The roles of computer in doing and studying the art

Bernardo Nicoletti, redan bekant till våra läsare med artikeln A Hidden Part of the Culture: the Business Culture, tar en utgångspunkt från boken Futures past, för att visa de möjliga ...

Av: Bernardo Nicoletti | 10 juni, 2013
Essäer

Med hjärta för poesins mångfald

Beat-erans författare lockar alltjämt läsare. Men känner vi till fler än Burroughs, Ginsberg och Kerouac? Världens mest omfångsrika antologi av kvinnliga poeter med utgångspunkt i denna banbrytande period utgavs i ...

Av: Karolina Jeppson | 02 februari, 2010
Litteraturens porträtt

Nixon in China på Kungliga Operan. Foto Markus Gårder

Nixon åker till Kina på Kungliga operan

Vill någon verkligen se en opera om paret Nixon som åker till Kina för att träffa paret Mao Tse Tung? Det låter trist. Tycker nog många. Men inte den egensinnige ...

Av: Ulf Stenberg | 07 oktober, 2016
Essäer om musik

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | 24 september, 2014
Essäer om film

Skapandet och Jante



Marja BeckmanVem är den där Jante? Jag tänker på hen just nu. Alla som bär på någon form av drömmar känner säkert igen sig: det är inte alltid lätt att själv driva någonting, om man inte har tur att få väldigt mycket uppbackning av människor som kan hjälpa en framåt.

För mig handlar det om författardrömmar. Jag var 18 och jag läste en intervju med en äldre författarinna, jag tror det var Marianne Fredriksson, men det kan ha varit någon annan också. Hon debuterade som författare relativt sent i livet och sa något i stil med att hon väntade tills hon hade något att berätta, att romaner om tjugoåringar som drev runt och bodde i andrahandslägenheter inte lockade henne. Jag tog de där orden till mig och tänkte att jag skulle vara journalist först, sedan, när jag hade något att berätta, skulle jag skriva böcker.

Men sedan började jag ändå skriva innan jag hade blivit medelålders. Jag blev uppmuntrad av människor som betydde något, det var en förläggare som skrev till mig att hon trodde att jag skulle kunna skriva något riktigt bra men att det jag skickat in inte höll för utgivning. Nu lever jag på hennes ord. De är som en fladdrande låga av hopp som jag hela tiden kämpar för att hålla vid liv, men med många distraktioner lyser den väldigt svagt.

Hemligheten är väl att ge lågan mer luft, att omge sig med människor i samma situation och att sätta på sig stora skygglappar som utestänger alla Jantes rop om att det ändå inte är någon idé att försöka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns två människor som lever starkt inom mig. Det ena är jag när jag var elva år. Jag kan inte sluta tänka på den åldern, då man är på väg från barn till ungdom. Själv klamrade jag mig kvar vid barndomen och jag grät på nätterna för att jag visste att barndomen snart var slut. Jag avskydde varje tecken på vuxenblivande, på att kroppen snart skulle förändras. Och allt jag läste, som Michael Endes Den oändliga historien och Momo och kampen om tiden, Maria Gripes skuggböcker och Agnes Cecilia, Inger Edelfeldts Julianne och jag, Barbro Lindgrens serie om Sparvel. Allt detta lever kvar så starkt i mig, det var som om jag var vidöppen och bara tog in på ett sätt som numera är svårt när åren ligger på lager i mitt minne.

Den andra människan som lever i mig är också jag, men då är jag en gammal kvinna, kanske 80 år. Jag har vitt hår och jag tänker tillbaka på mitt liv och jag är nöjd över att jag alltid följde mitt hjärta trots att tvivlet malde i magen. För jag läste nyligen en artikel av en forskare som frågat döende människor vad de ångrade mest i sina liv, och det vanligaste svaret var att de ångrade att de inte hade följt sina drömmar.

Men jag betalar ett pris för det här, det ser jag varje gång jag deklarerar. Det svider att veta att jag har jämnåriga som får hela min årslön varje månad. Eller åtminstone halva. Fast vad vet jag om dem? Kommer de att ångra sig på sin dödsbädd?

Jag kommer nog aldrig att sluta tvivla, aldrig sluta undra om jag har valt rätt väg i livet. Men elvaåringen och åttioåringen talar till mig, och de nickar och bekräftar: Fortsätt bara. Du måste ju skriva, om du bara fortsätter på samma spår kommer du att nå målet.

 

Marja Beckman

Ur arkivet

view_module reorder

Postapokalypsens symboliska murar

När jag var i Tokyo i maj visade min kompis upp en mangabok med en gigantisk, flådd jätte på framsidan. Ovanför jätten svävade en liten mansfigur med två dragna, sylvassa ...

Av: Sebastian Lööv | Essäer | 08 september, 2014

Världen är kall och ödslig

Det finns inte längre några drömmar. Det finns inget hopp.Invånarna i Världsstaten framlever sina liv instängda och avskärmade djupt nere i de underjordiska städernas vittförgrenade nätverk av kulvertar. Arbete, sömn ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 mars, 2010

Oändlig hemlängtan. Hommage till Miles Davis

Allt vänder åter kometerna, ormbunksskogarna, djuret, tystnaden sagan med sin färgskimrande berättare på tidiga torg i Tibet under apbrödsträden i Afrika eller långt inne i de indianska regnskogarna Också de törstande älskande vänder åter - Orfeus´sånger, Kurosawas ...

Av: Vagn Lundbye | Utopiska geografier | 11 maj, 2009

Gunnar Lundin Vad dagen vet

VAD DAGEN VET       Måsarna i mars – de sista snöfläckarna har fått vingar!       En våg i havet En flagga fladdrar i vinden       Det händer att den som talar fort har något att dölja På ett långsamt ord kan ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 05 augusti, 2013

Maurice Maeterlinck och den förbjuda kärleken

1890 publicerades på första sidan i den franska dagstidningen Le Figaroen recension som väckte uppmärksamhet i litterära kretsar runt om i Europa. Enligt den etablerade litteraturkritikern Octave Mirbeau hade världen ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 23 april, 2014

Slavoj Žižek och filosofins nollpunkt

Den slovenske filosofen Slavoj Žižek är ett fenomen. Han syns överallt i medierna och hans framträdanden världen över drar fulla hus. Han är en tänkare för vår tid då det ...

Av: Bo Gustavsson | Agora - filosofiska essäer | 02 februari, 2014

Svarsdikt till ”Nebraska” av Bruce Springsteen

Nina Ahlzén – Vad har du gjort? Förutom att undersöka vem fan jag är, högt och förbannat lågt, har jag tillverkat två fantastiskt kloka barn, druckit kaffe och funderat på ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 21 maj, 2012

Tro og metaetisistisk kritisisme. Del III. Naturvitenskap og metafysisistisk livsfenomenologisme.

Innledning. Livsfenomenologismen er en filosofisk retning og som går ut på at livet har forrang framfor verden eller ego. Metafysisistisk livsfenomenologisme er en metafysisk skoleretning; den metafysisistiske livsfenomenologisme går ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 07 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.