En porrkrönika från Loserförfattarfabriken

Tydligt senare om sider [siden] därför rött per rätt skött ändå ostentativ definition av hennes, till sak, sin sammetsnässla, parfymé, fitta utan psydonym, utav inläst, utläst, frågan om töjd, och ...

Av: Stefan Hammarèn | 10 januari, 2012
Stefan Hammarén

Jenny Berggren Keljevic. foto:Privat

Alkohol som blir galenskap

Glassmaskinen hade choklad och vanilj smak att välja mellan, strutarna var små och krispiga, jag tog min första smaktugga och tittade ut över den trafikerade gatan. Det luktade Belgrad, det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 13 april, 2015
Utopiska geografier

Andrei Tarkovskij. Filmaren som tänkare

Den 4 april, 2012, skulle den ryska filmskaparen Andrei Arsenjevitj Tarkovskij ha fyllt 80 år.  Nu ska jag bejaka detta faktum, och diskutera Tarkovskijs konstnärskap. Men först tänker jag vara fräck ...

Av: John Andersson | 15 april, 2012
Filmens porträtt

Rekonstruktion av Josef Seidels fotoateljé. Källa: Wikipedia

Fotoskatten på Josef Seidels vind

När man kliver in på den mörka vinden till Josef Seidels fotostudio på Lineckagatan 272 i Český Krumlov så upplever man samma känsla som när denna fantastiska fotoskatt hittades. Längs ...

Av: Mathias Jansson | 21 september, 2015
Essäer om konst

Jag går nu ut och sopar efter stormen…



J. F. Willumsen: Efter stormen 1905Näst senast det hände var en av de sista dagarna i januari. Svansen av en cyklon snärtade till ett av våra båda alltför stora, höga och bräckliga macrocarpa-träd (en sorts cypress, också kallad Monterey Pine). Som tur var befann vi oss någon annanstans. När vi kom hem hade halva trädet brakat ner och törnat mot husgaveln innan det lagt sig tillrätta på gräsmattan, märkligt nog utan att alls förstöra de tre späda citronträd vi planterat där. TV-antennen fick sig en törn och slogs ut, solseglet vars stänger böjts fick bytas, skorstenen likaså, en ruta sprack, en hel del annat elände att förtiga.

Allt ordnades dock till det bästa tack vare husförsäkringen. Den väldiga trädstammen och grenarna sågades till lagom långa vedträn. Ett gäng arborister (så kallar sig yrkesstolta trädtuktare) klättrade som viga apor upp i det som återstod av trädet och kapade av fler grenar så att inga fler i fortsättningen skulle trilla ner över huset eller i huvudet på oss. Och vi såg med tillförsikt fram emot lugna stilla dagar, nu hade vi haft oväder nog och övernog, tromberna fick ta sig fram på annat håll – det gjorde de också längre ut till havs, med förödande verkan.

Men i förrgår hände det igen, så gott som utan förvarning. Det började regna ihärdigt, det blåste upp, sedan kom stormen och himlen lyste upp av täta blixtar. Dundret hörde vi inte i den kraftiga blåsten. Ovädret höll oss uppe och oroliga genom hela natten. Vid tretiden när det var som värst (hur många sekundmeterna var vet jag inte, men de var många) trodde vi att huset skulle braka samman. Det var otäckt. Något riktigt lika eländigt illa har vi inte upplevt tidigare och vill inte heller vara med om i framtiden. Vi hade fullt upp att hålla huset torrt, det lyckades inte helt. Regnet piskade mot stängda dörrar och fönster som inte stod emot all vätan. Redan i början av denna snabbt tilltagande turbulens bröts dessutom  strömmen och kom inte tillbaka förrän en halv dag senare.

