Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | 23 november, 2013
Kulturreportage

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | 28 december, 2016
Gästkrönikör

Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Sofia Kahl

Mötet med riktiga vilda västern



Efter en presentation på kontoret i Cayenne fick jag en guide första dagen. M, en student som jobbade på en arkeologiuppsats, var minst sagt glad att komma ut lite. Vi fick låna en stadsjeep och M skjutsade mig runt i staden och visade mig stränderna strax utanför. Jag lyste säkert av förväntan och vartefter mer och mer av häpnad.




Något annat som fascinerade mig i Cayenne var en viss typ av människor. Det var äventyrslystna män som såg ut som cowboys. Franska Guayana hade tjänat som tillflyktsort för många som ville undvika civilisationen av olika skäl och de begav sig ut på äventyr för att söka guld. De hade spenderat åratal ute i djungeln. Ibland kom de in till Cayenne för att sälja skinn. En dag såg jag två ormskinnsförsäljare som bar den tunga, flera meter långa döda ormkroppen uppsamlad i en säck mellan sig.
Äventyrarna var iklädda läderhattar, skinnbyxor och cowboyboots.

Efter bara någon timme på vägarna fick vi ett oväntat möte. En kayman kom ut ur buskarna, helt lugnt gick den över gatan just framför bilen. Jag trodde inte mina ögon!! En krokodil på gatan -går det, finns det?!... Märkvärdigt nog krälade han sig in bakom en stor sten.

När vi tittade efter den såg vi att stenen bar en ristad figur. Jo faktiskt, figuren föreställde en krokodil. Bara efter en halv dag tyckte jag upplevelserna hade överträffat mer än jag hade kunnat drömma om i mina vildaste fantasier och mer skulle det bli. Min guide och jag blev fort goda vänner och hängde ihop så ofta vi fick tillfälle. Vi behövde båda någon att prata med om alla intryck och märkliga saker som hände mest hela tiden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag hade några dagar ledigt i Cayenne före avfärd mot grävningslokalen så jag läste på om landets arkeologi och bekantade mig med staden. Cayenne var för mig en mycket märklig stad. På varje gata fanns det mängder av affärer som sålde hängmattor.

Jag förstod så småningom att om man ville ge sig ut i naturen, dvs djungeln, så tog man med sig en hängmatta. Istället för de övernattningsstugor vi har längs fjällederna fanns här pålar med krokar där man hängde upp sin bädd. Campingar på landsbygden hade ofta en stor tom byggnad där bara den anordningen fanns, en sovsal där man kanske stannade upp några nätter på sina vandringar i djungeln.

Något annat som fascinerade mig i Cayenne var en viss typ av människor. Det var äventyrslystna män som såg ut som cowboys. Franska Guayana hade tjänat som tillflyktsort för många som ville undvika civilisationen av olika skäl och de begav sig ut på äventyr för att söka guld. De hade spenderat åratal ute i djungeln. Ibland kom de in till Cayenne för att sälja skinn. En dag såg jag två ormskinnsförsäljare som bar den tunga, flera meter långa döda ormkroppen uppsamlad i en säck mellan sig.

Äventyrarna var iklädda läderhattar, skinnbyxor och cowboyboots.

De hade långa solblekta skägg och fårade, solbrända ansikten och inte helt snygga tandrader. Ögonen lyste ofta isblå och man undrade vad de hade kunnat skåda under åratal utanför samhället. Jag såg några stycken av dessa män samlade runt ett bord när jag var ute på lunch med mina kollegor. De satt och åt lunch som vilka vanliga människor som helst. När jag mötte deras blickar blev jag fängslad av den och yr som om jag plötsligt spelade med i en långfilm från 20-talet. Det var som att befinna sig i en för länge sedan svunnen tid och stiga in i en westernfilm när vi gick igenom de svängande saloondörrarna till lunchrestaurangen!

Mot träskmarker och myggiga berg

Dagen för avfärden till utgrävningsplatsen kom. Vi var ett gäng studenter som slöt upp för att bege oss 75 km SÖ om Cayenne rakt in i tropiskt klimat och vildvuxen regnskog.

