det motsatta är också möjligt: jag kan börja känna mig mallig, eller ännu värre, på gränsen till oövervinnerlig och diktatorisk. Tänk själv vad som utspelar sig i en människas huvud när hon delar med sig vetskapen om att hennes partikonvent föreslagit henne till presidentkandidat, och tusentals huvuden gapar besinningslöst sin hyllning till henne.
Eller tänk vad som händer om jag delar min glädje med någon vars reaktion är inte glädje, inte hat, utan märkbar likgiltighet. Sånt kan ge men för livet. (Plötsligt hoppar min tanke till fredsprismottagaren av Nobelpriset Elie Wiesel, som skrev: "Motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet. Motsatsen till konst är inte fulhet, det är likgiltighet. Motsatsen till hopp är inte uppgivenhet, det är likgiltighet. Och motsatsen till liv är inte död, det är likgiltighet".)

Som sagt: Jag fick ett mejl från en Oscar, som gjorde mig så pass glad, att jag inte tvekar att dela med mig av dess innehåll.

Oscar skriver, att efter att han har läst min artikel "Man ska leva för varandra...", om den omskrivna Jönköpingska fågelspindel som uppträdde i Jönköpings största matvaruhus, beslutade han sig att ta hela sin familj till Kolmårdens djurpark. Han hoppades att ha tur att få träffa mig där, då jag hade ärende dit med syfte att hämta min spindel.
Det blev inte så, och Oscar skriver att när han och familjen till slut skulle uppsöka djurparkens Tropicarium, var de mer eller mindre förhindrade att se spindlarna, eftersom det kröp av journalister från Jönköping där inne.

De var där på ett grävande journalistiskt uppdrag, de ville intervjua spindeln återfunnen på Jönköpings största matvaruhus, de ville att spindeln skulle avslöja, vem människan är som "dumpade" den där?

Var det författaren och happeningsorganistören Vladimir Oravsky eller inte? Den obesvarade frågan verkar skava som en bit bortglömt sandpapper mellan skinkorna.
Men Jönköpingsjournalisterna ställdes inför en svårighet, skriver Oscar:
De kunde inte identifiera den rätta spindeln.

Eftersom samtliga spindlar bar på knappar med texten "Je suis theraphosidae" / "Jag är fågelspindel".

Vladimir Oravsky

Ur arkivet

view_module reorder

Några dikter

Bläckfiskar lever i de mörkaste djup Sjunger stilla sin sång Omfamnar mjukt den som dristar sig ner Likt sirenerna sjömän en gång   Längst ner på botten krabborna bor Gläds åt det som bli över En förlorad ...

Av: Ivar Andersen | Utopiska geografier | 29 mars, 2010

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 03 mars, 2013

En konstnärinna som brinner för miljön

Charlotte Nicolin, uppväxt i Gryts skärgård, kom till Paris från Kanada, 2006, och är nu installerad i konstnärskvarteret "Bastille" där hon bor och har sin ateljé. Jag steg in på en ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 24 juni, 2009

Renässanstänkaren Giordano Bruno och oändligheten

Illustration: Ragni Svensson Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den ...

Av: Percival | Essäer om politiken | 21 april, 2008

Mannen som aldrig blev min svåger

Mannen som aldrig blev min svåger och James Joyce's paradox. Stefan Gurt berättar här om en gammal flickväns bror och ett långt, komplicerat förhållande till James Joyce, om en resa till ...

Av: Stefan Gurt | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2006

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | Essäer om politiken | 10 februari, 2011

dagen efter orden del 2

               

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 20 april, 2012

Tankens ambivalens Kort synopsis gällande mitt manus

Ramberättelsen ligger i en korrespondens mellan en filosofilärare och hans forna elev. Berättarrösten/eleven är nu disputerad och vill gärna mäta sig med sin forna mentor. Vi kan höja nivån med ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 02 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.