Al Namrood  logo

Att leva och dö som Joe Strummer

I Marcus Birros roman Att leva dö som Joe Strummer (2010) möter vi en medelålders man som växt upp i Göteborg men som numera bor i Norrköping. Som ung i ...

Av: Mohamed Omar | 15 mars, 2016
Essäer

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | 01 mars, 2015
Stefan Whilde

Solipsisme og alminnelig tro

I alminnelig mening står «solipsisme» for en filosofisk retning som går ut på at det eneste virkelig eksisterende er jeget og at alt annet bare er forestilling av jeget. Det ...

Av: Thor Olav Olsen | 23 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | 08 december, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Jag går nu ut och sopar efter stormen…



J. F. Willumsen: Efter stormen 1905Näst senast det hände var en av de sista dagarna i januari. Svansen av en cyklon snärtade till ett av våra båda alltför stora, höga och bräckliga macrocarpa-träd (en sorts cypress, också kallad Monterey Pine). Som tur var befann vi oss någon annanstans. När vi kom hem hade halva trädet brakat ner och törnat mot husgaveln innan det lagt sig tillrätta på gräsmattan, märkligt nog utan att alls förstöra de tre späda citronträd vi planterat där. TV-antennen fick sig en törn och slogs ut, solseglet vars stänger böjts fick bytas, skorstenen likaså, en ruta sprack, en hel del annat elände att förtiga.

Allt ordnades dock till det bästa tack vare husförsäkringen. Den väldiga trädstammen och grenarna sågades till lagom långa vedträn. Ett gäng arborister (så kallar sig yrkesstolta trädtuktare) klättrade som viga apor upp i det som återstod av trädet och kapade av fler grenar så att inga fler i fortsättningen skulle trilla ner över huset eller i huvudet på oss. Och vi såg med tillförsikt fram emot lugna stilla dagar, nu hade vi haft oväder nog och övernog, tromberna fick ta sig fram på annat håll – det gjorde de också längre ut till havs, med förödande verkan.

Men i förrgår hände det igen, så gott som utan förvarning. Det började regna ihärdigt, det blåste upp, sedan kom stormen och himlen lyste upp av täta blixtar. Dundret hörde vi inte i den kraftiga blåsten. Ovädret höll oss uppe och oroliga genom hela natten. Vid tretiden när det var som värst (hur många sekundmeterna var vet jag inte, men de var många) trodde vi att huset skulle braka samman. Det var otäckt. Något riktigt lika eländigt illa har vi inte upplevt tidigare och vill inte heller vara med om i framtiden. Vi hade fullt upp att hålla huset torrt, det lyckades inte helt. Regnet piskade mot stängda dörrar och fönster som inte stod emot all vätan. Redan i början av denna snabbt tilltagande turbulens bröts dessutom  strömmen och kom inte tillbaka förrän en halv dag senare.

Vår granne John, född i Glasgow för sjuttiofem år sedan men utvandrad hit med sina föräldrar när han var liten, har bott i sitt hus i snart sextio år men aldrig varit med om något lika illa, det här slog alla rekord. Nå, efter några timmar lugnade det ner sig, och vi kunde kolla vad som hänt: toppen av skorstenen hade flugit iväg, en takpanna likaså, ett högt vackert eukalyptusträd hade bräckts tvärt av liksom en stor gren på ett jakaranda-träd även om tillräckligt mycket av det finns kvar. Det kunde gått värre, och det gjorde det på andra håll: översvämningar, båtar som kastades upp på land, träd som rycktes upp med rötterna, tak som singlade iväg, krossade hus och bilar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ja det var ett elände. När det var som värst och vinden lät som ett dundrande frakttåg i högsta fart längtade vi akut efter en trygg tillvaro i ett stenhus byggt på svenskt hälleberg som ingen vind rår på. Morgonen därpå var det lugnt och stilla, storm och böljor tystna ren, och vi gjorde som i Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam varifrån jag hämtat rubriken ovan: vi röjde upp efter stormen, det tog en dryg dag. När kommer så nästa oväder, framdrivet av klimatförändringarna? En ung författare som inte upplevt en tropisk storm i Karibien visste i alla fall hur den kunde bete sig:

