Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | 12 augusti, 2014
Essäer

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | 26 februari, 2013
Gästkrönikör

Ernst Jüngers Glasbin

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte ...

Av: Tobias Harding | 13 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Contemplando nello specchio di Dioniso av Fernando Mastropasqua

Parnassos toppar

"Tragedins födelse" från 1872 är för den breda allmänheten kanske mest känt för att ha populariserat de konstnärliga motsatsparen det dionysiska och det apolloniska. Nietzsche var ingalunda först ut ...

Av: Adam Johansson | 10 juli, 2015
Agora - filosofiska essäer

Jag går nu ut och sopar efter stormen…



J. F. Willumsen: Efter stormen 1905Näst senast det hände var en av de sista dagarna i januari. Svansen av en cyklon snärtade till ett av våra båda alltför stora, höga och bräckliga macrocarpa-träd (en sorts cypress, också kallad Monterey Pine). Som tur var befann vi oss någon annanstans. När vi kom hem hade halva trädet brakat ner och törnat mot husgaveln innan det lagt sig tillrätta på gräsmattan, märkligt nog utan att alls förstöra de tre späda citronträd vi planterat där. TV-antennen fick sig en törn och slogs ut, solseglet vars stänger böjts fick bytas, skorstenen likaså, en ruta sprack, en hel del annat elände att förtiga.

Allt ordnades dock till det bästa tack vare husförsäkringen. Den väldiga trädstammen och grenarna sågades till lagom långa vedträn. Ett gäng arborister (så kallar sig yrkesstolta trädtuktare) klättrade som viga apor upp i det som återstod av trädet och kapade av fler grenar så att inga fler i fortsättningen skulle trilla ner över huset eller i huvudet på oss. Och vi såg med tillförsikt fram emot lugna stilla dagar, nu hade vi haft oväder nog och övernog, tromberna fick ta sig fram på annat håll – det gjorde de också längre ut till havs, med förödande verkan.

Men i förrgår hände det igen, så gott som utan förvarning. Det började regna ihärdigt, det blåste upp, sedan kom stormen och himlen lyste upp av täta blixtar. Dundret hörde vi inte i den kraftiga blåsten. Ovädret höll oss uppe och oroliga genom hela natten. Vid tretiden när det var som värst (hur många sekundmeterna var vet jag inte, men de var många) trodde vi att huset skulle braka samman. Det var otäckt. Något riktigt lika eländigt illa har vi inte upplevt tidigare och vill inte heller vara med om i framtiden. Vi hade fullt upp att hålla huset torrt, det lyckades inte helt. Regnet piskade mot stängda dörrar och fönster som inte stod emot all vätan. Redan i början av denna snabbt tilltagande turbulens bröts dessutom  strömmen och kom inte tillbaka förrän en halv dag senare.

Vår granne John, född i Glasgow för sjuttiofem år sedan men utvandrad hit med sina föräldrar när han var liten, har bott i sitt hus i snart sextio år men aldrig varit med om något lika illa, det här slog alla rekord. Nå, efter några timmar lugnade det ner sig, och vi kunde kolla vad som hänt: toppen av skorstenen hade flugit iväg, en takpanna likaså, ett högt vackert eukalyptusträd hade bräckts tvärt av liksom en stor gren på ett jakaranda-träd även om tillräckligt mycket av det finns kvar. Det kunde gått värre, och det gjorde det på andra håll: översvämningar, båtar som kastades upp på land, träd som rycktes upp med rötterna, tak som singlade iväg, krossade hus och bilar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ja det var ett elände. När det var som värst och vinden lät som ett dundrande frakttåg i högsta fart längtade vi akut efter en trygg tillvaro i ett stenhus byggt på svenskt hälleberg som ingen vind rår på. Morgonen därpå var det lugnt och stilla, storm och böljor tystna ren, och vi gjorde som i Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam varifrån jag hämtat rubriken ovan: vi röjde upp efter stormen, det tog en dryg dag. När kommer så nästa oväder, framdrivet av klimatförändringarna? En ung författare som inte upplevt en tropisk storm i Karibien visste i alla fall hur den kunde bete sig:

