Ett stycke vardagsplock kryddat med paprika

Budapest. Foto: Lotta NylanderSom turist i Ungern möts man mest av varma bad med knepiga entrésystem, saluhallar med imponerade salamisamlingar, gulyás som den ska vara, den en gång blåa Donau ...

Av: Anna Mezey | 28 december, 2008
Resereportage

Migrän utan tradition

  David Sperling, Jonny Wartel, Karin Johansson, Henrik Wartel. Foto: Kajsa Sperling Migrän utan tradition Migrän är en grupp från Göteborg. De finns sedan 2003 men samtliga musiker har en lång karriär ...

Av: Guido Zeccola | 09 november, 2006
Musikens porträtt

På spaning efter ett dårhus som försvann…

Den sanna versionen av vår Odysse’ här i all anspråkslöshet återgiven Efter en outtömligt rik och intressant rundguidning där Stefan Mycke Hammer förhöll sig rätt bistert observant, tuggandes på småspik, kommer ...

Av: Oliver Parland | 04 maj, 2012
Gästkrönikör

Elvis dog den 16 augusti 1977 bara 42 år ung

Om tre dagar är det är det dags att minnas 35-årsdag av kungens frånfälle I går den 12 augusti 2012 avslutades i London dem 30:e Olympiska sommarspelen. Under avslutningsceremonin hyllades bland ...

Av: Vladimir Oravsky | 13 augusti, 2012
Gästkrönikör

Linda Johansson

Sluta dalta med ungdomar om Förintelsen



Den 27 januari varje år samlas större delen av världen kring en gemensam minnesceremoni för Förintelsens offer. Det har nu passerat sjuttio år sedan sanningen – den brutala sanningen – om vad som funnits bakom stängslen omkring koncentrationslägret Auschwitz inte längre kunde vare sig förnekas eller förminskas. Men detta tycks förändras i snabb takt, förbrytelser mot mänskligheten verkar formlös för många av dagens ungdomar.



Hos barn kommer ofta deras första möten med rasism från närstående vuxna.

Bara under några få år har det blivit tydligt för mig att den största massakern, de värsta lögnerna och den grymmaste tortyr, - världens krig -, är kunskap som många tonåringar inte förvaltar väl. Det har uppstått ett glapp mellan det som skett och det som är deras egna liv där sorg och empati inte hittar sin plats. Jag tror, jag vill helst tro, att det inte sker av ondska eller medvetenhet men jag ser samtidigt hur ungdomar kämpar med att integrera det kollektiva ansvaret för historien med sitt individuella ansvar för idag och framtiden. De förstår inte alltid fullt ut, och det är inte rättvist att kräva så av barn. Till en gräns. Om vi på alla tänkbara sätt har arbetat för kunskapen, ställt upp alla möjligheter, samtalat, delat tankar och frågor; om vi trots allt detta vet om skolbarn som skriker ”judefitta”, ”vi ska mörda alla judar”, ”du borde ha bränts i Auschwitz”, då är det dags. Nu måste vi sluta att dalta med de unga.

I januari 1945 beordrade Heinrich Himmler som högst ansvarig för koncentration och förintelseläger att dessa skulle evakueras. Alla fångar skulle avrättas, inga bevis av lägren fick finnas kvar. Den ökända dödsmarschen påbörjades den 17 januari då 58 000 fångar lämnade Auschwitz, endast 20 000 av dessa nådde lägret Bergen-Belsen där de slutligen befriades i april. De svagaste och de sjuka hade lämnats kvar, antagligen för att dö av sig själva, och tio dagar efter att de övergivits kom till sist hjälp till de sista 7 500 fångarna i Auschwitz. Dofter, smaker, kyla, hetta, våld och död. För många är detta långt bortom minnen då tortyr lever kvar i deras kroppar och förlust till och med ärvs i generationer.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag tror att förakt och hat inte är naturliga känslor hos barn. Men de växer inte upp i ett vakuum, tonåringar som kallar judar för varje smädelse möjlig och även agerar med hot och våld har fyllts med något, små frön till tankar som växer i rasande takt. Hos barn kommer ofta deras första möten med rasism från närstående vuxna. Därför måste vi kräva mer av skolan, skolplikten är den starkaste basen som finns för förändring. Och det måste ske nu och utan någon som helst eftergivenhet.

