Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Drömmar och dofter i Kraków. Unsound festival

Det doftar gott om årets Unsound – festivalen i polska Kraków som tagit ledningen i att fokusera på ny experimentell, främst elektronisk, musik i gränslanden mellan konstmusik, electronika och klubbmusik ...

Av: Curt Lundberg | 27 oktober, 2014
Essäer om musik

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | 24 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | 14 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Man kan aldrig vara försiktig nog



Vladimir Oravsky som piratPippi av Ole SchwanderNär de byggde sitt bo och när de flyttade in vet jag inte. Men plötsligt var de där: vilda bin och deras bo, hängande från taket som Babylons hängande trädgårdar. Fast de sistnämnda hängde inte från taket. De måste ha jobbat i all hemlighet eller också rysligt snabbt. Troligen både och. Jag menar bina. Babylonierna fick jobba i den takt som drottning Semiramis befallde. Och trädgårdarna var knappast något hastverk med hänsyn till att de ansågs vara ett av världens sju underverk.

”Vi bör ta hit Anticimex eller någon annan som är expert på sånt”, sade jag och med ”sånt” menade jag vilda bin som ockuperar fredliga människors hustak.

”Nej nej, är du löjlig? Sånt är hur enkelt som helst”, hävdade min daddy.

”Är det?” undrade jag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Vad tror du? Vad gjorde folk innan man uppfann Anticimex? Tror du att de lät bina snurra kring sina hjässor precis hur som helst? Nej, flicka lilla. Det är bara att klättra upp dit och peta ner dem.”

Det är bara det att, nästan alla sysslor som är så kallade ”bara sysslor”, är mycket jobbigare än alla de andra, dem förmodade icke ”bara-sysslorna”. Mitt råd till alla är, att varje gång någon ber dig eller beordrar dig att gör det eller det eftersom det ”bara” är att göra det eller det, svara så här; ”vet du vad? Jag föreslår att du gör ’bara’ och jag gör resten”. Du skall se vilken effekt det kommer ha.

”Kom nu flickan och assistera mig, så du lär dig, och får än en gång för alla för dig bekräftat hur duktig din far är. Får jag något att stå på?”

Jag tog fram två stolar som jag ställde ovanpå varandra och sa ”var så god, papsen, visa mig än en gång hur duktig du är”.

”Men snälla du, har du verkligen så bråttom att få mig ut ur denna värld? Vill du att jag faller ner och bryter en arm?” tillrättavisade fadern, som om det var i ens arm livet hade sitt säte i.

”Naturligtvis inte papsen”, svor jag oskyldigt, men vad vill du att jag skall ta fram? Ett skyddsnät i värsta bröderna Bronett cirkus?”

Pappan hämtade en järnstege som var lång nog för att rädda marsmänniskor från månen med. Om det fanns några marsianer där.

”Nu skall du se”, sa han och balanserade den tunga stegen mot husfasaden. Men klätterredskapet var lite för tungt och gled ner och slog ut ett stort panoramafönster i finrummet. Men innan dess råkade pappa hoppa åt sidan in i altanstaketet med sådan kraft att han bröt några revben.

Hemkommen från sjukhuset skröt han stolt: ”såg du flickan hur snabb jag var att hoppa undan. En gång kommer du att ärva mina reflexer.

”Vad kul”, svarade jag efter en stund betänketid.

Bina flög in och ut, till och från sin boning och de störde ingen och ingen störde dem. Men det var just det som var störande. Kliar inte ett sår så är det bara att klia det och så skall du se att såret kommer att klia tillbaka. Så efter några veckors konvalescens konstaterade fadern att hans revben var tillräckligt läkta och att därmed även vapenvilan med bina var ”fylld till bredden”, som han diplomatiskt uttryckte det. Den här gången skulle han röka ut dem.

Han plockade fram några nävar mossa, la den i en järnkruka och tände på. ”Ser du flickan”, sade han. Det är inte alla som är så förutseende och därmed även försiktiga som jag och eldar i en järnkruka. Titta och lär. Man kan aldrig vara försiktig nog”.

