Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

TIC TAC TIC TAC

Det var 5475 dagar sen jag helt utan förvarning kraschade in i en förälskelse som inte alls var lämplig med dig. Det tog 365 dagar att sluta vara ledsen, efter ditt ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 juli, 2014
Gästkrönikör

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | 23 september, 2013
Utopiska geografier

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | 13 februari, 2017
Kulturreportage

Carster Palmer Schale

Vi och dom



Som yrkessociolog vill jag påstå att ett bra sätt att sammanfatta sociologins problem är begreppsparet vi-dom. Det fångar s.a.s. en av sociologins viktigaste frågor i ett nötskal. Ett annat sätt att sammanfatta sociologin, och andra av dess viktigaste frågor, är ordet och begreppet ”interaktion”. 
Masstänkandet är tidens halvfascism; ett utslag av dess kväljande chauvinism. Masstänkaren fixerar sig vid masstalen, de väldiga röstsiffrorna, de stora upplagorna, miljonstäderna, skolorna med tusentals elever, de väldiga och övervakade fabrikerna och tryckta förbud. Vad är det man föraktar när man föraktar låga tittarsiffror, diktsamlingar sålda i 75 exemplar, små lokaltidningar, små folk och minoriteter på några tusen människor? Man föraktar den enskilde, man föraktar människan; ja, man föraktar sig själv.

Vi-dom och interaktion pekar för övrigt, och givetvis, mot varandra. Vi har här att göra med, hävdar jag dristigt, en bubersk Jag-Du- (eller Jag-Det-) relation på kollektiv nivå. För Bubers del, i dennes existentialistiska filosofi, handlar det dessutom om att försöka förstå hur den Andre kan inkluderas i ett expansivt vi-vi utan att det uppstår utsläckning eller upplösning av identitet. Den individuella identiteten är det kollektiva samhällets rot, och på motsvarande sätt kan samhällen och värld kopplas samman. Mellan rötterna och kronorna återfinner vi dock en stam, och därtill ett mångfacetterat lövverk.

Sverige i världen

Det svenskaste som finns är att förneka att det finns något svenskt över huvud taget.

Jag kom ihåg att någon av våra större tidningar som jag regelbundet läser (troligen SvD, kanske AB) för något år sedan eller så hade sänt ut en medarbetare på en flera månader lång resa runt i Sverige – utan att hitta något svenskt. Detta är helt fantastiskt!

Jag slår helt enkelt vad om hur mycket som helst, att om jag konfronterades med tio personer, på det där polisiära sättet, när offret möter nio civilklädda poliser och en misstänkt, och samtidigt på något magiskt vis fick veta allt om alla tio värderingar och förhållningssätt, och bara en av dem var etniskt icke-svensk, så skulle jag med stor sannolikhet kunna peka ut denna den tionde. Varför?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kombinationen av allt som finns i Sverige, också de historiskt trådarna bakåt, är helt unik i världen – och detta unika är just det svenska, det etniskt svenska; inte medborgarskapet, språket, intressena, de tyska julgranarna (som av någon anledning alltid är på tapeten när man diskuterar det typiskt svenska!), värderingarna, koderna osv. ENSKILT, utan KOMBINATIONEN. Låt sedan vara, att alla etniska svenskar, som jag, samtidigt med kännedom om den unika kombinationen, på ett eller flera sätt avviker individuellt (jag håller tex på Frölunda och inte på Brynäs, jag har en dialekt som inte är spridd över hela landet, min farmor var norska, jag tycker om vissa saker att äta mer än jag tycker om andra och jag firar antagligen jul på ett annat sätt än genomsnittet).

Visst är väl allt detta intressant – och viktigt? Än mer intressant är det att diskutera svensk lagstiftning (dödsstraffet finns inte, vi förbjuder barnäktenskap, tortyr, barnaga osv), samt mer alldagliga svenska värderingar, förhållningssätt och koder (om konsensusidealet, om att inte tala om pengar eller politik på släktmiddagarna, om att ta av sig skorna vid visit hos andra, om att sällan sätta sig bredvid en främmande medmänniska på bussen osv.). Som man inte bara kan, utan snarast bör, tycka bra eller mindre bra om (det hör till det demokratiska samtalet), men som man måste känna till och anamma som realitet.

