Veckan från hyllan. Vecka 13, 2012

Han var mannen som gav opportunismen i världshistorien ett ansikte. Hånad av Tom Lehrer i de oförglömliga sångraderna ”Once the rockets are up, who cares where they come down? /That's ...

Av: Gregor Flakierski | 24 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | 19 april, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Böcker som har påverkat mig av Robert Louis Stevenson

Tidskriften British Weekly gjorde 1887 en rundfråga till ett antal kända brittiska författare, bland dem William Gladstone, John Ruskin, H. Rider Haggard och Robert Louis Stevenson. Frågan var vilka böcker ...

Av: Robert Louis Stevenson | 21 april, 2013
Kulturreportage

Farväl

Resbloss forsande medDet köttliknande Kärleksspåret på sidan av(Aldrig deklineras en ny himmelJorden har ett blott ännu brandblåttsår)Du där duÄggulaglad bakom gallretDär du bakar ökenbrödAv coniugalis idiomVid varmastoften korgas ...

Av: Guido Zeccola | 04 oktober, 2010
Utopiska geografier

Malin Bergman Gardskär

Jag medicinerar, därför finns jag



Jag har inget emot alternativa behandlingsmetoder även om jag inte sträcker mig alltför långt inom dess ramar i hopp om att finna bot och bättring. Nej, jag vill slå ett slag för den traditionella skolmedicinen och fortsätta vaggas till sömns av Läkemedelsverkets trygga famn. 
Under hela den tiden jag har kämpat med ångest och återkommande depressioner har jag samtidigt fått slåss för att bli tagen på allvar. Jag har varit tvungen att kämpa för att få människor att inse att jag är sjuk och inte svag. Att det inte handlar om en inställning för jag lovar er, om det gjorde det hade jag (och ingen annan heller) aldrig blivit sjuka från början, och framför allt så hade vi blivit friska väldigt snabbt. Det går inte att tänka sig fri från psykisk ohälsa.

För ett tag sedan läste jag en artikel som handlar om Maths Jesperson, grundare av nätverket Demokratisk psykiatri. Under femton års tid har han inte bara föreläst för psykiatriker och psykologer över hela världen om sina minst sagt kontroversiella idéer, hans projekt och idéer har dessutom diskuterats och förekommit i såväl brittiska parlamentet som i internationell litteratur. Hans förslag går bland annat ut på att vi ska skrota den medicinska modellen inom psykiatrin och menar på att psykisk sjukdom inte går att likställa med fysisk. Han vill också lagstifta bort all tvångsbehandling, stänga alla psykiatriska kliniker och att vården ska sluta använda neuroleptika mot patientens vilja.

Jag kan inte påstå att hans åsikter är helt uppåt väggarna eftersom hans egna erfarenheter av en bristfällig psykiatri bör tas på största allvar, men jag inte delar hans radikala åsikter kring hur psykvården bör förändras.

Medicinering kanske inte i alla lägen är en nödvändig åtgärd, en åtgärd som dessutom tenderar att vara en alltför lättvindig sådan på många håll. Att psykiatrin som sådan måste reformeras råder det inga som helst tvivel om, men när Jesperson menar på att vi ska stänga alla psykiatriska kliniker så anser jag att vi måste öppna fler. Den psykiatriska vården behöver mer resurser, inte mindre. Och framförallt så måste vi likställa psykisk ohälsa med fysisk ohälsa och här har jag tydligen helt andra erfarenheter än Jesperson, för jag upplever att det är precis det vi inte gör idag.

Under hela den tiden jag har kämpat med ångest och återkommande depressioner har jag samtidigt fått slåss för att bli tagen på allvar. Jag har varit tvungen att kämpa för att få människor att inse att jag är sjuk och inte svag. Att det inte handlar om en inställning, för jag lovar er, om det gjorde det hade jag aldrig (och ingen annan heller) blivit sjuka från början, och framför allt så hade vi blivit friska väldigt snabbt. Det går inte att tänka sig fri från psykisk ohälsa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Under hela den tiden jag har kämpat med ångest och återkommande depressioner har jag samtidigt fått slåss för att bli tagen på allvar. Jag har varit tvungen att kämpa för att få människor att inse att jag är sjuk och inte svag.

Jag förstår inte riktigt vart det här föraktet för medicinering inom psykiatrin kommer ifrån. För den finns ju inte inom den somatiska vården. En diabetiker eller cancerpatient ifrågasätts ju aldrig för sina "val" att ta de mediciner de behöver? Så varför är det helt okej att gemene man har åsikter om deprimerade och ångestfyllda människors "val" att medicinera?

Jag vet inte hur ofta jag fått höra om folk som lite arrogant berättar att de minsann inte äter antidepressiv medicin på grund av än den ena och än den andra orsaken. Som vill framhäva sin egen duktighet och därmed sätta sig på höga hästar och underförstått menar att vi som medicinerar väljer den lätta vägen till skillnad från hen som verkligen har koll på läget samt är ett levande bevis på att psykofarmaka egentligen inte behövs.