Jag minns en man som kom till min skola, han hade överlevt kriget och lägren. Jag kan inte veta men jag har alltid trott att det närmaste han kunde komma sin egen frihet var att resa runt och berätta för oss, verkligen berätta, och vi fick fråga vad vi ville. Jag minns hur han visade oss ett sätt som fångar kunde straffas på, lådor som var så små att det var omöjligt att sätta sig ner, andra lådor som var byggda i vinklar specifikt för att inte passa människors naturliga fysik. Fångar kunde tvingas att stå ända fram till döden. När jag var runt fjorton år gammal gick högstadieklasserna till den lokala biografen för att se filmen ”Schindler's List” vars handling berättar om den tyske affärsmannen Oskar Schindler som räddade livet på tusen fångar från läger genom att anställa dem på sin fabrik. Jag kan minnas exakt var jag satt i salongen. Det här var bara några av de saker skolan ordnade för oss elever för att förklara Förintelsen, för att utbilda oss, och det finns fortfarande kvar i mig. Och antagligen kommer därifrån min starka avsmak för ursäkter som exempelvis ”Han har inte riktigt förstått än” eller ”Hon vet inte vad sårande det är att säga så”.
För att det inte är sant.

Varje gång en rektor eller lärare säger att det inte finns någon antisemitism på deras skolor utan det är ”bara några enskilda elever”, eller, ”bara några enstaka händelser” blir jag ursinnig. Det finns alltför många vuxna som täcker upp för problem, för ignorans, för oanständigt beteende. Och ofta kommer de där så kallade ”allvarliga samtalen” in för att ta tag i det hela, men ändå verkar det faktiskt inte som en särskilt framgångsrik åtgärd.

Hur ska vi nå fram med det viktigaste? Varför förstör en del mycket unga människor sina egna och andras liv genom att hänge sig åt hat? Vad kan vi göra åt alla förrädiska lögner och okunskap som en intolerant omgivning lär ut?

Samtal måste naturligtvis ålders anpassas; en tolvåring har inte samma möjlighet att bearbeta information som en femtonåring har. Men när vi då finner oss med tonåringar som kallar sig nazister måste vi omedelbart sluta upp med att tillägga att de ”tror” bara så för de inte begriper än, vi är mycket snabba med just denna sort att ”tro” istället för att gå rakt på sanningen; de är. Vi vill inte för att ytterst är det ett enormt sorgligt nederlag för vuxenvärlden.

Under andra världskriget såg sig många barn och ungdomar som nazister, de blev nazister, de var nazister. Många fortsatte säkerligen att vara det genom livet. Amerikanska trupper som befriade läger lät i många fall föra dit lokalbefolkningen för att de skulle tvingas att se på det de vetat om. Tvingas att begrava kroppar för att se på människorna de förnekat.

Vi måste sluta upp med att dalta, med att göra ursäkter, med att censurera brutaliteten.

 

Linda Bönström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch

– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen. De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Füssli, Riefenstahl och Nuba

  En bild ur Leni Riefenstahls bok om Nubafolket. Füssli, Riefenstahl och Nuba Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas ...

Av: Bo Cavefors | Essäer om konst | 29 maj, 2007

Ångest och frihet hack i häl på Kierkegaard och Giddens

Sprit Fixt av Hebriana Alainentalo I modern poesi, sägs det, är ordet "ångest" bannlyst. När det gäller övrig skönlitteratur är det desto mer gångbart, men även där under förutsättning att ämnet ...

Av: Roberth Ericsson | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2010

Fredrik F. G. Granlund. När vatten stavas port

En författarpresentation är i regel enkel att skriva (om än psykologiskt påfrestande) – men ack så tråkig att läsa. Normen är ju torr, saklig fakta. Usch! Efter ett tredjedels sekel och ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | Utopiska geografier | 16 september, 2013

De akustiska upplevelsernas London del 2

Musikutbudet i London är gigantiskt. Denna gång hade vi bestämt oss för att lyssna efter akustikens lagar och med nyvunna teoretiska insikter i bakhuvudet besökte vi olika konsertlokaler. Genast efter ankomsten ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 23 juli, 2009

Benjamin 16

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 03 december, 2011

Emmakrönika XXV Nu vill jag vara lycklig utan dig

plyschtistel ty ihop påöknens till sång sig för näckrosornaen månblommans kronblad för tolvslagspoet dag röst sakfruktdräpans dämpa droppar för croppsknopp knäppskräddarros ity vakttorns fot autofytfilialmurranka för litet spetsigt koppartorn upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 21 januari, 2010

Petra Mölstad- Det

Petra Mölstad – Betraktar fåglar smyger på rådjur skrubbar mig mot folk och tjyvar. Samlar. Gillar inte almsjuka och rävskabb. Krafsar in och ut och försöker gnaga genom barriärer. Går ...

Av: Petra Mölstad | Utopiska geografier | 06 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.