 ”Vinden hade nu mer än fördubblats i styrka. Fönsterluckorna buktade sig, som om trötta elefanter lutade sig emot dem, och far försökte förstärka fästena med näsduken. Men att brottas med vinden var som att stångas med en klippa. Näsduken, fönsterluckorna, allting brast. Regnet strömmade in som vattnet i ett sjunkande fartyg, och blåsten, som tog rummet i besittning, slet bort tavlor från väggarna och sopade rent bordet. Mellan de tomma fönsterkarmarna syntes den av blixtarna upplysta omgivningen…”

Näsduk hade jag ingen men väl handdukar mot regnet, fönsterluckor har vi inte heller, och tavlorna hängde kvar. Men annars stämde det mesta. Stycket återfinns i början av Richard Hughes debutroman från 1929, A High Wind in Jamaica (här citerat efter första svenska översättningen, av Thorsten W. Thörngren året därpå, Storm på Jamaica). Hughes hade inte varit där, boken skrev han långt ute på landet i Connecticut i USA. Men han hade till hjälp ett gammalt brev från 1840-talet som en avlägsen släkting skrivit, om en tyfon i Karibien (originalet finns i The Lilly Library i Bloomington, Indiana, där jag läst det). I hans roman följer ond bråd död i stormens spår, först huskatten, sedan flera människor, det är en kallblodigt ruggig historia. Och i Sonnevis dikt sopar man rent med politiska undertoner. Stormen vi överlevde var varken symbolisk eller hade död och politik i släptåg – men den var illa nog.

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | Gästkrönikör | 16 augusti, 2013

Rabbe Enckell: ”I flykten går tiden förbi”

Vem kan läsa sig till kunskap nog. Vilkens flit kan liknas vid en hand som kan genombläddra livets skog. Outtömlig ter sig gåtans bok och oändlig läsning återstår. / H. Martinson: Ur Boken i vårt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 13 oktober, 2014

Paula Modersohn-Becker – det tyska avantgardets förstadam

TEMA KONST Mor med barn på bröstet, 1906.. Utanför Tyskland är Paula Modersohn-Becker ett relativt okänt namn, trots att hon kan räknas som en pionjär inom nordeuropeisk modernism. Denna vinter har ...

Av: Line Engen | Essäer om konst | 05 mars, 2008

Skulle Stålmannen vinna över Übermensch?

Rädslan som finns för en ondskefull Stålmannen påminner om rädslan för en hemsk version av Nietzsches Übermensch. Idén om en fascistisk ledare (General Zod i Superman-världen), "övermänniskan" med oändlig makt ...

Av: Mats Hansson | Essäer | 26 oktober, 2013

Ida Andersen. Foto: Privat

”Det handlar om att bryta sig ur en identitet ”

Ida Andersen är översättare, skribent med mera. Hennes essäer och intervjuer publiceras i flera tidningar och tidskrifter bland andra Tidningen Kulturen. Nu har Ida Andersen givit ut en roman: ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 30 augusti, 2016

Den svåra konsten att ha stund-fokus

Avlyssnat samtal på en buss i Stockholm en vanlig vardagseftermiddag: En flicka i 8-årsåldern sitter tillsammans med sin pappa.Hon pratar oavbrutet med pappan som hummar till svar samtidigt som han ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 juni, 2009

Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | Essäer om litteratur & böcker | 27 februari, 2017

Rösten är ett väldigt personligt instrument

Rösten är ett väldigt personligt instrument Ylva Q. Arkvik har framför allt komponerat instrumentalmusik, alltifrån solostycken till orkester och opera, men även elektroakustiska verk och stycken för instrument och band. Hon ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 26 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.