Zoroastrismens högsta gudomlighet, Ahura Mazda

Lunds gnostiska kebabhak

I hjärtat av Lund står hon där. Domkyrkan. Denna romanska 1100-talsjuvel tillägnad martyren Laurentius, vars existens i ett kallt och nordiskt vikingaland ytterst beror på förekomsten av en omkringvandrande judisk ...

Av: Thomas Hermansson | 26 juni, 2017
Essäer om samhället

Fragment av surrogatpyret XVI

Ja vill bara säja dej en sak, Holger Holmlund från Hebbershålet, framhärda Göte grälsjukt å klia sitt aldri läkta å ständit varande sår i ljumsken, där en lömsk minderåri ...

Av: Nikanor Teratologen | 30 april, 2008
Teratologisk sondering

Konsten att att skapa världar (i Venedig)

Konstbiennalen i Venedig är världens äldsta och möjligen viktigaste internationella konstutställning. Stor är den också och det verkar som om ständigt fler vill vara med: i år deltar 77 nationer ...

Av: Nancy Westman | 15 juni, 2009
Reportage om scenkonst

Milla-Elina Bylund Lepistö

Jag är född 1979 och bosatt i Sundsvall. Mitt bidrag består av texter och bilder. För att förstå mitt uttryck kan en beskrivning av min bakgrund, mina idéer och tankar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 08 april, 2012
Kulturen strippar

Tusen liv passerar



Jenny Berggren Keljevic  när hon träffade dödenI tystnaden och minnet av de som inte orkar mer, stod jag förundrad på gatan en dag i maj förra året, och hörde livet susa i trottoaren, steg och mummel, trafikbrus och skarpa trafikljus. Den gröna gubben tickade att nu var det fritt fram att gå. Rätt ut i gatan gick jag, mot glasrutan på andra sidan, jag såg mig själv i spegelbilden och insåg att, jag, jag är precis lika stor eller liten inför livet som alla andra. Jag är, en i mängden av de människor som ibland överlever sitt liv, och ibland en av dem som lever det. Det är ingen självklarhet, livet. Det sägs att det är enkelt att leva, med åren har jag förstått att det finns verktyg som gör det enklare att leva livet, trots allt. Jag minns hur jag gick ut från hospice, där min far låg 2006 och tänkte att: jag kan inte, jag kan inte, säga hejdå försen det är slut, det vore absurt, men jag förstod att det egentligen är det enda rätta.

Livet är möten, somliga välkomna, andra inte, somliga för att ge oss något vi behöver ha kunskap om, gott eller mindre gott, somliga är kärlek, eller rent av allt är kärlek, given oss en möjlighet att förstå. Jag har mött många människor, och så finns det dem jag har speciella band till. Jag har mött de som utnyttjat mig, de som bedragit mig, de som amputerat min energi. Jag har mött de som älskat mig, fört mig framåt, gett mig en energi som är god. Jag har haft möten som varit nödvändiga, förväxlade med kärlek, som i slutänden bara var ett meddelande om något viktigt just då, just i den tiden och som sen behövt ta slut. Jag har haft många möten, det starkaste av dem alla är mötet med döden. I min närhet har det varit en period av bortgång och förlust. De som lämnat livet, men också kärlekens död. Sorgen är, i vilken form den än kommer, en sorg, en förlust, en smärta, men framförallt alltid oerhört gripande. Gripande för den bara är, så här är det nu, ett slut, ett aldrig mer, ett farväl till det som varit. I glasrutan for tankarna till att livet är ett allvar som bör levas enkelt. Ingen av oss kom till livet med all kunskap som behövs, viss kunskap fick vi ofrivilligt, som uppfostran och levnadsvillkor. Viss kunskap kom gradvis genom upplevelser. Håret lyftes av vinden och blicken betydde inget nu, nu fanns bara livet. Livet mitt i döden, så snart igen var den här med sitt mäktiga ansikte, och jag mindes min fars ord i sin kamp mot den och för livet; ”jag gjorde så gott jag kunde!”

