Way Out West 2011

Warpaint är ett band från Los Angeles som låter känslorna och minnena styra hur deras drömska, svävande musik låter. De säger att de aldrig tröttnar på att spela sina låtar ...

Av: Lena Lidén | 30 augusti, 2011
Kulturreportage

14. Kjell

Kjell öppnade locket på brödburken. Därinne låg ett allt för stort mörkt bröd som borde ätits upp för länge sedan. Det var hårt och fullt med gryn och skal som ...

Av: Kjell | 16 mars, 2012
Lund har allt utom vatten

Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Bitterhetskänslor

Ett återkommande begrepp i min och mina vänners vokabulär när vi var runt tjugo var bittra kärringar. Dessa personer, som kan vara av både manligt och kvinnligt kön, möter man ...

Av: Marja Beckman | 12 augusti, 2010
Gästkrönikör

Kalle på Spången



Merima Dizdarevic foto Sanela SelimovićFör några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan turister!”, en replik S sa till ett gäng svenska turister på Kroatiens kust för några år sedan. Denna versrad har alltsedan ingått i vår vänkrets vokabulär och används rätt så flitigt. Denna gång var reaktionen från de två vältränade pojkarna i bilen lite annorlunda. De tittade på oss snabbt, men sa absolut ingenting och körde förbi. Följande dagar såg vi dem på stranden, där en läste en bok, medan den andra mest sprallade runt i vattnet. Jag såg deras bil parkerad utanför ett hus jag knackat på första dagen när jag letade efter ett rum. Vi såg en av dem hoppa hopprep utanför huset, hopprep á la Rocky. Vi försökte att inte säga ett ord svenska runt dem så att det inte skulle komma till för mycket prat om väder, gästfrihet och rakija, men jag undrade ibland varför de aldrig ens försökte följa upp ”hejsan turister”. De kanske också ville vara ifred på semestern, vem visste.

Medan jag nu väntar på att mina två nyanlända kompisar ska vakna, sitter jag och skriver detta på ett kafé på strandpromenaden under gamla staden i staden Korčula, på ön Korčula. Nu kanske man undrar vad jag gör inne i staden Korčula, när de flesta av mina vänner har varit inkvarterade i ett hus vid havet några kilometer längre utmed ön, men jag säger bara: Kalle på spången!

Jag sitter och skriver detta på svenska, men jag sitter också och tittar över axeln hela tiden. Det handlar inte om den gamla goda nojjan för svenska turister, jag är rädd att herr Bildt i egen, hög person kanske glider förbi mig här på väg till stranden eller, gud förbjude, sätter sig på samma kafé. Jag har haft denna nojja sen jag, för några år sedan, hörde att herr Bildt äger mark och hus på denna ö, men denna gång är allting lite för nära hem.

Jag har länge sagt att han har förstört mitt liv, men det har alltid menats med en nypa salt. Han har nog, rättare sagt, förstört partier av mitt liv. Kalle på Spången. Jag verkar dock ha lärt mig att räta upp mig efter varje attack han har riktat mot mig och min sort under åren. Jag pratar naturligtvis om Carl Bildt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kalle har, under sitt liv, haft många tillfällen på positioner där han kunnat göra mycket gott för många, men har av någon anledning varit väldigt konsekvent i att göra raka motsatsen. Jag ska gå på känsla här, utan att googla fram datum och för mycket fakta, jag ska bara säga det jag ibland, oftast väldigt politiskt inkorrekt, sagt och hört om Kalle. En gång sa nån till exempel att han inte kunde hjälpa det bosniska folket eftersom händelserna där sammanföll med att han var nykär. Man hoppas ju lite på den där ”kärlek föder kärlek”, men som vi vet så säger vi ibland ”kärlek” när vi menar någonting helt annat. Kalle med Bången.

Det förutnämnda gäng av vänner badar nog redan, men jag måste leta reda på en buss till deras by innan jag kan ansluta mig till dem. Jag hade hittat ett rum för några dagar nära dem, men var tvungen att flytta igår då några turister som bokat i förväg skulle anlända. Då kom vi på att jag skulle kunna dela säng med C, men att det var bäst att kolla med våra husvärdar. Jag och E gick för att prata med dem. Det gick mycket värre än vi trodde. De vågade inte för nåt i världen bryta mot reglerna. Huset var registrerat för att kunna ta in så många gäster som redan fanns i huset. En till skulle bryta mot reglerna. EU, tänkte jag. Någonting som jag tänkt på de senaste dagarna i Kroatien varje gång det tog mer än två minuter för en kypare att komma med mitt kaffe, varje gång han inte tog med ett glas vatten till mitt kaffe per automatik. Varje gång jag hörde att ingen vågar ta med sig någonting över gränsen från Bosnien. Varje gång någon använde sin svenska eller polska telefon för att ringa eller sms-a och sa att det var billigare nu. Varje gång tänkte jag: fan va snabbt det gick att EU-a till sig. Sådana är reglerna, sa våra husvärdar. Vi vågar inte inte följa dem. Det är mycket hård kontroll i området. EU, frågade jag? Jo, sa de, EU, men egentligen är det på grund av Carl Bildt, sa de. Carl Bildt, frågade jag? Ja, sa de, vi bor ju grannar med honom så här är det alltid poliser och kontroller, både inhemska och svenska, så tyvärr får du inte sova här med dina vänner. Vi vågar inte. Du får gärna komma och bada här med dem, men du får inte vara inkvarterad här.

Allting föll på plats. De två vikingpojkarna som vaktade huset, deras morgonträning, de nitiska reglerna alla följde, Jante i den fyrtiogradiga luften. Ja, så gick det till när Kalle förstörde min semester i mitt förre detta Jugoslavien. Men nu vet jag i alla fall var han bor.

 

Merima Dizdarevic

Ur arkivet

view_module reorder

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Feminism och nazism: Elin Wägner och John Landquist

Elin Wägner (1882-1949), mitten av 1920talet. Foto: okänd Det var i den lilla skånska semesterorten Arild det hela började. Vid denna tid var det idylliska Arild en mycket populär sommarort, inte ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 15 augusti, 2008

Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Poeter får inte ljuga

Jag läser en amerikansk poet som säger att poeter inte ska vänta sig pengars framgång. Det innebär förstås att poeter inte är poeter på riktigt, de gör något annat. Den här killen ...

Av: William Males | Gästkrönikör | 18 december, 2008

Berlusconismen, en politisk commedia dell'arte?

När Silvio Berlusconi framträder i italiensk tv som om han ingick i en commedia dell'arte föreställning med färgat hår, inopererade hårsäckar för att reducera håravfallet, höjda skoklackar för att bättra ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 04 oktober, 2011

Kulturens förfall, enligt Oswald Spengler

Här finns inget varaktigt och allmängiltigt Kulturens förfall, enligt Oswald Spengler Finns det plats för den fria anden i dagens samhälle? Vårt rotlösa irrande på jakt efter uppmärksamhet, status och bekräftelse - ...

Av: Mattias Indy Pettersson | Essäer om samhället | 25 april, 2010

Jesus and Yahweh

Litteraturvetaren Harold Bloom är kanske mest känd för Den västerländska kanon, och då kanske i synnerhet för dess lista på västerlandets 26 främsta författare. Stora delar av sin karriär har ...

Av: Tobias Harding | Essäer om litteratur & böcker | 11 augusti, 2011

Det kom ett brev – som var min röst. Om Pär Lagerkvist

Resan tillhör två världar, den yttre och den inre, den av lust och den av nödvändighet, främst för att den sätter fantasin i rörelse, och den här, för min del ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 13 maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.