Loserförfattarfabriken 1

Letade efter en tidigare adreschlapp där det stod i vilken stad, ett kontorslandskap som anställde loserförfattare vilka skrev om loserförfattare, aldrig annat än om förehavanden och om en utväg, helst ...

Av: Hammaren | 06 juli, 2011
Stefan Hammarén

Wallace Stevens. Till en gammal filosof i Rom

Den spanskamerikanske, katolske filosofen George Santayana (1863-1952) undervisade under några år i Harvard och påverkade då blivande författare som T.S.Eliot och Gertrude Stein.  Wallace Stevens (1879-1955), poet och försäkringsdirektör, studerade i ...

Av: Wallace Stevens | 16 april, 2014
Kulturreportage

Sir Terry Pratchett, september 2009. Foto: Wikipedia

Sir Terry Pratchett 1948 – 2015

Sedan science fiction- och fantasyförfattaren Terry (han var döpt till Terence David John) Pratchett adlats på nyåret 2009 ritade en heraldiker ett vackert vapen åt honom. Omgiven av ett par ...

Av: Ivo Holmqvist | 17 mars, 2015
Litteraturens porträtt

Christopher Locke

Floppydiskar och hårddiskar som konst och miljöhot

Det är ett välkänt problem inom konsthistorien att kunna bevara all konst som görs i olika material. Och ju snabbare tekniken utvecklar sig, desto svårare blir det för konstrestaurerarna att ...

Av: Mathias Jansson | 03 april, 2015
Essäer om konst

Rätten till berättelsen



Linda BönströmBerättelsen glider ifrån oss, berättelsen avfärdas av det offentliga rummet, berättelsen har det kärvt med att bli tagen på allvar. Och ändå är det just berättelsen som formar oss som individer och kollektiv; berättelsen är det som tillhör varje människa.

Det finns ingen exakt brytpunk mellan vad som är vetenskap och vad som är uppfattning, snarare är de beroende av varandra. Vetenskapens resultat är utelämnade till inget, till pappershögar, om ingen uppfattning ackompanjerar den, och uppfattning är i grunden frågan om vad vi vill veta som sätter vetenskap i rörelse. Problemet ligger i att vårt samhälle alltmer tillskriver professioner som något absolut, de äger fler och fler punkter, stänger fler och fler dörrar omkring sig. Konträrt sitt ursprung, den gemensamma berättelsen, skyr den politiska likväl den kulturella sfären så väl den kontinuitet som omstrukturering som nya berättelser kräver.

Jag oroar mig för berättelsen, berättelsen som jag förstår i den form där vi talar om vad vi ser och upplever som även leder till uppfattningen om sakers tillstånd. Nog för att verkligheten har ett behov av statistik, grafer och välgrundade tal; med andra ord måste vi veta vad vi uttalar oss om. Men det är ett misstag att undervärdera betydelsen av den känsla och tolkning som berättelsen förmedlar. Jag menar att ibland måste vi helt enkelt få ”säga” saker, ju större klyftor som uppstår i samhället mellan den offentliga makten och folket desto mer tycks det tära på berättelsen. Det vi ser och vill berätta om godkänns inte hur som helst, allt ska backas upp med rapporter och siffror. Att vara betydelsefull är en förnedrande process.

Jag känner, - uppfattningen som säkerligen på något vis går att verifiera eller avvisas men som i min berättelse är ovidkommande, - ett växande förakt och grova handlingar för att distansera sig från berättandets närhet till faktiska förhållanden. Min ”uppfattning” är att berättelserna om livet är så farliga för makten att man till och med skaffat sig standardiserade svar; en människa som berättar för en politiker om arbetslöshet, att sakna boende eller adekvat sjukvård, en otrygg skola, gamlas vanvård, kan i de allra flesta fall få svar som inte betyder ett skvatt. ”Vi vet” eller ”Det är andras fel och ansvar”, och så kan det vara men man glömmer att få berätta inte alltid handlar om svar. Att berätta är att andas ut, att berätta är att finna en del av sin egen identitet och sin samhörighet med samhället. Ordet ”kulturbärare” tycker jag finner sig bra hos berättarna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Berättandet hämmas av att berättarna själva ofta måste se bakom sina ryggar, vad får man säga, hur förklarar man med exakthet, vad blir konsekvensen om man inte är tillräckligt noggrann för att bli förstådd rätt? Det är inte ett nytt tillstånd, även rädsla har sin plats i berättelsernas historia, men i modern tid anser jag att vi huserar i ett utrymme som är alltför tryckande, grumligt, med fingerpekande, och lågt i tak.

