Adam Zagajewski – kronprinsen inom den polska poesin

Den polska kulturen i allmänhet (poesin, epiken, dramatiken, musiken, vetenskapen osv.) är, och har mycket länge varit, enastående vital. Inom litteraturen räcker det med att nämna några få: Czeslaw Milosz ...

Av: Carsten Palmer Schale | 25 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | 05 januari, 2007
Litteraturens porträtt

Fredrik F. G. Granlund

Författarpresentation, Fredrik F. G. Granlund:   Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd ...

Av: Fredrik FG Granlund | 19 december, 2011
Utopiska geografier

Könets mystiker

Illustration av Guido Zeccola efter Beato AngelicoHermann Kesten, Joseph Roth och Albert Camus, med korridorförbindelse till André Gide, häckade en gång i tiden i en lägenhet på sjätte våningen i ...

Av: Bo I. Cavefors | 27 november, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Linda Johansson

Sluta dalta med ungdomar om Förintelsen



Den 27 januari varje år samlas större delen av världen kring en gemensam minnesceremoni för Förintelsens offer. Det har nu passerat sjuttio år sedan sanningen – den brutala sanningen – om vad som funnits bakom stängslen omkring koncentrationslägret Auschwitz inte längre kunde vare sig förnekas eller förminskas. Men detta tycks förändras i snabb takt, förbrytelser mot mänskligheten verkar formlös för många av dagens ungdomar.



Hos barn kommer ofta deras första möten med rasism från närstående vuxna.

Bara under några få år har det blivit tydligt för mig att den största massakern, de värsta lögnerna och den grymmaste tortyr, - världens krig -, är kunskap som många tonåringar inte förvaltar väl. Det har uppstått ett glapp mellan det som skett och det som är deras egna liv där sorg och empati inte hittar sin plats. Jag tror, jag vill helst tro, att det inte sker av ondska eller medvetenhet men jag ser samtidigt hur ungdomar kämpar med att integrera det kollektiva ansvaret för historien med sitt individuella ansvar för idag och framtiden. De förstår inte alltid fullt ut, och det är inte rättvist att kräva så av barn. Till en gräns. Om vi på alla tänkbara sätt har arbetat för kunskapen, ställt upp alla möjligheter, samtalat, delat tankar och frågor; om vi trots allt detta vet om skolbarn som skriker ”judefitta”, ”vi ska mörda alla judar”, ”du borde ha bränts i Auschwitz”, då är det dags. Nu måste vi sluta att dalta med de unga.

I januari 1945 beordrade Heinrich Himmler som högst ansvarig för koncentration och förintelseläger att dessa skulle evakueras. Alla fångar skulle avrättas, inga bevis av lägren fick finnas kvar. Den ökända dödsmarschen påbörjades den 17 januari då 58 000 fångar lämnade Auschwitz, endast 20 000 av dessa nådde lägret Bergen-Belsen där de slutligen befriades i april. De svagaste och de sjuka hade lämnats kvar, antagligen för att dö av sig själva, och tio dagar efter att de övergivits kom till sist hjälp till de sista 7 500 fångarna i Auschwitz. Dofter, smaker, kyla, hetta, våld och död. För många är detta långt bortom minnen då tortyr lever kvar i deras kroppar och förlust till och med ärvs i generationer.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag tror att förakt och hat inte är naturliga känslor hos barn. Men de växer inte upp i ett vakuum, tonåringar som kallar judar för varje smädelse möjlig och även agerar med hot och våld har fyllts med något, små frön till tankar som växer i rasande takt. Hos barn kommer ofta deras första möten med rasism från närstående vuxna. Därför måste vi kräva mer av skolan, skolplikten är den starkaste basen som finns för förändring. Och det måste ske nu och utan någon som helst eftergivenhet.

