Kurt Wallander och musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser ...

Av: Bengt Eriksson | 10 december, 2009
Gästkrönikör

Tegelbacken, centrala Stockholm, september 1930

Det sprakar blått kring ledningarna ovanför en spårvagn som passerar en växel. Vagnen kränger – och två medelålders herrar stående där inne kolliderar. Båda lyfter beklagande sina hattar. Sammanstötningen resulterar ...

Av: Björn Gustavsson | 02 april, 2014
Gästkrönikör

Albert Herranz – Dikter

Albert Herranz (Stockholm, 1970). Jag har bott hela mitt liv på en medelhavsö och detta har präglat mitt skrivande. Min värld är liten, en människas mått, så liten att du ...

Av: Albert Herranz | 26 mars, 2012
Utopiska geografier

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | 28 december, 2012
Lund har allt utom vatten

bild  AV Anikó Bodoni Lind

För livets skull



Tänk att ha hand om vitsipporna och fågelsången. Undervisa. Visa under. Under visa.
Har någon egentligen förstått innebörden? Isa ställer frågan till sig själv.
Det är Pelle hon tänker på. Han som kände sig kallad. Som visste att han måste bli lärare.
För livets skull. Jag är driven av ett ärende, för livets skull. Så sa han. 
Där kan jag till och med höra stenarna tala, sa han.
Och små snäckor. Vid Genesarets sjö. De viskar hemligheter till mig.
bild  AV Anikó Bodoni Lind

bild AV Anikó Bodoni Lind

Annons:

Isa minns den gången. Då när är hon var ny här. När Pelle kom in i hennes arbetsrum med en bandspelare i ena handen. Och en bukett vitsippor i den andra.
Han frågade om han fick bjuda henne på fågelsång. Hon trodde först att han skämtade.
Men när hon såg in i hans ögon, förstod hon, att han bar på en hemlighet. Stämningen blev med ens förtätad i det lilla rummet. Han satte sig på besöksstolen, med bandspelaren i knäet. Och släppte fågelsången fri. Rummet förvandlades, atmosfären blev nästan helig.

Isa glömmer det aldrig. Det var i vårens tid. Och Pelle hade varit ute tidigt om morgonen och hämtat sången. Till henne. Spelat in den. Och plockat vitsippor. Till henne. Oförglömligt. Nästan overkligt. Det var den vackraste gåva hon någonsin fått.

Han berättade för henne, med sin varma, lite dröjande stämma. Att sen, under sommaren, avtar fågelsången. Utom i skymningen. Och i gryningens tidigaste timme. Då när grönskan är fullt utvecklad. Då förändras trädens, gräsens, och blommornas kemiska processer. Om natten andas hela växtligheten in koldioxid. Om morgonen andas hela växtligheten ut syre.

Andas in och andas ut. Precis som du och jag, sa han. Andas in och andas ut.
Precis som hela universum, andas in och ut. Fåglarna sköter växlingen med sin sång.
Det är underverk. Universums magi. Fågelsången stimulerar hela livsprocessen.
Fåglarna har en helig uppgift. Deras sång ger signaler till själva livet.
Förstår du, undrade han.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så fantastiskt. Nej, det visste jag inte. Det har jag aldrig tidigare hört, sa Isa.

Nej, sa Pelle med ett stråk av sorg i rösten. Vi har svårt att ta till oss, de tydliga bevisen på orsak och verkan. Vi vill inte, sa han. Så är det nog. Märkligt, tyckte Isa. Är det inte alldeles underbart, att känna till att fåglarnas sång, meddelar träden, gräsen, och alla blommorna, när det är tid att börja växa. Att det finns ljud, som är nödvändiga för växternas livsprocesser. Att det finns en hemlighet gömd i fåglarnas sång. En underbar, spännande hemlighet.

Hemligheten, är en alldeles speciell vibration, sa Pelle. En växandets egen signal.
Pelle fylldes av iver, när han märkte att Isa lyssnade på honom. Glad och aningen förvånad, fortsatte han att berätta. Mycket av det här, vill jag ta upp i undervisningen, sa han.

Så annorlunda, så spännande tyckte Isa. Varför får inte barn höra mer om det här?
Det finns många sanningar, som inte ryms i skolan, sa Pelle. Det vet både du och jag, som arbetar med lärarutbildning. Här är det ju inte liv och under som bestämmer.
Det är makt och pengar. Innehållet bestäms av dem som har makten. De fördelar ju pengarna.

