På tal om Herakleitos

  Under en längre period denna höst 2012 har jag haft anledning att i lugn och ro ägna mig åt Herakleitos, vilket allteftersom gett upphov till följande i den gamle upphovsmannens ...

Av: Bertil Falk | 22 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Oswald Spengler, av  von Rudolf Großmann i tidskriften  Simplicissimus, 1922

Oswald Spenglers undergång ?

Det finns författare vars tänkande man bävar inför; vars texter ger sådana utblickar att läsaren känner svindel inför den bergstopp hon ställs på och den vy hon därmed skänks. Den ...

Av: Marcus Myrbäck | 13 juli, 2017
Agora - filosofiska essäer

Häxjakt, inkvisition och Camus - afrikanen

Förnuftsmässigt vet vi och via socialantropologin har vi lärt oss att trolldom förekommit, förekommer och kommer förekomma i alla samhällsformer, under varje religiös täckmantel. Redan Romarrikets kejsare Constantinus (337-336 f.Kr.) ...

Av: Bo I. Cavefors | 16 december, 2013
Essäer

Poeter får inte ljuga

Jag läser en amerikansk poet som säger att poeter inte ska vänta sig pengars framgång. Det innebär förstås att poeter inte är poeter på riktigt, de gör något annat. Den här killen ...

Av: William Males | 18 december, 2008
Gästkrönikör

Carster Palmer Schale

Vi och dom



Som yrkessociolog vill jag påstå att ett bra sätt att sammanfatta sociologins problem är begreppsparet vi-dom. Det fångar s.a.s. en av sociologins viktigaste frågor i ett nötskal. Ett annat sätt att sammanfatta sociologin, och andra av dess viktigaste frågor, är ordet och begreppet ”interaktion”. 
Masstänkandet är tidens halvfascism; ett utslag av dess kväljande chauvinism. Masstänkaren fixerar sig vid masstalen, de väldiga röstsiffrorna, de stora upplagorna, miljonstäderna, skolorna med tusentals elever, de väldiga och övervakade fabrikerna och tryckta förbud. Vad är det man föraktar när man föraktar låga tittarsiffror, diktsamlingar sålda i 75 exemplar, små lokaltidningar, små folk och minoriteter på några tusen människor? Man föraktar den enskilde, man föraktar människan; ja, man föraktar sig själv.

Vi-dom och interaktion pekar för övrigt, och givetvis, mot varandra. Vi har här att göra med, hävdar jag dristigt, en bubersk Jag-Du- (eller Jag-Det-) relation på kollektiv nivå. För Bubers del, i dennes existentialistiska filosofi, handlar det dessutom om att försöka förstå hur den Andre kan inkluderas i ett expansivt vi-vi utan att det uppstår utsläckning eller upplösning av identitet. Den individuella identiteten är det kollektiva samhällets rot, och på motsvarande sätt kan samhällen och värld kopplas samman. Mellan rötterna och kronorna återfinner vi dock en stam, och därtill ett mångfacetterat lövverk.

Sverige i världen

Det svenskaste som finns är att förneka att det finns något svenskt över huvud taget.

Jag kom ihåg att någon av våra större tidningar som jag regelbundet läser (troligen SvD, kanske AB) för något år sedan eller så hade sänt ut en medarbetare på en flera månader lång resa runt i Sverige – utan att hitta något svenskt. Detta är helt fantastiskt!

Jag slår helt enkelt vad om hur mycket som helst, att om jag konfronterades med tio personer, på det där polisiära sättet, när offret möter nio civilklädda poliser och en misstänkt, och samtidigt på något magiskt vis fick veta allt om alla tio värderingar och förhållningssätt, och bara en av dem var etniskt icke-svensk, så skulle jag med stor sannolikhet kunna peka ut denna den tionde. Varför?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kombinationen av allt som finns i Sverige, också de historiskt trådarna bakåt, är helt unik i världen – och detta unika är just det svenska, det etniskt svenska; inte medborgarskapet, språket, intressena, de tyska julgranarna (som av någon anledning alltid är på tapeten när man diskuterar det typiskt svenska!), värderingarna, koderna osv. ENSKILT, utan KOMBINATIONEN. Låt sedan vara, att alla etniska svenskar, som jag, samtidigt med kännedom om den unika kombinationen, på ett eller flera sätt avviker individuellt (jag håller tex på Frölunda och inte på Brynäs, jag har en dialekt som inte är spridd över hela landet, min farmor var norska, jag tycker om vissa saker att äta mer än jag tycker om andra och jag firar antagligen jul på ett annat sätt än genomsnittet).