I mataffären går en gammal man, att använda de smidiga korgarna på hjul är inte att tala om utan han behöver en stor vagn, för sin egen skull. Den gamla mannen och den stora vagnen rör sig långsamt, varje steg ser ut som ett beslut att inte falla, att fortsätta att röra sig framåt. Genom fredagseftermiddagens kaos av stressade människor och otåliga barn tar han sig till kassan. Jag hjälper honom att plocka upp sina varor som ligger djupt ner i den stora vagnen; en chokladbit, en liten flaska smaksatt vatten och fyrtiosex kronor blir mannens helgmys. Jag följer honom med ögonen när han, kanske till och med ännu så mer långsamt, rör sig över det lilla torget mot busshållsplatsen. Han är fasan inom mig, för jag vet att han räknas till de friskare, han som klarar sig med att stå och gå och antagligen kämpar emot att flytta till ett äldreboende. Han är fasan för att om han, med kriterierna att kunna stå och gå, klarar sig bäst, vilka är då de ännu svagare? Äldrevård på entreprenad är ett skämt – ett grymt -, det är bara att säga det. Var fri med dina drömmar om den oantastliga marknaden, svar med ”enskilda händelser” duger för dig. Alla dessa enskilda händelser, allt som är lika illa inom det kommunala blir ett försvar som om det vore viktigt att något alltid är sämre, och om något annat är sämre så är man inte heller värst och därmed minskar bördan med ansvar. Och medmänsklighet. Så ofta jag hör att gamla vanvårdas för att det ”finns inte tid”, så ofta att berättelsen ändrar sig till sympati för vårdgivare, en förfalskning infekterar ropen; För vem i helsike låter bli att mata en annan levande människa, oavsett vad ett schema säger! Det är en svår berättelse om hur vår kultur öppnar sig långsamt inför att goda blir onda.

De representativa politikerna besväras av att finnas i våra berättelser, i vår vardag, i vår syn.

Jag bor i storstaden där boende saknas, som i så många delar av landet. I flera år har jag rest samma väg och ändå förändras den. Jag ser hur det byggs längor efter längor av bostadshus medan politikerna talar om komplicerade processer som hindrar agerande. Men det byggs boenden, självklart byggs det! I berättelsen kan vi beskriva vem som bygger och för vilka. Likaså kollektivtrafik och infrastruktur; bilar och flygplan skvallrar om något större. En ny kulturell identitet som liknar det amerikanska beroendet av individuella tillgångar, man måste köpa sig rörelsefrihet. Regeringens löften lugnar inte dem som talar om stillastående tåg och kostsamma busskort; minnet håller sig intakt genom upprepning, känslan av svek är sann i berättelsen.

Konst har, i min mening, en svårgripbar plats i det sociala livet och kanske är det både elitism och profession som vi berättar om. Det är mycket motsägelsefullt att tavlorna, musiken, dansen och andra konstformer som sätter berättelserna i ett historiskt sammanhang, - konst är en ständig inställning i berättelsen -, blir allt mindre bekanta för kollektivet. Inte enbart för att man ägnar sig åt samtidens nya former utan för att kontakten försvåras. Det är de redan invigda som kan skrämmas, med flit eller missriktad välvilja, och kostnader gör konsten till en ekonomisk avvägning. Hur vet man om man tycker om Svansjön, Trollflöjten eller Chagall om man inte får delta? Och framförallt om man inte får dela upplevelsen i berättelser, med sin egen kritiker. För det är inget fel i att kalla International Klein Blue för blått.

Äg din berättelse.

Linda Bönström

 

Ur arkivet

view_module reorder

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 09 september, 2012

Når det gode livet er om å kjenne seg lykkelig hver eneste dag

Innledning. Å ha et helt liv å føre betyr ikke det samme som å snakke om og kjenne at livet har i seg en form for helhet, e.g. at begrepsliggjøringen av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 mars, 2012

Kapitel som visserligen icke är slutfört men har utlösning på slutet

I senare pannrysk reklam och television för kaviar, en gumma, så som ryska gummor i merparten och ofta ser ut på ryska landsbygden bortom bergsmassivet, förestod bärgningen av en turistbuss ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 22 oktober, 2012

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

A Tree- rows in Brooklyn-1945

Gripande familjedrama och uppväxtskildring, om jakten på den amerikanska drömmen

Det växte ett träd i Brooklyn är en av de stora amerikanska klassikerna. När amerikanska soldater önskade böcker hemifrån låg Det växte ett träd i Brooklyn på topplistan - två upplagor trycktes upp för ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 10 augusti, 2017

Zen – another type of British detective

BBC is known for its classy crime fighters – from the Agatha Christies to Foyle’s War and Midsomer Murders: there is always time for a cup of tea and a ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 14 april, 2013

Jenny Enochsson. Den stumma räven

Jenny Enochsson (född 1976) bor i Uppsala. Hon skriver längre och kortare berättelser, men har även skrivit en del dikter. Flera av hennes texter har publicerats i litterära nättidskrifter och ...

Av: Jenny Enochsson | Utopiska geografier | 11 augusti, 2014

Örebro skriver

illustration: Ida Thunström Örebro skriver Hjalmar Bergmans skugga vilar ännu över Örebro – det inser man redan efter en snabb sväng genom staden, med Hjalmar Bergman-teater, Hjalmar Bergman-rum i kulturreservatet ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 20 november, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.