Fåglarnas sång, är för de flesta av dem, långt ifrån deras tankar. I en helt annan värld.
Signaler som handlar om makt och pengar tas inte in på samma sätt.
Där handlar det, om helt andra koder. Andra system.

Varje år, avslutar massor av barn på jorden sin skolgång. Utan att ha en aning om,
det verkliga livets, fantastiska mysterier. Det magiska, underbara, som finns i deras närhet.
Pelle skimrade liksom inifrån, under tiden han talade. Isa kände att hon blev oerhört påverkad. Visst såg han lite udda ut, i sina urtvättade jeans. Och någon konstig modell på tröjan. Det viskades om, att han stickat den själv. Av garn som han färgat själv. Av bark och svamp. Det hade Siri, adjunkten i kemi berättat. Siri måste ju samarbeta med Pelle.

De tillhörde samma institution. Siri tyckte att Pelle var hopplös. Förödande. Och pinsam.
Han kommer här, med sina hemmagjorda tankar. Siri uttryckte det så. Hemmagjorda tankar, som drar igång en massa onödiga diskussioner. Som sedan försvårar min undervisning. De
har en ständig konflikt, enligt Siri. Hon inte tycker om Pelle. Han irriterar henne. Vansinnigt.
Det har hon tydligt förklarat för Isa. Och för hela kollegiet. Många gånger.

Att ljud har makt. Det tror jag på, sa Isa. En del röster och vissa tonlägen, ger mig snabbt huvudvärk. Stämmer med all säkerhet, sa Pelle. Överraskad, av att bli bemött med allvar och respekt. Har du hört talas om eidofonen, sa han. Ett musikinstrument. Som består av ett hårt spänt trumskinn. Skinnet är täckt med en krämliknande substans.

Det märkliga med eidofonen är, att om man säger något, nära intill skinnet, händer märkliga ting. Säg något positivt, gott och kärleksfullt, så skapar ljudet, av de goda orden, underbara former i den mjuka krämen. Det ser ut som riktiga avbildningar, av träd och blommor.
Eller andra naturformer. Man kan se, hur goda ord, skapar goda bilder. Om man däremot säger elaka, onda, eller vulgära ord. Eller om man skapar disharmoniska ljud. Då bildas det kaotiska mönster. Det är mycket märkligt Jag tror på det här, sa Pelle. Livet är så mycket mera, än det vi ser och förstår. Lyssna bara nu. Lyssna till fågelsången.

Han satte på bandspelaren igen. Och den magi som fyllde rummet var påtagligt kännbar.
Pelle var en märklig man. Han bar på hemligheter. Det förstod hon.

Han öppnade hennes ögon på ett nytt sätt. Vad vill vi lära ut, sa han. Vad vill vi ge våra barn? Skall vi inte visa på livets under? Förlösa den goda kraften? Ge dem goda tankar?
Livslust och framtidstro. Det borde våra konferenser handla om, sa han.
Hans röst var öm och kärleksfull. Det strömmade värme, på ett förunderligt sätt från honom. Isa minns mer och mer. Och hon förstår nu, att han verkligen var driven av livets ärende.

Hon minns också den gången. När han ställde sig upp på en konferens. Och högröstat, men ändå ödmjukt sa, att han var säker på att vi kan få en bättre värld. Om vi bara vågar, sa han. Vågar visa på undren. Om vi vågar berätta om, alla skikt av världar. Som vi lever mitt i. Mysterier och underverk. Och alla gåvor. Som finns. Som vi fått. Gratis.
Glöm inte att naturen, ger liv och rikedom, sa han. Hos blommorna och djuren bor kraft och läkedom, fortsatte han. Läkedom till hela mänskligheten.

Mycket av det vi undervisar om, är inte värt att kallas undervisning. Det är dött och ointressant. Det skapar olust och tristess. När livet självt sjuder. Lockar till upptäckter. Fågelsången är ett, av de många fenomen som finns. Ljudets under och hemligheter. Barn förstår allt utan svårighet, sa han. Barn förstår sig på underverk. Vågar vi undersöka? Experimentera? Eller till och med leka. Vågar vi?