För mig är antidepressiv medicin nödvändig för att jag ska klara av att känna det jag behöver känna. Den är nödvändig för att jag ska kunna skapa, leva och orka med de krav som ställs på en i livet. Och det är det den är till för. Upplever du något annat än det så har du uppenbarligen fel sort eller dosering.

Och om du nu klarar av att leva ett liv utan psykofarmaka så behöver du uppenbarligen inte sådan medicin. Men vi är väldigt många som inte kan klara oss utan. Där det är fysiskt omöjligt att leva ett liv utan käpp i tablettform.

Det handlar inte om att välja den lätta vägen utan att orka med att vandra längs den svåra.

Det verkar som att den allmänna uppfattningen kring medicinering av psykofarmaka är att det är den första bästa utvägen en tar. Att vi väljer att fly istället för att ta itu med våra problem fast det är precis det vi gör. Jag är heller inte så naiv att jag inte är medveten om vilka biverkningar och följder som på lång sikt kan komma ur en medicinsk behandling, men eftersom jag vill leva så är jag så illa tvungen att ta den medicin jag behöver.

Jag har heller aldrig blivit tvångsmedicinerad eller fått medicin utskrivet hur som helst. Trots att jag haft ångest i snart tjugo år, stundtals en väldigt svår sådan, har jag till exempel aldrig blivit ordinerad så kallade bensodiazepiner (lugnande medicin som kan vara mycket beroendeframkallande). Kanske med all rätt eftersom jag uppenbarligen hittills överlevt utan, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det skulle vara en bra livlina för mig att ha i extremt påfrestande situationer. Att jag inte skulle behöva slita så förbannat hårt med precis allt jag gör för det får också konsekvenser för kroppen.

Maths Jesperson lyckades med konstycket att helt sluta med sina mediciner, konvertera till katolicismen och därmed bli helt fri från alla symptom. Gott så. Unnar honom och alla andra det som kan finns tröst i religionen. Men att vara religiös är inte att vara immun för sjukdomar, såväl psykiska som fysiska.

Och om jag någon gång i livet behöver uppsöka en psykakut så hoppas jag innerligt att det är drogdimman som möter mig och inte ett erbjudande om frälsning.

Malin Bergman Gardskär

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

En höstig kärleksförklaring

Jag och min kille är ute på promenad i en Stockholmsförort, såsom vi ofta är. Så köper vi en kaffe och sätter oss ute, i en trappa, för att dricka ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 30 augusti, 2011

Böcker som har påverkat mig av Robert Louis Stevenson

Tidskriften British Weekly gjorde 1887 en rundfråga till ett antal kända brittiska författare, bland dem William Gladstone, John Ruskin, H. Rider Haggard och Robert Louis Stevenson. Frågan var vilka böcker ...

Av: Robert Louis Stevenson | Kulturreportage | 21 april, 2013

Stig Larsson: Umeå var mardrömmen

TEMA VÄSTERBOTTEN Stig Larsson. Foto: Gustaf Andersson. Regissören och författaren Stig Larsson lämnade Umeå för över trettio år sedan. För Tidningen Kulturen berättar han nu sin Västerbottenshistoria. – Värstingarna på Grubbeskolan kallade ...

Av: Gustaf Andersson | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2008

Den europeiska tomheten

”Den civiliserade människans väsen är feghet.”(Joseph Roth, Die Flucht ohne Ende)  År 1927 utgav Joseph Roth (1894–1939) sin vändpunktsroman, den som markerar brottet mellan hans mogna ungdoms vänsterradikalism och hans alltför ...

Av: Anders Björnsson | Litteraturens porträtt | 16 Maj, 2013

Åverkan på en bok

Omslaget är skogsgrönt och har vissa skavanker, som förmodligen kommer från slitage. Bokens höjd är 185 mm, bredd 100 mm och tjockleken mäts till 15 mm. Om man slår upp ...

Av: Henrik Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 10 juni, 2012

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Strindberg får oväntat besök

I ”Ockulta dagboken” antecknar Strindberg den 3 december 1900: ”På morgonen berättade jungfrun att ’herr Sgs son sökte i går (Söndag)’. Jag blef vettskrämd och grubblade öfver hvad som händt ...

Av: Göran Lundstedt | Essäer om litteratur & böcker | 25 juni, 2012

 Anne-Marie och Maria Jönsson, omgivna av pilkonsthantverk. Foto Belinda Graham.

Skånejul 2017 - En riktigt God Grön Jul!

Snön ligger vit på taken och endast tomten är vaken ... Julen känns aldrig mer nära och mer genuin än när man är på en riktigt bra julmässa, där det vackra ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 25 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.