Jag minns att jag då lovade mig själv att aldrig glömma. Nu står jag här i reflektionen av glasrutan och ser tusen liv passera bakom mig, och glömskan gör sig påmind. Ta inte livet för givet, fortsätt att alltid gå framåt och rädda dig aldrig, aldrig undan rädslor inför livets utmaningar. Mario Benedetti´s rader klingar i mitt inre, ” No te Salves”( Don´t save yourself):

”Don’t remain immobile
At the edge of the road
Don’t freeze the joy
Don’t love with reluctance
Don’t save yourself now
or ever
Don’t save yourself
Don’t fill with calm
Don’t reserve in the world
Only a secure place
Don’t let your eyelids fall
Heavily as judgments
Don’t speak without lips
Don’t sleep without sleepiness
Don’t imagine yourself without blood
Don’t judge yourself without time.
But if
in spite of everything
You can’t help it,
And you freeze the joy,
And you love with reluctance,
And you save yourself now,
And you fill with calm
And you reserve in the world
Only a calm place,
And you let fall your eyelids
Heavily as judgments,
And you speak without lips,
And you sleep without sleepiness,
And you imagine yourself without blood,
And you judge yourself without time,
And you remain immobile
At the edge of the road,
And you save yourself,
Then…
Don’t stay with me.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det enda jag förstod nu var att livet inte är en lek och ibland vill vi gömma oss, försvinna, vara i en annan tid, men vi måste vara i det som är, trots allt som är. För somliga är det mer, för andra mindre. Livet är inte rättvist, livet är inte lätt, livet är vackert, livet är magiskt, livet är allt. Det är så det är, på gott och ont. Och vi, vi lär oss leva det. Jag hörde en gång orden, det enda som kan skada oss är vårt motstånd att förändra oss. Trots det är livet bara en ständig förändring, alla former dör, för eller senare.

En ung man gick förbi och kastade en sten på rutan, jag vaknade till och förstod, somliga har aldrig mött döden eller livet för den delen eller kanske på grund av det. Pappa fick vänta hela livet på att möta livet, i döden. En sorg infann sig, varför måste ibland tusen liv passera innan vi lär oss, leva, livet på livets villkor? Vi kan skrika, vi kan protestera, vi kan klaga, vi kan gråta, vi kan slåss, vi kan protestera, vi kan lägga ner, vi kan stå upp igen, vi kan få ångest, vi kan manipulera fram situationer, vi kan skratta, vi kan sparka och gnälla och bli arga, men vi kan aldrig hindra livet att drabba oss i all dess form. Vi kan bara relatera till det och försöka leva det med en mening, trots allt, genom allt. Glasrutan hade nu tre personer reflekterande i sig, personer som var på väg någonstans, benen rörde sig och armarna svängde, jag var inte längre ensam. Det är fler som går, någonstans. Jag kände att jag hittat ”det”, ”det” är här och nu, inte efter att ,det och det har hänt, eller när jag har, det och det. Jag har det redan, inom mig, omkring mig, jag har allt jag behöver.

Somliga dör av sjukdom, andra av ålder, andra tar sitt liv, vissa dör i olyckor, andra av överdos. Det enda vi vet är att vi alla ska dö, på något vis. Döden greppar mig, för den uppmanar mig att leva, livet så gott jag kan, och det är inte själviskt att göra det i kärlek. Du har hela livet på dig, sa en väninna en gång när jag var ledsen, och då gick det upp för mig, magiskt, att nej, jag har inte hela livet. Livet är här nu, var och om det är imorgon det vet jag inte. Det var det största jag greppat någon gång, kanske det låter som en kliché, men ju mer jag funderar på det och lever i nuet ju mer greppar det mig andligen, hur stort livet är, och det är ingen självklarhet, och det är en utmaning att leva livet här och nu, då menar jag inte festa loss som om morgondagen var den sista utan att älska och vara närvarande i det som sker. Livet gör inga misstag.

