Paracelsus, en legend i folkmun

En knapp timmes promenad utanför Einsiedeln ligger ett typiskt schweiziskt hus med snedtak, det ligger i utkanten av en liten by, eller snarare är det bara en klunga med några få ...

Av: Crister Enander | 30 mars, 2009
Litteraturens porträtt

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | 28 september, 2012
Essäer om samhället

Författarens vardag och litteraturens överlevnad

”Nej, för all del, käre unge man, tänk ej på att ge ut från trycket Edra dikter. Ni skulle endast bli utskrattad, så omogna äro de i alla afseenden – ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2015
Stefan Whilde

Jag lever hellre med tre kvinnor

Jag har mött en och annan kvinna i mitt liv. Mor svepte in mig i flera lager nankin och födde upp mig på bröstmjölk och sagostunder. Hon var den första ...

Av: Stefan Whilde | 02 juni, 2013
Stefan Whilde

En språkets fyrväppling – och dess konsekvenser



Språket reglerar världen. Detta är en gammal sanning. Dessutom förefaller det som om ”elitens” språk successivt alltid, och även, ökat avståndet till ”folkets språk”. Härutöver finns måhända något vi kan kalla ”specialistspråk”, och ”slang” eller ”sociolekter”. Vi börjar med att diskutera folkspråk kontra elitspråk. Under hösten 1492 fäste Don Elio Antonio de Nebrija den allra första grammatiken på ett modernt europeiskt språk på pränt. 
Kollisionen av "elitspråk" och "specialistspråk" tycker jag har blivit alltmer tydlig – och rentav kittlande intrikat. Den förmenta eliten tror sig ofta om att vara människor som åtminstone nödtorftigt behärskar (delar av) "specialistspråket", eller snarare "specialistspråken", utan att faktiskt göra det. Här kommer en av mina personliga käpphästar in. Så till exempel flödar ofta kultursidorna över av "specialistuttryck", som man antingen helt enkelt – på kulturkoftesidan – inte förstår, eller ger en mer övergripande och mycket vag "hipsterton".
Gudsfittan

Gudsfittan

Annons:

Han skrev:

"Min lysande drottning, närhelst jag tänker på det spår av det förflutna skriften har bevarat åt oss återkommer jag ständigt till samma slutsats: språket har ständigt varit imperiets maka och skall alltid förbliva dess kamrat. Tillsammans föds språk och imperium. Tillsammans växer de och blomstrar, och tillsammans dalar de." (Via Ivan Illich I (red) Satish Kumar: Alternativa synsätt på morgondagens samhälle, 1981, s. 88)".

Filosoferna G.E.Moore och Ludwig Wittgenstein har båda – på olika sätt – också grävt ner sig i detta ämne. Men Illich är mycket mer radikal (även på många andra områden, exempelvis diskussionen om skolan).

Lägg dock här märke till hur Nebrija poängterar den "mätbara kastilianska" (spanska fanns ännu inte som etablerat begrepp) språknormen. Nebrija skriver också (ibid, s. 89):

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"Hitintills har vi låtit detta kastilianska språk vara löst och upproriskt, och på några få århundraden har detta språk förändrats intill oigenkännlighet, därför att om vi jämför det språk vi talar idag med språk som talades för femhundra år sedan, märker vi en skillnad och olikhet lika stor som om detta språk vore två olika tungomål".

Lägg även märke till hur brutalt liv och språk här slits isär, som om Kastilianskan redan vore ett dött språk. Istället för folkets språk, som ständigt utvecklas, åsyftar Nebrija något helt annat, ett tidlöst vardagsspråk som måste produceras som en vara och läras ut till människorna. "Inlärt modersmål" är alltså här en ny vara, som människorna behöver; "folkets språk" däremot är något som är löst och upproriskt.

"Jag är intresserad", skriver Illich (ibid., s. 92), "av vad det är för strukturell skillnad mellan ett vardagsspråk som är ett resultat av att jag absorberar vad folk verkligen säger till varandra och menar det och ett språk som människorna får från skådespelare som med stor falsk övertygelse deklamerar det manusförfattaren (makten, min anmärkning) har skrivit åt dem".

Specialistspråk kan förekomma på både gott och ont. På gott, naturligtvis, när det underlättar för just specialister att tala distinkt med varandra. På ont, däremot, när det används som ett sätt att i onödan uttrycka sig svårbegripligt, det vill säga i egenskap av maktspråk. Det senare förefaller mig numera ha inmutat mer mark, om än så länge inte så förfärligt mycket. Det förra är alltså, som jag åtminstone primärt ser det, av godo.

