Den sjunkande Petrus, 1947. Källa: Västerbottens museum

Victoria Nygren och barnatron i måleriet

Det finns målare som inte har någonting gemensamt med dagens eller gårdagens konst, de skapar sina verk utan att bekymra sig om andras uppfattning eller vilka populära stilideal som råder ...

Av: Lena Månsson | 12 oktober, 2015
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Veckan 42 2012

Veckan har inte saknat komiska och dramatiska poänger. Ibland var det svårt att veta vilket var vilket. Som en Saudiarabien genomförde en kampanj mot bröstcancer – utan kvinnor. Istället med ...

Av: Gregor Flakierski | 13 oktober, 2012
Veckans titt i hyllan

En hållbar barnlitteratur?

Att vara dogmatisk och skriva tydliga världsförbättrarbudskap i skönlitterär text är den åttonde dödssynden i dag. Är det därför det kommer ut så få skönlitterära barnböcker om klimatet och miljön? ...

Av: Marja Beckman | 11 april, 2014
Gästkrönikör

Efter ankomsten till Jakobstad, Selma, stående med yngre systern Hilma

En alldeles särskild plats

Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn ...

Av: Thomas Wihlman | 14 januari, 2016
Kulturreportage

En språkets fyrväppling – och dess konsekvenser



Språket reglerar världen. Detta är en gammal sanning. Dessutom förefaller det som om ”elitens” språk successivt alltid, och även, ökat avståndet till ”folkets språk”. Härutöver finns måhända något vi kan kalla ”specialistspråk”, och ”slang” eller ”sociolekter”. Vi börjar med att diskutera folkspråk kontra elitspråk. Under hösten 1492 fäste Don Elio Antonio de Nebrija den allra första grammatiken på ett modernt europeiskt språk på pränt. 
Kollisionen av "elitspråk" och "specialistspråk" tycker jag har blivit alltmer tydlig – och rentav kittlande intrikat. Den förmenta eliten tror sig ofta om att vara människor som åtminstone nödtorftigt behärskar (delar av) "specialistspråket", eller snarare "specialistspråken", utan att faktiskt göra det. Här kommer en av mina personliga käpphästar in. Så till exempel flödar ofta kultursidorna över av "specialistuttryck", som man antingen helt enkelt – på kulturkoftesidan – inte förstår, eller ger en mer övergripande och mycket vag "hipsterton".
Gudsfittan

Gudsfittan

Annons:

Han skrev:

"Min lysande drottning, närhelst jag tänker på det spår av det förflutna skriften har bevarat åt oss återkommer jag ständigt till samma slutsats: språket har ständigt varit imperiets maka och skall alltid förbliva dess kamrat. Tillsammans föds språk och imperium. Tillsammans växer de och blomstrar, och tillsammans dalar de." (Via Ivan Illich I (red) Satish Kumar: Alternativa synsätt på morgondagens samhälle, 1981, s. 88)".

Filosoferna G.E.Moore och Ludwig Wittgenstein har båda – på olika sätt – också grävt ner sig i detta ämne. Men Illich är mycket mer radikal (även på många andra områden, exempelvis diskussionen om skolan).

Lägg dock här märke till hur Nebrija poängterar den "mätbara kastilianska" (spanska fanns ännu inte som etablerat begrepp) språknormen. Nebrija skriver också (ibid, s. 89):

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"Hitintills har vi låtit detta kastilianska språk vara löst och upproriskt, och på några få århundraden har detta språk förändrats intill oigenkännlighet, därför att om vi jämför det språk vi talar idag med språk som talades för femhundra år sedan, märker vi en skillnad och olikhet lika stor som om detta språk vore två olika tungomål".

Lägg även märke till hur brutalt liv och språk här slits isär, som om Kastilianskan redan vore ett dött språk. Istället för folkets språk, som ständigt utvecklas, åsyftar Nebrija något helt annat, ett tidlöst vardagsspråk som måste produceras som en vara och läras ut till människorna. "Inlärt modersmål" är alltså här en ny vara, som människorna behöver; "folkets språk" däremot är något som är löst och upproriskt.

"Jag är intresserad", skriver Illich (ibid., s. 92), "av vad det är för strukturell skillnad mellan ett vardagsspråk som är ett resultat av att jag absorberar vad folk verkligen säger till varandra och menar det och ett språk som människorna får från skådespelare som med stor falsk övertygelse deklamerar det manusförfattaren (makten, min anmärkning) har skrivit åt dem".

Specialistspråk kan förekomma på både gott och ont. På gott, naturligtvis, när det underlättar för just specialister att tala distinkt med varandra. På ont, däremot, när det används som ett sätt att i onödan uttrycka sig svårbegripligt, det vill säga i egenskap av maktspråk. Det senare förefaller mig numera ha inmutat mer mark, om än så länge inte så förfärligt mycket. Det förra är alltså, som jag åtminstone primärt ser det, av godo.

"Sociolekt" är ett sociolingvistiskt uttryck, som syftar på den språkliga variation som utmärker en social grupp. Sociolekter skiljer sig därmed från dialekter, vilka syftar på en regionalt avgränsad variation. Sociolekter kan nu också, som jag ser det, vara både av godo och ondo. Här menar jag dock att dessa, i ett samhälle på väg mot att bli ett alltmer utpräglat och segregerat "sär-hälle", på det stora hela är mer är av ondo än av godo (dock inte inom gruppen). Det stora problemet med mötet mellan "specialistspråk" och "socioloektiskt" språk är, att vi har grävt en djup klyfta mellan vad specialister och "allmoge" faktiskt säger och menar.

