Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | 13 maj, 2014
Övriga porträtt

Marias Tårar

Husen ligger tätt i Tokyos sovstäder. Landsbygden har sakta smält samman med staden. Risfält, skogar och små spridda gårdar är nu ersatta av bostadshus och företag som tycks ligga planlöst ...

Av: Kristian Pella | 29 juni, 2009
Essäer om religionen

HP Gundersen, trollkarlen från Bergen

Hans Petter Gundersen är en norsk musiker och producent som varit aktiv sedan det tidiga 70-talet. Hans eklektiska smak, i vilken allt från Easy Listening, afrikansk pop, blues, jazz till ...

Av: Carl Abrahamsson | 21 november, 2010
Musikens porträtt

Från gatan till designavdelningen

Från gatan till designavdelningen Vad är subkulturen? Finns det fortfarande utrymme för en konst som inte låter sig inramas?

Av: David Cardell | 14 september, 2006
Essäer om konst

Sammanträffanden



men...vad gör du!!?!! Det är inte lätt att sälja ett par skor till mig. Det är nämligen så mycket annat som skall stämma än storleken och färgen. Jag kan inte ens nämna här alla krav jag har eftersom denna betraktelses omfång är begränsad. Min noggrannhet att välja skor kan möjligen jämföras med den noggrannhet med vilken man väljer utrustning för kvinnliga astronauter som skall spendera ett skottår i rymden. Därför undviker jag att handla. Men på min semester, är chansen större att jag finner mig tid även för denna aktivitet. Sånt kan hända exempelvis på en regnig dag.

Strövandes söderut i Chelsea, mot Greenwich Village i New York, står jag plötsligt utanför en enorm skoaffär med hur många par skor i sina många skyltfönster som helst. Det som dock väckte min uppmärksamhet i denna stad där inget borde förvåna, var att här fanns det skomodeller som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med. I det ögonblicket visste jag vad jag skall göra resten av den dagen.

Jag vandrade omkring i butiken hit och dit, betraktade dessa skor, böjde dem för att pröva elasticiteten, doftade på dem för att försäkra mig om att det verkligen rör sig om skor och inte något lustigt formade bakkonstverk, och så drabbades jag av den där obehagliga känslan att jag inte kommer att kunna köpa mina skor här heller, den här gången på grund av att det fanns så många som jag skulle kunna tänka mig att vandra omkring i.

Plötslig kom den svartaste afroamerikan till mig som jag någonsin sett och frågade mig om det redan var någon som hjälpte mig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nej, svarade jag, mest på grund av att det faktiskt inte fanns någon som hjälpte mig.

Då sade han att han gärna kunde hjälpa mig om det var OK.

Här var jag plötsligt i en knepig situation: jag visste vilken svår kund jag var och jag var rädd för att han skulle uppfatta mina ständigt nya önskemål som ett medvetet trakasseri och hur skulle jag förklara i efterhand att jag på inget vis ville trakassera honom, att jag rätt och slätt var en kund som är ytterst noga när det gäller skor. Och så var jag naturligtvis även rädd för att jag skulle köpa ett par skor som jag över huvudtaget inte var nöjd med, bara för att denne försäljare inte skulle fatta misstankar om att jag var ute efter att trakassera honom.

Hur löser jag denna ekvation?

Jag svarade, nej tack, jag behöver ingen hjälp. Men då märkte jag hur obekväm jag kände mig med mitt svar. Att just detta svar kunde han tolka att jag inte ville ha med honom att göra, eftersom han var tveklöst klar över att jag var ute efter att handla skor på detta ställe…

Så jag gick till honom och lade fram mina tankar, bekände precis hur det kändes och han svarade att han visste precis hur jag kände mig och lovade att jag skulle lämna denna butik med hundraprocentig tillfredställelse.

Och så började vi gemensamt titta på det par skor som jag skulle vilja satsa en del av mina besparingar på. Att mannen var expert på skor, var det ingen tvekan om. Inte heller var det minsta tvekan om att han gav sig fan på att jag skulle gå ut ur denna affär med en övertygelse att en bättre skoförsäljare knappast kan finnas i hela den globala världen. Ungefär som i filmen ”Pretty Woman” när multimiljonären Edward Lewis hjälper den prostituerade Vivian Ward att handla kläder hos Mr. Hollister.

