Abdel-Qader Yassine

Om Albert Einstein hade invandrat till Sverige!

För tre månader sedan var jag i Malmö, Sveriges mest mångkulturella stad, för att föreläsa. I Malmö har över 40 procent av invånarna sina rötter i ett annat land. När ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 16 december, 2017
Gästkrönikör

Modern anti-modernist

Säg: Detta är Gud, det Ende. - Koran I Vänbok till Tage Lindbom (1999) skriver arton närstående om sin relation till denne säregne svenske religionsfilosof, mystiker och statsvetare. 1999 fyllde nämligen Lindbom nittio ...

Av: Mohamed Omar | 29 december, 2012
Essäer om religionen

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 20 juli, 2014
Reportage om scenkonst

Herman Melville. Foto: Wikipedia

Herman Melville. Ball's Bluff : en drömbild (oktober 1861)

Erik Carlquist och Herman Melville.

Av: Herman Melville | 03 juni, 2015
Utopiska geografier

Sammanträffanden



men...vad gör du!!?!! Det är inte lätt att sälja ett par skor till mig. Det är nämligen så mycket annat som skall stämma än storleken och färgen. Jag kan inte ens nämna här alla krav jag har eftersom denna betraktelses omfång är begränsad. Min noggrannhet att välja skor kan möjligen jämföras med den noggrannhet med vilken man väljer utrustning för kvinnliga astronauter som skall spendera ett skottår i rymden. Därför undviker jag att handla. Men på min semester, är chansen större att jag finner mig tid även för denna aktivitet. Sånt kan hända exempelvis på en regnig dag.

Strövandes söderut i Chelsea, mot Greenwich Village i New York, står jag plötsligt utanför en enorm skoaffär med hur många par skor i sina många skyltfönster som helst. Det som dock väckte min uppmärksamhet i denna stad där inget borde förvåna, var att här fanns det skomodeller som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med. I det ögonblicket visste jag vad jag skall göra resten av den dagen.

Jag vandrade omkring i butiken hit och dit, betraktade dessa skor, böjde dem för att pröva elasticiteten, doftade på dem för att försäkra mig om att det verkligen rör sig om skor och inte något lustigt formade bakkonstverk, och så drabbades jag av den där obehagliga känslan att jag inte kommer att kunna köpa mina skor här heller, den här gången på grund av att det fanns så många som jag skulle kunna tänka mig att vandra omkring i.

Plötslig kom den svartaste afroamerikan till mig som jag någonsin sett och frågade mig om det redan var någon som hjälpte mig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nej, svarade jag, mest på grund av att det faktiskt inte fanns någon som hjälpte mig.

Då sade han att han gärna kunde hjälpa mig om det var OK.

Här var jag plötsligt i en knepig situation: jag visste vilken svår kund jag var och jag var rädd för att han skulle uppfatta mina ständigt nya önskemål som ett medvetet trakasseri och hur skulle jag förklara i efterhand att jag på inget vis ville trakassera honom, att jag rätt och slätt var en kund som är ytterst noga när det gäller skor. Och så var jag naturligtvis även rädd för att jag skulle köpa ett par skor som jag över huvudtaget inte var nöjd med, bara för att denne försäljare inte skulle fatta misstankar om att jag var ute efter att trakassera honom.

Hur löser jag denna ekvation?

Jag svarade, nej tack, jag behöver ingen hjälp. Men då märkte jag hur obekväm jag kände mig med mitt svar. Att just detta svar kunde han tolka att jag inte ville ha med honom att göra, eftersom han var tveklöst klar över att jag var ute efter att handla skor på detta ställe…

Så jag gick till honom och lade fram mina tankar, bekände precis hur det kändes och han svarade att han visste precis hur jag kände mig och lovade att jag skulle lämna denna butik med hundraprocentig tillfredställelse.

Och så började vi gemensamt titta på det par skor som jag skulle vilja satsa en del av mina besparingar på. Att mannen var expert på skor, var det ingen tvekan om. Inte heller var det minsta tvekan om att han gav sig fan på att jag skulle gå ut ur denna affär med en övertygelse att en bättre skoförsäljare knappast kan finnas i hela den globala världen. Ungefär som i filmen ”Pretty Woman” när multimiljonären Edward Lewis hjälper den prostituerade Vivian Ward att handla kläder hos Mr. Hollister.

