Aleksa Lundberg- en dramatiker med fokus på de transsexuellas problem i samhället

Det finns en marginaliserad grupp i vårt samhälle, vars röst inte har lyckats göra sig hörd i nämnvärd grad förrän nu. De transsexuella har levt vid sidan av de givna ...

Av: Jens Wallén | 02 augusti, 2014
Övriga porträtt

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | 12 juni, 2017
Essäer om religionen

Luther spikar upp de 95 teserna. Målning av Julius Hübner. Foto: Wikimedia

Ett jubileum med komplikationer

”Om inte om hade funnits...” - så börjar ett känt talesätt med många mer eller mindre burleska varianter. Sensmoralen tycks ändå alltid vara, att så kallade kontrafaktiska spekulationer om historiens ...

Av: Thomas Notini | 30 maj, 2017
Kulturreportage

En språkets fyrväppling – och dess konsekvenser



Språket reglerar världen. Detta är en gammal sanning. Dessutom förefaller det som om ”elitens” språk successivt alltid, och även, ökat avståndet till ”folkets språk”. Härutöver finns måhända något vi kan kalla ”specialistspråk”, och ”slang” eller ”sociolekter”. Vi börjar med att diskutera folkspråk kontra elitspråk. Under hösten 1492 fäste Don Elio Antonio de Nebrija den allra första grammatiken på ett modernt europeiskt språk på pränt. 
Kollisionen av "elitspråk" och "specialistspråk" tycker jag har blivit alltmer tydlig – och rentav kittlande intrikat. Den förmenta eliten tror sig ofta om att vara människor som åtminstone nödtorftigt behärskar (delar av) "specialistspråket", eller snarare "specialistspråken", utan att faktiskt göra det. Här kommer en av mina personliga käpphästar in. Så till exempel flödar ofta kultursidorna över av "specialistuttryck", som man antingen helt enkelt – på kulturkoftesidan – inte förstår, eller ger en mer övergripande och mycket vag "hipsterton".
Gudsfittan

Gudsfittan

Annons:

Han skrev:

"Min lysande drottning, närhelst jag tänker på det spår av det förflutna skriften har bevarat åt oss återkommer jag ständigt till samma slutsats: språket har ständigt varit imperiets maka och skall alltid förbliva dess kamrat. Tillsammans föds språk och imperium. Tillsammans växer de och blomstrar, och tillsammans dalar de." (Via Ivan Illich I (red) Satish Kumar: Alternativa synsätt på morgondagens samhälle, 1981, s. 88)".

Filosoferna G.E.Moore och Ludwig Wittgenstein har båda – på olika sätt – också grävt ner sig i detta ämne. Men Illich är mycket mer radikal (även på många andra områden, exempelvis diskussionen om skolan).

Lägg dock här märke till hur Nebrija poängterar den "mätbara kastilianska" (spanska fanns ännu inte som etablerat begrepp) språknormen. Nebrija skriver också (ibid, s. 89):

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"Hitintills har vi låtit detta kastilianska språk vara löst och upproriskt, och på några få århundraden har detta språk förändrats intill oigenkännlighet, därför att om vi jämför det språk vi talar idag med språk som talades för femhundra år sedan, märker vi en skillnad och olikhet lika stor som om detta språk vore två olika tungomål".

Lägg även märke till hur brutalt liv och språk här slits isär, som om Kastilianskan redan vore ett dött språk. Istället för folkets språk, som ständigt utvecklas, åsyftar Nebrija något helt annat, ett tidlöst vardagsspråk som måste produceras som en vara och läras ut till människorna. "Inlärt modersmål" är alltså här en ny vara, som människorna behöver; "folkets språk" däremot är något som är löst och upproriskt.

"Jag är intresserad", skriver Illich (ibid., s. 92), "av vad det är för strukturell skillnad mellan ett vardagsspråk som är ett resultat av att jag absorberar vad folk verkligen säger till varandra och menar det och ett språk som människorna får från skådespelare som med stor falsk övertygelse deklamerar det manusförfattaren (makten, min anmärkning) har skrivit åt dem".

Specialistspråk kan förekomma på både gott och ont. På gott, naturligtvis, när det underlättar för just specialister att tala distinkt med varandra. På ont, däremot, när det används som ett sätt att i onödan uttrycka sig svårbegripligt, det vill säga i egenskap av maktspråk. Det senare förefaller mig numera ha inmutat mer mark, om än så länge inte så förfärligt mycket. Det förra är alltså, som jag åtminstone primärt ser det, av godo.

"Sociolekt" är ett sociolingvistiskt uttryck, som syftar på den språkliga variation som utmärker en social grupp. Sociolekter skiljer sig därmed från dialekter, vilka syftar på en regionalt avgränsad variation. Sociolekter kan nu också, som jag ser det, vara både av godo och ondo. Här menar jag dock att dessa, i ett samhälle på väg mot att bli ett alltmer utpräglat och segregerat "sär-hälle", på det stora hela är mer är av ondo än av godo (dock inte inom gruppen). Det stora problemet med mötet mellan "specialistspråk" och "socioloektiskt" språk är, att vi har grävt en djup klyfta mellan vad specialister och "allmoge" faktiskt säger och menar.

