Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | 02 oktober, 2013
Kulturreportage

Om Rimbauds förehavanden 1891-1900

Att försöka skriva något om Arthur Rimbauds sista, minst sagt dunkla levnadsår är som att ge sig in i en tät, exotisk djungel utan vare sig karta eller kompass. Man ...

Av: Jonas Wessel | 31 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Samurajkaraktärens givne arvinge, Keigo Kasuya, talar om sin senaste rollprestation i filmen Caterpillar.

  När det gäller regiansvarig för "Caterpillar" är det Kôji Wakamatsu (född 1936) började att regissera 1963 har idag gjort över 100 filmer (första titeln var "Hageshii onnatachi"). Förutom att ha ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 02 februari, 2011
Filmens porträtt

Ivo Holmqvist

Ett stillsamt förslag: släng det gamla skräpet, in med det slätstruket nya.

Jag ser i Dagens Nyheter att Jan Lööf är den senaste i raden som råkar ut för politiskt korrekta förlagsredaktörers klåfingrighet. Hans roliga bilderbok ”Morfar är sjörövare” som kom ut ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 maj, 2016
Gästkrönikör

Carster Palmer Schale

Vi och dom



Som yrkessociolog vill jag påstå att ett bra sätt att sammanfatta sociologins problem är begreppsparet vi-dom. Det fångar s.a.s. en av sociologins viktigaste frågor i ett nötskal. Ett annat sätt att sammanfatta sociologin, och andra av dess viktigaste frågor, är ordet och begreppet ”interaktion”. 
Masstänkandet är tidens halvfascism; ett utslag av dess kväljande chauvinism. Masstänkaren fixerar sig vid masstalen, de väldiga röstsiffrorna, de stora upplagorna, miljonstäderna, skolorna med tusentals elever, de väldiga och övervakade fabrikerna och tryckta förbud. Vad är det man föraktar när man föraktar låga tittarsiffror, diktsamlingar sålda i 75 exemplar, små lokaltidningar, små folk och minoriteter på några tusen människor? Man föraktar den enskilde, man föraktar människan; ja, man föraktar sig själv.

Vi-dom och interaktion pekar för övrigt, och givetvis, mot varandra. Vi har här att göra med, hävdar jag dristigt, en bubersk Jag-Du- (eller Jag-Det-) relation på kollektiv nivå. För Bubers del, i dennes existentialistiska filosofi, handlar det dessutom om att försöka förstå hur den Andre kan inkluderas i ett expansivt vi-vi utan att det uppstår utsläckning eller upplösning av identitet. Den individuella identiteten är det kollektiva samhällets rot, och på motsvarande sätt kan samhällen och värld kopplas samman. Mellan rötterna och kronorna återfinner vi dock en stam, och därtill ett mångfacetterat lövverk.

Sverige i världen

Det svenskaste som finns är att förneka att det finns något svenskt över huvud taget.

Jag kom ihåg att någon av våra större tidningar som jag regelbundet läser (troligen SvD, kanske AB) för något år sedan eller så hade sänt ut en medarbetare på en flera månader lång resa runt i Sverige – utan att hitta något svenskt. Detta är helt fantastiskt!

Jag slår helt enkelt vad om hur mycket som helst, att om jag konfronterades med tio personer, på det där polisiära sättet, när offret möter nio civilklädda poliser och en misstänkt, och samtidigt på något magiskt vis fick veta allt om alla tio värderingar och förhållningssätt, och bara en av dem var etniskt icke-svensk, så skulle jag med stor sannolikhet kunna peka ut denna den tionde. Varför?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kombinationen av allt som finns i Sverige, också de historiskt trådarna bakåt, är helt unik i världen – och detta unika är just det svenska, det etniskt svenska; inte medborgarskapet, språket, intressena, de tyska julgranarna (som av någon anledning alltid är på tapeten när man diskuterar det typiskt svenska!), värderingarna, koderna osv. ENSKILT, utan KOMBINATIONEN. Låt sedan vara, att alla etniska svenskar, som jag, samtidigt med kännedom om den unika kombinationen, på ett eller flera sätt avviker individuellt (jag håller tex på Frölunda och inte på Brynäs, jag har en dialekt som inte är spridd över hela landet, min farmor var norska, jag tycker om vissa saker att äta mer än jag tycker om andra och jag firar antagligen jul på ett annat sätt än genomsnittet).