Mr. Hollister: “Just how obscene an amount of cash are we talking about here? Profane or really offensive?”

Edward Lewis: “Really offensive.”

Mr. Hollister: ”I like him so much.”

Dessutom var min sko-ciceron skojig, bevandrad i film och refererade hela tiden till skor från olika filmer, något som gjorde hela tillställningen både lärorikt och kamratligt.

Det tog inte lång tid innan en utomstående skulle kunna tro att affären höll på att flytta eller i alla fall förberedas för en totalrenovering. Till slut enades vi om att ett par mycket komfortabla blå Privo-skor. Vi gick tillsammans till kassan och på vägen dit frågade jag om jag skulle kunna tala med hans chef och det var inte minsta problem. Jag frågade den svartaste av mörkhyade försäljare vad han hette, eftersom jag ville berätta för hans chef att en sådan service kan även den snobbigaste butiken vara stolt över.                    

Och nu kommer det märkliga. Denna svartaste av svarta män, i en skoaffär mitt emellan Chelsea och Greenwich Village, svarar att han heter Vladimir, alltså att han har samma namn som jag.

I Moskva skulle hans namn inte förvåna mig, men här. Så jag trodde att mannen spelar en scen för mig för att se hur jag reagerar.

Men hur fick han veta att jag heter Vladimir?

Butikchefen eller snarare chefinnan stod framför mig och undrade what’s a problem? Jag frågade henne efter namnet på den svarte mannen och hon svarade Vladimir.

Jag förklarade att jag blev lite förvånad eftersom jag själv stoltserar med detta slaviska namn och då svarade denna trevliga kvinna att även hon var mycket förvånad när hon bekantade sig med Vladimir, eftersom hon var immigrant här i USA och följaktligen inte heller hon förväntade sig att en afroamerikan skulle heta Vladimir. Ja ha, svarade jag. Och varifrån kommer du? Bratislava svarade hon. Alltså samma stad som jag lämnade för att påbörja ett nytt liv i väst.

Egentligen borde jag inte vara förvånad över dessa sammanträffanden. Eftersom när jag tänker efter, jag har varit med om sådana flera gånger tidigare. Jag tror att sådant är oundvikligt i varje människas liv.    

Så här kommer ytterligare ett liknande minne. Jag bjuder på det som en bonus, tacksam över att du läste ända fram tills här.

Från Dover liftade jag till London med ett motorcykelgäng på ungefär 100 bikers. Det var mitt i natten och det var en lift som hette duga. Att lifta är inte först och främst ett sätt att resa billigt, utan ett sätt att möta intressanta människor som man annars inte har möjlighet att råka. Jag umgås faktiskt fortfarande med folk som jag liftade med för mer än fyrtio år sedan. I London hamnade ett tjugotal av oss så småningom på en pub och där hade vi lika roligt som mången dessvärre bara ser på film. Sjuttiotalet var endast ett halvt år gammalt och för oss unga verkade världen vara det bästa stället att leva på, trots att New Age, en rörelse och världsåskådning som tjänar multi på vardagens trista verklighet, inte var uppfunnen än.

Helt oväntat såg jag ett bekant ansikte och det var inget tvivel om att även ansiktet kände igen mig. Dess reaktion var dock annorlunda än min. Jag tyckte det var roligt att möta en bekant i denna internationella good times-värld, han var däremot rädd och tyckte det var olyckligt att vi hamnat på samma bullriga ställe. Men bara för ett kort ögonblick. Efter att jag bjudit på en omgång öl och vi skrattat tillsammans åt det absurda i situationen så släppte spänningen och vi hade skitroligt åt våra gemensamma minnen. Mina nyförvärvade motorcykelkompisar tävlade i att berätta om liknande sammanträffanden, och jag tror att även pubägaren fick glädje av det inträffade. Ansiktet i fråga tillhörde en svensk polis som ”råkade” slå mig med sin batong vid ett tillfälle när jag var med om en sensextiotalistisk kårockupation. Att bekämpa oss ockupanter ingick i hans jobb och förhoppningsvis även i hans övertygelse, och som ockupant var jag naturligtvis på det klara med att överheten försvarade sina positioner. Allt annat vore en besvikelse.

