Philip Tafdrup

Philip Tafdrup Jørgensen - en dansk Piraten

Ivo Holmqvist skriver om den danske författaren Philip Tafdrup Jørgensen, en av många marina hjältar i Danmark.

Av: Ivo Holmqvist | 16 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | 24 september, 2014
Musikens porträtt

Katarina Hamilton och 14 Nobelpristagare i litteratur - Made in Sweden. Foto Graham.

Om lovprisade grodor, kvinnliga Nobelpristagare och att vara Nationalmuseums favoritdesigner

Katarina Hamilton är känd för att vara den enda "utifrån" som finns representerad på Nationalmuseum. Nationalmuseum säljer sina egna kort - och så Katarina Hamiltons! Hennes kvalitetsdesign Made in Sweden görs fortfarande i ...

Av: Belinda Graham | 28 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Domine ad adjuvante me festina

Ty du är vägen, sanningen och ljuset.

Av: Gilda Melodia | 07 juli, 2016
Gilda Melodia

Linda Johansson

Sluta dalta med ungdomar om Förintelsen



Den 27 januari varje år samlas större delen av världen kring en gemensam minnesceremoni för Förintelsens offer. Det har nu passerat sjuttio år sedan sanningen – den brutala sanningen – om vad som funnits bakom stängslen omkring koncentrationslägret Auschwitz inte längre kunde vare sig förnekas eller förminskas. Men detta tycks förändras i snabb takt, förbrytelser mot mänskligheten verkar formlös för många av dagens ungdomar.



Hos barn kommer ofta deras första möten med rasism från närstående vuxna.

Bara under några få år har det blivit tydligt för mig att den största massakern, de värsta lögnerna och den grymmaste tortyr, - världens krig -, är kunskap som många tonåringar inte förvaltar väl. Det har uppstått ett glapp mellan det som skett och det som är deras egna liv där sorg och empati inte hittar sin plats. Jag tror, jag vill helst tro, att det inte sker av ondska eller medvetenhet men jag ser samtidigt hur ungdomar kämpar med att integrera det kollektiva ansvaret för historien med sitt individuella ansvar för idag och framtiden. De förstår inte alltid fullt ut, och det är inte rättvist att kräva så av barn. Till en gräns. Om vi på alla tänkbara sätt har arbetat för kunskapen, ställt upp alla möjligheter, samtalat, delat tankar och frågor; om vi trots allt detta vet om skolbarn som skriker ”judefitta”, ”vi ska mörda alla judar”, ”du borde ha bränts i Auschwitz”, då är det dags. Nu måste vi sluta att dalta med de unga.

I januari 1945 beordrade Heinrich Himmler som högst ansvarig för koncentration och förintelseläger att dessa skulle evakueras. Alla fångar skulle avrättas, inga bevis av lägren fick finnas kvar. Den ökända dödsmarschen påbörjades den 17 januari då 58 000 fångar lämnade Auschwitz, endast 20 000 av dessa nådde lägret Bergen-Belsen där de slutligen befriades i april. De svagaste och de sjuka hade lämnats kvar, antagligen för att dö av sig själva, och tio dagar efter att de övergivits kom till sist hjälp till de sista 7 500 fångarna i Auschwitz. Dofter, smaker, kyla, hetta, våld och död. För många är detta långt bortom minnen då tortyr lever kvar i deras kroppar och förlust till och med ärvs i generationer.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag tror att förakt och hat inte är naturliga känslor hos barn. Men de växer inte upp i ett vakuum, tonåringar som kallar judar för varje smädelse möjlig och även agerar med hot och våld har fyllts med något, små frön till tankar som växer i rasande takt. Hos barn kommer ofta deras första möten med rasism från närstående vuxna. Därför måste vi kräva mer av skolan, skolplikten är den starkaste basen som finns för förändring. Och det måste ske nu och utan någon som helst eftergivenhet.

Jag minns en man som kom till min skola, han hade överlevt kriget och lägren. Jag kan inte veta men jag har alltid trott att det närmaste han kunde komma sin egen frihet var att resa runt och berätta för oss, verkligen berätta, och vi fick fråga vad vi ville. Jag minns hur han visade oss ett sätt som fångar kunde straffas på, lådor som var så små att det var omöjligt att sätta sig ner, andra lådor som var byggda i vinklar specifikt för att inte passa människors naturliga fysik. Fångar kunde tvingas att stå ända fram till döden. När jag var runt fjorton år gammal gick högstadieklasserna till den lokala biografen för att se filmen ”Schindler's List” vars handling berättar om den tyske affärsmannen Oskar Schindler som räddade livet på tusen fångar från läger genom att anställa dem på sin fabrik. Jag kan minnas exakt var jag satt i salongen. Det här var bara några av de saker skolan ordnade för oss elever för att förklara Förintelsen, för att utbilda oss, och det finns fortfarande kvar i mig. Och antagligen kommer därifrån min starka avsmak för ursäkter som exempelvis ”Han har inte riktigt förstått än” eller ”Hon vet inte vad sårande det är att säga så”.
För att det inte är sant.