Visst är väl allt detta intressant – och viktigt? Än mer intressant är det att diskutera svensk lagstiftning (dödsstraffet finns inte, vi förbjuder barnäktenskap, tortyr, barnaga osv), samt mer alldagliga svenska värderingar, förhållningssätt och koder (om konsensusidealet, om att inte tala om pengar eller politik på släktmiddagarna, om att ta av sig skorna vid visit hos andra, om att sällan sätta sig bredvid en främmande medmänniska på bussen osv.). Som man inte bara kan, utan snarast bör, tycka bra eller mindre bra om (det hör till det demokratiska samtalet), men som man måste känna till och anamma som realitet.

Inte minst när i diskuterar sådant som integrationen och dess förutsättningar. Eller assimilationen. Eller "interkulturalisationen" (som i Botkyrka, som jag personligen finner förnuftig).

För övrigt kan man säga, att svensk lag i grunden utgör ett kontrakt mellan individ och stat, inte mellan individ och familj/grupp/klan (som i USA och hederskulturerna), eller mellan individ och familj (som i Tyskland). Det finns också objektiva (medborgarskap, att någorlunda kunna tala svenska och att acceptera lagstiftningen, utan att för den skull vara okritisk) och subjektiva (viss känslomässig dragning till Sverige, försvar av en majoritet regler, stolthet) kriterier.

Men kan man inte ha del i flera etniciteter? Jo, det kan man. Dels består den unika svenskheten – och därmed etniciteten – av flera etniciteter. Dels är etniciteten en fråga om betoningar. För att vara "svensk", menar jag, måste man dock, åtminstone nödtorftigt, uppfylla de ovan nämnda objektiva och subjektiva kriterierna. Gör man det är man – eller har man blivit – etnisk svensk; om inte är eller har man inte blivit etnisk svensk. Men kan man vara, säg, etnisk kurd och samtidigt svensk? Knappast omedelbart, knappast heller på sikt – om man inte uppfyller de nämnda kriterierna. Inte enligt det här sättet att resonera. De flesta etniska kurder är dock svenskar; med en överbetoning, måhända, av det kurdiska, men också med ett drag av svensk etnicitet (kombinationen!) - inklusive ett bejakande av svensk lag, kännedom om grundläggande värderingar och åtminstone viss emotionell anknytning till Sverige.

Och: samhället har ett ansvar för att riva de strukturer som bidrar till att skapa en insider- och outsidergruppering på arbets- ,bostads- och fritidsmarknaden. Den enskilda individen har ett ansvar att göra allt i sin makt för att lära sig språket, följa svenska lagar och så snabbt som möjligt bli delaktig i arbetslivet, fritidslivet och umgängeslivet. Det senare riktar för övrigt även en uppmaning till oss som redan är "etablerade svenskar": vad gör vi för att träffa, umgås och bli vänner med nyanlända icke-svenskar?.

Nationalist och internationalist

Jag är för den demokratiska nationalstaten och för en rättvis och internationaliserad global ordning. Kort sagt är jag alltså både nationalist och internationalist. Jag är för en personlighetsdanande individualism och jag är för en kollektiv gemenskap. Kort sagt är jag både individualist och kollektivist. Det är, menar jag, i båda fallen som med gitarren: strängarna förhåller sig harmoniskt till sin resonanslåda.

Nationalismen i positiv mening är lika nödvändig för världens många folk som ansiktet för individerna. Utan kollektiv, folklig självkänsla, utan stolthet över anfädernas och anmödrarnas kulturbygge, och utan respekt för barnens, återstår för ett folk endast mindervärdeskomplex, avund och hat. Nationalism är ett uttryck för självrespekt och därmed en nödvändig förutsättning för autentisk internationalism, dvs respekt för andra folk. Aggressivitet är inte nationalism utan chauvinism, att påtvinga andra sig själv, sitt språk, sin makt.

Så här bör, hävdar jag, termerna användas. Annars blir en självkänsla, som är helt nödvändig för kollektivet och individen, något förbjudet - man blir själv förbjuden. På den basen kan ingen internationalism, fred, intet globalt samarbete byggas.

Rom existerar inte. Det finns en mängd små kvarter, oansenliga byar och anspråkslösa regioner världen över. Idén om det stora, fria centrum, där allting sägs och förklaras och möts, utgör självföraktet i en av sina mer sublima inkarnationer. Om internationalismen utgår från ett centrum – Peking, Moskva, Washington, Bryssel – och formar allt efter sin avbild – så är den chauvinism. Äkta internationalism kan inte vara annat än nationell, regional och lokal: en värld där alla folk är likvärdiga. Hembygden är den enda trakt, som finns överallt. Modersmålet är det enda språk, som alla talar.

