Absolut Sverige

Boken ”Från Astrid till Lindgren”, som jag är medförfattare till, gavs ut först i Nederländerna på nederländska. Manuskriptet till denna bok var skrivet på svenska, så varför var Nederländerna först ...

Av: Vladimir Oravsky | 13 februari, 2013
Gästkrönikör

Man kan aldrig vara försiktig nog

När de byggde sitt bo och när de flyttade in vet jag inte. Men plötsligt var de där: vilda bin och deras bo, hängande från taket som Babylons hängande trädgårdar ...

Av: © Vladimir Oravsky | 30 november, 2013
Gästkrönikör

Min kreativitet håller mig vid liv

Inom mig klämtar en ständig geografisk samt själslig längtan till några platser. Känslan förstärks, vidgas med tid och avstånd. Detta har legat latent som ett virus under lång tid, först ...

Av: Jenny Markström | 12 december, 2013
Gästkrönikör

Vladimir Oravsky

”Konsthistorier”: Kom och köp konserverad post-sanning

Jag tittade på det andra avsnittet av sex i en svensk tv-serie betitlad ”Konsthistorier”. Varför? Eftersom några kulturexperter på Sveriges Radio fick förhandstitta på den, och de fick betalt för ...

Av: Vladimir Oravsky | 05 februari, 2017
Gästkrönikör

En språkets fyrväppling – och dess konsekvenser



Språket reglerar världen. Detta är en gammal sanning. Dessutom förefaller det som om ”elitens” språk successivt alltid, och även, ökat avståndet till ”folkets språk”. Härutöver finns måhända något vi kan kalla ”specialistspråk”, och ”slang” eller ”sociolekter”. Vi börjar med att diskutera folkspråk kontra elitspråk. Under hösten 1492 fäste Don Elio Antonio de Nebrija den allra första grammatiken på ett modernt europeiskt språk på pränt. 
Kollisionen av "elitspråk" och "specialistspråk" tycker jag har blivit alltmer tydlig – och rentav kittlande intrikat. Den förmenta eliten tror sig ofta om att vara människor som åtminstone nödtorftigt behärskar (delar av) "specialistspråket", eller snarare "specialistspråken", utan att faktiskt göra det. Här kommer en av mina personliga käpphästar in. Så till exempel flödar ofta kultursidorna över av "specialistuttryck", som man antingen helt enkelt – på kulturkoftesidan – inte förstår, eller ger en mer övergripande och mycket vag "hipsterton".
Gudsfittan

Gudsfittan

Annons:

Han skrev:

"Min lysande drottning, närhelst jag tänker på det spår av det förflutna skriften har bevarat åt oss återkommer jag ständigt till samma slutsats: språket har ständigt varit imperiets maka och skall alltid förbliva dess kamrat. Tillsammans föds språk och imperium. Tillsammans växer de och blomstrar, och tillsammans dalar de." (Via Ivan Illich I (red) Satish Kumar: Alternativa synsätt på morgondagens samhälle, 1981, s. 88)".

Filosoferna G.E.Moore och Ludwig Wittgenstein har båda – på olika sätt – också grävt ner sig i detta ämne. Men Illich är mycket mer radikal (även på många andra områden, exempelvis diskussionen om skolan).

Lägg dock här märke till hur Nebrija poängterar den "mätbara kastilianska" (spanska fanns ännu inte som etablerat begrepp) språknormen. Nebrija skriver också (ibid, s. 89):

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"Hitintills har vi låtit detta kastilianska språk vara löst och upproriskt, och på några få århundraden har detta språk förändrats intill oigenkännlighet, därför att om vi jämför det språk vi talar idag med språk som talades för femhundra år sedan, märker vi en skillnad och olikhet lika stor som om detta språk vore två olika tungomål".

Lägg även märke till hur brutalt liv och språk här slits isär, som om Kastilianskan redan vore ett dött språk. Istället för folkets språk, som ständigt utvecklas, åsyftar Nebrija något helt annat, ett tidlöst vardagsspråk som måste produceras som en vara och läras ut till människorna. "Inlärt modersmål" är alltså här en ny vara, som människorna behöver; "folkets språk" däremot är något som är löst och upproriskt.

"Jag är intresserad", skriver Illich (ibid., s. 92), "av vad det är för strukturell skillnad mellan ett vardagsspråk som är ett resultat av att jag absorberar vad folk verkligen säger till varandra och menar det och ett språk som människorna får från skådespelare som med stor falsk övertygelse deklamerar det manusförfattaren (makten, min anmärkning) har skrivit åt dem".

Specialistspråk kan förekomma på både gott och ont. På gott, naturligtvis, när det underlättar för just specialister att tala distinkt med varandra. På ont, däremot, när det används som ett sätt att i onödan uttrycka sig svårbegripligt, det vill säga i egenskap av maktspråk. Det senare förefaller mig numera ha inmutat mer mark, om än så länge inte så förfärligt mycket. Det förra är alltså, som jag åtminstone primärt ser det, av godo.

"Sociolekt" är ett sociolingvistiskt uttryck, som syftar på den språkliga variation som utmärker en social grupp. Sociolekter skiljer sig därmed från dialekter, vilka syftar på en regionalt avgränsad variation. Sociolekter kan nu också, som jag ser det, vara både av godo och ondo. Här menar jag dock att dessa, i ett samhälle på väg mot att bli ett alltmer utpräglat och segregerat "sär-hälle", på det stora hela är mer är av ondo än av godo (dock inte inom gruppen). Det stora problemet med mötet mellan "specialistspråk" och "socioloektiskt" språk är, att vi har grävt en djup klyfta mellan vad specialister och "allmoge" faktiskt säger och menar.

