Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

Kalle på Spången



Merima Dizdarevic foto Sanela SelimovićFör några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan turister!”, en replik S sa till ett gäng svenska turister på Kroatiens kust för några år sedan. Denna versrad har alltsedan ingått i vår vänkrets vokabulär och används rätt så flitigt. Denna gång var reaktionen från de två vältränade pojkarna i bilen lite annorlunda. De tittade på oss snabbt, men sa absolut ingenting och körde förbi. Följande dagar såg vi dem på stranden, där en läste en bok, medan den andra mest sprallade runt i vattnet. Jag såg deras bil parkerad utanför ett hus jag knackat på första dagen när jag letade efter ett rum. Vi såg en av dem hoppa hopprep utanför huset, hopprep á la Rocky. Vi försökte att inte säga ett ord svenska runt dem så att det inte skulle komma till för mycket prat om väder, gästfrihet och rakija, men jag undrade ibland varför de aldrig ens försökte följa upp ”hejsan turister”. De kanske också ville vara ifred på semestern, vem visste.

Medan jag nu väntar på att mina två nyanlända kompisar ska vakna, sitter jag och skriver detta på ett kafé på strandpromenaden under gamla staden i staden Korčula, på ön Korčula. Nu kanske man undrar vad jag gör inne i staden Korčula, när de flesta av mina vänner har varit inkvarterade i ett hus vid havet några kilometer längre utmed ön, men jag säger bara: Kalle på spången!

Jag sitter och skriver detta på svenska, men jag sitter också och tittar över axeln hela tiden. Det handlar inte om den gamla goda nojjan för svenska turister, jag är rädd att herr Bildt i egen, hög person kanske glider förbi mig här på väg till stranden eller, gud förbjude, sätter sig på samma kafé. Jag har haft denna nojja sen jag, för några år sedan, hörde att herr Bildt äger mark och hus på denna ö, men denna gång är allting lite för nära hem.

Jag har länge sagt att han har förstört mitt liv, men det har alltid menats med en nypa salt. Han har nog, rättare sagt, förstört partier av mitt liv. Kalle på Spången. Jag verkar dock ha lärt mig att räta upp mig efter varje attack han har riktat mot mig och min sort under åren. Jag pratar naturligtvis om Carl Bildt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kalle har, under sitt liv, haft många tillfällen på positioner där han kunnat göra mycket gott för många, men har av någon anledning varit väldigt konsekvent i att göra raka motsatsen. Jag ska gå på känsla här, utan att googla fram datum och för mycket fakta, jag ska bara säga det jag ibland, oftast väldigt politiskt inkorrekt, sagt och hört om Kalle. En gång sa nån till exempel att han inte kunde hjälpa det bosniska folket eftersom händelserna där sammanföll med att han var nykär. Man hoppas ju lite på den där ”kärlek föder kärlek”, men som vi vet så säger vi ibland ”kärlek” när vi menar någonting helt annat. Kalle med Bången.

Det förutnämnda gäng av vänner badar nog redan, men jag måste leta reda på en buss till deras by innan jag kan ansluta mig till dem. Jag hade hittat ett rum för några dagar nära dem, men var tvungen att flytta igår då några turister som bokat i förväg skulle anlända. Då kom vi på att jag skulle kunna dela säng med C, men att det var bäst att kolla med våra husvärdar. Jag och E gick för att prata med dem. Det gick mycket värre än vi trodde. De vågade inte för nåt i världen bryta mot reglerna. Huset var registrerat för att kunna ta in så många gäster som redan fanns i huset. En till skulle bryta mot reglerna. EU, tänkte jag. Någonting som jag tänkt på de senaste dagarna i Kroatien varje gång det tog mer än två minuter för en kypare att komma med mitt kaffe, varje gång han inte tog med ett glas vatten till mitt kaffe per automatik. Varje gång jag hörde att ingen vågar ta med sig någonting över gränsen från Bosnien. Varje gång någon använde sin svenska eller polska telefon för att ringa eller sms-a och sa att det var billigare nu. Varje gång tänkte jag: fan va snabbt det gick att EU-a till sig. Sådana är reglerna, sa våra husvärdar. Vi vågar inte inte följa dem. Det är mycket hård kontroll i området. EU, frågade jag? Jo, sa de, EU, men egentligen är det på grund av Carl Bildt, sa de. Carl Bildt, frågade jag? Ja, sa de, vi bor ju grannar med honom så här är det alltid poliser och kontroller, både inhemska och svenska, så tyvärr får du inte sova här med dina vänner. Vi vågar inte. Du får gärna komma och bada här med dem, men du får inte vara inkvarterad här.

Allting föll på plats. De två vikingpojkarna som vaktade huset, deras morgonträning, de nitiska reglerna alla följde, Jante i den fyrtiogradiga luften. Ja, så gick det till när Kalle förstörde min semester i mitt förre detta Jugoslavien. Men nu vet jag i alla fall var han bor.

 

Merima Dizdarevic

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.