Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

I demoners umgänge

Foto: Jimmy Oh I demoners umgänge De flesta gör sitt yttersta för att hålla ondskan på avstånd, men Mia Mäkilä i Norrköping vet bättre. Det vi ser är en modern stad ...

Av: Elin Schaffer | 09 oktober, 2007
Konstens porträtt

Hur angår oss Indien?

Plötsligt och lite oväntat har turismen dit ökat, hälsoresorna inte minst. Det gamla ayurvediska systemet väcker intresse i västvärlden vid sidan av yoga och meditation. Själva intresset är emellertid inte helt ...

Av: Annakarin Svedberg | 08 oktober, 2014
Kulturreportage

G.K.Chesterton (1874-1936) Dikter i översättning av Erik Carlquist

G.K.Chesterton (1874-1936) är mest känd för sina berättelser om Fader Brown, den okarismatiske prästen som löser svåra detektivgåtor genom sina teologiska insikter. Själv konverterade Chesterton till katolicismen 1922. Chesterton var dessutom ...

Av: G.K.Chesterton | 12 augusti, 2014
Utopiska geografier

Beatrice och baby – en hommage till katten och kattens dag



Vladimir Oravsky porträtterad av Kennet StrannerklintKattens dag infaller på samma dag som första advent. Så är det bestämt. Det här året firar vi således Kattens dag den 30 november. Men den 30 november 2014 är inte bara kattens dag, utan även Brandvarnardagen, Guldsmedens dag, Kåldolmens dag, Andersdagen och Lögaredagen.

Lögaredagen är den dag då man lögar sig, eller badar, som inte så få renlighetstrosivrare också säger, och just tvående gjorde man på lördagar, det vill säga innan man kom på att även andra veckodagar tål vatten och tvål. Lögaredagen tillhör dock de återkommande temadagar som tillerkänns på samma kalenderdatum år efter år, vilket i praktiken betyder att ett lördagsbad kan infalla på vilken veckodag som helst, det här året blev det en söndag. Människovarelser äro underliga, som vissa katter säger.

Här kommer en berättelse om den sedermera välkända katten Beatrice. Den heter ”Beatrice och baby”, mestadels på grund av att den handlar om Beatrice och en baby. 

När Beatrice fortfarande var en kattunge, gick hon en dag med sin mor och sina tre syskon en tur i det höga gräset på ängen, inte långt borta från gården där de bodde. Plötsligt påträffade de en människobaby sovande på en filt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kattungarna som ännu inte var vana vid människor fräste i början, men sedan Beatrice, som var den mest nyfikna av dem alla frågade:

”Mamma, vad är det för en?”
”Det är en människobaby”, svarade Beatrices mor, som visste allt.

”En baby? Vad är en baby?”, undrade Beatrice.

”Det är ett slags kattunge som människor får. Och dessutom, det är inte trevligt att fräsa åt främlingar”, tillade hon.
Nyfikna Beatrice och hennes syskon kom närmare bäbisen.

”Puh, vad den luktar!”, anmärkte en av dem.
”Ja, den skulle knappast må dåligt av att bli tvättad”, sade Beatrice, och modern var glad att det inte var hennes problem. Hon hade tillräckligt med att hålla sina egna fyrlingar rena, även om, om sanningen skall fram, de redan var ganska så duktiga på att slicka sig själva.

När alla fem katterna snusat tillräckligt på babyn, var de klara att ge sig i väg. Men just då, vaknade babyn.

”Gugu?”, sade den, och vände sitt huvud mot katterna.

”Gugu”, sade den igen.

”Mamma, vad betyder ‘gugu’”, undrade Beatrice.

”Jag vet inte”, svarade kattmamman, som trots sina skyddslingars förväntningar, uppenbarligen inte kunde allt. ”Men möjligen kan det betyda att jag är hungrig’”, svarade hon för att befästa sitt anseende.

Under tiden vände sig bäbisen och liggande på magen, tittade den glad och leende på kattungarna.

”Gugu”, hojtade den entusiastiskt.

”Där kom det igen”, sa Beatrice.

”Ja, det gjorde det, men det är ingenting vi bör bry oss om. Kom, så går vi”, bestämde kattmamman, och så var de på väg.

Men babyn lät sig inte avspisas så lätt. På en gång var den på alla fyra och började krypa efter katterna genom det höga gräset.