"Sociolekt" är ett sociolingvistiskt uttryck, som syftar på den språkliga variation som utmärker en social grupp. Sociolekter skiljer sig därmed från dialekter, vilka syftar på en regionalt avgränsad variation. Sociolekter kan nu också, som jag ser det, vara både av godo och ondo. Här menar jag dock att dessa, i ett samhälle på väg mot att bli ett alltmer utpräglat och segregerat "sär-hälle", på det stora hela är mer är av ondo än av godo (dock inte inom gruppen). Det stora problemet med mötet mellan "specialistspråk" och "socioloektiskt" språk är, att vi har grävt en djup klyfta mellan vad specialister och "allmoge" faktiskt säger och menar.

Kollisionen av "elitspråk" och "specialistspråk" tycker jag har blivit alltmer tydlig – och rentav kittlande intrikat. Den förmenta eliten tror sig ofta om att vara människor som åtminstone nödtorftigt behärskar (delar av) "specialistspråket", eller snarare "specialistspråken", utan att faktiskt göra det. Här kommer en av mina personliga käpphästar in. Så till exempel flödar ofta kultursidorna över av "specialistuttryck", som man antingen helt enkelt – på kulturkoftesidan – inte förstår, eller ger en mer övergripande och mycket vag "hipsterton".

Hit hör inte minst begrepp hämtade från naturvetenskapen (exempelvis entropi, kritisk massa, kvantsprång), men också från samhällsvetenskapen/filosofin (exempelvis diskurs, genus, fenomenologi). I bästa fall kan detta ge ett lustigt intryck, i värsta fall kan det leda inte bara till språkförbistring så där i störa allmänhet, utan rentav till allvarliga missuppfattningar.

Förhållandet mellan "folkspråk" och "sociolekter" pekar allra mest tydligt ut samhällets, eller det segregerade sär-hällets, stora och (enligt exempelvis OECD) ökande klassklyftor i vårt land, Sverige. Kreti och pleti förstår inte ens "vanligt vardagsspråk", det vanliga vardagsspråket är inkompatibelt med i varje fall många sociolekter. Språket i Rinkeby, Rosengård och Angered rimmar illa med språket i både urbana och rurala medelklassamhällen. Till men för innevånarna i våra "utsatta områden". Detta är mer än illa.

Vi får då slutligen en -som det på jargongspråk (!) heter på våra lärosäten- "fyrväppling" vari alla kombinationer av de här aktuella språkversionerna återfinns. En rimlig, och viktig, fråga blir då: hur hänger detta "fyrfält" ihop och vad leder det till för resultat? Ja, för det första skulle väl det hela, åtminstone teoretiskt, kunna leda till en ömsesidig berikning, nyansering och fördjupning av vårt trots allt i stor utsträckning gemensamma språkbruk. För det andra riskerar dock resultatet att bli det rakt motsatta: inga kan prata – begripligt – med varandra.

För det tredje finns det troligen en större affinitet mellan, låt oss säga, visst folkspråk och vissa sociolekter liksom mellan visst elitspråk och visst specialistspråk. Dock – och det torde vara det prekära – är nog ett fjärde utfall det vanligaste: en uttalad språkförbistring mellan "elitspråk" (politikernas, kulturkoftornas, tyckarnas språk) och "sociolekterna" (de röstlösas, instängslades, argsintas språk).

Och här skulle vi sålunda ha en av rötterna till framgångarna för SD och "vanligt folks åsikter". I den mån detta är negativt borde vi kanske koncentrera oss på den moderna svenska "grammatik" (i mycket vid mening), som minner oss om Don Elio Antonio de Nebrija. Hur då?

Istället för att spika fast en ny, förtryckande, grammatik borde vi låta skolor och massmedia utveckla en begriplig "esperanto" grundad i, hävdar jag, ett språk som alla verkligen kan relatera till. Men detta låter sig ju sägas. Vilket språk kunde vara en kandidat? Jag föreslår: folkspråket, baserat på barn- och ungdomslitteratur, sportjournalistiken och enklare sångtexter. Metod: medveten betoning av detta i skolan av skickliga språkpedagoger. Mål: fördjupning, nyansering och kvalificering efterhand.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Zanzibar, Zanzibar!

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 25 juli, 2012

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

Berwaldhallen – Den samstämda radiostudion

Det är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ...

Av: Mi Karlsson Bergkvist | Musikens porträtt | 16 april, 2014

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 25 mars, 2013

Animula, Vagula. Blandula

I går när jag kittat lidertaket, och ösregnet börjat efter naturligtvis, la mig sur för att senare orka med kvällssysslor, vaknade efter några timmar plötsligt på förnatten, hade drömt om ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 juli, 2013

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.