Vattnet t.ex. Jordens största hot idag, är förgiftat vatten.
Vet ni om att det var vattnet som fick livets vind till jorden först? Och att alla mänskor
har sin egen vattensång, i sig. Inom sig. Vi kan lyssna till vårt eget vatten. Vår egen sång.
Vattensång. Du har din egen. Och du och du. Lyssna. Pelle pekade runt i rummet.
Alla barn måste få lära om vattnets betydelse för livet. Vatten som finns här på jorden.
Ett under. Som skall delas av alla. I fred. Det skall vi undervisa om. Det är livsviktigt.
Alla måste få lära sig om vattnets hemligheter, och möjligheter. Vi har ansvar.

Nu får du ge dig Pelle. Du har orerat länge nog.
Det var Sven-Erik som avbröt. Han ledde konferensen. Nu var Sven-Erik skarp i rösten. Vi kan inte sitta här och lyssna på dina ovetenskapliga utbrott. Lärarutbildningen, skall vila på vetenskaplig grund. Eller hur? Hela kollegiet nickade instämmande.

Isa skämdes nu, när hon insåg att även hon hade nickat. Hon satt mellan Sten och Bertil.
Och de nickade alltid. Utan att veta, vad det egentligen handlade om. De gjorde alltid egna saker under tiden. På alla konferenser. Läste eller skrev. Arbetade åt sig själva.
Sven-Erik fortsatte. Mera pengar skall satsas på forskning. Och kompetenshöjning av personal. Kurser som Pelles, kommer att skäras ner. Liksom de skapande kursblocken.
Tid för exkursioner och experiment kommer att begränsas radikalt. Det finns inte pengar.

Konferensen fortsatte så. I vanlig ordning. Det var den sista för terminen.
Isa minns en känsla av befrielse, inför vetskapen om, att sommar, och semester väntade.
Hon ville gärna säga några ord till Pelle, innan de skildes. I enrum. Efter konferensen.
Som hon brukade. Trots att hon visste hur fegt det var. Att aldrig stå upp inför de andra.

Hon ville visa honom, att hon förstod vad han menade. Hon kände att det han sa, var rätt.
Han såg igenom dem allihop. Han var som en profet. Och som alla profeter.
Genom alla tider. Blev han skymfad. Förföljd och mobbad.

Den värste fienden, är alltid den som säger sanningen. Det visste hon ju. Men ändå.
Isa mådde dåligt. Över sin egen feghet. Över att hon inte öppet, gav Pelle sitt stöd.
Han som alltid brydde sig. Visade omtanke. Som den gången. Då när hon var ny här.
Och han knackade på. Med vitsippor och fågelsång. Hon har kassetten kvar.
Den finaste present hon någonsin fått. Fågelsång. Inspelad i gryningen. Direkt från våren.
En gåva till henne. Den magiska kod, som sätter fart på livet.

Den magiska kod, som sätter fart på livet.
Vems uppgift borde det vara. Om inte lärarens? Att ge signaler. Som sätter fart på det egna kunskapssökandet. Förlösa. Inspirera. Ta vara på. Det som ligger och väntar. Väntar på mognad, och tillväxt. I människan. Visa på det unika. I varje individ. Se och ge. Tro på.
Så att den egna kreativiteten förlöses. Tar fart. Växer och bildar positiva mönster.
Som substansen på trumman. Den som Pelle berättade om. Lärarens uppgift. Att stödja.
Ge goda positiva ljud. Ljudets makt. Människans makt. Kärlekens makt.

Inte intresselöshetens makt. Kärlekslöshetens makt. Vilka ljud förmedlar vi egentligen?
Så många tankar, Pelle gav henne. Hon skulle gå in till honom. Och säga allt det där.

Hon skyndade, för att knacka på hos honom. Men det var för sent. Han hade redan gått.
Det vet du väl, sa Siri genast, när Isa frågade om hon sett honom. Det vet du väl, att han har brått ut i naturen. Ett flertal ironiska skratt, rullade genast runt i korridoren.
Skratt ljud, som fyllde Isa med olust. Ljud, som gav känslor av ångest och illamående.
Ljud som hon mindes, och kände av som olust, hela sommaren.

Nu var sommaren förbi. Terminen hade just startat.
Och Isa bar fortfarande på sitt ärende.
Hon hade sökt Pelle i tre dagar. Ingen visste var han fanns.
Förrän idag. För en stund sedan.
Han fanns inte mer. Han fanns inte kvar på jorden.
Förunderligt. Pelle fanns inte mer. Han är död.
Han hade rest till Israel några veckor. För att delta i en internationell kurs.
En kurs om hur barn påverkas av krig.
Han hade varit där två veckor. När det hände.
Isa kom ihåg att han sagt, att han gärna reste till Israel.

