Carsten Palmer Schale – Från världen till köksbordet

”Jag heter Carsten efter min farmor. I november kommer min 42:a bok, men inom litteraturen har jag bara givit ut ett knappt dussin. Mina stora intressen i livet – vid ...

Av: Carsten Palmer Schale | 19 november, 2012
Utopiska geografier

Tvesynens förbannelse. Om Sven Delblanc

"Gyttja var allt och dy." Omkvädet i memoarerna är sannerligen inget utslag av koketteri eller en lättköpt retorisk gest.Sven Delblanc föds, som bekant, i Kanada, närmare bestämt i Swan River ...

Av: Crister Enander | 06 oktober, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Två myter om Franz Kafka och hans verk

Det finns en i Sverige lika utbredd som osann myt som låter förstå att skrifter av Franz Kafka var förbjudna i Tjeckoslovakien under den kommunistdiktatoriska regimen. Det är inte bara radio ...

Av: Vladimir Oravsky | 26 november, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | 18 december, 2013
Agora - filosofiska essäer

Innan dagen fortsätter



Jan-Ewert StrömbäckJag skriver den 14 juli, min mors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 104 år i dag. Skulle ha fyllt?

Hemma finns en viktig tingest, en vacker, stilren fåtölj, vacker som sagt, inte med stopptyg, utan enkel och stilren. Den är omklädd en gång, från det slitna ljusgröna tyget till ett mörkare med diskreta eldslågor. Fåtöljen är min mammas och vi tog den på taket på bilen från sjukhemmet efter att hon hade dött. Den får mig att försjunka i tankar och minnen från det som var min barndom och ungdom.
I dag steg jag upp alldeles för tidigt, som alla dagar, och när jag var klar i badrummet, stod jag stilla och tittade ut över mitt tillfälliga rum; solljus letade sig in i gliporna mellan rullgardiner och gardinkappor. Ett fönster hade stått öppet under natten, trots att jag befinner mig på bottenvåningen. Det var kort sagt en stund av stillhet. Rummets fåtölj skulle kunna vara värd några ord, rummets enda sittmöbel förutom kontorsstolen som jag har placerat vid sekretären. Det tillfälliga rummets fåtölj får mig att sakna fåtöljen hemmavid, ty varianten här går inte att använda. Jag gjorde ett försök första dagen, och lyckades knappt resa mig igen. Den är nersutten av åtskilliga mer eller mindre överviktiga övernattare, och jag gjorde väl mitt till när jag med en duns förpassade min välfyllda resväska mellan armstöden. Puff! Resten gjorde jordens dragningskraft och tyngdlagen.

Så jag sitter på kontorsstolen eller halvligger i sängen, när jag inte ska göra något annat, och det är sällan jag gör något annat, förutom nu, då jag väntar på min vän C. Han bör ringa snart. Han ska hämta mig, men det är han som är dagens huvudperson. Han fyller år, jämnt. Vi brukar träffas på fastlandet, men nu befinner vi oss på ön samtidigt, vilket aldrig har hänt förut, vad jag vet.
Det var alltså omöjligt att sitta i fåtöljen och vänta, av nyss omsorgsfullt redogjorda skäl, resåren eller det som jag i okunskap om relevant namn kallar resåren, är trasig. Så jag knatade runt i rummet och väntade, länge, ganska länge, ända tills jag kom på att jag faktiskt inte lever i förgången tid. Den mobila människan kan i stort sett ringa var som helst och kan alltså vänta på ett telefonsamtal var som helst. Nu handlade det ju inte heller om ett rikssamtal, och det hade för övrigt heller inte gjort någon skillnad.

Så med denna återvunna insikt om min faktiska rörlighet lämnar jag rummet försedd med min smartphone, fortsätter min väntan under molnfri himmel, hela tiden i skugga från huset, emellertid.
Under min väntan tänker jag på hur vi människor ibland frågar varandra: Skulle du vilja leva om ditt liv? Mitt svar: Ja, gärna. Men bara barndomen och ungdomen. Resten har varit helt ok. Ja, över förväntan.
En annan fråga, antagligen vanligare: Varifrån kommer du?
Jag ställde den häromkvällen.
Nej, jag frågade: Var bor du?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det var här i Visby. Vi satt tre författare i ett kök och möttes för första gången. De båda andra, en man och en kvinna, var betydligt yngre än jag, som mina barn, som mina äldsta barn.
Vi talade ganska länge, vi hann höra domkyrkans klockor slå flera gånger, även klockspelet, vi talade om våra barndomsminnen. Jo, det funkade. Jag berättade om min uppväxt, med sträng självcensur tillämpad, naturligtvis. Allt vill man inte säga. Det jag inte vill säga, det förmedlar jag i tryck. Jag behöver det där rastret av pärmar, boksidor och typsnitt mellan mig och verkligheten. Men visst pratade jag och pratade och fortsatte prata. Om stationssamhället där jag växte upp. Men jag nämnde det inte med namn. Jag sa inte orten Virserum. Jag sa bara att det är en utflyttningsbygd, och dit flyttar nog ingen och ingen flyttar heller tillbaka.

Hela Sverige ska leva, men alla vet att det är omöjligt.
Hela Sverige kan inte leva, men hela Sverige kan skriva. Det borde vara möjligt.
Därpå sa den ene författarkollegan, Robert Paetau, 38 år och finlandssvensk poet och novellist, på tal om hemorter, att han trivs så bra med natur och grannar där han bor sedan fyra år tillbaka. Han har mutat in sina stråk.