Mannen som kastade stenen, för att störa mig, vara lustig, har en bit kvar att vandra, så ser jag det. Han stör mig inte, han får gärna stå där och kasta sten. Jag kastar ingen tillbaka, var och en får söka sin väg, ibland möts vi, ibland följs vi åt, ibland skiljs vi från varandra, ibland för en tid, ibland för evigt. Jag är varken större eller mindre, men jag väljer en väg, andra väljer sina. Somliga vägar slår jag följe på, andra inte. På min har jag medresenärer, de jag lever kring som jag delar värden och världen med. Min far slog jag följe med ofrivilligt under uppväxten, det blev några uppehåll på vägen, han var kvar på sin och jag slog över till en annan, så möttes våra vägar igen, i mötet med döden. I glasrutan dök minnen och färger upp, från en vårdag på hospice, han låg där min far, min store starke far. Jag stod och tänkte på de som tagit sitt liv, jag stod här efter en minnesstund för en vän, som inte orkade mer, som kämpade mot sitt mörker. Jag stod här och tänkte på en annan man som tagit sitt liv i skuld och skam och allt han lämnade efter sig.

Det är min personliga uppfattning att ingen skall behöva ta sitt liv. Det är inget personligt vårt liv, vi är en del av livet, för mig är det sorgligt att vi inte får lära oss leva, däremot får vi lära oss många ting som är totalt onödiga. Det är en självklarhet att vi får lära oss att söka hjälp när det gör ont i kroppen. Om vi råkar cykla rakt in i en lyktstolpe och bryter benet blir vi gipsade och det finns ingen skam i detta. Vi söker den hjälpen, för vi vet, att vi behöver den. Men det är sällan vi ber om hjälp i frågor som gäller själen. Vi tar inte hand om den lika vårdande som vi gör om vi skulle bryta benet eller få någon annan fysisk sjukdom. Att tappa förståndet är mycket skamligt, det har en negativ klang, det betyder att en inte har koll på sig själv, att en inte är klok, att en inte kan ta vara på sig själv och framför allt att en inte fattat livet. Jag går hemåt, tusen liv passerar, i vinddraget susar ord från människor in i mitt öra, mina ögon bevittnar människors göranden, förstånd? Det är sällan jag åskådar förstånd hos människor, flertalet verkar leva i en illusion, trots det, påstås det att det där med att inte ha förstånd, är det mest skamliga att söka hjälp för. Det är synd det, kanske världen varit förståndigare om vi varit mer förståndiga i den frågan.

Mannen i affären har en gipsad arm, ”vilken otur” brister en kvinna han känner ut när han berättar att han trillat i trappan för han skulle svara i mobilen. I tystnaden och minnet av de som inte orkar mer, stod jag förundrad, över mänskligheten och dess förstånd eller icke förstånd.

 

Jenny Berggren Keljevic

 

Ur arkivet

view_module reorder

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Carl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 20 februari, 2013

Magna Grecia Tomba del tuffatore

Med anledning av Internationella mansdagen

Det finns pojkar och även kvinnor som menar att Internationella mansdagen är ett skämt, trots att den enligt Wikipedia ”avser att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 19 november, 2016

Oväder

Nog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:Looka yonder! Looka yonder!Looka yonder! A big black cloud come!A big black cloud come!O ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2011

Konsten att radera

Den stora skrivstilsboken låg framför mig, det fanns en glädje blandad med prestationsångest när lektionen började. Min lärare, Julia, studerade noga varje bokstav jag svarvade över min axel, med sina ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 10 augusti, 2013

Magnus Göransson

En höstkrönika

Här kommer natten, här kommer mörkret, nu kommer hösten. Plötsligt står den där med all sin fundamentala jävlighet och långsamt knackar på din dörr. Inte för att du tyckt sommaren ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 11 oktober, 2016

Vy över Sherman Fairchild Physical Science Center och Wheeler Hall från Baker Memorial Library. PDW

Resa i New England 2: Tillbaka till Dartmouth.

”Över floden in bland träden” heter en sen och som jag minns det inte särskilt bra roman av Ernest Hemingway, om en amerikansk general i Venedig. Den är minnesvärd mest ...

Av: Ivo Holmqvist | Resereportage | 17 Maj, 2016

Marco Missiroli

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

En intervju med Marco Missiroli. Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2014

Matilda Lilja. Prosa

Matilda Lilja är 20 år och uppväxt i norra Stockholms förort. Hon studerar drama vid Södertörns Högskola och har sedan våren 2011 arbetat för att skapa en alternativ scen för ...

Av: Matilda Lilja | Utopiska geografier | 13 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.