Inte minst när i diskuterar sådant som integrationen och dess förutsättningar. Eller assimilationen. Eller "interkulturalisationen" (som i Botkyrka, som jag personligen finner förnuftig).

För övrigt kan man säga, att svensk lag i grunden utgör ett kontrakt mellan individ och stat, inte mellan individ och familj/grupp/klan (som i USA och hederskulturerna), eller mellan individ och familj (som i Tyskland). Det finns också objektiva (medborgarskap, att någorlunda kunna tala svenska och att acceptera lagstiftningen, utan att för den skull vara okritisk) och subjektiva (viss känslomässig dragning till Sverige, försvar av en majoritet regler, stolthet) kriterier.

Men kan man inte ha del i flera etniciteter? Jo, det kan man. Dels består den unika svenskheten – och därmed etniciteten – av flera etniciteter. Dels är etniciteten en fråga om betoningar. För att vara "svensk", menar jag, måste man dock, åtminstone nödtorftigt, uppfylla de ovan nämnda objektiva och subjektiva kriterierna. Gör man det är man – eller har man blivit – etnisk svensk; om inte är eller har man inte blivit etnisk svensk. Men kan man vara, säg, etnisk kurd och samtidigt svensk? Knappast omedelbart, knappast heller på sikt – om man inte uppfyller de nämnda kriterierna. Inte enligt det här sättet att resonera. De flesta etniska kurder är dock svenskar; med en överbetoning, måhända, av det kurdiska, men också med ett drag av svensk etnicitet (kombinationen!) - inklusive ett bejakande av svensk lag, kännedom om grundläggande värderingar och åtminstone viss emotionell anknytning till Sverige.

Och: samhället har ett ansvar för att riva de strukturer som bidrar till att skapa en insider- och outsidergruppering på arbets- ,bostads- och fritidsmarknaden. Den enskilda individen har ett ansvar att göra allt i sin makt för att lära sig språket, följa svenska lagar och så snabbt som möjligt bli delaktig i arbetslivet, fritidslivet och umgängeslivet. Det senare riktar för övrigt även en uppmaning till oss som redan är "etablerade svenskar": vad gör vi för att träffa, umgås och bli vänner med nyanlända icke-svenskar?.

Nationalist och internationalist

Jag är för den demokratiska nationalstaten och för en rättvis och internationaliserad global ordning. Kort sagt är jag alltså både nationalist och internationalist. Jag är för en personlighetsdanande individualism och jag är för en kollektiv gemenskap. Kort sagt är jag både individualist och kollektivist. Det är, menar jag, i båda fallen som med gitarren: strängarna förhåller sig harmoniskt till sin resonanslåda.

Nationalismen i positiv mening är lika nödvändig för världens många folk som ansiktet för individerna. Utan kollektiv, folklig självkänsla, utan stolthet över anfädernas och anmödrarnas kulturbygge, och utan respekt för barnens, återstår för ett folk endast mindervärdeskomplex, avund och hat. Nationalism är ett uttryck för självrespekt och därmed en nödvändig förutsättning för autentisk internationalism, dvs respekt för andra folk. Aggressivitet är inte nationalism utan chauvinism, att påtvinga andra sig själv, sitt språk, sin makt.

Så här bör, hävdar jag, termerna användas. Annars blir en självkänsla, som är helt nödvändig för kollektivet och individen, något förbjudet - man blir själv förbjuden. På den basen kan ingen internationalism, fred, intet globalt samarbete byggas.

Rom existerar inte. Det finns en mängd små kvarter, oansenliga byar och anspråkslösa regioner världen över. Idén om det stora, fria centrum, där allting sägs och förklaras och möts, utgör självföraktet i en av sina mer sublima inkarnationer. Om internationalismen utgår från ett centrum – Peking, Moskva, Washington, Bryssel – och formar allt efter sin avbild – så är den chauvinism. Äkta internationalism kan inte vara annat än nationell, regional och lokal: en värld där alla folk är likvärdiga. Hembygden är den enda trakt, som finns överallt. Modersmålet är det enda språk, som alla talar.

