Vincent van Gogh och orientalismen – Del 2

Vincent van Gogh var japonist – inte orientalist. I artonhundratalets Japan finner man en konst som skiljer sig väsentligt från den västerländska. Den typ av japansk konst som här är ...

Av: Allan Persson | 31 december, 2012
Essäer om konst

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 augusti, 2012
Essäer om konst

Special: Pride

    Foto: Sofie Nikolajsen Bergh.  Special: Pride   Essäer - Religion Queer Jihad Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det ...

Av: Agneta Tröjer & Sarah Degerhammar & Mårten Björk & Simon Sorgenfrei | 03 augusti, 2007
Reportage om politik & samhälle

Det litterära utövandet är ultraviola

"Problemet med att vara utmanande som människa, litterärt eller på något annat transgenitalt vis, är att viljan ofta vänder sig utåt i sitt sökande, istället för att, som ett spegelglas ...

Av: Freke Räihä | 06 juli, 2010
Essäer

Jesper Nordström

Och plötsligt sticker det språkligt avvikande i ögonen



I trappen där jag bor finns ett genuint svensk namn. Mitt eget. Men eftersom mina föräldrar lider av svår Danmarkofilia kan vi spåra det till landet som gav oss fet mat, tradjazz och gladporr. Så är det svenskt? 
När Jimmie Åkesson sitter och halvljuger i tevefåtöljen om sin uppväxt i Sölvesborg och låter detta vara en förklaring till hans engagemang i SD så förklarar det inget mer än hans egen ängslighet och rädsla. Han skulle lika gärna kunnat landa i slutsatsen av sina observationer att han skulle läsa till socionom eller barnpsykolog. Eller varför inte en mer förebyggande och patrullerande närpolis?

I mitt kvarter finns en gata som heter strätet. Antagligen en slags förvanskning av vad gränd heter i vårt grannland. Vid det dygnet-runt öppna caféet vid Falsterboplan får "taxishåforer tia pracent rabatt"

Nu plötsligt sticker det språkligt avvikande i ögonen. Taxichaufförer ska det väl heta. Med tanke på att ordet chaufför är franska från början och betyder "den som värmer" , dvs slänger kol i ångpannan, kan vi ställa oss frågan om detta är ett svenskt ord? Iofs med tanke på deras heta noznoz (latte Bagdad Style) är det väl de som är i ny bemärkelse är chaufförer i den karga taxinatten.

Fragmentariska bilder från ett mytologiserat, och ibland väl rosenskimrande romantiserat Möllevången, ett kvarter där det löper diskussionstrådar om språk och integration långt ut i det mer homogena lantliga Sverige. Här finns knappt något rent svenskt, vad det nu skulle vara...

Dessa frågor är främst frågor om språk och integration och ingen annanstans blir dessa mer tydliga och brännande än i ett klassrum för SFI, svenska för invandrare. Ett klassrum fyllt av invandrare är som en buljongtärning av alla frågor kring identitet, humanism och språk. Här finns till skillnad från en allt mer demokratiserad svensk skola med valmöjligheter ett tydligare maktperspektiv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Läraren kan oändligt mer om ämnet och eleven är mer pressad av myndigheter och samhällsinstitutioner att göra framsteg. Kort sagt kan en SFI elevs ekonomi rasa sönder om vederbörande inte sköter sin skolgång. Den infödda svenska eleven kan däremot ifrågasätta läraren genom att googla lite och säga att "äh, jag pallar inte".

I detta hänseende en ganska behaglig situation för läraren som i andra ändan dras ner av det sociala och psykiska.

Elever som har posttraumatiska syndrom ska trots allt försöka lära sig alfabet, tempus och meningsbyggnad. De högst akademiskt utbildade är de mest tysta och osäkra. Något som Nobelpristagaren Bertrand Russell sammanfattade i att "problemet med världen är att de kloka är så fulla av tvivel och de dumma så tvärsäkra". Fast undertecknad skulle aldrig kalla en som lyckats ta sig halva jordklotet runt i en skeppscontainer för dum.

Det hårt riktade och instrumentella i att lära sig språk slår dock i mina ögon tillbaka det som det syftar åt, nämligen integration. Knappt har sjuksystern från Makedonien eller plåtslagaren från Iran hunnit säga "Hej jag heter..." förrän det planeras för trepartssamtal och möte med AF, det talas om praktikplatser och valet av litteratur börjar ifrågasättas. Bakslaget består i att hetsen för att få ut i jobb stjäl tid från de mer mjuka brobyggande moment som också leder till integration och förståelse. Så vad göra? Man får helt enkelt vara full i fan och slå klackarna i backen mot det nyliberalt himmelsblåa strömlinjeformade och sjösätta lite hippielektioner i sann 70tals anda.
"Arabiska och Svenska ordspråk genom tiderna" exempelvis, för att sedan inse att det finns mer som förenar än skiljer över årtusenden och religioner. "En lögn hinner mellan Bagdad och Mecka medan sanningen letar efter sina tofflor" är min favorit.

I den annars ganska bistert sammanbitna gruppen av serbiska män på 55 plus renderade min mormors talesätt en rejäl applåd. (spotta i ena näven och önska i den andra och se vilken som blir tyngst). Bistra humorlösa oneliners är det mest universella i världen, speciellt i en vardag som är mer kärv och tung än du någonsin kan föreställa dig. En vardag långt ifrån de ekonomiska fantasisiffror som sägs att invandrare får, då det handlar om ett system där det ena utesluter det andra. Med en extrem rigorös administrativ apparat om närvaro och giltig frånvaro för läraren att ta tag i ska tilläggas.

När vi nu ändå talar lingua economica – politikers språk – så betänk vad som är mest lönsamt. 5 års yrkesinriktad utbildning eller två års SFI samt en lite sökande, prövande period där resultatet förvånansvärt ofta blir jobb, även de som på pappret verkar hopplösa.

En av mina elever var sömmerska med specialitè att dra guldtråd i bröllopsplagg och det ska erkännas att jag drog en uppgiven suck i samband med torsdagens ventilering kring framtida jobb. Hon jobbar nu med att restaurera blyinfattade kyrkofönster. Visst, i början på en viss konstgjord andning, men använd inte ordet bidragsberoende här tack.

Det senaste rönet inom neurologiskt inriktad språkforskning har kommit fram till att vid åldersdemens kommer modersmålet tillbaka, medan ett i vuxen ålder inlärt språk försvinner. Äldre tiders invandrare som mer kom för jobb än skydd sitter nu som änkor och änklingar i sin lägenhet med ett borttynande språk. I Malmö har man tagit fasta på detta och matchar hemtjänstpersonal med brukarens hemspråk och skjuter till tid för det mer sociala "väder och vind" pratet.

Vad är språk då om det inte bara är en torr krass nyckel till jobb? Det är en nyckel till hjärnans hus, för att citera dissidentjournalisten från Uganda som jag hade glädjen att möta 2008.

På en tisdags lite uppstyrande läxprov svarade han på frågan vad nostalgi betyder. "Det är när man tittar med ögon i nacken och det bara finns blommor på stigen" Sen gick han som ensam niobarnspappa och startade en ekologiskt medveten safari-turistbyrå till sitt hemland. Jo, invandrare är bidragsberoende...

Hur vi bemöter det främmande är egentligen något så luddigt som vår egen grundinställning till det som är olika och ibland stör våra normer.

När Jimmie Åkesson sitter och halvljuger i tevefåtöljen om sin uppväxt i Sölvesborg och låter detta vara en förklaring till hans engagemang i SD så förklarar det inget mer än hans egen ängslighet och rädsla. Han skulle lika gärna kunnat landa i slutsatsen av sina observationer att han skulle läsa till socionom eller barnpsykolog. Eller varför inte en mer förebyggande och patrullerande närpolis?

Det är ett fattigdomsbevis att vi som i-land inte har råd att ge medmänniskor både tid och skydd och svängrum i att hitta en dräglig tillvaro, och framför allt grasserar en okunskap om vad som döljer sig bakom dessa levnadsöden. Även i det mer jordnära perspektivet vad som finns i arbetslivsbagaget. Plåtslagare, svetsare, bilmekare och allt det som lite svepande ingen uppväxande infödd svensk vill jobba med ("jag ska typ resa och sen plugga ...") väntar på att ersätta den trötta och utslitna 50-talistgenerationen.

Jesper Nordström

Ur arkivet

view_module reorder

Livsmotet

Forord Å ha et liv å føre forlanger mye mot – livsmot. Om vi knytter an til den melankolske dikterfilosofen Martin Heidegger, så kjenner ingen av oss til hvordan livet var ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 november, 2014

Det sceniska rummet. Ett sommarminne

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2012

Stjärnhängningen

”Lite till höger Eva”, Erika höll varsamt i stjärnan och kände dess värme fortplanta sig i sin tunna, men ändamålsenligt formade kropp. ”Annars blir pappa arg.” Orden var inte särskilt allvarligt ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 25 december, 2013

Å ha et filosofisk liv å føre

Innledning For meg innebærer livet mitt ikke bare at livet er mitt eget, og ingen annens, eller at jeg har et liv å føre. ‘Å ha et liv å føre’ betyr ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2013

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Uppsala reggaefestival 2011

På Uppsala reggaefestival samlas mångkultur från alla olika åldrar för att förenas i baktakt. Reggaen inger en atmosfär som lägger sig över hela festivalområdet och publiken tycks glömma både tid ...

Av: Moa Hjärtström och Liv Nordgren | Allmänna reportage | 11 augusti, 2011

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.