Varje gång en rektor eller lärare säger att det inte finns någon antisemitism på deras skolor utan det är ”bara några enskilda elever”, eller, ”bara några enstaka händelser” blir jag ursinnig. Det finns alltför många vuxna som täcker upp för problem, för ignorans, för oanständigt beteende. Och ofta kommer de där så kallade ”allvarliga samtalen” in för att ta tag i det hela, men ändå verkar det faktiskt inte som en särskilt framgångsrik åtgärd.

Hur ska vi nå fram med det viktigaste? Varför förstör en del mycket unga människor sina egna och andras liv genom att hänge sig åt hat? Vad kan vi göra åt alla förrädiska lögner och okunskap som en intolerant omgivning lär ut?

Samtal måste naturligtvis ålders anpassas; en tolvåring har inte samma möjlighet att bearbeta information som en femtonåring har. Men när vi då finner oss med tonåringar som kallar sig nazister måste vi omedelbart sluta upp med att tillägga att de ”tror” bara så för de inte begriper än, vi är mycket snabba med just denna sort att ”tro” istället för att gå rakt på sanningen; de är. Vi vill inte för att ytterst är det ett enormt sorgligt nederlag för vuxenvärlden.

Under andra världskriget såg sig många barn och ungdomar som nazister, de blev nazister, de var nazister. Många fortsatte säkerligen att vara det genom livet. Amerikanska trupper som befriade läger lät i många fall föra dit lokalbefolkningen för att de skulle tvingas att se på det de vetat om. Tvingas att begrava kroppar för att se på människorna de förnekat.

Vi måste sluta upp med att dalta, med att göra ursäkter, med att censurera brutaliteten.

 

Linda Bönström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Postum hyllning till Annemarie Schwarzenbach

Annemarie SchwarzenbachI år är det hundra år sedan Annemarie Schwarzenbach föddes. Hon var på många sätt något av en rebell som levde mot sin epoks förväntningar. Hennes föräldrar tillhörde den ...

Av: Anna Mezey | Essäer om litteratur & böcker | 02 december, 2008

De kvinnliga konstnärernas revansch

Karin Larsson. Eva Bonnier. Julia Beck. Samtliga aktuella i sommar med nya utställningar och nya böcker som kommit ut om dem. Egentligen är det fel att säga att de kvinnliga konstnärerna gör comeback ...

Av: Belinda Graham | Essäer om konst | 09 juli, 2013

Dunkla övergångar, dödligt avslut. Kafkas Processen

”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att han gjort något ont häktades han en morgon.” Herr K befinner sig i ett kontaminerat läge. Främmande människor har stigit in i ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2013

Rubikcubism och andra fyrkanter i konsten

På avstånd påminner bilden om ett svenskt sommarlandskap med spröda björkar utspridda mot en sjö i bakgrunden. Det som stör den idylliska miljön är möjligtvis hamburgarna och tomaterna som flyger ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 17 november, 2008

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

Gilda Melodia

Att färdas till den plats där allting upphör

"Alla tillfälligheter i vårt liv är material av vilka vi kan skapa vad vi vill [...] Varje bekantskap, varje händelse är för den som är alltigenom ande första ledet i ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 27 april, 2016

Typiska och otypiska svenska deckare

Nuri Kino och Jenny Nordberg. Foto: Pieter ten HoopenBengt Eriksson fortsätter sin kavalkad över de svenska dekarförfattarna. Det råkade bli så att jag läste fyra svenska debutdeckare efter varandra - en ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 27 december, 2008

Sydafrikanska författare skriver för liten publik

Böcker forsar ut ur den sydafrikanska litteraturfloden. Trots det är de inhemska läsarna relativt få och utlandslanseringarna sällsynta. Genom webbsidor, tidskrifter och bokklubbar tar entusiaster initiativ för att sprida ordet. Siphiwo ...

Av: Gustav Broms | Essäer om litteratur & böcker | 01 september, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.