Masstänkandet är tidens halvfascism; ett utslag av dess kväljande chauvinism. Masstänkaren fixerar sig vid masstalen, de väldiga röstsiffrorna, de stora upplagorna, miljonstäderna, skolorna med tusentals elever, de väldiga och övervakade fabrikerna och tryckta förbud. Vad är det man föraktar när man föraktar låga tittarsiffror, diktsamlingar sålda i 75 exemplar, små lokaltidningar, små folk och minoriteter på några tusen människor? Man föraktar den enskilde, man föraktar människan; ja, man föraktar sig själv.

Man degraderar sig själv till en siffra i en sammanräkning. Och man tror, att ju större slutsumman är, desto viktigare är man själv, desto tyngre väger ens åsikt. Man betänker inte det enkla, matematiska faktum, att ju färre som delar ens åsikt, desto viktigare är den. Man tänker inte heller på, att människovärdet är absolut. Det ökar inte genom addition.

Och i detta – som jag tidigare varit inne på: det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt. Utvidgar vi denna förvrängda ståndpunkt, finns heller inget Hälleviksstrand, inget svenskt språk och ingen dialekt. Paradoxalt nog kan man samtidigt, vid genomläsning av våra stora tidningars kultursidor, plötsligt få för sig, att det finns exempelvis palestinier, syrier, kurder, amerikaner, ryssar, iranier, somalier, romer – ja, till och med norrmän. Men det gör det naturligtvis inte, vilket logiken ju ger vid handen.

Vi är alla bindestreck i en interaktion mellan "vi" och "dom"

Skall vi och dom integreras, assimileras, "interkulturaliseras" eller ingå i symbios. Mitt förslag, om jag tvingas välja mellan dessa företeelser, är interkulturation.

Carster Palmer Schale

Ur arkivet

view_module reorder
Abdel-Qader Yassine

Om Albert Einstein hade invandrat till Sverige!

För tre månader sedan var jag i Malmö, Sveriges mest mångkulturella stad, för att föreläsa. I Malmö har över 40 procent av invånarna sina rötter i ett annat land. När ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Gästkrönikör | 16 december, 2017

Den gamble mannen stryker gråskallan sin – nytt inlägg från professor Stofil

Man snubblar numera mest varje dag på språkliga missfoster i den offentliga debatten, nu senast i ett par rubriker i våra båda största dagstidningar. I den ena frågas ”Har du ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 16 februari, 2017

Ernst Hildebrandt: Luther i kretsen av sin familj. Foto: Thomas Notini

Mellan skål och vägg

Martin Luther som den store glädjedödaren och den rigide slavdrivaren? Några reflexioner av Thomas Notini kring en nyutkommen bok av och om Martin Luther.

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 22 september, 2015

David Åhlén. Foto: Viktor Paulsson

”Det handlar om retreat, bed & breakfast och skapande dagar”

Tonsättaren Ineta Svärd träffar David Åhlén för att tala om albumet ”Selah” och om hur det är att skapa musik med Gud i centrum.

Av: Ineta Svärd | Musikens porträtt | 25 augusti, 2015

Uppsala stadsteaters festival TUPP leder till reflektion

För en tid sedan satt jag i främre bänkrad på en föreläsning med rubriken ”Kan teater vara politisk?” Det var naturligtvis en retorisk fråga. I två timmar talades det om ...

Av: Robin Bernhardtz | Reportage om scenkonst | 28 april, 2012

Guldåldern

I det tillbaka åt annat övervintras, fram innan tidslösheten en röst, överspänt förlopp om. Till henne sörjd fram. Behjärta. M arken hård sagt mig bakom som en sin erekterade tundra ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 maj, 2013

fängelse i Sachalin

Sachalin

Ön har inte helt gått under. De ungas tankar ännu levande. Den kritiska blicken ser in i systemets tragiska byggnad och hänsynslösa dimmor.

Av: Hans-Evert Renérius | Stefan Whilde | 10 maj, 2017

Neorealism, lojalitet, svek och en enorm frihetskänsla

Neorealism, lojalitet, svek och en enorm frihetskänsla Ragnar di Marzo och Manusgruppens filmprojekt över generationsgränserna har resulterat i Kärringen därnere - en dramakomedi om möten och vänskap som trotsar alla hinder ...

Av: Guido Zeccola | Filmens porträtt | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.