Och jag höll med honom. Den här gången kunde inget dramatiskt hänt eftersom den lilla murknande mossbrasan var långt från husets trätakskonstruktion. Men dess rök gjorde ändå sitt, tackvare naturens lagar som tog fatt i röken och bar den upp mot binas boning. Snart blev bina varse om att något var i oordning och började panikflyga ut och in med en frenesi som lossade boningens fäste vid taket och den nu helt evakuerade boningen seglade sakta ner mot sin definitiva förstörelse.

”Ser du flickan, det är så man gör”, sade farsan stolt och jag svarade med ett svar som smekte honom medhårs: ”Du är en född krigsherre, papsen”.

Biboet började sakta pyra, något som bina inte ville förbise utan kommentarer. De cirklade runt det en stund och den som vet något om bilivet, vet också att det var solklart att de intensivt konfererade med varandra. Sedan formade de sig i ett slags en och sextio hög tratt och sänkte så tratten över min pappa. Han befann sig plötsligt i stormens öga eller i mitten av en bicentrifug om du gillar denna bild bättre. Det tog inte mer än trettio sekunder och bina var färdiga med jobbet. Pappa föll till marken och började blåsa upp sig för att anta formen av en zeppelinare. Frågan var om han någonsin skulle komma tillbaka till jorden om han flög iväg. Jag sprang till köket och hämtade all vår vinäger och all ättika, och allt detta hällde jag över honom. Han kunde knappast bli mer sur. Jag hällde över honom även vinet som han hade jäst fram, det smakade ändå förväxlingslikt vinäger. Och så ringde jag SOS alarm under tiden. Och de kom på momangen och berömde min sinnesnärvaro: ättikan neutraliserade bistinget och pappan svullnade inte mer än att han kunde hållas i skinnet.

Pappa fick några sprutor, lades på bår och bars tvärs över trädgården in i ambulansen. På vägen dit pekade han panikslagen mot järnkrukan men ingen brydde sig. Varför skulle man?

Det borde man dock. Det tomma biboet visade sig vara antänt och den varma luften i det lyfte upp det och så bar det rakt under vårt hustak.

I ambulansen var pappa inte ensam. Naturligtvis inte, tänker du, och då menar du att det måste ha funnits en vårdare där. Och det var rätt tänkt. Men förutom vårdaren fanns där även ett förirrat bi och det satte sig på tippen av farsas näsa, som om den ville ha en utsiktspost från vilken den skulle betrakta omvärlden. Vårdaren reagerade rent instinktivt och ville slå ihjäl det, men i stället slog han ihjäl min far. Eller nästan. Det är bara det rinnande näsblodet som antydde att han fortfarande var vid liv. Men inte vid medvetande. Det fick han tillbaka först när ambulansen kraftigt girade för att undvika kollisionen med en tutande brandbil som, visade sig så småningom, skyndade mot undsättning till vår gata. Och vår adress och rester av det hus som en gång tillhörde oss och ett gäng fredliga bin.

Pappa är helt återställd nu, det vet jag, eftersom han hotar stämma ambulansvårdaren för djurplågeri.

Även drottning Semiramis trädgårdar är nu borta och inte heller de revs ner av Anticimex.

 Vladimir Oravsky  

Ur arkivet

view_module reorder

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2013

Bo Ahrenfelt – Förändring är ett livslångt tillstånd i lugn och kaos

Förändring är ingen tillfällighet, ingen slump, menar Bo Ahrenfelt. Han är läkare och psykiater med bland annat kroppsterapi som specialinriktning, men arbetar sedan många år tillbaka med förändrings- och utvecklingsarbete ...

Av: Antoon Geels | Övriga porträtt | 29 juli, 2011

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 15 juni, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 Maj, 2014

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Nyårskrönika 2013

Jag ser lite snö vid vägkanten, mer svart än vit. Mer hård än mjuk skulle jag gissa. Jag flyttade till ännu en storstad för snart tio år sedan, i centrum brukade ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 01 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.