Jag minns en man som kom till min skola, han hade överlevt kriget och lägren. Jag kan inte veta men jag har alltid trott att det närmaste han kunde komma sin egen frihet var att resa runt och berätta för oss, verkligen berätta, och vi fick fråga vad vi ville. Jag minns hur han visade oss ett sätt som fångar kunde straffas på, lådor som var så små att det var omöjligt att sätta sig ner, andra lådor som var byggda i vinklar specifikt för att inte passa människors naturliga fysik. Fångar kunde tvingas att stå ända fram till döden. När jag var runt fjorton år gammal gick högstadieklasserna till den lokala biografen för att se filmen ”Schindler's List” vars handling berättar om den tyske affärsmannen Oskar Schindler som räddade livet på tusen fångar från läger genom att anställa dem på sin fabrik. Jag kan minnas exakt var jag satt i salongen. Det här var bara några av de saker skolan ordnade för oss elever för att förklara Förintelsen, för att utbilda oss, och det finns fortfarande kvar i mig. Och antagligen kommer därifrån min starka avsmak för ursäkter som exempelvis ”Han har inte riktigt förstått än” eller ”Hon vet inte vad sårande det är att säga så”.
För att det inte är sant.

Varje gång en rektor eller lärare säger att det inte finns någon antisemitism på deras skolor utan det är ”bara några enskilda elever”, eller, ”bara några enstaka händelser” blir jag ursinnig. Det finns alltför många vuxna som täcker upp för problem, för ignorans, för oanständigt beteende. Och ofta kommer de där så kallade ”allvarliga samtalen” in för att ta tag i det hela, men ändå verkar det faktiskt inte som en särskilt framgångsrik åtgärd.

Hur ska vi nå fram med det viktigaste? Varför förstör en del mycket unga människor sina egna och andras liv genom att hänge sig åt hat? Vad kan vi göra åt alla förrädiska lögner och okunskap som en intolerant omgivning lär ut?

Samtal måste naturligtvis ålders anpassas; en tolvåring har inte samma möjlighet att bearbeta information som en femtonåring har. Men när vi då finner oss med tonåringar som kallar sig nazister måste vi omedelbart sluta upp med att tillägga att de ”tror” bara så för de inte begriper än, vi är mycket snabba med just denna sort att ”tro” istället för att gå rakt på sanningen; de är. Vi vill inte för att ytterst är det ett enormt sorgligt nederlag för vuxenvärlden.

Under andra världskriget såg sig många barn och ungdomar som nazister, de blev nazister, de var nazister. Många fortsatte säkerligen att vara det genom livet. Amerikanska trupper som befriade läger lät i många fall föra dit lokalbefolkningen för att de skulle tvingas att se på det de vetat om. Tvingas att begrava kroppar för att se på människorna de förnekat.

Vi måste sluta upp med att dalta, med att göra ursäkter, med att censurera brutaliteten.

 

Linda Bönström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Tid, liv og virkelighetstydninger

I «Refleksjoner om identiteten til eksisterende (foreliggende) identiteter» tar jeg opp følgende ting av aporetisk art: At eksisterende entiteter forandrer seg over tid og at eksisteremde entiteter har en tendens ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 november, 2010

Bortvändhet från ambitionerna

I stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som ...

Av: Peter Worland | Utopiska geografier | 08 juni, 2009

”Du har ställt flera frågor kring Kulturdepartementets direkta engagemang och närvaro…” Peace &…

Redan när Tidningen Kulturen publicerar min artikel ”Folkfesten som tänjer gränser för socialt medvetande” (16 juni 2012) har funderingen legat där och grott; det måste väl ändå vara mycket intressant ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2017

Richard Strauss - en tjuvaktig skata?

  Ariadne (Zerbinetta). Foto: Bettina Stoess/Deutsche oper Berlin Deutsche Oper i Berlin har under januari och februari frossat i Richard Strauss. Fem av hans operor har snurrat runt på repertoaren - "Salome ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 03 mars, 2009

Aase Berg. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Tidskriften 10TALs poesifestival 2015

Årets upplaga, den 19:e, av Stockholms Internationella Poesifestival hade temat lyrik och musik. Tidningen Kulturen gjorde några nedslag i det stora och varierade programmet. Festivalen inleddes redan den 24 november ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om litteratur & böcker | 07 december, 2015

En liten blåsa i Guds andes glas

Jag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 05 september, 2011

Närkontakt av tredje graden 

Av förekommen anledning bjuder vi på Vladimir Oravskys och Olle Ekstrands mästerliga filmanalys av Steven Spielbergs UFO-klassiker:   Konstnärens vilja att solidarisera sig med den tekniska vetenskapliga förändringsprocess som äger rum i ...

Av: Vladimir Oravsky | Utopiska geografier | 11 april, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.