Mr. Hollister: “Just how obscene an amount of cash are we talking about here? Profane or really offensive?”

Edward Lewis: “Really offensive.”

Mr. Hollister: ”I like him so much.”

Dessutom var min sko-ciceron skojig, bevandrad i film och refererade hela tiden till skor från olika filmer, något som gjorde hela tillställningen både lärorikt och kamratligt.

Det tog inte lång tid innan en utomstående skulle kunna tro att affären höll på att flytta eller i alla fall förberedas för en totalrenovering. Till slut enades vi om att ett par mycket komfortabla blå Privo-skor. Vi gick tillsammans till kassan och på vägen dit frågade jag om jag skulle kunna tala med hans chef och det var inte minsta problem. Jag frågade den svartaste av mörkhyade försäljare vad han hette, eftersom jag ville berätta för hans chef att en sådan service kan även den snobbigaste butiken vara stolt över.                    

Och nu kommer det märkliga. Denna svartaste av svarta män, i en skoaffär mitt emellan Chelsea och Greenwich Village, svarar att han heter Vladimir, alltså att han har samma namn som jag.

I Moskva skulle hans namn inte förvåna mig, men här. Så jag trodde att mannen spelar en scen för mig för att se hur jag reagerar.

Men hur fick han veta att jag heter Vladimir?

Butikchefen eller snarare chefinnan stod framför mig och undrade what’s a problem? Jag frågade henne efter namnet på den svarte mannen och hon svarade Vladimir.

Jag förklarade att jag blev lite förvånad eftersom jag själv stoltserar med detta slaviska namn och då svarade denna trevliga kvinna att även hon var mycket förvånad när hon bekantade sig med Vladimir, eftersom hon var immigrant här i USA och följaktligen inte heller hon förväntade sig att en afroamerikan skulle heta Vladimir. Ja ha, svarade jag. Och varifrån kommer du? Bratislava svarade hon. Alltså samma stad som jag lämnade för att påbörja ett nytt liv i väst.

Egentligen borde jag inte vara förvånad över dessa sammanträffanden. Eftersom när jag tänker efter, jag har varit med om sådana flera gånger tidigare. Jag tror att sådant är oundvikligt i varje människas liv.    

Så här kommer ytterligare ett liknande minne. Jag bjuder på det som en bonus, tacksam över att du läste ända fram tills här.

Från Dover liftade jag till London med ett motorcykelgäng på ungefär 100 bikers. Det var mitt i natten och det var en lift som hette duga. Att lifta är inte först och främst ett sätt att resa billigt, utan ett sätt att möta intressanta människor som man annars inte har möjlighet att råka. Jag umgås faktiskt fortfarande med folk som jag liftade med för mer än fyrtio år sedan. I London hamnade ett tjugotal av oss så småningom på en pub och där hade vi lika roligt som mången dessvärre bara ser på film. Sjuttiotalet var endast ett halvt år gammalt och för oss unga verkade världen vara det bästa stället att leva på, trots att New Age, en rörelse och världsåskådning som tjänar multi på vardagens trista verklighet, inte var uppfunnen än.

Helt oväntat såg jag ett bekant ansikte och det var inget tvivel om att även ansiktet kände igen mig. Dess reaktion var dock annorlunda än min. Jag tyckte det var roligt att möta en bekant i denna internationella good times-värld, han var däremot rädd och tyckte det var olyckligt att vi hamnat på samma bullriga ställe. Men bara för ett kort ögonblick. Efter att jag bjudit på en omgång öl och vi skrattat tillsammans åt det absurda i situationen så släppte spänningen och vi hade skitroligt åt våra gemensamma minnen. Mina nyförvärvade motorcykelkompisar tävlade i att berätta om liknande sammanträffanden, och jag tror att även pubägaren fick glädje av det inträffade. Ansiktet i fråga tillhörde en svensk polis som ”råkade” slå mig med sin batong vid ett tillfälle när jag var med om en sensextiotalistisk kårockupation. Att bekämpa oss ockupanter ingick i hans jobb och förhoppningsvis även i hans övertygelse, och som ockupant var jag naturligtvis på det klara med att överheten försvarade sina positioner. Allt annat vore en besvikelse.