”Mamma, den följer oss”, talade Beatrice om, som gick sist av alla. Det verkade dock inte genera kattmamman alltför mycket – hon var erfaren och visste att människosläktet kan göra saker och ting som är omöjliga att förstå även för en klok och världsvan katt, och att det vettigaste är att låta dessa passera utan kommentarer.

Babyn var förvånansvärt snabb och kunde krypa i samma takt som katterna. När den kom tillräckligt nära, försökte den med sina små händer få tag den närmaste kattungen. Men den lyckades i sista sekunden hoppa undan.

”Puh, det var på håret. Vad dum den är”, konstaterade kattungen.

”Man skall inte säga dumma saker som kan göra andra ledsna”, förmanade kattmorsan och alla förstod att hon verkligen menade det.

Nu hade det fyrfota sällskapet kommit ut ur det höga gräset och närmade sig gården. Precis innan man skulle svänga mot gården, fanns en liten sluttning, något som katterna var välbekanta med efter alla deras upptäcktsutflykter.

Men babyn var helt oförberedd för den, så medan katterna mjukt landade på alla fyra, rullade den okontrollerbart ner.

Lyckligtvis skadades den inte, men blev lagom lortig. Och dessutom skräckslagen. Den började gråta och skrika allt vad den orkade, så att nästan inget annat kunde höras.

”Puh, denna människobaby är verkligen bullrig,” anmärkte Beatrice och både hennes mor och syskon höll med henne. Men den kloka modern trodde sig också veta vad borde göras. Hon gick till den ledsna babyn och gned sig mot den med sin lena päls. Och babyn slutade med det samma att gråta, och Beatrice och hennes syskon fick än en gång bekräftelse på att deras mamma visste alltid och i varje situation, vad bör göras.

”Gugu”, sa babyn och satte sig upp. Den ville omfamna kattmamman, men hon hade sina egna ungar att tänka på och därför ledde hon dem vidare den sista sträckan till gården och in i ladan där deras mat och mjölk fanns i olika skålar.

Babyn var dock inte född i går, och den var snabb på alla fyra återigen och kröp efter katterna i ladan.

”Gugu”, sade babyn när den såg mjölken och kröp närmare. Kattungarna som höll på att lapa i sig mjölken blev lagom överraskade och gömde sig för säkerhets skull bakom sin mamma.

Babyn gjorde precis likadant som kattungarna, den böjde sig ovanpå mjölkskålen för att också lapa i sig mjölken, men lyckades inte lika bra, den välte skålen och mjölken rann ut på ladugolvet.

”Puh, vad den där är klumpig”, noterade Beatrice. ”Vad ska vi dricka nu?”

”Så, så. Ta det lugnt”, kommenterade kattmamman. ”Den gjorde det inte med flit,” och tittade på babyn som såg helt bedrövad ut. Beatrice misstänkte dock att det var mest på grund att den insåg hur klumpig den var i jämförelse med katter. Kattungarna var törstiga, men deras mor kunde även nu finna råd. ”Följ mig”, sade hon, och ledde dem till trappan som ledde till laduloftet där de brukade sova.

”Gugu?” undrade babyn och följde katterna med blicken. Sedan bestämde den sig att krypa efter.

”Mamma, den följer fortfarande efter oss”, röjde Beatrice, som var den sista uppför trappan och kunde se hur babyn försökte klättra upp på det första trappsteget. För en människobaby var bestigning av trappor sannerligen inte det lättaste.

”Låt den vara”, sa Beatrices mamma och la sig i halmen så att var och en av hennes kattungar kunde komma åt var sin bröstvårta och fick dia sig mätt och otörstig.

Under tiden var babyn redan halvvägs upp för trapporna. Det såg mer och mer farligt ut när den med sitt stora huvud dinglande fram och tillbaka, och kröp steg efter steg, högre och högre upp. Flera gånger var den på väg att tappa balansen, men det bekom den inte det minsta, möjligen på grund av att den inte var klok nog att räkna ut konsekvenserna från ett sådant fall.

När babyn äntligen hade kravlat upp till laduloftet, tog den sig tid till bara ett enda ”Gu!”, och sedan kröp den över till kattungarna som i den bekväma halmen skönt sög i sig kroppsvarm mjölk från sin mor.