Kollisionen av "elitspråk" och "specialistspråk" tycker jag har blivit alltmer tydlig – och rentav kittlande intrikat. Den förmenta eliten tror sig ofta om att vara människor som åtminstone nödtorftigt behärskar (delar av) "specialistspråket", eller snarare "specialistspråken", utan att faktiskt göra det. Här kommer en av mina personliga käpphästar in. Så till exempel flödar ofta kultursidorna över av "specialistuttryck", som man antingen helt enkelt – på kulturkoftesidan – inte förstår, eller ger en mer övergripande och mycket vag "hipsterton".

Hit hör inte minst begrepp hämtade från naturvetenskapen (exempelvis entropi, kritisk massa, kvantsprång), men också från samhällsvetenskapen/filosofin (exempelvis diskurs, genus, fenomenologi). I bästa fall kan detta ge ett lustigt intryck, i värsta fall kan det leda inte bara till språkförbistring så där i störa allmänhet, utan rentav till allvarliga missuppfattningar.

Förhållandet mellan "folkspråk" och "sociolekter" pekar allra mest tydligt ut samhällets, eller det segregerade sär-hällets, stora och (enligt exempelvis OECD) ökande klassklyftor i vårt land, Sverige. Kreti och pleti förstår inte ens "vanligt vardagsspråk", det vanliga vardagsspråket är inkompatibelt med i varje fall många sociolekter. Språket i Rinkeby, Rosengård och Angered rimmar illa med språket i både urbana och rurala medelklassamhällen. Till men för innevånarna i våra "utsatta områden". Detta är mer än illa.

Vi får då slutligen en -som det på jargongspråk (!) heter på våra lärosäten- "fyrväppling" vari alla kombinationer av de här aktuella språkversionerna återfinns. En rimlig, och viktig, fråga blir då: hur hänger detta "fyrfält" ihop och vad leder det till för resultat? Ja, för det första skulle väl det hela, åtminstone teoretiskt, kunna leda till en ömsesidig berikning, nyansering och fördjupning av vårt trots allt i stor utsträckning gemensamma språkbruk. För det andra riskerar dock resultatet att bli det rakt motsatta: inga kan prata – begripligt – med varandra.

För det tredje finns det troligen en större affinitet mellan, låt oss säga, visst folkspråk och vissa sociolekter liksom mellan visst elitspråk och visst specialistspråk. Dock – och det torde vara det prekära – är nog ett fjärde utfall det vanligaste: en uttalad språkförbistring mellan "elitspråk" (politikernas, kulturkoftornas, tyckarnas språk) och "sociolekterna" (de röstlösas, instängslades, argsintas språk).

Och här skulle vi sålunda ha en av rötterna till framgångarna för SD och "vanligt folks åsikter". I den mån detta är negativt borde vi kanske koncentrera oss på den moderna svenska "grammatik" (i mycket vid mening), som minner oss om Don Elio Antonio de Nebrija. Hur då?

Istället för att spika fast en ny, förtryckande, grammatik borde vi låta skolor och massmedia utveckla en begriplig "esperanto" grundad i, hävdar jag, ett språk som alla verkligen kan relatera till. Men detta låter sig ju sägas. Vilket språk kunde vara en kandidat? Jag föreslår: folkspråket, baserat på barn- och ungdomslitteratur, sportjournalistiken och enklare sångtexter. Metod: medveten betoning av detta i skolan av skickliga språkpedagoger. Mål: fördjupning, nyansering och kvalificering efterhand.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | Kulturreportage | 10 mars, 2007

Italienska kvinnor i väntan på blomstring

Vilka ängar väntar på oss, yviga, skimrande grönskor av gentianor, på att vi tillsammans ska skotta fram våra ansikten? -Sibilla Aleramo (1927) Fram till på mitten av 1700-talet var ...

Av: Sanna Dager | Essäer om litteratur & böcker | 14 mars, 2011

Bach – trotjänaren

”Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!” Så inledde ärkebiskopen Nathan Söderblom ett tal inför en kyrkomusikerkongress i Uppsala en gång under sin ämbetstid. Söderblom var ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 28 december, 2012

Rapport från en dagbok

ZodiacoSven Hessler föddes i Sverige den 10 maj 1835. Han anlände till Amerika den 16 juni 1855. Bosatte sig i Stillwater. Hessler är en av de stora pionjärerna i området ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 24 september, 2008

Tyra Lundgren ─ Hon med fåglarna

I likhet med många har jag alltid fascinerats av lera, detta fantastiska och härligt formbara material. Keramik är en sammanfattande benämning på alla föremål av lera som bränts till så ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 22 februari, 2012

Kunglig glans på Åmells

Bland alla utsökta föremål i Åmells konsthandel på Birger Jarlsgatan i Stockholm väljer jag att skriva om tre ganska små tavlor, närmare bestämt 33 x 22,5 cm, av Mathias Hradh ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 17 april, 2010

Fragolina autentica

Svenska jordgubbar - en fix idé

Så var det åter dags för den årliga jakten på falska jordgubbar. I år är den dessutom skärpt. Är det inte osynliga ubåtar som olovligt turistar i vår skärgård, så ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 11 juni, 2015

Konservativa värden

Konservativa litar sällan – som det heter – på dagens sanningar, vetenskapliga rön och modefilosofiska utsvävningar när det gäller moraliska värden. Man sätter istället sina slantar på eviga värden och ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 13 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.