Varför? Här kommer förklaringen.

Det var på den tiden, då fortfarande ingen svensk statsminister blev skjuten till döds på öppen gata, inte ens i de mest fiktiva manuskript. Warszawapaktens lumparkillar hade bara för några år sedan trampat sönder den oförfalskade socialismen och västerlänningar, röda som blåa, adopterade oss Dubčekanhängare på drift. Förutom Breznjevgänget och möjligen Richard Milhous Nixon och hans anhang under vietnamiseringen av Vietnamkriget, fanns det inga riktiga fiender. De som de röda och de blåa slogs emot kändes bara som sparringpartners som utgjorde ett romantiskt inslag i det blomsterdoftande sextiotalet. Följaktligen användes det inga skarpa kulor, inga ben blev brutna, ingen dömdes till fängelse, ingen var invandrare och ingen blev förbjuden att utöva sitt yrke eller studera, utan allt var bara ett slags överkurs på tjuv och polis som jag lekte som barn och där poliser och tjuvar var kompisar med varandra. Så såg jag det då.

Plötsligt märkte den svenske polisen att han hade en ölbägare i handen och att han var på semester i swinging London på en pub där inte bara ett gäng motorcykelknuttar har hålligång utan också Jimi Hendrix kom förbi för att demonstrera att här kunde gudar blandas med vanliga människor, och polisen bjöd hela gänget på en omgång trots att det visade sig att han inte hade tillräckligt med stålar på sig.

Utan batong och övriga ämbetssigill var denne polis en vänlig och sällskaplig människa. ”It's okay, dude, but don't fuck with my pal Waldo next time”, mumlade pubägaren och bjöd på polisens runda. Vi vrålade Yoko Onos sång ”We’re all Waters” tillsammans: ”There may be not much / difference / Between Chairman Mao and Richard Nixon / If we strip them naked. (…)

We’re all water from / different rivers / That’s why it’s so easy to meet / We’re all waters in the vast, / vast ocean / Someday we’ll evaporate together.” 

Vladimir Oravsky

 

Ur arkivet

view_module reorder

den dunkla sjukdomen

Birgitta, var stannar rädslan? vad är den i själva verket när den tittar ut genom livets fönster? okunnig och oskyldig förlamar den oss en dunkel sjukdom ...

Av: Francesco Saverio Alonzo | Utopiska geografier | 02 maj, 2011

Akseli Gallen-Kallelas Badstuga (1889), detalj

Bastun i konsten – en värmande historia

Från Kalevala fram till idag har bastun varit en viktig symbol för olika livsskeden. Dess associationer till relationer och diskussioner används i allt från existentiella frågor om livets olika skeden ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 07 februari, 2015

Interiör från Egon Schieles sommarbostad i Cesky Krumlov. Foto: Mathias Jansson

Egon Schiele bortjagad från sitt sommarhus

Egon Schiele betraktas som en av konstens "bad boy". Han hade en förkärlek för att måla av unga flickor i erotiska positioner och när det kom ut att han anlitade ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 september, 2015

Ernst Jüngers Glasbin

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte ...

Av: Tobias Harding | Essäer om litteratur & böcker | 13 december, 2011

Bukowski, John Fante och Antikristen

Charles Bukowski. Foto: Slime Bukowski hotade sitt förlag Black Sparrow att han skulle sluta skriva om de inte köpte in alla John Fantes publikationer. Han skriver i förordet till Ask ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om litteratur & böcker | 09 september, 2008

Platon och Västlandets öde

”Varje separation är en länk” (Simone Weil) Den västländska civilisationen grundas på en tolkning av verkligheten som pågår sedan Platon och Sokrates tid.Att närma sig Platon är som att närma sig ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 09 februari, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Fokus Det sceniska rummet. Stadens teater

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 18 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.