Så, jag frågade: Var bor du?
I Småland.
Ja, men var?
I Virserum.
Aha, det borde jag ha förstått. Det fanns inbyggt i hela scenen.
Jag blev alltså inte förvånad. Jo, jag blev förvånad.
Jag visade honom en av mina böcker, där det finns miljöer från Virserum och någon bild från mitt universum, Kyrkogatan. Den situationen har vi kommenterat flera gånger, Robert Paetau och jag.
Jag är född 1949.
Jag vet inte hur människor minglade år 1949¸ uttrycket fanns inte. Jag vet inte hur människor betedde sig på kalas. Jag vet hur människor beter sig idag. På ett kalas under ett minglande är man, född 1949, lika intressant som en anonym tunnelbaneresenär.

Nej, det handlar inte nödvändigtvis om generationsmotsättningar. De som är ointresserade av andra människor, ja, även av sina jämnåriga, tillhör klassen, vars välstånd förutsätter tjänstefolk, inte bokstavligen, utan i överförd mening – på samhällsnivå.
Vi andra ska passa upp på dem med infrastruktur och genom att snabbt och effektivt flytta på oss när vi råkar stå lite för länge på en trottoar. Jag hör ett tydligt ”Ursäkta” bakom mig. Men, för helvete ta en liten omväg då. Ska det vara så svårt?

1949, då hade Folke Fridell debuterat som författare. Honom återvänder jag till, ofta i det jag läser, ännu hellre i det jag skriver. På något sätt lever jag mitt liv genom författare, har alltid gjort så. Jag var inte gammal när jag skrev till Per Anders Fogelström, undrade hur man blir författare och fick ett mycket vänligt svar. Som journalist har jag gjort åtskilliga porträtt av svenska och utländska författare: Gunnel Vallquist, Astrid Lindgren, Jimmy Breslin, Ivan Klima.

Mina barndomskamrater i hemorten, också de födda 1949, har jag viss kontakt med. De senaste åren har kontakten med T. fördjupats. Det var han som ringde som företrädare för Lins Club och övertalade mig att komma och hålla det årets vårtal vid brasan på Strömsholmen på Valborgsmässoafton.
Det gjorde jag. Det funkade hyggligt. Jag hade förberett mig noga, var generös med minnen och anekdoter, talade om mina föräldrar. Jag stod på en scen med mitt barndomshem bara högst 200 meter bakom mig, på andra sidan den lilla ån. Ljudet blev inte så bra. Många hörde mg inte, förstod jag. Jag vet inte om det berodde på min bristfälliga mikrofonteknik eller att anläggningen var dålig.
Första maj, dagen efter vårtalet, besökte jag och T. konsthallen, denna skapelse som invånarna med rätta är så stolta över, den har satt samhället på kartan igen som det heter. Efter att ha fikat knatade vi uppför backen, vi knatade Kyrkogatan upp. Jag skulle gå till vandrarhemmet och hämta min packning.

Det gjorde att vi skildes precis utanför mitt gamla föräldrahem, Kyrkogatan 12. Där stod jag och T. så som vi gjort så många gånger - 40, 50 år tidigare.
- Och vad ska du göra nu, frågade han.
Jag vet inte varför, men jag svarade med en gest mot verandan till det som en gång var mitt barndomshem:
- Mamma har nog maten klar. Jag ska gå in och äta.


jan-ewert strömbäck

Ur arkivet

view_module reorder

Hatet är vår hemlighet. Skriva är politik. Om Lundberg & Enander. Hat &…

Kristian Lundberg och Crister Enander är två författare som tagit på sig ett grannlaga uppdrag i sitt skrivande, att använda sin förmåga att berätta för att visa på en sida ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 05 mars, 2013

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Men han var inte ensam

Den 5 november 1954 dog Stig Dagerman, 31 år gammal. I sin bil, i garaget utanför huset i Enebyberg, koldioxidförgiftade han sig själv till döds. Tankar på att begå självmord ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 02 januari, 2012

Herman Melville. Maldiverhajen

I sina söderhavsberättelser, och i Moby Dick (1851) visar sig Herman Melville (1819-1891) som en uppmärksam iakttagare. Han söker sig fram till det karakteristiska i de olika miljöer som besöks ...

Av: Herman Melville | Utopiska geografier | 22 januari, 2014

Helig, hemlig, hel och hotad

  Otaliga är lekarnavid randenav bergenI hemlighetbestiger jagklättrar påStigberget, de Vitaoch FjällgatansOch fåglar flygerur min munnär jag talartill himlenvid Fåfängans rand (Ur Jordmannen, Kjellqvist 1987) Tidigt visste jag att det fanns något som ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om religionen | 31 januari, 2011

Nyårsdagen 2007

Nyårsdagen 2007 Första januari 2007 – när jag hör om stormvarning klass tre beslutar jag mig för att åka tåg till Malmö och fotografera. Tar med min gamla Canonkamera, som jag ...

Av: Jenny Nilsson | Bildreportage | 01 februari, 2007

Når det gode livet er om å kjenne seg lykkelig hver eneste dag

Innledning. Å ha et helt liv å føre betyr ikke det samme som å snakke om og kjenne at livet har i seg en form for helhet, e.g. at begrepsliggjøringen av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 mars, 2012

Nya portar

Thomas Sjösvärd om de Nemeiska och isthmiska odena av Pindaros nyligen publicerade av bokförlaget Natur & Kultur. För två år sedan utkom Ingvar Björkesons översättning av Pindaros olympiska och pythiska oden ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 18 Maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.