Detalj ur omslaget till

Vad kan vi lära av Läsebok för folkskolan?

I ”Läsebok för folkskolan” – huvudlärobok för svenska skolbarn fram till 1960-talet – speglas tydligt hur ett samhälles rådande mentaliteter reproduceras när det gäller att smidigt infoga de unga i ...

Av: Björn Gustavsson | 13 juli, 2017
Björn Gustavsson

Eslövs kulturskola håller till i Gamla Rådhuset. Foto: David Castor

Kulturskolan, en livsnödvändighet?

Kulturskolan är en organisation där minst tre av ämnena musik, bildkonst, teater, dans och film/video finns som frivillig, regelbundet återkommande verksamhet för barn och ungdom efter skoldagens slut. Verksamheten skall ...

Av: Kajsa Ljusegren | 06 januari, 2016
Kulturreportage

”Till alla säger jag förlåt” – En betraktelse om döendet i tiden

I vår framåtrusande samtid blir legender snart till myt, myten vår lösryckta historia, historien en verklighet utan grund för empirin, som en frånvarande empati där drömmarna ingår som jagande element ...

Av: Göran af Gröning | 30 november, 2013
Övriga porträtt

Om Donatien Alphonse François de Sade, markisen

Det var pompa och ståt, stela ceremonier och stram högtidlighet. Det var påbjudet överdåd och allt vad som vid denna tid tillhörde ett bröllop som välsignats av monarken Ludvig XV ...

Av: Crister Enander | 02 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Moa och Pelle, en kärlekshistoria



Björn AugustsonFör en tid sedan började jag läsa en bok för min son. Boken var från min egen barndom, Moa och Pelle, en kärlekshistoria. Det var som att läsa runskrift. Jag var tvungen att formulera om ord och meningar innan de nådde min sons öron, annars skulle han inte ha förstått innebörden och utan tvekan skulle han ha tappat intresset. Det senare gjorde han förvisso ändå på grund av ett händelsetempo som också var skoningslöst daterat. Kräftgång. Författarinnan till boken besökte en gång vår skola, jag tror jag gick i fyran och vi samlades för en lässtund i skolans bibliotek. I bokens inlaga har jag klistrat in hennes autograf, Kerstin Johansson i Backa. Så heter inte många författare idag. Men det gjorde de då och jag minns att hon verkade väldigt snäll.

Jag var svag för snälla kvinnor när jag var barn. Min fröken på lekis var så snäll och mild att mitt hjärta smälte och pulserade på samma gång. Hon bodde i ett rött trähus med vita knutar och var min första kärlek. Kanske hette hon Solveig eller Solbritt. Fröknarna hette så på den tiden och bara namnen var tillräckligt för att värma oss barn genom alla barndomens årstider. Men det var då, utan tvekan i en annan tid, i slutet av sjuttiotalet och början på åttiotalet.

Jag vet inte om den tiden var bättre eller sämre men den var annorlunda, helt olik den tid som mina egna barn växer upp i. Jag kan sakna den tiden men jag vet inte om jag gör det för att jag saknar det murriga, blommiga som över en nyårsnatt gick över i ett grällt pastellskrik eller om det handlar om att jag helt enkelt saknar min barndom. Till skillnad från alltför många andras var nämligen min sådan bra. Trots återkommande onda drömmar kände jag mig trygg och skyddad och pappas starka armar och svaga doft av Röda lacket, var aldrig långt borta. Han kunde rädda mig från allt ont och mina mardrömmar kramade och klappade han ur min svettiga, skakande lilla pojkkropp. Det var bara han som kunde det. Han var min hjälte. Med det sagt kanske det verkar märkligt att påstå att jag var ett mammigt barn men det var jag. Då jag själv har barn som är mammiga kan jag förstå om pappa såg på min mammighet med lite sorgsna ögon. Men han hade ju sina andra barn, barnen i skolan som många gånger i honom såg en större källa till trygghet än vad de såg i sina egna föräldrar. Ibland såg pappa att han fyllde en viktigare roll för dem, att han behövdes mer där. Framförallt var det så när vi, hans egna barn, blev äldre. Då såg han oss som självgående med så goda förutsättningar man kan ha för att möta livet. Han såg på något sorgligt vis att han hade gjort sitt för oss och vi berättade aldrig för honom att det inte var så, att vi fortfarande behövde honom.

Min pappa tyckte om att läsa och både han och mamma läste mycket för oss när vi var små men Moa och Pelle, en kärlekshistoria kommer jag ihåg att jag läste själv. Jag minns att jag tyckte om den. Att den handlade om kärlek medförde en viss kittlande spänning till min värld av tjejskräck. Min son kommer sannolikt aldrig att få höra slutet på historien om Moa och Pelle och han kommer aldrig tycka att den är bra, inte ens att handlingen kittlar. Han växer upp i en annan tid och han kräver något helt annat än vad jag gjorde av en bok. Och det är väl precis så det ska vara. Men det är klart, ett lite lugnare tempo tror jag att vi alla skulle må bra av och det är precis vad vi hade då, i en annan tid, i slutet på sjuttiotalet och början på åttiotalet.

 
Björn Augustson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

I shot the sheriff

Sen fredagskväll. Mycket sen. Ska vi verkligen ta tunnelbanan? Okej, rädslan ska inte få bestämma.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och…

Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ...

Av: Freke Räihä | Essäer om konst | 09 februari, 2012

En blygsam trendskapare som ser det stora och vackra i de andra

Bill Cunningham, den etablerade gatu- och modefotografen, mest känd för sina New York Times strippar av gatutrender och gatustilar vilka influerat couture designers, moderedaktörer, och stilbloggare världen över i många ...

Av: Linda Johansson | Övriga porträtt | 09 maj, 2014

Kain Tapper, in memoriam

   Foto: Kiasma museet i Finland Kain Tapper, in memoriam För ett par år sedan avled den finske skulptören Kain Tapper. Han var tveklöst en av sitt lands, och Nordens, mest framstående konstnärer ...

Av: Mats Åberg | Konstens porträtt | 20 oktober, 2006

Bertil Falk. Den heliga dymmelveckan

Jag är en sedan länge pensionerad dagstidnings- och TV-journalist. Dikterna skrevs för snart 60 år sedan under en kort period då jag fungerade som biträdande vaktmästare på Sigtunastiftelsen och varje ...

Av: Bertil Falk | Utopiska geografier | 25 mars, 2013

Musikkrönika: Nordpolens verkliga transparens berör

Jag funderar först på varför han griper tag i mig så. Pelle Hellström, Uppsalas förlorade son, som under artistnamnet ”Nordpolen” nu släpper sitt andra album ”Vi är många som är ...

Av: Johann Bernövall | Gästkrönikör | 17 mars, 2013

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 02 april, 2011

Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | Övriga porträtt | 28 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.