Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | 25 november, 2017
Gästkrönikör

Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Dr Krabba 9

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 02 december, 2011
Kulturen strippar

En tysk MED humor och massor av god karma

”Dagen då jag dog var inte speciellt kul. Det berodde inte enbart på min död. Närmare bestämt lyckades den episoden bara med nöd och näppe klämma sig in som nummer ...

Av: Belinda Graham | 14 november, 2013
Övriga porträtt

Utsikt mot Tjernobyls kärnkraftverk från den övergivna staden Pripjat år 2005

Tjernobylolyckan och så jag, och min självupplevda kärnkraftverkskatastrof



Den 26 april 1986 inträffade den händelse som skrev in sig i historien som Tjernobylolyckan.
  

För den bredare allmänheten är jag kanske mest känd som författare till cirka 70 böcker av varierade längd och skiftande beståendevärde. Men faktum är att jag inte är utbildad på något humanistiskt program utan jag kombinerade min utbildning på teknik- och ekonomiprogrammen. Men låt mig ta det från början.

Jag var ett oroligt barn. Ständigt sökande och utforskande. Allt ville jag veta och allt ville jag pröva på. Jag spelade ishockey, tävlingscyklade och simmade. Jag läste med samma iver om dinosaurier som om Draculas härjningar. Mina kvarterskompisar spelade hockey i juniorlandslaget och vann tiotusenkronorsfrågan. Inte jag. Jag kunde ingenting exceptionellt bra, men kunde i stället lite om relativt mycket.

Min pappa uppmuntrade mig att välja något som jag kunde fördjupa mig i och bli specialist på. Han sa att han brydde sig inte om vad det blev, bara jag tyckte om det. "Knyt mattor", sa han till mig, "va' den bäste rörmokaren eller bli expert på myrornas sexualliv. Vad som helst, se bara till att bli bäst på det."

Jag förstod detta, eftersom jag/vi bodde i dåvarande Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och många experter, vare sig de nu var utmärkta chefskockar, framstående gynekologer eller landslagsspelare i tennis, kunde sändas utomlands för att representera socialismens odödliga och segrande ideologi och kunde därmed stanna i väst utan att riskera livet, som vanliga lekmän var tvungna till, när de beslöt sig för att lämna landet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så jag meddelade min far att jag tänkte satsa allt på att bli expert på att bygga säkra Atlantångare, kanske på grund av att jag skrämts av ett reportage om den förmodade osänkbara RMS Titanic, som år 1912 så tragiskt försvann i havets djup, likt något man oåterkalleligt spolar ner i toaletten.

Far avrådde mig inte direkt från detta, utan frågade bara varsamt, var i helsike skulle jag finna ett hav och ett stort båtvarv i Tjeckoslovakien?

Trots att mitt fria val visade sig vara något begränsat, kom kärnkraften så småningom helt oväntat till min undsättning och jag fick under en skoltermin även byta skolbänkens teori mot arbetslivets praktik, när jag fick prya på ett kärnkraftverk.

Alla som arbetade där var specialister, eller fackidioter, som min handledare sade och som fick leda mig, om än inte direkt i hand. Han var politiskt något ostabil och troligen även avogt inställd till all specialisering. Politisk som yrkesmässig. Så han lät mig vidga mina vyer, genom att låta mig köra en truck. Jag var lite nervös för uppgiften, men min mentor sa att vilken idiot som helst borde klara av detta. Olyckligtvis körde jag in den tunga trucken i toalettbås som stod på rad i en hall, och mejade ner samtliga.

Min manuduktör blev knappast helt förkrossad av mitt oavsiktliga sabotage, eftersom han dagen därpå skänkte mig Chic Sales novell "Specialisten", som handlar om en man som är utomordentligt sakkunnig på att bygga utedass. "Där får du", anförde han i sitt dedikationstal. "Vill du också bli specialist som alla dessa blåsta partianhängare, så var så god!"

Ett kärnkraftverk är troligen mycket beroende av sina avträdesplatser, eftersom trots socialismens knappast halsbrytande arbetstempo, var holkarna på plats bara en halv månad senare.
Och här kunde hela denna knappast sedelärande historia sluta men ödet ville annat: Kraftverkets chef, en regeltrogen politruk, ville få en uttömmande redogörelse på hur jag hade lyckats med bedriften att välta inte en, inte två, utan en hel rad av socialistiska bekvämlighetsinrättningar, och min handledare körde ånyo trucken rakt in i det just nyresta avföringsmonumentet i sin iver att förklara detta för styresmannen. Resultatet blev både för honom och klosetterna lika förödande.

Efter detta kunde ingen få mig att tro, att arbetet på ett kärnkraftverk är helt ofarligt.

År 1968, när Warszawapaktens lumpna ockupation av det ideologiskt förvillade Tjeckoslovakien gav mig ett lämpligt tillfälle att avträda mitt hemland, var jag nästan färdigutbildad expert på kärnkraftsdrift, men jag hoppade av även detta och lät mig bäras av litteraturens fria hav i stället.

Min första utgivna bok i Sverige heter "I skuggornas hetta : tvärkulturella filmanalyser med amerikansk populärfilm från 70-talet i fokus", och av titeln att döma, verkar den vara en specialists arbete, men är skriven under min hjältes, författaren och världsresenären Joseph Rudyard Kiplings odödliga motto, "What does he know of England, who only England knows?

Vladimir Oravsky

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika IX Nu måste han ändå vara respektfullt tyst och stilfullare

Illustration: Guido ZeccolaLyxpoeten har (äntligent) slutat skriva underdåniga allehanda dekorerade lyxkärleksbrev yttringars till Emma, enär hon senast var rasande som en spindel och slängde luren i örat på honom lyx ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 06 januari, 2009

Möten med diktare

Moa Martinson skrev en gång en bok som hon kallade Jag möter en diktare vars titel förleder en att tro att det rör sig om en redogörelse för alla kolleger ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2012

Keepalive (2015), skulptur av Aram Bartholl

Den trådlösa konsten

I fotografiets barndom, när tekniken ännu inte var fulländad, uppstod ibland tekniska fel på kameror och film som gjorde att när filmen framkallades i mörkrummen så upptäckte fotografen att det ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 september, 2016

Frågor som för evigt kommer att slå följe med mig genom livet

Alla dessa kvällar som jag låg där på mage under täcket i den bruna manchestersoffan, mina vader och fötter vilande i hans knä. Pappa i sin svarta träningsoverall med gula ...

Av: Jenny Markström | Gästkrönikör | 16 december, 2013

Giotto di Bondone. Jesus död

Johannes evangelium 19:17-37

Den svarta färgen är tydlig. Det finns ingen återvändo.

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 03 april, 2015

Filmkrönika: Från ”Twilight” till ”The Host” – numera vill vi bli vän med…

I tidiga vampyrfilmer spetsas vampyrer på pålar av rättrådiga människor, eller bränns av solljuset, i sci-fi filmer klubbas utomjordingar ner, eller skjuts, eller förgås när de kommer i kontakt med ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 september, 2013

Tre sorters ondska

Bakom all skönhet ligger något omänskligt: kullarna, den ljuva himlen, trädens konturer, allt förlorar den illusoriska mening som vi tilldelade den. Hädanefter är de oss mer fjärran än ett förlorat ...

Av: Hugo Kuhlin | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2017

Ska gatumusikanterna utvisas från Göteborg?

Ur Sveriges framsida hörs nu en bräcklig klagosång. Den ljuder från Gator och torg med en styrka som få tycks förstå. Tvåtusennio är det år då De folkvalda politikerna i ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.