Storpolitiken i änkefru Hjorths sängkammare Storpolitik och rena Almedalen i Örebro 1812

”Ryssland och England gick in i en sängkammare hos änkefru Hjorth på Storgatan i Örebro och slöt fred.” Det låter som en absurdistisk pjäs men är faktiskt vad som hände den ...

Av: Staffan Skott | 08 april, 2014
Kulturreportage

Utveckling och tillväxt samt miljökamp

Ser ett plakat som bjuder in till en diskussionskväll om miljöarbetet i Östra Vätternbranterna. Det naturgeografiska området sträcker sig från Jönköping i söder, genom delar av Tranås och Ödeshögs kommuner ...

Av: Per-Inge Planefors | 27 augusti, 2012
Gästkrönikör

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 6

Avdelning, inåt marsch! Errorismen påverkar indirekt vårt sätt att interagera, hur vi beter oss mot varandra, resemönster, livsstilsval, etc. Errorismen har på en nivå medfört stora förändringar i samhället och kulturen ...

Av: Carl Abrahamsson | 23 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | 03 Maj, 2012
Stefan Whilde

Emma Sundström

Att låta världar mötas



Jag har alltid trott att jag ska dö ung. Bär hela tiden omkring på känslan av att vara döende. Att jag överlever gör mig inte det minsta lättad, snarare förvirrad. Jag fortsätter ständigt att vakna och äta och andas, men upplever ändå att jag har förlorat någonting avgörande. Jag vet inte vad.



Min vän lyssnade inte, istället antecknade han som en besatt i ett anteckningsblock. Jag frågade vad han skrev. Han svarade att han skriver ner mina tankar, precis som de är. Mörker. Speglar. En kista av ljus som glider fram.
Emma Sundström

Emma Sundström

Det mesta ter sig enbart konstigt. Ibland sitter jag helt stilla, som om jag vore uppstoppad. Blinkar knappast. Ibland uppfinner jag världen och avrättar den i samma stund. Ibland håller jag andan tills jag nästan svimmar.
Jag har alltid varit rädd att någon ska hitta mig och föra mig tillbaka. Som om jag påbörjade livet utan att riktigt existera. Jag har saker att säga, men ingenting kommer ut. Istället uttalar jag redan sagda meningar, i hopp om att få dem att flyta samman och överensstämma med min egen tillvaro. Jag har antikrist i sängen som pekar på mig, och jag vill spotta på alla som pekar på mig, men jag befinner mig utanför historien, som förblir en enda längtan tillbaka.

Vad kan jag göra? Jag åldras och jag drömmer.
Igår var jag hos en vän. Vi har känt varandra i många år. Hundratals timmar, i olika skepnader. Jag vill bara vara i hans närhet, önskar att han ska lokalisera mitt öde, som jag inte ens tror på. Jag älskar intensiteten i hans intresse för mig. Han säger att jag inte behöver oroa mig, att mitt hjärta bara är en leksak, eller en klocka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag kröp ihop till en liten boll i hans ena läderfåtölj. Molnen utanför låg som en jättelik fjäder över staden, och från lägenheten över kunde jag höra människor röra sig. Jag pratade lite om speglar, att jag behöver dem för att verkligen kunna se. Utan speglar slits jag bort från omvärlden och befinner mig istället i någon annans dröm. Jag berättade att mina läppar inte längre är röda, att färgen skavts av efter alla män som brutalt kysst mig och sedan gått sin väg. Jag förklarade att jag den senaste tiden somnat med öppen mun och drömt om ett bi som flyger rakt ner i svalget och bygger bo där. Att det sakta tar över min kropp. Hur det rinner varm honung i mina vener.

Min vän lyssnade inte, istället antecknade han som en besatt i ett anteckningsblock. Jag frågade vad han skrev. Han svarade att han skriver ner mina tankar, precis som de är. Mörker. Speglar. En kista av ljus som glider fram.
Utanför var träden tunga av regn.

Människor gick omkring, oberörda. Alla en del av livet, ingen som mötte min blick. Himlen öppnade sig. Strålar av ljus föll ner över staden som om någon stuckit hål på molnen med en gigantisk nål. Det dök upp en flock fåglar och jag låtsades att de var nära en exotisk ö. Jag gick omkring och fantiserade om en plats där jag kan skjuta in en överdos av livet, och lita på det. En plats där jag kan kliva över gränser, och vara stark med alla svagheter. En plats där jag inte behöver leta.

Jag fortsatte att gå, fram och tillbaka, upp och ner inne i mitt huvud. Jag gick vilse.
Min dödsångest är inte bara min, den är också din. Min längtan ut ur detta fängelse är universell. Därför vill jag att alla ska se det. Klivet. Den kluvna skallen. Skelettet som visar sig likt kvistar genom huden. Alla tusen ansikten. Tvetydigheten. Det onda.
Vi är alla från början en hög ben utslängda i öknen, ett sönderfallet skelett begravt i sanden. Vår uppgift är att samla ihop delarna. Jag letar fortfarande efter mina.

Emma Sundström

Ur arkivet

view_module reorder

Vem kan segla förutan vind vem kan ro utan åror?

En av orsakerna till att lärarna inte får det stöd de verkligen behöver av sina rektorer är att de senare ofta inte är medvetna om de pedagogiska problem som läraren ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 12 november, 2012

Benjamin 16

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 03 december, 2011

Uteliggaren

Det ligger en människa på marken. Kylan i vinden från öppna vägen piskar tag om honom, ruskar om honom. Den gnutta värme som finns i natten alstras från en betongfasad ...

Av: Tobias Haglund | Gästkrönikör | 16 december, 2014

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 01 februari, 2012

Om Joseph Cornells hermetiska väg

Långt innan min vetskap om Joseph Cornells (1903-1972) existens grundlades min fascination för honom. Mina föräldrar drev en bokhandel - en av Sveriges äldsta - och redan som barn lekte ...

Av: Jesper Nordström | Konstens porträtt | 01 augusti, 2017

Filmnatten med Sara

 Allt fanns på plats: ett tiotal tapas och popcorn och tillhörande utsökt fluidum. Vi skulle se sex filmer i rad och vid åttatiden på morgonen skriva ner våra intryck på ...

Av: Vladimir Oravsky, Sara Granath | Kulturreportage | 23 september, 2012

Joan as Police Woman,

Intervju: Joan Wasser - Joan As Police Woman

När jag träffar Joan Wasser har hon och hennes tre medmusiker bara några spelningar kvar på den två månader långa Europaturné som de har gjort för att lansera den senaste ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 21 december, 2015

Den ansvarsfulle kapitalisten och den goda vinsten

Starbucks är ett amerikanskt företag som serverar kaffe och espresso på tusentals kaféer och barer i minst 37 länder. Starbucks köper kaffet hos de bästa odlarna i Afrika och i ...

Av: Gilda Melodia | Reportage om politik & samhälle | 29 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.