Röjar-Ralf ”dags att röja” - livet som en transit hall

I Shakespeares klassiska komedier går huvudpersonerna, både de goda och de onda, ofta från civilisationen till naturen och tillbaka till civilisationen igen, alla har blivit trevligare (och lärt sig att ...

Av: Belinda Graham | 18 september, 2013
Gästkrönikör

Michael D. Main – från språk till Språk

Main är en amerikansk språkpoet vars bokdebut just utkommit som ett samarbete med fotografiskultptören Henry Avignon; boken ges ut på Howling Dog Press och sägs av författaren vara skriven med ...

Av: Freke Räihä | 20 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Det som verkligen hände i Gaza

Den allmänna skildringen av vad som hände i Gazaremsan mellan den 27 december 2008 och den 18 januari 2009 har gjort gällande att ett krig utbröt och utkämpades av två ...

Av: Mohammad Khalil | 26 maj, 2010
Essäer om samhället

Three ladies in Cairo. Del III. New family member

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 15 juli, 2014
Utopiska geografier

Emma Sundström

Att låta världar mötas



Jag har alltid trott att jag ska dö ung. Bär hela tiden omkring på känslan av att vara döende. Att jag överlever gör mig inte det minsta lättad, snarare förvirrad. Jag fortsätter ständigt att vakna och äta och andas, men upplever ändå att jag har förlorat någonting avgörande. Jag vet inte vad.



Min vän lyssnade inte, istället antecknade han som en besatt i ett anteckningsblock. Jag frågade vad han skrev. Han svarade att han skriver ner mina tankar, precis som de är. Mörker. Speglar. En kista av ljus som glider fram.
Emma Sundström

Emma Sundström

Det mesta ter sig enbart konstigt. Ibland sitter jag helt stilla, som om jag vore uppstoppad. Blinkar knappast. Ibland uppfinner jag världen och avrättar den i samma stund. Ibland håller jag andan tills jag nästan svimmar.
Jag har alltid varit rädd att någon ska hitta mig och föra mig tillbaka. Som om jag påbörjade livet utan att riktigt existera. Jag har saker att säga, men ingenting kommer ut. Istället uttalar jag redan sagda meningar, i hopp om att få dem att flyta samman och överensstämma med min egen tillvaro. Jag har antikrist i sängen som pekar på mig, och jag vill spotta på alla som pekar på mig, men jag befinner mig utanför historien, som förblir en enda längtan tillbaka.

Vad kan jag göra? Jag åldras och jag drömmer.
Igår var jag hos en vän. Vi har känt varandra i många år. Hundratals timmar, i olika skepnader. Jag vill bara vara i hans närhet, önskar att han ska lokalisera mitt öde, som jag inte ens tror på. Jag älskar intensiteten i hans intresse för mig. Han säger att jag inte behöver oroa mig, att mitt hjärta bara är en leksak, eller en klocka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag kröp ihop till en liten boll i hans ena läderfåtölj. Molnen utanför låg som en jättelik fjäder över staden, och från lägenheten över kunde jag höra människor röra sig. Jag pratade lite om speglar, att jag behöver dem för att verkligen kunna se. Utan speglar slits jag bort från omvärlden och befinner mig istället i någon annans dröm. Jag berättade att mina läppar inte längre är röda, att färgen skavts av efter alla män som brutalt kysst mig och sedan gått sin väg. Jag förklarade att jag den senaste tiden somnat med öppen mun och drömt om ett bi som flyger rakt ner i svalget och bygger bo där. Att det sakta tar över min kropp. Hur det rinner varm honung i mina vener.

Min vän lyssnade inte, istället antecknade han som en besatt i ett anteckningsblock. Jag frågade vad han skrev. Han svarade att han skriver ner mina tankar, precis som de är. Mörker. Speglar. En kista av ljus som glider fram.
Utanför var träden tunga av regn.

Människor gick omkring, oberörda. Alla en del av livet, ingen som mötte min blick. Himlen öppnade sig. Strålar av ljus föll ner över staden som om någon stuckit hål på molnen med en gigantisk nål. Det dök upp en flock fåglar och jag låtsades att de var nära en exotisk ö. Jag gick omkring och fantiserade om en plats där jag kan skjuta in en överdos av livet, och lita på det. En plats där jag kan kliva över gränser, och vara stark med alla svagheter. En plats där jag inte behöver leta.

Jag fortsatte att gå, fram och tillbaka, upp och ner inne i mitt huvud. Jag gick vilse.
Min dödsångest är inte bara min, den är också din. Min längtan ut ur detta fängelse är universell. Därför vill jag att alla ska se det. Klivet. Den kluvna skallen. Skelettet som visar sig likt kvistar genom huden. Alla tusen ansikten. Tvetydigheten. Det onda.
Vi är alla från början en hög ben utslängda i öknen, ett sönderfallet skelett begravt i sanden. Vår uppgift är att samla ihop delarna. Jag letar fortfarande efter mina.

Emma Sundström

Ur arkivet

view_module reorder

Utvinningen av Arktis

Arktis är ett av de få områden på jorden som ännu är relativt oberörd av de giriga västliga människorna. Jag läste nyligen i Hufvudstadsbladet att ”Finland gör för litet för ...

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 03 november, 2013

Livet selv, ett sammendrag

  På sidene som følger setter jeg fram enkelte betraktninger om hva jeg denoterer som «'livet selv'»: Den første delen er negativ, det vil si at jeg bestrider at veien inn ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 september, 2009

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 23 maj, 2009

Illustration av slaget om Kurukshetra.

Krigarens ljus

”Din omsorg gäller bara gärningen inte gärningens frukter, låt inte dessa förföra dig att handla eller kedja din höga själ i den icke-gärningens klumpighets band” (Bhagavad-Gita II, 47 )

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 oktober, 2016

William Ralph Inge

”Den dystre domprosten” och den eviga filosofin

”The Gloomy Dean” kallades han litet spefullt av sina kritiker och av dem som välvilligt uppmärksammade hans svagare sidor. Varför, återkommer jag till strax. Han hette William Ralph Inge (1860-1954) ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 08 juli, 2016

Robert James Waller

Robert James Waller 1939-2017

Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat - efter en kort romans följer ett långt livs minnen. En slitstark film på det beprövade temat gjordes i England på fyrtiotalet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 16 mars, 2017

Nina Karp och havet. Foto: Anna Vörös Lindén

Bok om livet och verklighetens intrång

Anna Nyman träffade Nina Karp för en intervju om liv och författarskap.

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2015

Hugo Ball

   Hugo Ball

Av: Stefan Hammarén | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.