Kollisionen av "elitspråk" och "specialistspråk" tycker jag har blivit alltmer tydlig – och rentav kittlande intrikat. Den förmenta eliten tror sig ofta om att vara människor som åtminstone nödtorftigt behärskar (delar av) "specialistspråket", eller snarare "specialistspråken", utan att faktiskt göra det. Här kommer en av mina personliga käpphästar in. Så till exempel flödar ofta kultursidorna över av "specialistuttryck", som man antingen helt enkelt – på kulturkoftesidan – inte förstår, eller ger en mer övergripande och mycket vag "hipsterton".

Hit hör inte minst begrepp hämtade från naturvetenskapen (exempelvis entropi, kritisk massa, kvantsprång), men också från samhällsvetenskapen/filosofin (exempelvis diskurs, genus, fenomenologi). I bästa fall kan detta ge ett lustigt intryck, i värsta fall kan det leda inte bara till språkförbistring så där i störa allmänhet, utan rentav till allvarliga missuppfattningar.

Förhållandet mellan "folkspråk" och "sociolekter" pekar allra mest tydligt ut samhällets, eller det segregerade sär-hällets, stora och (enligt exempelvis OECD) ökande klassklyftor i vårt land, Sverige. Kreti och pleti förstår inte ens "vanligt vardagsspråk", det vanliga vardagsspråket är inkompatibelt med i varje fall många sociolekter. Språket i Rinkeby, Rosengård och Angered rimmar illa med språket i både urbana och rurala medelklassamhällen. Till men för innevånarna i våra "utsatta områden". Detta är mer än illa.

Vi får då slutligen en -som det på jargongspråk (!) heter på våra lärosäten- "fyrväppling" vari alla kombinationer av de här aktuella språkversionerna återfinns. En rimlig, och viktig, fråga blir då: hur hänger detta "fyrfält" ihop och vad leder det till för resultat? Ja, för det första skulle väl det hela, åtminstone teoretiskt, kunna leda till en ömsesidig berikning, nyansering och fördjupning av vårt trots allt i stor utsträckning gemensamma språkbruk. För det andra riskerar dock resultatet att bli det rakt motsatta: inga kan prata – begripligt – med varandra.

För det tredje finns det troligen en större affinitet mellan, låt oss säga, visst folkspråk och vissa sociolekter liksom mellan visst elitspråk och visst specialistspråk. Dock – och det torde vara det prekära – är nog ett fjärde utfall det vanligaste: en uttalad språkförbistring mellan "elitspråk" (politikernas, kulturkoftornas, tyckarnas språk) och "sociolekterna" (de röstlösas, instängslades, argsintas språk).

Och här skulle vi sålunda ha en av rötterna till framgångarna för SD och "vanligt folks åsikter". I den mån detta är negativt borde vi kanske koncentrera oss på den moderna svenska "grammatik" (i mycket vid mening), som minner oss om Don Elio Antonio de Nebrija. Hur då?

Istället för att spika fast en ny, förtryckande, grammatik borde vi låta skolor och massmedia utveckla en begriplig "esperanto" grundad i, hävdar jag, ett språk som alla verkligen kan relatera till. Men detta låter sig ju sägas. Vilket språk kunde vara en kandidat? Jag föreslår: folkspråket, baserat på barn- och ungdomslitteratur, sportjournalistiken och enklare sångtexter. Metod: medveten betoning av detta i skolan av skickliga språkpedagoger. Mål: fördjupning, nyansering och kvalificering efterhand.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

An Alternative Economic Paradigm: How Redistribution would Drive the Economy

Amartya Sen (1981) provides evidence that increased income for a portion of the economic players may inflate the subsistence sector. In 1943, a famine in Bengal brought millions of citizens ...

Av: Piero Benazzo | Essäer om politiken | 25 mars, 2013

En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Den bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala ...

Av: Ivo Holmqvist | Reportage om scenkonst | 09 november, 2012

Nu krävs mer än 24 timmar för att lösa konflikten

Homeland säsong ett och två har en mycket ironisk ”story arc”: i början av säsong ett är CIA agenten Carrie Mathison den enda som tror att den hemvändande krigshjälten Brody är ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 18 februari, 2014

Handke, Keller och den Gröne Henrik

I Peter Handkes roman ”Kort brev till kort farväl” läser Peter Handke, ehh ursäkta en ”romankaraktär i en Handkeroman” den schweiziska författaren Gottfrid Kellers roman ”Den Gröne Henrik”.Vi kan anta ...

Av: Jesper Nordström | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | Kulturreportage | 02 oktober, 2013

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Dikter av Gunnar Lundin

    Till G H Hur länge stannar du i ditt lantliga vägskäl? Varje skäl pekar Pekar ditt åter mot stan? Och varje skäl har en botten stjärnorna i julinatten ovanför fårens ögon därunder      se stjärnorna i ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 12 september, 2008

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.