Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Malin Bergman Gardskär

En frivillig barnlöshet



Enligt Statistiska centralbyrån så föddes det år 2013 nästan 113 600 barn i Sverige och år 2017 beräknas Sveriges folkmängd passera 10 miljoner. Tydligen är fruktsamhetsnivån i Sverige en av de högsta i Europa och medan min omgivning förökar sig och lever sin familjedröm står jag vid sidan av och tittar oförstående på. 
För några år sedan när jag inte mådde så bra, fick jag frågan om jag inte skulle skaffa barn istället. Så "att jag får något annat att tänka på och inte bara tänker på mig själv hela tiden."

I filmen Sex and the city 2 som är en uppföljare till succéserien med samma namn får vi i början på filmen se hur huvudpersonen Carrie och hennes man på en väns bröllop får frågan. Frågan som folk gärna vräker ur sig lite som de vill utan en tanke på att de finns andra svar än det de förväntar sig att höra. Under middagen vänder sig paret bredvid dem om och efter att ha småpratat en liten stund slutligen frågar när det är dags för dem att skaffa barn. Carrie och hennes man svarar att de inte ska ha några barn. Att de tycker om barn men att skaffa egna helt enkelt inte är någonting för dem. En obekväm tystnad uppstår. "Så det ska bara vara ni två då? Resten av livet?"

"Det stämmer", svarar dem och en ännu mer obekväm tystnad uppstår.

Detta är inte en helt obekant scen för mig.

Att säga till folk att en inte vill ha barn är naturligtvis oerhört provocerande. Särskilt om du är kvinna. Jag har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Jag har aldrig känt någon längtan efter att föra mina egna gener vidare och se livet börja om från början igen. Sömnlösa nätter, hämta och lämna på dagis, vårda sjuka barn och åka skytteltrafik mellan barnens alla aktiviteter. Aldrig få gå på toaletten ifred och alltid höra någon som tjatar och kräver något av en.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Naturligtvis förstår jag att familjelivet består av mer än det. Att livet med barn handlar om en obeskrivligt stor kärlek och att det är värt allt det jobbiga. Och det handlar inte om att jag inte tycker om barn. För det gör jag. Jag är omgiven av både vänners barn och syskonbarn som sätter guldkant på tillvaron. Men för mig är barn inte meningen med livet.

Jag har alltid fått höra att jag tids nog kommer att ändra mig. Även om det nu skulle vara så att jag faktiskt hade ändrat mig så är det både oförskämt och respektlöst att säga så till någon som säger att hen inte vill ha barn. Och det är förbannat tröttsamt att höra.

Nästa gång jag fyller år blir jag 34 och det enda som kittlar i mina äggstockar är en tilltagande ångest över att döden kommer allt närmare.

Att besöka en barnmorskemottagning för att diskutera preventivmedel kan minst sagt blir en olustig historia. I samma stund som en yttrat de förbjudna orden sänker sig en tryckt stämning över rummet och barnmorskan ser direkt förolämpad ut. Sedan snörper hen på munnen och efter en stund klämmer hen ur sig ett "nej, det kanske inte är något för alla."

Men det sitter långt inne och får mig att känna mig konstig och fel.

För några år sedan när jag inte mådde så bra, fick jag frågan om jag inte skulle skaffa barn istället. Så "att jag får något annat att tänka på och inte bara tänker på mig själv hela tiden."

I hela mitt liv har jag satt andras behov främst. I hela mitt liv har jag rättat mig efter vad andra tycker och tänker. Inte konstigt att jag har haft återkommande depressioner. Det sista jag behövde då och det sista jag behöver nu, är människor som skulle vara helt utelämnande åt mig och beroende av mig för att överleva.

Inte heller lever jag ett kärlekslöst och tråkigt liv bara för att jag inte har egna barn som förgyller det och inte heller går jag runt hemma och bara drar benen efter mig. Däremot är min fria tid bara min att göra vad jag vill med. Jag är fri att disponera den som jag vill men ni ska veta att tiden ändå inte räcker till. Men det får en heller inte säga.

För eftersom jag inte har barn som slukar all tid och energi så har jag ingen rätt att klaga över att jag inte hinner med allt jag vill göra. Det hela brukar urarta till någon slags bisarr tävling om vem det är mest synd om. En tävling jag som barnlös aldrig kan vinna även om det kanske inte är en förlust att fälla så stora tårar över.

"Men vem ska ta hand om dig när du blir gammal då?" Det känns som en skev anledning att ägna en stor del av sitt liv åt att uppfostra en människa enbart i hopp om att hen ska komma och hälsa på en på ålderdomshemmet när en blir gammal. Om en har turen att få leva så länge.

Jag gillar såklart att spendera tid med både vänner och familj men trivs också alldeles ypperligt bra i mitt eget sällskap och har ett stort behov av att vara ensam. Jag kan inte riktigt se hur de behoven plötsligt skulle ändras bara för att jag blir gammal. Visst, jag har en enorm dödsångest och tanken på att ligga där i livets slutskede helt själv låter inte jättelockande. Men att vara förälder är ingen garanti för att jag inte skulle ligga där ensam när det väl är dags, precis som att inte vara förälder skulle vara en garanti för att jag somnar in mol allena.

Att säga att en inte vill ha barn är dessutom ett hån mot alla de som är ofrivilligt barnlösa. Åtminstone om en får tro de som kommenterar andra liknande texter och inlägg som denna. Det är naturligtvis beklagligt att det finns en massa fina människor runt om i världen som inte vill något hellre än att bilda familj men inte kan. Inte heller kan jag riktigt förstå deras sorg även om jag försöker och tar den på största allvar.

Men på samma sätt som jag respekterar dessa människors sorg och andra människors val att bli föräldrar, skulle jag vilja bli bemött med samma respekt för mitt val att inte gå samma väg.

Malin Bergman Gardskär

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.