 ”Vinden hade nu mer än fördubblats i styrka. Fönsterluckorna buktade sig, som om trötta elefanter lutade sig emot dem, och far försökte förstärka fästena med näsduken. Men att brottas med vinden var som att stångas med en klippa. Näsduken, fönsterluckorna, allting brast. Regnet strömmade in som vattnet i ett sjunkande fartyg, och blåsten, som tog rummet i besittning, slet bort tavlor från väggarna och sopade rent bordet. Mellan de tomma fönsterkarmarna syntes den av blixtarna upplysta omgivningen…”

Näsduk hade jag ingen men väl handdukar mot regnet, fönsterluckor har vi inte heller, och tavlorna hängde kvar. Men annars stämde det mesta. Stycket återfinns i början av Richard Hughes debutroman från 1929, A High Wind in Jamaica (här citerat efter första svenska översättningen, av Thorsten W. Thörngren året därpå, Storm på Jamaica). Hughes hade inte varit där, boken skrev han långt ute på landet i Connecticut i USA. Men han hade till hjälp ett gammalt brev från 1840-talet som en avlägsen släkting skrivit, om en tyfon i Karibien (originalet finns i The Lilly Library i Bloomington, Indiana, där jag läst det). I hans roman följer ond bråd död i stormens spår, först huskatten, sedan flera människor, det är en kallblodigt ruggig historia. Och i Sonnevis dikt sopar man rent med politiska undertoner. Stormen vi överlevde var varken symbolisk eller hade död och politik i släptåg – men den var illa nog.

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Att spänna bågen – några tankar kring fyra verk av Stockhausen

Man brukar tala om tjugotalet och sextiotalet som de konstnärligt mest framgångsrika decennierna under det gångna seklet och då inkluderar man samtliga konstarter. Och mycket ligger det i det rent ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 12 juni, 2017

Komedins ansikte. Del 1. Om Laurie Anderssons tidiga verk

Denna korta essä handlar om Laurie Andersons liv och verk fram till mitten av 1990-talet.I en kommande text ska jag försöka skriva om det Laurie Anderson har producerat under de ...

Av: Gilda Melodia | Musikens porträtt | 08 maj, 2012

Sickan Carlsson i Filmstaden

Sickan Carlsson och kvinnorollens klassresa i svensk film

Sickan Carlsson personifierar andemeningen av ordet “folkkär”. Hennes filmkarriär stäckte sig över 69 år. När hon gick bort 96 år gammal var hon fortfarande en högt aktad kulturpersonlighet. Sickan Carlssons ...

Av: Belinda Graham | Filmens porträtt | 18 oktober, 2016

Mystik genom kampsport

Genom alla tider har människan försökt förstå det vi kallar meningen med livet. Ytterst handlar det om insikten; är det värt mödan att leva på den orättvisa jorden. Finns det ...

Av: Isabella Canow | Kulturreportage | 05 november, 2011

En ganska rutten historia

“En ganska rutten historia”, så sa hon damen i den beiga kappan på uteserveringen i parken, när jag frågade henne om hon visste vem Harald Edelstam var. Efter en stund ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 12 maj, 2013

Hebriana Alainentalo. 3 dikter

jag hänger i tallkotten upp & ner blidkar en orm med fjäderskrud   hennes fäste omkring tungan lossnar sakta dropparna cirkulerar i torpedfart vid den tunna hinnan av verklighet   törstiga villfarelser gör sina ryck   jag hänger i tallkotten blir kysst upp & ...

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 07 oktober, 2013

Den svåra konsten att ha stund-fokus

Avlyssnat samtal på en buss i Stockholm en vanlig vardagseftermiddag: En flicka i 8-årsåldern sitter tillsammans med sin pappa.Hon pratar oavbrutet med pappan som hummar till svar samtidigt som han ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 juni, 2009

Cecilia Bartoli. Foto: Uli Weber/ Decco

Rösten som får allt att stämma - Cecilia Bartoli och Polarpriset

”Hon är en barockvision. En skamlös dröm om den rena njutningen.” Vem säger detta och om vem? Det är inte, som man i förstone kanske tror, någon upptänd man. Det ...

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 14 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.