Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

Linda Johansson

Sluta dalta med ungdomar om Förintelsen



Den 27 januari varje år samlas större delen av världen kring en gemensam minnesceremoni för Förintelsens offer. Det har nu passerat sjuttio år sedan sanningen – den brutala sanningen – om vad som funnits bakom stängslen omkring koncentrationslägret Auschwitz inte längre kunde vare sig förnekas eller förminskas. Men detta tycks förändras i snabb takt, förbrytelser mot mänskligheten verkar formlös för många av dagens ungdomar.



Hos barn kommer ofta deras första möten med rasism från närstående vuxna.

Bara under några få år har det blivit tydligt för mig att den största massakern, de värsta lögnerna och den grymmaste tortyr, - världens krig -, är kunskap som många tonåringar inte förvaltar väl. Det har uppstått ett glapp mellan det som skett och det som är deras egna liv där sorg och empati inte hittar sin plats. Jag tror, jag vill helst tro, att det inte sker av ondska eller medvetenhet men jag ser samtidigt hur ungdomar kämpar med att integrera det kollektiva ansvaret för historien med sitt individuella ansvar för idag och framtiden. De förstår inte alltid fullt ut, och det är inte rättvist att kräva så av barn. Till en gräns. Om vi på alla tänkbara sätt har arbetat för kunskapen, ställt upp alla möjligheter, samtalat, delat tankar och frågor; om vi trots allt detta vet om skolbarn som skriker ”judefitta”, ”vi ska mörda alla judar”, ”du borde ha bränts i Auschwitz”, då är det dags. Nu måste vi sluta att dalta med de unga.

I januari 1945 beordrade Heinrich Himmler som högst ansvarig för koncentration och förintelseläger att dessa skulle evakueras. Alla fångar skulle avrättas, inga bevis av lägren fick finnas kvar. Den ökända dödsmarschen påbörjades den 17 januari då 58 000 fångar lämnade Auschwitz, endast 20 000 av dessa nådde lägret Bergen-Belsen där de slutligen befriades i april. De svagaste och de sjuka hade lämnats kvar, antagligen för att dö av sig själva, och tio dagar efter att de övergivits kom till sist hjälp till de sista 7 500 fångarna i Auschwitz. Dofter, smaker, kyla, hetta, våld och död. För många är detta långt bortom minnen då tortyr lever kvar i deras kroppar och förlust till och med ärvs i generationer.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag tror att förakt och hat inte är naturliga känslor hos barn. Men de växer inte upp i ett vakuum, tonåringar som kallar judar för varje smädelse möjlig och även agerar med hot och våld har fyllts med något, små frön till tankar som växer i rasande takt. Hos barn kommer ofta deras första möten med rasism från närstående vuxna. Därför måste vi kräva mer av skolan, skolplikten är den starkaste basen som finns för förändring. Och det måste ske nu och utan någon som helst eftergivenhet.

Jag minns en man som kom till min skola, han hade överlevt kriget och lägren. Jag kan inte veta men jag har alltid trott att det närmaste han kunde komma sin egen frihet var att resa runt och berätta för oss, verkligen berätta, och vi fick fråga vad vi ville. Jag minns hur han visade oss ett sätt som fångar kunde straffas på, lådor som var så små att det var omöjligt att sätta sig ner, andra lådor som var byggda i vinklar specifikt för att inte passa människors naturliga fysik. Fångar kunde tvingas att stå ända fram till döden. När jag var runt fjorton år gammal gick högstadieklasserna till den lokala biografen för att se filmen ”Schindler's List” vars handling berättar om den tyske affärsmannen Oskar Schindler som räddade livet på tusen fångar från läger genom att anställa dem på sin fabrik. Jag kan minnas exakt var jag satt i salongen. Det här var bara några av de saker skolan ordnade för oss elever för att förklara Förintelsen, för att utbilda oss, och det finns fortfarande kvar i mig. Och antagligen kommer därifrån min starka avsmak för ursäkter som exempelvis ”Han har inte riktigt förstått än” eller ”Hon vet inte vad sårande det är att säga så”.
För att det inte är sant.

Varje gång en rektor eller lärare säger att det inte finns någon antisemitism på deras skolor utan det är ”bara några enskilda elever”, eller, ”bara några enstaka händelser” blir jag ursinnig. Det finns alltför många vuxna som täcker upp för problem, för ignorans, för oanständigt beteende. Och ofta kommer de där så kallade ”allvarliga samtalen” in för att ta tag i det hela, men ändå verkar det faktiskt inte som en särskilt framgångsrik åtgärd.

Hur ska vi nå fram med det viktigaste? Varför förstör en del mycket unga människor sina egna och andras liv genom att hänge sig åt hat? Vad kan vi göra åt alla förrädiska lögner och okunskap som en intolerant omgivning lär ut?

Samtal måste naturligtvis ålders anpassas; en tolvåring har inte samma möjlighet att bearbeta information som en femtonåring har. Men när vi då finner oss med tonåringar som kallar sig nazister måste vi omedelbart sluta upp med att tillägga att de ”tror” bara så för de inte begriper än, vi är mycket snabba med just denna sort att ”tro” istället för att gå rakt på sanningen; de är. Vi vill inte för att ytterst är det ett enormt sorgligt nederlag för vuxenvärlden.

Under andra världskriget såg sig många barn och ungdomar som nazister, de blev nazister, de var nazister. Många fortsatte säkerligen att vara det genom livet. Amerikanska trupper som befriade läger lät i många fall föra dit lokalbefolkningen för att de skulle tvingas att se på det de vetat om. Tvingas att begrava kroppar för att se på människorna de förnekat.

Vi måste sluta upp med att dalta, med att göra ursäkter, med att censurera brutaliteten.

 

Linda Bönström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.