Bebådelse av  Hebriana Alainentalo

Rösten som sångens öde

Denna text, vars form och struktur nödvändigtvis är fragmentets, handlar om rösten. Rösten som osynlig del av kroppen. Rösten i sina materiella uttrycksformer. Rösten som begrepp, men också röst i ...

Av: Guido Zeccola | 06 februari, 2017
Essäer om musik

26. Ines

Ur intimitetsboken.   Nummer: 1. Datum: 12/10 1938 Datum för händelsen: 24/5 1938 Plats: Skeppargatan, Stockholm. Person: Karin B Händelse: Jag var hemma hos Karin med anledning av hennes fredsarbete. Jag skulle eventuellt genomföra en fredskonferens och ville ...

Av: Ines | 08 juni, 2012
Lund har allt utom vatten

Om Lars Wivallius Klagevisa över denna torra och kalla vår

Gott majregn giv, lät dugga tätt ner, lät varm dagg örterna fukta.Oss torkan bortdriv, lät frosten ej merDe späda blomsteren tukta.Var nådig, var rådig!För dem jag ber,Som Herran tjäna och frukta.Ur ...

Av: Birgitta Milits | 31 Maj, 2013
Essäer

En månad i Kirgizistan

Klockan är ca halv fem på morgonen. En man ligger livlös och övergiven mitt på gatan. Det är fortfarande mörkt ute. Jag är på väg från Manas flygplats till huvudstaden ...

Av: Åsa Gustafsson | 01 september, 2011
Resereportage

En hundra år gammal kyla



Elisabet LunhgaDet var ett tag sedan vi lämnade motorvägen. Nu slingrar vi oss fram på små vägar mellan solbelysta fält. Säden gungar sommargrön i julihettan och vi letar med hjälp av karta och GPS efter vårt mål. Välmående byar glimtar förbi och fält fyllda av stela vita blommor i märklig form. Blommor av trä. Vita kors. Så finner vi platsen i norra delen av landet som enligt en av dess presidenter inte går att styra då här finns mer än tvåhundra sorters ost.

Vi parkerar och lämnar bilen, går ut i värmen. Det blir en promenad längs vägen innan vi ser skyltarna. På flera språk informerar de oss om faror och ger oss kunskap. En kall hand tycks leta sig in i bröstkorgen och krama om hjärtat. Lämna inte stigen. Alla granater är ännu inte funna; det kan finnas levande kvar. Plocka inte upp något som ser ut som ben eller sten. Alla döda är ännu inte funna; ge dem en chans till gravfrid.

Stigen går in i skogen och vi följer den noga. Marken är genomborrad av gropar och hål, överallt runtomkring oss. Djupa gropar i vars botten nästan hundraåriga träd växer. Jord och mossa är perforerade och påminner oss om granatkrevader, kratrar, krig.

Vi passerar buskage och träd, i svettig värme vänder stigen åt höger och jag ser ett djupt dike grävt i en märklig sicksackform. Jag sluter ögonen och ser dem framför mig. Här satt de, långt innan grönskan tog över. I lera och kyla, i hetta som idag, omsvärmade av insekter så som vi är.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Här satt de. Pojkarna och de unga männen. Officerarna utan framtid, veteranerna med flera månaders tjänstgöring bakom sig. Erfarna och ärrade blandade med unga, gröna. Alla lika skräckslagna, hopkurade. Blöta fötter, leriga; på gränsen till att ruttna. Alltid en tung hjälm på huvudet, halvdöva av kanonmullret som aldrig upphör. Stela i lederna eftersom de aldrig vågar gå eller stå upprätt, aldrig vågar sticka upp huvudet ovanför skyttegravens kant. Alltid i rädsla för att känna den stickande lukten av senap och se det grågula molnet komma drivande. Molnet med gas som smälter ögon, fräter sönder skinn och ger en av de mest fasansfulla dödar.

Handen runt hjärtat knyts hårdare och strupen snörs samman. Vi passerar en klunga träd, känner en sval vindpust och ser ett fort. Betong och sten skickligt gömt mellan klippor och kullar. Övervuxet av träd och buskar. Fortet är en av anledningarna till att städet och släggan möttes här för nästan hundra år sedan. En av anledningarna till att Frankrikes unga män skulle krossas till förintelse och förlust just här. En av anledningarna till att luften just nu förändras. Vi går närmare. En öppning, svart, trång, märkligt lockande. Vi dras mot det svarta hålet, det tycks bottenlöst, utan ände – en grym och mänsklig ondska lurar där. Barnen protesterar men vi tar några tvekande steg, ett i taget, dröjande, väntande. In i det kompakta mörkret, in i den kalla luften. Fukten och kylan slår mot mitt ansikte, en skarp kontrast till den kvalmiga värmen i skogen utanför. Allt står stilla, allt är tyst. Lungorna fylls av råkallt syre, metallisk smak fyller min strupe.

Handen runt hjärtat knyts åt.

Kylan sprider sig långsamt och obarmhärtigt.

Andetagen går trögt, luften känns tjock och stinkande, manande till tanke.

Jag känner med hela in själ vad slaget vid Verdun verkligen innebar.

Död.

Elisabet Lunhga  

Ur arkivet

view_module reorder

Edmund Husserls Experience & judgment. Om erfarenhet, omdöme och andra fenomenologiska grundbegrepp …

 Foucault är bland annat känd för att ha förutspått hur århundradet skulle bli deleuzianskt, men med tanke på Husserl-arkiven i Leuvens utgåva av Husserliana. Edmund Husserl Gesammelte Werke om 42 ...

Av: Allan Persson | Agora - filosofiska essäer | 30 april, 2012

Om Lars Wivallius Klagevisa över denna torra och kalla vår

Gott majregn giv, lät dugga tätt ner, lät varm dagg örterna fukta.Oss torkan bortdriv, lät frosten ej merDe späda blomsteren tukta.Var nådig, var rådig!För dem jag ber,Som Herran tjäna och frukta.Ur ...

Av: Birgitta Milits | Essäer | 31 Maj, 2013

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 02 april, 2011

Hawaii - ett paradis eller en illusion?

Hawaiis tropiska och avlägsna öar är för de flesta människor förknippat med paradiset på jorden. Långa, milslånga sandstränder med vajande palmer, solsken och ständigt leende människor med blommor runt halsen ...

Av: Linda Johansson | Resereportage | 06 april, 2009

Å leve i forbindelsen. Del I

Slik jeg har skrevet om disse anliggender tidligere(i TK), så undersøkte såvel W. Dilthey(1833-1911) som W. Schapp(1884-1965), hver på sin måte, det de forstod som 'livssammenhengen', det vil si at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 oktober, 2012

Vad jag till sist kommit fram till

Vad jag till sist kommit fram till i alla dessa studier, allt detta tänkande, är att världen inte styrs av en Gud, men den är heller inte ett mekaniskt, deterministiskt ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 28 november, 2014

Gilda Melodia

Ett avantgarde av missfoster

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka. I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 Maj, 2016

Den stora resan

Den vilda och hemlösa karaktären hos den sista resan i detta liv kan inte sublimeras. Döden infinner sig som ett otajmat avbrott med prägeln av ett mörkt mirakulum. Den kommer alltid ...

Av: Eugenio Trías | Agora - filosofiska essäer | 05 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.