Där kan jag till och med höra stenarna tala, sa han.
Och små snäckor. Vid Genesarets sjö. De viskar hemligheter till mig.

Det kom hon ihåg nu. Han nämnde det liksom i förbigående.
En gång, när hon undrat, vad var det för en liten snäcka, som han hade fäst på den stickade tröjan? Den är mycket speciell, sa han. Den viskar till mig. Den bär på hemligheter.
Hemligheter från en annan tid. Hemligheter om vår egen tid.
Hemligheter, som egentligen inte borde vara hemligheter.
Hemligheter, om människans väg.
Så sa han. Det mindes hon nu.

Kursen som han deltog i, hade ledigt en dag. För att bada.
Och då. Där, hade Pelle, bara gått ut i havet.

Med armarna uppsträckta. Som för ett möte med en kär vän. Ja, det såg ut så.
Berättade någon som varit med. Som om han fått syn på en vän.
Som om han sprang någon till mötes. Det kom en stor våg. Den lyfte iväg honom.
Och han var borta. På ett ögonblick. Som inget hänt. På ett ögonblick.
Förunderligt, tänkte Isa. Men ändå så naturligt. Det var ju Pelle.

Hon minns att de en gång talat om döden. Döden, sa han. Döden.
Är nog en fantastisk resa. Inget att vara rädd för. Isa kunde se honom framför sig.

Hans övertygelse. Hans goda klara blick. Hon tänkte nu, att han kanske hade fått en signal.
En magisk kod. Ett ljud. En fågelsång. En välkommen signal. Direkt från universums Gud.

Och plötsligt visste hon. Att mötet med Pelle. Var det viktigaste som hänt henne.
Det viktigaste som hänt henne här. Pelles ärende, var livets ärende.
Det sa hon på konferensen. Senare på eftermiddagen.

Trots att hon satt mellan Sten och Bertil.
Hon fylldes av en inre övertygelse.
En övertygelse om, att hon måste fortsätta.
Fortsätta. Att berätta om fågelsången. Om ljudet. Om växandet.
Om livet. Fortsätta att visa under. Undervisa.

Berätta att det finns en djup mening i, att fåglarna sjunger.
En hemlighet. Som egentligen inte skall vara en hemlighet.

Hon tänker inte vara rädd.
Det goda ljudets makt skall leda henne.
Den goda tanken, skall bli handling. Hon känner av, styrka och mod.

Pelle har visat vägen. Pelle har öppnat dörren. Med vitsippor och fågelsång.
Vitsippor och fågelsång. Den vackraste gåva hon någonsin fått.
Hon känner sig driven av ett ärende.
För livets skull.

www.axellie.se

Ragnwei Axellie

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Benjiamin 2

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 21 augusti, 2011

Jelinek mellan brutalitet och skärpa

Jelinek mellan brutalitet och skärpa Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.

Av: Anders Forsberg | Litteraturens porträtt | 03 september, 2006

Matematikern som knäckte Enigma

I takt med att Alan Turings postuma berömmelse vuxit har det kommit en flod av böcker, pjäser och filmer om mannen som knäckte tyskarna Enigma-kod, nu senast The Imitation Game ...

Av: Ivo Holmqvist | Media, porträtt | 19 januari, 2015

Succé igen för ”Så mycket bättre”?

Timbuktu sa det egentligen redan i TV 4:s ”Nyhetsmorgon” för ett tag sedan: ”Tänk dig E-Type tolka Wiehe!”.   Och det är precis den tanken som kittlar mest med uppföljaren ...

Av: Johan Svensson | Gästkrönikör | 27 oktober, 2011

Veckan från hyllan. Vecka 4-2012

Kommer ni ihåg låten ”Konserverad gröt? ”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!” Den skrevs under en oskyldig tid, då ingen ens i sina vildaste ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 21 januari, 2012

Glenn Ford - Hjälte både på film och i verkligheten

Glenn Ford - hjälte både på film och i verkligheten Som Tidningen Kulturen berättat i notisform tidigare, så avled skådespelaren Glenn Ford vid 90 års ålder den 30 augusti ...

Av: Niclas Samuelsson | Filmens porträtt | 19 september, 2006

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 11 januari, 2007

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.