Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Läkande kraft



Sofia SandströmEn vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde år, och hela den där grejen med teaterföreställningen som hon ska delta i. Hon är bräcklig, behöver struktur och rutiner, när det börjar förskjutas förlorar hon kontrollen och får ångest. Hade inte sovit i natt och började noja över skolan, att hon inte hunnit plugga. Man får hålla sig sval och lugn för i de där lägena är det lätt att bli irriterad och börja vråla "drama queen". Det leder ju dock ingenstans, blir bara låst. Vi lade oss ned, jag höll om henne och pratade med henne. Hon är 15, men fortfarande liten. Ska vara hård och självständig, men behöver också väldigt mycket omsorg."

Just så. En närvarande pappa. Eller mamma. Som stannar upp. Som gör skillnad.

När jag är i 13-14 årsåldern läser jag av en slump en kort dikt som på ett ögonblick väcker mitt intresse på ett något oproportioneligt sätt. Dikten slår an något inom mig som jag förstår direkt, en skavande känsla. En skavande vacker känsla. Det är som om jag hittat en ledtråd för en känsla som gäckar mig i mitt tonårsliv. Det är som om jag hittat en liten fickspegel och öppnat den och ser mig själv, förstår mig själv.

I Juli

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag har kommit in alldeles för tidigt i ditt rum Du vaknar och ser på mig och tycker att jag kan gå ut och gå en stund.
Hur kan du sova när du är så vacker.

Det är Urban Torhamn som skrivit dikten. Den korta enkla kärleksdikten öppnar ett livslångt intresse för poesi. Från den dagen fyller jag mina dagböcker bakifrån med utvalda dikter som jag skriver av. Jag börjar leta och det finns något kräset med mitt letande; jag jagar en känsla, en bild som kan spegla det jag själv känner. Jag pratar inte med någon om poesi, jag bryr mig lite eller inte alls om vem som skrivit dikterna, jag skriver av bara det som passar just där och då. Jag har länge varit hungrig och osedd och dikterna blir näring, blir till den föräldrablick jag saknar.

På det här viset tillbringar jag sedan i tysthet många timmar under tonåren. Jag börjar med att bläddra mig igenom skolbibliotekets lyrikhylla och fortsätter till på stadsbiblioteket. Det är ingen bildningsresa det handlar om där jag får begrepp om ett författarskap, eller tar reda på mer om författaren. Nej, det är snarare ett samlande av fragment, ja jag samlar, jag speglar mig i dikterna för jag hittar inga föräldrablickar att spegla mig i. I efterhand tänker jag att jag med detta frenetiska letande la det viktiga pusslet där man blir begriplig för sig själv. För varje gång jag finner en dikt som jag känner igen mig finner jag också en del av mig själv och världen blir om inte enklare i alla fall något mer trösterik. Väl nedskriven i min egen anteckningsbok går jag sedan tillbaka till texterna gång på gång, år efter år, tills de blir en del av mig. De förklarar livet, döden, kärleken för mig i en sfär där inga vuxna förklarar, där de är upptagna med sitt.

Ingen tog dig i handen och sa: passa på Detta är nu Dalen du ser med slingrande vatten med gömmande skogar och mild luft med ängar och gröna källor denna dal bär namnet Kärlek

Ingen sa: gå långsamt Akta dig att färdas alltför fort att tro på en annan dal en större som du hört om det finns ingen annan inte för dig dröj kvar prägla vart löv i minnet

Ingen sa: detta är nu Detta är mycket Detta är tillräckligt

Alldeles ensam sprang jag genom dalen först när jag såg mig om förstod jag: den såg ut så Det var den Solveig von Schoultz

En pappablick, en mammablick, dikter, musik, vänner. Vi oroar oss och kritiserar barnen när de kikar, tar selfies, facebookar, pratar med sina vänner till långt in på nätterna. Brevet från min vän där han berättar hur tar sig tid att hålla om sin dotter berör mig. Jag tänker på alla tonåringar instängda i sina rum och framför sina datorer. Kanske lägger de pusslet, kanske de samlar fragment, de vet inte var de ska leta men det är möjligt att de längtar efter en vuxen som lägger sig ned och håller om dem. De kanske protesterar men det är möjligt att man bör gå förbi det. Livet lemlästar oss alla på ett eller annat sätt och tonåringar letar efter en spegel med läkande kraft. Vi måste påminna oss själva att den tillitsfulla blicken från oss nu betyder mycket för hur våra barn känner sig senare i livet.

Sofia Sandström

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.