Utan att först be om lov, borrade babyn sitt huvud mellan Beatrice och ett av hennes syskon, och fann sig en ledig bröstvårta åt sig själv.

”Puh, vad stor och klumpig den där är”, sade Beatrice som var den som låg närmast den uppenbarligen mycket törstiga babyn.

”Den kan väl inte hjälpa att den är så stor och klumpig. Såna är människo-bebisar”, förklarade kattmamman med ett tålamod som bara en mor kunde frambringa under denna omständighet.

Men även modern tyckte att babyn tog i lite för mycket: den klättrade nästan ovanpå två av hennes killingar och skyddslingar.

”Puh, den där är alltså inte så lite tung!”, beklagade sig en kattunge, och kattmamman fick lov att slita loss den. Babyn hamnade ovanpå mamman och drack numer en sådan iver och lust, som om det var för första gången på mycket, mycket länge. Beatrice och hennes syskon visste dock att det var på grund av att deras morsas mjölk var bättre och godare än all annan dryck. Men skall den där då få lov att dricka hur länge och hur mycket som helst?

”Puh, den där var alltså ordentligt törstig”, sade Beatrice, och man kunde höra hennes berättigade oro att morsans mjölk kanske inte kommer att räcka åt alla. Och babyn drack och drack.

Plötsligt slutade den dia. Den smackade med läpparna, slickade om sig, skrattade till, rapade högt, sträckte på sig och somnade nöjt. Dock ovanpå kattmamman som knappast kunde röra sig eller ens andas fritt.

”Puh”, var det enda hon kunde säga.

”Vi hjälper dig, mamma”, erbjöd sig Beatrice. Men oavsett hur mycket hon och hennes syskon drog och slet i babyn, lät sig den inte rubbas.

”Puh, jag är så trött på den där”, sa ett av Beatrices syskon och bet babyn i stortån. Men inte hjälpte det, inte.

”BABY!!!” hördes det plötsligt nedanför trappan.

Beatrice och hennes syskon gömde sig med det samma i halmen och från sitt gömställe kunde de se en kvinna rusa fram till babyn och deras egen mamma.

”Baby! Baby! Min lilla baby. Titta vad de har gjort med dig?! Dessa dåliga, stygga otacksamma katter. Hur har du det, mors egen lilla skatt?!”

Kvinnan ryckte babyn åt sig och håll den hårt i sin famn. Det var kattmamman mycket glad åt. Mindre glad var hon emellertid åt att kvinnfolket trampade på hennes svans.

”Han sover! Han sover! Den lilla ängeln sover! Vilket mirakel!” ropade kvinnan, uppenbarligen till den mannen som höll på att bestiga ladans trappa.

”Det är bra, det”, sade mannen sakligt.

”Men du skall se hur smutsig vår lilla ängel är! Allt på grund av dessa lortiga katter!”

”Ta det lugnt, älskling”, svarade mannen, som uppenbarligen hyste samma behärskade lugn som kattmamman.

”Det är otvivelaktiges dessa katter som bortfört vårt barn!” anklagade kvinnan.

”Tror du det verkligen?” undrade mannen lugnt.

”Ja, hur annars skulle han ha kommit upp hit? Kan du säga det till mig?! Du tror väl inte att han skulle klara av denna trappa själv, eller tror du det kanske?”

”Hur skulle DE ha fått honom upp, älskling? I praktiken menar jag?” frågade mannen mjukt.

”Hur kan jag veta det! Det är dina och dina föräldrars katter! Några drog i vår älskling och andra tryckte på bakifrån, hur annars skulle det gå till?!”

”Tror du verkligen själv på det?”

”Tror? Vad menar du med tror? Jag såg det själv! Hur en av dessa otäckingar hänsynslöst bet mitt barn!”

”Jag vet inte. Men så illa kan det knappast ha varit, eftersom han fortfarande sover med ett lyckligt och nöjt leende”, svarade mannen och knäböjde för att klappa kattmamman: ”Vad säger du, gamla trotjänarinnan? Hur gick det till?” Katten svarade med att spinna.

”Jag förbjuder dig att röra vid det där smutsiga djuret!” tjöt kvinnan och det var bara att förvänta sig att babyn vaknade och började gråta.

”Titta nu vad ni har gjort”, ropade kvinnan och med sin blick utpekade både mannen och kattmamman.