Varför? Här kommer förklaringen.

Det var på den tiden, då fortfarande ingen svensk statsminister blev skjuten till döds på öppen gata, inte ens i de mest fiktiva manuskript. Warszawapaktens lumparkillar hade bara för några år sedan trampat sönder den oförfalskade socialismen och västerlänningar, röda som blåa, adopterade oss Dubčekanhängare på drift. Förutom Breznjevgänget och möjligen Richard Milhous Nixon och hans anhang under vietnamiseringen av Vietnamkriget, fanns det inga riktiga fiender. De som de röda och de blåa slogs emot kändes bara som sparringpartners som utgjorde ett romantiskt inslag i det blomsterdoftande sextiotalet. Följaktligen användes det inga skarpa kulor, inga ben blev brutna, ingen dömdes till fängelse, ingen var invandrare och ingen blev förbjuden att utöva sitt yrke eller studera, utan allt var bara ett slags överkurs på tjuv och polis som jag lekte som barn och där poliser och tjuvar var kompisar med varandra. Så såg jag det då.

Plötsligt märkte den svenske polisen att han hade en ölbägare i handen och att han var på semester i swinging London på en pub där inte bara ett gäng motorcykelknuttar har hålligång utan också Jimi Hendrix kom förbi för att demonstrera att här kunde gudar blandas med vanliga människor, och polisen bjöd hela gänget på en omgång trots att det visade sig att han inte hade tillräckligt med stålar på sig.

Utan batong och övriga ämbetssigill var denne polis en vänlig och sällskaplig människa. ”It's okay, dude, but don't fuck with my pal Waldo next time”, mumlade pubägaren och bjöd på polisens runda. Vi vrålade Yoko Onos sång ”We’re all Waters” tillsammans: ”There may be not much / difference / Between Chairman Mao and Richard Nixon / If we strip them naked. (…)

We’re all water from / different rivers / That’s why it’s so easy to meet / We’re all waters in the vast, / vast ocean / Someday we’ll evaporate together.” 

Vladimir Oravsky

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kommunikation, kannibalism, grotesk realism. Sonja Åkesson, stinsens dotter

Sonja Åkesson var poeten som ägnade sig åt grotesk realism i sitt skapande. I hennes texter trängdes absurditeter och kannibaliteter. Hon använde visan och reklamtexternas tekniker för att framsäga sitt ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 21 oktober, 2012

C.K. Williams - Två dikter ur The Vigil (1996)

  Min bok, min bok Boken far vildsint flaxande över hela rummet och mot väggen som en                       fågel, bedövad i flykten och kolliderar och faller inte som en fågel ...

Av: Roy Isaksson | Utopiska geografier | 04 december, 2008

Det är svårt att vara omtyckt av idioter

Albert Kahn Det är titeln på Daniel Lecomtes nyutkomna film om processen mot den franska satiriska veckotidningen, Charlie Hebdo. Jyllandsposten publicerade först de tolv kontroversiella Mohammedkarikatyrerna vilka ledde till terrorhandlingar mot ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 03 oktober, 2008

Nero II

Natten har sänkt sig över mina första konstellationer. Jag sover genom rumlande nebulosor och imperier av kristall, drömmer mina drömmar om gudar och gamla rim. Jag svävar någonstans mellan solsystemens ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 28 juli, 2014

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 03 september, 2011

”Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.”

Under sitt arbete med en bok om den svenska litteraturen ställde den ryska litteraturvetaren Diana Koblenkova några frågor till författaren Einar Askestad. Hans svar utvecklades till en kommentar till den ...

Av: Diana Koblenkova | Litteraturens porträtt | 06 november, 2014

Tanz der Gerippe von Michael Wolgemut

Nelly Sachs poetiska öde hand i hand med Paul Celan

(eller det Tyska som både död och hopp) ”Jag är icke mera jag; gudens meningslöshet är i mig. Tiden står stilla, rummet finns inte längre. Min tankes tanke svävar bort genom färglösa rymder, speglande ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 25 december, 2014

F. Scott Fitzgerald och konsten att skriva

Det är mycket vanligt numera att folk tipsar varandra om hur man skriver en berättelse. Hur man börjar, hur man slutar, strukturerar, bygger upp intriger, överraskar läsaren och så vidare ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 16 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.