Vi hade anlitat två män som skulle gå framför och bakom oss upp mot utgrävningsplatsen med gevär i hand. Vi var lite fundersamma över de dragna vapnen och tänkte att de skulle skjuta något vilt djur. Vad fanns det här, pantrar, leoparder? Konstigt nog riktade de gevären mot trädkronorna från vilka ormar ofta faller ner. Det var totalt livsfarliga ormar som var det absolut värsta vi skulle kunna tänkas möta.

Männen som bar vapnen tillhörde befolkningen Saramacca från Surinam, landet väster om Franska Guyana. Saramacca hade byggt en förstad till Cayenne på den franska sidan om gränsen. Där fanns täta rader av hus, ruckel och trånga gränder med mycket folk. Mr M. visade sig hitta förvånansvärt bra i området och fann sina tilltänkta arbetare efter lite förfrågningar i caféer och öppna hus.

Det var en ganska kämpig grävning och vi hittade inte många keramikskärvor men blev desto mer myggbitna och sjuka... De djur vi påträffade var vildsvin och skrikande apor och en enormt stor råtta som gömt sig under presenningen som täckte material och militära lunchlådor.

Min nya vän M och jag fick inte dela rum mer än en natt. De andra kunde inte sova p.g.a. våra skrattattacker. Allt vi upplevde under dagarna och irritationen över vår knepiga chef, behövde ventileras och vi gjorde det genom långa skrattsalvor. Det var först roligt men skrattet satte sig snart i vrångstrupen.

Jag hade drabbats av en enorm klåda i baken. Det var inget vidare att försöka obemärkt stå och klia sig i baken hela dagarna. Jag trodde det var myggbett men det var mycket, mycket värre. Till slut berättade man för mig att jag fått puces d'agouti, alltså loppor av en stor marsvinsliknande varelse. Marsvinen drar genom skogarna och lämnar sina loppor på grenar och i gräs. Dessa loppor hoppade sedan upp på mig. Precis som fästingar. Lopporna sökte sig vanligtvis upp till midjan och stannade där, sa man till mig, men det krävdes en salva från apotek för att få bort dem helt.

Chefen hade ett ärende till Cayenne och jag hoppades att han skulle påminnas av mina jämna plågor och införskaffa salvan men det hade han av en händelse glömt bort. Midjan var nu redan anträffad, armarna togs i bruk, mage, hals och till slut ansikte blev munsbitar, hela huden var knottrig. Det var en fruktansvärd klåda, jag rev och klöste mig själv utan att det gick över.

En annan av tjejerna hade också lyckats få loppor. Hon låg några dagar efter mig i schemat och såg me  fasa på mig varje morgon till frukosten och tänkte på hur hon snart skulle se ut. Innan grävningen var över hade jag loppor, massor av myggbett och halsfluss.

När vi kom tillbaka till Cayenne stod farbror doktorn först på önskelistan.

Doktorn undrade varför i herrans namn jag varit i det vildvuxna området Kaw... Ja, man måste ju leva upp tll sin äventyrlystna natur och jag är glad att jag gjorde det. Men just då var jag bara så lycklig att vara tillbaka i civilisationen, känna lukten av kliniskt rent sjukhus och få medicin.

Jag blev efter rapportskrivning erbjuden ett kortare kontrakt som inventerare längs Oyapockfloden som bildar naturlig gräns till Brasilien. Men det är en helt annan historia.

Sofia Kahl

Ur arkivet

view_module reorder

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa       Jag sörjer; visar ej min svaghet här – jag älskar; hatet tycks min enda lag – jag handlar, utan att nämna den avsikt jag bär. Jag tyckes stum; i ...

Av: Elizabeth I | Utopiska geografier | 28 januari, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Gaston Bachelard 1965

Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2017

Det omedvetna och Freud

Det är en morgon i Wien. Sigmund Freud går genom sin våning klädd i badrock och tofflor. I en plötslig ingivelse greppar han sin ena toffel och kastar den med ...

Av: Johan Lundin Kleberg | Essäer | 26 oktober, 2010

När det var bättre förr

När det var bättre förr Nyligen är det femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Bild: Anikó Bodoni Lind

Himlen – Det är tid för debatt

Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbaggeprisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 september, 2016

Pipor, cigaretter och fimpar i konsten

”Rökning skadar allvarligt dig själv och personer in din omgivning.”  En essä om rökning i konsten borde lämpligen inledas med en varningstext eftersom rökningen ligger bakom 90% av alla fall av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.