”Ja du gamla tjänarinna”, sa mannen till Beatrices mamma. ”Hur många ungar har du fått den här gången? Fyra som vanligt om jag inte misstar mig?” Med blicken räknade han kattungar som nyfiket kom ut från sitt gömställe i halmen.

”Sluta med det där!” beordrade kvinnan ilsket och drog mannen mot trappan.

”Vi ses, sa mannen till katterna” och stegade trappan ner.

Innan katterna fick höra en bil starta och köra i väg, fick de lyssna på hur kvinnan beklagade sig över mannen: ”Vilken befängd idé att dra oss hit. Ociviliserad medeltid. ’Du har aldrig sett något så vilsamt och skönt’, lovade du. Och jag dumma kossa gick med på det. Här är till och med katter farliga. Är du nöjd nu, nu när dessa nästan åt upp vår son? Oansvarig. Obetänksam. Det är vad du är!”

Beatrice och hennes syskon samlades runt sin mor, och hon slickade var och en.

Mamma, är folk verkligen kloka?” undrade Beatrice när det var hennes tur att bli slickad.

Mamma tänkte efter en stund innan hon svarade: ”Människor gör så gott de kan. Vi får inte döma dem för hårt.”

Det tyckte Beatrice var ett bra svar, ett svar som hon för övrigt hade goda skäl att påminna sig om senare i livet, när hon som gatukatt utforskade den stora världen.

Bortsett från Beatrice, glömde kattungarna snart sitt möte med babyn, och när Beatrice någon gång tog upp denna händelse, svarade hennes mor: ”Puh, det var bra att det inte slutade värre!” Och det blev en maxim som Beatrice alltid kunde påminna sig om under hennes ständigt återkommande närkontakt med den tvåfoting som stoltserar med att vara människa.

Blev du nyfiken på Beatrice? Du kan läsa om henne och hennes bravader och äventyr i flera böcker. Exempelvis ”Beatrice Takes a Trip” och ”Dagmar Daggmask och andra välkända skrönor för vuxna och barn”. A splendid time is guaranteed for all.

 

Vladimir Oravsky

Ur arkivet

view_module reorder

Erotisk krönika II

En lätthet följer vid min sida; går nära, kittlande frisk. Så följer vi varandra, dansar fram, utan att veta vem som riktigt för. Kvinnan i mig eller jag? Någon av ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 22 april, 2012

Dikter av Sofia Ahmad

Jag skämsJag skäms för mig självNär jag tittar på digJag skäms för min enorma kärlekDen jag känner för digFör jag hörde att kärlekenDen smular sönder bergJämnar de med markenMen min ...

Av: Sofia Ahmad | Utopiska geografier | 27 september, 2010

Fragment av surrogatpyret XII

Vi sprecke, tjompe å bultre oss ut i hallen me Tjååsers livaktit galna jiayu cunyanlegend ekande i skallarna (”Our firste fo, the serpent Sathanas...kitte his throte, and in a pit ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 18 december, 2007

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

P. Brueghel, Ikaros fall

Den orfiske Erik Lindegren

Erik Lindegren (1910-1968) kan sägas inkarnera den lyriska modernismen i Sverige framför allt genom diktsamlingen "Mannen utan väg", en modern klassiker. Men vem läser Lindegren idag?

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 06 november, 2015

Krönika från Maspalomas 5

En duva överraskade mig positivt idag. En duva av alla; jag som alltid sagt mig älska alla fåglar utom just duvor – som jag i det närmaste hatat! Men majoriteten ...

Av: Christer B Johansson | Gästkrönikör | 10 oktober, 2012

Vad vill Enander?

Roberth Ericsson om Crister Enanders artikel om Lars Noréns dagbok. Crister Enander Det ingår naturligtvis i Crister Enanders postmoderna frihet att dekonstruera Lars Noréns voluminösa dagbok hur han vill. Med besked ...

Av: Roberth Ericsson & Crister Enander | Litteraturens porträtt | 14 juni, 2008

Foto Bonniers

Gudsnärvaro i Lars Noréns diktning

Lars Norén är en av våra främsta dramatiker. Mindre känt för en vidare allmänhet är Noréns poetiska verksamheter. Han började som diktare i början av 60-talet har under många år ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.