Visst är väl allt detta intressant – och viktigt? Än mer intressant är det att diskutera svensk lagstiftning (dödsstraffet finns inte, vi förbjuder barnäktenskap, tortyr, barnaga osv), samt mer alldagliga svenska värderingar, förhållningssätt och koder (om konsensusidealet, om att inte tala om pengar eller politik på släktmiddagarna, om att ta av sig skorna vid visit hos andra, om att sällan sätta sig bredvid en främmande medmänniska på bussen osv.). Som man inte bara kan, utan snarast bör, tycka bra eller mindre bra om (det hör till det demokratiska samtalet), men som man måste känna till och anamma som realitet.

Inte minst när i diskuterar sådant som integrationen och dess förutsättningar. Eller assimilationen. Eller "interkulturalisationen" (som i Botkyrka, som jag personligen finner förnuftig).

För övrigt kan man säga, att svensk lag i grunden utgör ett kontrakt mellan individ och stat, inte mellan individ och familj/grupp/klan (som i USA och hederskulturerna), eller mellan individ och familj (som i Tyskland). Det finns också objektiva (medborgarskap, att någorlunda kunna tala svenska och att acceptera lagstiftningen, utan att för den skull vara okritisk) och subjektiva (viss känslomässig dragning till Sverige, försvar av en majoritet regler, stolthet) kriterier.

Men kan man inte ha del i flera etniciteter? Jo, det kan man. Dels består den unika svenskheten – och därmed etniciteten – av flera etniciteter. Dels är etniciteten en fråga om betoningar. För att vara "svensk", menar jag, måste man dock, åtminstone nödtorftigt, uppfylla de ovan nämnda objektiva och subjektiva kriterierna. Gör man det är man – eller har man blivit – etnisk svensk; om inte är eller har man inte blivit etnisk svensk. Men kan man vara, säg, etnisk kurd och samtidigt svensk? Knappast omedelbart, knappast heller på sikt – om man inte uppfyller de nämnda kriterierna. Inte enligt det här sättet att resonera. De flesta etniska kurder är dock svenskar; med en överbetoning, måhända, av det kurdiska, men också med ett drag av svensk etnicitet (kombinationen!) - inklusive ett bejakande av svensk lag, kännedom om grundläggande värderingar och åtminstone viss emotionell anknytning till Sverige.

Och: samhället har ett ansvar för att riva de strukturer som bidrar till att skapa en insider- och outsidergruppering på arbets- ,bostads- och fritidsmarknaden. Den enskilda individen har ett ansvar att göra allt i sin makt för att lära sig språket, följa svenska lagar och så snabbt som möjligt bli delaktig i arbetslivet, fritidslivet och umgängeslivet. Det senare riktar för övrigt även en uppmaning till oss som redan är "etablerade svenskar": vad gör vi för att träffa, umgås och bli vänner med nyanlända icke-svenskar?.

Nationalist och internationalist

Jag är för den demokratiska nationalstaten och för en rättvis och internationaliserad global ordning. Kort sagt är jag alltså både nationalist och internationalist. Jag är för en personlighetsdanande individualism och jag är för en kollektiv gemenskap. Kort sagt är jag både individualist och kollektivist. Det är, menar jag, i båda fallen som med gitarren: strängarna förhåller sig harmoniskt till sin resonanslåda.

Nationalismen i positiv mening är lika nödvändig för världens många folk som ansiktet för individerna. Utan kollektiv, folklig självkänsla, utan stolthet över anfädernas och anmödrarnas kulturbygge, och utan respekt för barnens, återstår för ett folk endast mindervärdeskomplex, avund och hat. Nationalism är ett uttryck för självrespekt och därmed en nödvändig förutsättning för autentisk internationalism, dvs respekt för andra folk. Aggressivitet är inte nationalism utan chauvinism, att påtvinga andra sig själv, sitt språk, sin makt.

Så här bör, hävdar jag, termerna användas. Annars blir en självkänsla, som är helt nödvändig för kollektivet och individen, något förbjudet - man blir själv förbjuden. På den basen kan ingen internationalism, fred, intet globalt samarbete byggas.

