Den fenomenale Klaus Rifbjerg

Den femtonde december fyller Klaus Rifbjerg åttiotvå år. Om Svenska Akademien ska ge honom ett Nobelpris fem dagar tidigare får de snart bestämma sig. Han blir inte yngre även om ...

Av: Ivo Holmqvist | 12 mars, 2013
Litteraturens porträtt

Snövit och sju små dvärgar dansar varje julafton

Den nya Snövit kan ta vara på sig själv!

Det var en gång en prinsessa som hette Snövit ...  “Once upon a time.” Så brukar sagor börja. Det var en gång. Once upon a time är också titeln på den amerikanska TV-serien ...

Av: Belinda Graham | 24 december, 2017
Reportage om film

 Simon O. Pettersson

Leprasjuk i Visby av Simon O. Pettersson …

Germanist och kulturskribent. Debuterade skönlitterärt med diktsamlingen Athens ruiner (Aguéli förlag, 2015).

Av: Simon O. Pettersson | 04 augusti, 2017
Utopiska geografier

Sašo Sedlaček  Beggar Robots

Tiggarrobotar och heliga trashankar

Ett av de hetaste och mest känsliga ämnena i dagens samhällsdebatt är tiggeriet. Och konstnärerna har börjat ta tag i saken. Temat har alltid funnits, och vi lär oss mycket ...

Av: Mathias Jansson | 14 juni, 2015
Essäer om konst

Mähä till migrationspolitik



Bamse och KalleNu har jag tröttnat! Migrationspolitiken i det här landet känns som att vi är på fartyget som gick på grund medan kaptenen flytt skutan. Och jag berättigar själv mitt eget raseri, inte heller ensam är jag med den absoluta tron att den moraliska kompassen inte bara visar fel utan har åkt ut genom fönstret.

Den svenska staten tycks bete sig alltmer och mer som en institution med närmast gudalik status utövad genom bestämmanderätten över vilka människor som ska få leva och vilka som ska dö (för på den nivån ligger vi nu). Vilka som ska leva här med eller utan terrorn som varje dag biter sig fast i dem som inte får svar, de som lever i ständig oro, hos dem som inte är trygga; allt tills deras kroppar och själar blir stelfrusna. För exakt så här är det, det är inte en överdramatiserad föreställning.

Men den stora skandalen är att staten är vi. Vi vanliga medborgare har det yttersta ansvaret för att se till att alla människor behandlas humant och rättvist. Det är vi som misslyckats, skulden ligger inte utanför oss, vi har ingen rätt att gömma oss under orden, med diffusa uttryck som ”staten”, ”regeringen” eller ”politikerna”. Det ligger lika mycket hos var och en av oss att sköta om landet. Vi väljer och nu är det så här vi har valt.

Men jag tror alltid på möjligheten att välja igen, att kunna välja på nytt. Jag tror också på att ställa frågor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men när det kommer till frågor, krävs det antagligen ett änglalikt tålamod. Förvisso en subjektiv notering men känns det inte som att de flesta frågor som rör människors misär alltid utförs på ”någon annans uppdrag”, på någon ”lagtext” eller ”direktion”; det är ingens omedelbara fel? Alltid någon annan. Och när det inte är så får vi ofta veta att ingen vill uttala sig i specifika termer, inte om ”det enskilda fallet”.

Migrationsfrågor kompliceras av att det faller under flera områden, ett virrvarr av kopplingar där jag misstänker att de inblandade inte heller finner kommunikationen tillfredställande. Vi har nämligen olika författningar nationellt och numera ska vi även koordineras med EU:s regelverk. På allt detta ska frågor behandlas av arbetsmarknadsutskottet, Justitiedepartementet, Integrations- och jämställdhetsdepartementet, och andra myndigheter som Migrationsverket och Migrationsdomstolar. Till alla dessa tillkommer även själva utförandet av besluten.

Man kan, och jag rekommenderar det starkt, titta igenom både partiprogram och regeringens dokument rörande exempelvis migrations – och asylpolitik. Det är väldigt bra läsning och det kräver i sig att man behöver vara mycket uppmärksam. Det föreslås något olika lösningar men i stort är de flesta partier överens om att problemen finns och man skriver och talar fint om hur det går emot ditten och datten av värderingar Sverige ska stå för.

Och ändå… Vi ser vad som är här, nu idag. Människor som tigger på gatorna, brutala utvisningar till antingen inget eller till livsfarliga förhållanden. Vi vet för tusan om att medmänniskor bor här i plåtskjul och tältläger. Och även om jag skriver här och nu ska man förstå att det inte började idag. Det finns ingen legitim förklaring till att inget hänt, eller ens hur det här har hänt. De där talen har funnits i åratal, kanske utan särskilt stor press till att utverka dem; förverkliga de stora orden. Några försök som inte har lett till hållbarhet.

Inget vi kan vara stolta över.

Inget ansvar vi kan fria oss själva ifrån.

Varken då eller här och nu.

 

Linda Bönström

 

Ur arkivet

view_module reorder

Från diktsamlingen: Efterdyningar

Lilla Liv Moderslyckan, pur och matt, spirar, fortplantar sig i den späda, mätta vars leende sprider sig i mig. Efter lång natts vaka somnar du till slut ...

Av: Anne Kähärä | Utopiska geografier | 13 april, 2009

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 11 oktober, 2014

Abraham Poincheval i björnens mage. Image courtesy of Musée de la chasse et de la nature.

Konsten att sova i en död björn

Den klaustrofobiska känslan av att vara inspärrad i ett trångt utrymme är inget som den franska konstnären Abraham Poincheval verkar lida av. Under en vecka under 2017 befann han sig ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 24 oktober, 2017

Vy över Sherman Fairchild Physical Science Center och Wheeler Hall från Baker Memorial Library. PDW

Resa i New England 2: Tillbaka till Dartmouth.

”Över floden in bland träden” heter en sen och som jag minns det inte särskilt bra roman av Ernest Hemingway, om en amerikansk general i Venedig. Den är minnesvärd mest ...

Av: Ivo Holmqvist | Resereportage | 17 Maj, 2016

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

Selma & Sophie

Selma & Sophie ensamma fruntimmer

En sommarartikel om en ung Selma, med anledning av en ny bok med bilder från hennes resor tillsammans med Sophie Elkan och Västanå teaters ungdomliga uppsättning av Charlotte Löwensköld. Det kan ...

Av: Enel Melberg | Essäer om litteratur & böcker | 30 juli, 2017

La belle indifference

Om jag vore konsekvent skrev jag inte alls detta. Liknöjdheten kräver en total brist på engagemang, tystnad, tigande, tomhet och död. Men efter att ha berört "Det onda" och "Det ...

Av: Oliver Parland | Agora - filosofiska essäer | 09 Maj, 2011

Adonis och den alkemiska förbindelsen mellan öst och väst

Sigrid Kahle fördjupar sig i en viktig aspekt av poeten Adonis liv och verk: frågan om civilisationerna i världen gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet. Den syrisk-libanesiska ...

Av: Sigrid Kahle | Litteraturens porträtt | 20 november, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.