Kollisionen av "elitspråk" och "specialistspråk" tycker jag har blivit alltmer tydlig – och rentav kittlande intrikat. Den förmenta eliten tror sig ofta om att vara människor som åtminstone nödtorftigt behärskar (delar av) "specialistspråket", eller snarare "specialistspråken", utan att faktiskt göra det. Här kommer en av mina personliga käpphästar in. Så till exempel flödar ofta kultursidorna över av "specialistuttryck", som man antingen helt enkelt – på kulturkoftesidan – inte förstår, eller ger en mer övergripande och mycket vag "hipsterton".

Hit hör inte minst begrepp hämtade från naturvetenskapen (exempelvis entropi, kritisk massa, kvantsprång), men också från samhällsvetenskapen/filosofin (exempelvis diskurs, genus, fenomenologi). I bästa fall kan detta ge ett lustigt intryck, i värsta fall kan det leda inte bara till språkförbistring så där i störa allmänhet, utan rentav till allvarliga missuppfattningar.

Förhållandet mellan "folkspråk" och "sociolekter" pekar allra mest tydligt ut samhällets, eller det segregerade sär-hällets, stora och (enligt exempelvis OECD) ökande klassklyftor i vårt land, Sverige. Kreti och pleti förstår inte ens "vanligt vardagsspråk", det vanliga vardagsspråket är inkompatibelt med i varje fall många sociolekter. Språket i Rinkeby, Rosengård och Angered rimmar illa med språket i både urbana och rurala medelklassamhällen. Till men för innevånarna i våra "utsatta områden". Detta är mer än illa.

Vi får då slutligen en -som det på jargongspråk (!) heter på våra lärosäten- "fyrväppling" vari alla kombinationer av de här aktuella språkversionerna återfinns. En rimlig, och viktig, fråga blir då: hur hänger detta "fyrfält" ihop och vad leder det till för resultat? Ja, för det första skulle väl det hela, åtminstone teoretiskt, kunna leda till en ömsesidig berikning, nyansering och fördjupning av vårt trots allt i stor utsträckning gemensamma språkbruk. För det andra riskerar dock resultatet att bli det rakt motsatta: inga kan prata – begripligt – med varandra.

För det tredje finns det troligen en större affinitet mellan, låt oss säga, visst folkspråk och vissa sociolekter liksom mellan visst elitspråk och visst specialistspråk. Dock – och det torde vara det prekära – är nog ett fjärde utfall det vanligaste: en uttalad språkförbistring mellan "elitspråk" (politikernas, kulturkoftornas, tyckarnas språk) och "sociolekterna" (de röstlösas, instängslades, argsintas språk).

Och här skulle vi sålunda ha en av rötterna till framgångarna för SD och "vanligt folks åsikter". I den mån detta är negativt borde vi kanske koncentrera oss på den moderna svenska "grammatik" (i mycket vid mening), som minner oss om Don Elio Antonio de Nebrija. Hur då?

Istället för att spika fast en ny, förtryckande, grammatik borde vi låta skolor och massmedia utveckla en begriplig "esperanto" grundad i, hävdar jag, ett språk som alla verkligen kan relatera till. Men detta låter sig ju sägas. Vilket språk kunde vara en kandidat? Jag föreslår: folkspråket, baserat på barn- och ungdomslitteratur, sportjournalistiken och enklare sångtexter. Metod: medveten betoning av detta i skolan av skickliga språkpedagoger. Mål: fördjupning, nyansering och kvalificering efterhand.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Skammen

Innledning Gitt at vi forstår hva som menes med ‘atferd’, så er menneskelig atferd verdi – og normstyrt. En verdi er om hva som virkelig teller for oss mennesker, som at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 december, 2014

Turistens samvetskval. Ett reportage från Tunisien

Om man hatar sand och skyr solen är Tunisien antagligen inte det första resmålet på listan. När min mamma ringt upp mig några månader tidigare och frågat vad jag visste ...

Av: Linda Bönström | Resereportage | 24 juli, 2010

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 24 maj, 2017

August Strindberg och Nils Andersson – en hållbar vänskap

Att skaffa vänner och att behålla dem var inte Strindbergs bästa gren. Exempel på detta saknas inte: Heidenstam, Carl Larsson, af Geijerstam, Ola Hansson och Laura Marholm är några som ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 19 september, 2011

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 maj, 2014

Locus meditationis

En diktares svårighet …

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 01 september, 2017

En dansk möbelklassiker: Hans J Wegner

Alldeles nyss råkade jag komma över en trevlig kompakt bok i en serie om designklassiker. Den här handlar om hundra stolar från 1900-talet, med ett uppslag åt varje: de slitstarka ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 26 september, 2014

Tegelbacken, centrala Stockholm, september 1930

Det sprakar blått kring ledningarna ovanför en spårvagn som passerar en växel. Vagnen kränger – och två medelålders herrar stående där inne kolliderar. Båda lyfter beklagande sina hattar. Sammanstötningen resulterar ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 02 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.