Rom existerar inte. Det finns en mängd små kvarter, oansenliga byar och anspråkslösa regioner världen över. Idén om det stora, fria centrum, där allting sägs och förklaras och möts, utgör självföraktet i en av sina mer sublima inkarnationer. Om internationalismen utgår från ett centrum – Peking, Moskva, Washington, Bryssel – och formar allt efter sin avbild – så är den chauvinism. Äkta internationalism kan inte vara annat än nationell, regional och lokal: en värld där alla folk är likvärdiga. Hembygden är den enda trakt, som finns överallt. Modersmålet är det enda språk, som alla talar.

Masstänkandet är tidens halvfascism; ett utslag av dess kväljande chauvinism. Masstänkaren fixerar sig vid masstalen, de väldiga röstsiffrorna, de stora upplagorna, miljonstäderna, skolorna med tusentals elever, de väldiga och övervakade fabrikerna och tryckta förbud. Vad är det man föraktar när man föraktar låga tittarsiffror, diktsamlingar sålda i 75 exemplar, små lokaltidningar, små folk och minoriteter på några tusen människor? Man föraktar den enskilde, man föraktar människan; ja, man föraktar sig själv.

Man degraderar sig själv till en siffra i en sammanräkning. Och man tror, att ju större slutsumman är, desto viktigare är man själv, desto tyngre väger ens åsikt. Man betänker inte det enkla, matematiska faktum, att ju färre som delar ens åsikt, desto viktigare är den. Man tänker inte heller på, att människovärdet är absolut. Det ökar inte genom addition.

Och i detta – som jag tidigare varit inne på: det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt. Utvidgar vi denna förvrängda ståndpunkt, finns heller inget Hälleviksstrand, inget svenskt språk och ingen dialekt. Paradoxalt nog kan man samtidigt, vid genomläsning av våra stora tidningars kultursidor, plötsligt få för sig, att det finns exempelvis palestinier, syrier, kurder, amerikaner, ryssar, iranier, somalier, romer – ja, till och med norrmän. Men det gör det naturligtvis inte, vilket logiken ju ger vid handen.

Vi är alla bindestreck i en interaktion mellan "vi" och "dom"

Skall vi och dom integreras, assimileras, "interkulturaliseras" eller ingå i symbios. Mitt förslag, om jag tvingas välja mellan dessa företeelser, är interkulturation.

Carster Palmer Schale

Ur arkivet

view_module reorder
“Life Sharing” av Eva och Franco Mattes (2000-2003)

100 nedslag i nätkonstens historia

Datorn står i sovrummet. Vi kan tänka oss att den brummar lite hemtrevligt medan fläkten snurrar för att kyla processorn. I sängen bredvid datorn ligger någon och sover fridfullt. Plötsligt ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 30 oktober, 2017

E.L. Doctorow. Foto: Mark Sobczak. Wikipedia

E. L. Doctorows Amerika. Del 2

Andra delen av Ivo Holmqvists essä-porträtt om E. L. Doctorows.

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2015

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 26 juni, 2012

Det klingande sakramentet. Religion och Musik

Religion och Musik hör ihop. Nu som då. Genom historien har de tu länkat samman. Var än religion praktiseras i världen finns det musik. Dess förmåga att beröra människor känslomässigt ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om religionen | 01 augusti, 2011

Palestinier

  Jag är palestinier. I eldskrift på alla slagfält, har jag ristat mitt namn, och ställt alla andra anspråk åt sidan. De klamrar sig fast vid mig, bokstäverna i mitt namn. De lever med mig, ger mig näring, fyller ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Utopiska geografier | 28 februari, 2011

Skidans ursprung

Årets myckna snö ger mig anledning att fundera över det lättaste sättet att ta mig fram på oplogade trottoarer och över meterhöga snödrivor. Med hjälp av kälkar, sparkstöttingar och inte ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 27 januari, 2010

Revolutionär konservativ anarkism. Collage: Guido Zeccola

Antiparlamentarism

Antiparlamentarism utefter hela skalan alltifrån konservatism till anarkism är ett ideologiskt och socialpolitiskt svårplacerat begrepp, vilket emellertid inte innebär att antiparlamentarism saknar antropologiskt fotfäste. Istället för att tala om konservatism ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om politiken | 17 juni, 2015

Samhällets morot Foto  Vladimir Oravsky

Morötter, Hitler och snögubbar

I dag är det den 4:e april enligt vår kalender och som varje annan dag kan även den 4:e april ha olika betydelser för var och en av oss jordingar ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.