Vår granne John, född i Glasgow för sjuttiofem år sedan men utvandrad hit med sina föräldrar när han var liten, har bott i sitt hus i snart sextio år men aldrig varit med om något lika illa, det här slog alla rekord. Nå, efter några timmar lugnade det ner sig, och vi kunde kolla vad som hänt: toppen av skorstenen hade flugit iväg, en takpanna likaså, ett högt vackert eukalyptusträd hade bräckts tvärt av liksom en stor gren på ett jakaranda-träd även om tillräckligt mycket av det finns kvar. Det kunde gått värre, och det gjorde det på andra håll: översvämningar, båtar som kastades upp på land, träd som rycktes upp med rötterna, tak som singlade iväg, krossade hus och bilar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ja det var ett elände. När det var som värst och vinden lät som ett dundrande frakttåg i högsta fart längtade vi akut efter en trygg tillvaro i ett stenhus byggt på svenskt hälleberg som ingen vind rår på. Morgonen därpå var det lugnt och stilla, storm och böljor tystna ren, och vi gjorde som i Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam varifrån jag hämtat rubriken ovan: vi röjde upp efter stormen, det tog en dryg dag. När kommer så nästa oväder, framdrivet av klimatförändringarna? En ung författare som inte upplevt en tropisk storm i Karibien visste i alla fall hur den kunde bete sig:

 ”Vinden hade nu mer än fördubblats i styrka. Fönsterluckorna buktade sig, som om trötta elefanter lutade sig emot dem, och far försökte förstärka fästena med näsduken. Men att brottas med vinden var som att stångas med en klippa. Näsduken, fönsterluckorna, allting brast. Regnet strömmade in som vattnet i ett sjunkande fartyg, och blåsten, som tog rummet i besittning, slet bort tavlor från väggarna och sopade rent bordet. Mellan de tomma fönsterkarmarna syntes den av blixtarna upplysta omgivningen…”

Näsduk hade jag ingen men väl handdukar mot regnet, fönsterluckor har vi inte heller, och tavlorna hängde kvar. Men annars stämde det mesta. Stycket återfinns i början av Richard Hughes debutroman från 1929, A High Wind in Jamaica (här citerat efter första svenska översättningen, av Thorsten W. Thörngren året därpå, Storm på Jamaica). Hughes hade inte varit där, boken skrev han långt ute på landet i Connecticut i USA. Men han hade till hjälp ett gammalt brev från 1840-talet som en avlägsen släkting skrivit, om en tyfon i Karibien (originalet finns i The Lilly Library i Bloomington, Indiana, där jag läst det). I hans roman följer ond bråd död i stormens spår, först huskatten, sedan flera människor, det är en kallblodigt ruggig historia. Och i Sonnevis dikt sopar man rent med politiska undertoner. Stormen vi överlevde var varken symbolisk eller hade död och politik i släptåg – men den var illa nog.

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Spiritualitet och den helige Franciskus

Dagens västerländska samhälle är fyllt av stress, oro och rädsla. Många människor upplever ångest inför en osäker framtid med arbetslöshet, nya dödliga sjukdomar, terroranfall och naturkatastrofer. Vi lever dessutom i ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 24 april, 2012

Transcendentala varelse!

Det regnar. Snön smälter helt om det fortsätter så. Jag längtar och saknar dig.    I minnet återvänder jag till tiden vi tillbringade tillsammans, efter din första resa till USA, här i Stockholm ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 13 februari, 2017

Ekelunds frihet

Den offentliga bilden av Vilhelm Ekelund (1880-1949) är minst sagt schizofren: å ena sidan betraktas han som en svärmisk naturlyriker och å andra sidan som en vresig enstöring som decennium ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2010

Otto Andersson på 1950-talet.

Stilla dagar i Mejlans

Som av en händelse blev den finlandssvenske författaren, psykiater, politikern, jazzpianisten m.m. Claes Andersson aktuell i flera sammanhang några vackra höstveckor. Först kom hans uppföljare till ”Ottos liv” från 2011 ...

Av: Rolf Karlman | Litteraturens porträtt | 11 september, 2017

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Den osynliga piskan. Om Henning Berger

Höstmörkret är kompakt som i en kolsäck. Ett ilsket kallt regn piskar gatorna. Det har på fler än ett sätt varit en blöt natt. Henning Berger har varit ute på ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2012

En julkrönika av Marja Beckman

Medan jag försöker skriva något någorlunda nytt om julen, eller åtminstone roligt eller på annat sätt berörande, visar tv-nyheterna ett inslag om en apatisk flyktingpojke. Hans föräldrar har förlorat sitt ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 24 december, 2009

Ett barn är fött...

Idyllen kan vara påträngande. Den kan bli för mycket. Idyllen är då ofta avskild från det verkliga. Den avsedda relationen av en s.k. inkarnation kan vara bruten. Några vill inte ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 25 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.