- Gästkrönikör
- Publicerad:
Vi slits isär, och isflaken krossas
Visst, man försöker mötas på riktigt. Man har kuddkrig, öppna sinnen, kärlek som är tänjbar. Friktion kan studsa tillbaka, tills man kommer till en vändpunkt.
Vändpunkten kräver en transformering. En fjäril som måste loss från tunga svettdroppar i nacken. Som måste få vara precis det: manliga ben i gul yllekjol. Steget är inte svajigt, det glider fram i korridoren i kittlande fjäderörhängen och läppstift. Men i klassrummet blir det knäpptyst. Tuggummi ekar mellan väggarna. Sekund blir millisekund blir evighet. Från en natt till nästa. Tills någon frågar vilken sida i boken. Ord och poesi – de svävar över.
Visst gör du det också. Om jag tar ett jättekliv visst följer du med då. Vårt band eller hur, det ska väl hålla? Men det är svårt och du måste fly. Till strukturer du känner igen, till stort vitt tegelhus, barn, bjudningar, vräkiga tavlor, vita soffor och glasbord tills du får svårt att andas och handen skakar när du fimpar i slasken. Det är då du får ett paket, en bok med ord som har målat vita tegelblock rosa och som öppnar hela himlen och vatten vräker ner där du sitter i den vita soffan och öppnar dina lungor.
Då möts vi igen. Våra cirklar hakar i, jag springer från andra sidan staden. Håret från peruken smetar i pannan, den figursydda kappan är skrynklig. Vi kan skratta, röka, skriva listor, och flytta runt era fåniga prydnadssaker. Vi kan älska, resa, äntligen till den där ön med miljontals isflak där det regnar grön och röd och blå konfetti från himlen och vi har varsin sjalett i grälla färger.
Stöd Tidningen Kulturen
Men det går inte. Det går ändå inte. Vi slits isär, isflaken krossas, jag lämnar, flyr. Tiden går, åren gör cirklar men våra har förflyttats. Tio år senare, vi har varit på samma marknad men gått förbi. Nu ses vi men ändå inte. Vi pratar, men bara förbi. Det är ett glasbord emellan oss, eller är det tio år eller icke-tid. Du måste bryta, ursäktar dig. På toalettlocket överväger, fläkten snurrar. När du kommer ut vill du gå, men jag har redan lämnat. Öppnat bakdörren, gått mot ett bländande ljus.
Sen slutar det där det började. På en filminspelning. Det är väl tidigt 80-tal, jag minns inte längre. Var börjar egentligen en cirkel. Det enda jag vet: vi hade slitna jeansskjortor och det var en massa folk där fast ändå inte. Det var ju bara du. Och du som inte ens hörde vad jag sa när jag presenterade mig. Det spelar kanske inte någon roll nu, men det var Laurence. Laurence anyways.
(Texten är skriven med filmen Laurence Anyways som utgångspunkt)
Karolina Nina Sörman