Masstänkandet är tidens halvfascism; ett utslag av dess kväljande chauvinism. Masstänkaren fixerar sig vid masstalen, de väldiga röstsiffrorna, de stora upplagorna, miljonstäderna, skolorna med tusentals elever, de väldiga och övervakade fabrikerna och tryckta förbud. Vad är det man föraktar när man föraktar låga tittarsiffror, diktsamlingar sålda i 75 exemplar, små lokaltidningar, små folk och minoriteter på några tusen människor? Man föraktar den enskilde, man föraktar människan; ja, man föraktar sig själv.

Man degraderar sig själv till en siffra i en sammanräkning. Och man tror, att ju större slutsumman är, desto viktigare är man själv, desto tyngre väger ens åsikt. Man betänker inte det enkla, matematiska faktum, att ju färre som delar ens åsikt, desto viktigare är den. Man tänker inte heller på, att människovärdet är absolut. Det ökar inte genom addition.

Och i detta – som jag tidigare varit inne på: det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt. Utvidgar vi denna förvrängda ståndpunkt, finns heller inget Hälleviksstrand, inget svenskt språk och ingen dialekt. Paradoxalt nog kan man samtidigt, vid genomläsning av våra stora tidningars kultursidor, plötsligt få för sig, att det finns exempelvis palestinier, syrier, kurder, amerikaner, ryssar, iranier, somalier, romer – ja, till och med norrmän. Men det gör det naturligtvis inte, vilket logiken ju ger vid handen.

Vi är alla bindestreck i en interaktion mellan "vi" och "dom"

Skall vi och dom integreras, assimileras, "interkulturaliseras" eller ingå i symbios. Mitt förslag, om jag tvingas välja mellan dessa företeelser, är interkulturation.

Carster Palmer Schale

Ur arkivet

view_module reorder
Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Bortvändhet från ambitionerna

I stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som ...

Av: Peter Worland | Utopiska geografier | 08 juni, 2009

Översätta texten eller sätta sig över texten?

Översätta texten eller sätta sig över texten? Hans Färnlöf, lektor i franska vid Mälardalens högskola, har läst språkexperimentalisten Stefan Hammaréns tolkning av Maupassants kortroman "Horla".

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 september, 2006

C. J. E. En novell

Vid själslivets marginaler Höststormarna sänkte sina moln över lärdomsstaden och de ogenomträngliga bolstren av spindelvävsgrå dimma gav gatorna ett sken av den psykotiska outsäglighetsmystik som färgade de Maupassants sena, av syfilistöcknet ...

Av: C. J. E. | Utopiska geografier | 03 november, 2014

Hugo von Hofmannsthal (1910) på ett fotografi av Nicola Perscheid.

Hugo von Hofmannsthal – i det inre och yttre livet

Hugo Laurenz Augusti Hofmann von Hofmannsthal (1874 -1929) var en habsburgsk författare, essäist, librettist, poet och dramatiker, under den tyska post-romantiken. En period där kanske Stefan George lyste starkast men ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2015

Den gamla världens undergång

I en av vårens böcker beskriver den franske kulturskribenten Olivier Poivre D’Arvor hur den globala erans tekniker osynligt bidrar till amerikaniseringen av världen. Men problemet förblir i slutändan en fransk ...

Av: Jonas Elvander | Essäer om litteratur & böcker | 06 augusti, 2011

Utdrag ur romanen Orolig ordning av Andreas Åberg

Illustration: Edda Erik drömmer att det ringer på dörren till hans lägenhet när det är mitt i natten. Han tar sin papperskniv ur pennburken på skrivbordet, för att skydda ...

Av: Andreas Åberg | Utopiska geografier | 05 november, 2008

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance

Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 11 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts