Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | 27 januari, 2012
Kulturen strippar

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | 01 november, 2010
Utopiska geografier

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

Konsten att radera



Jenny BerggrenDen stora skrivstilsboken låg framför mig, det fanns en glädje blandad med prestationsångest när lektionen började. Min lärare, Julia, studerade noga varje bokstav jag svarvade över min axel, med sina glasögon hängande på nästippen. Jag hade precis lärt mig skriva ett fåtal bokstäver snyggt men tanken på hur många bokstäver jag hade kvar att träna på, kändes det med ens oövervinnerligt. Den gula blyertspennan med röd sudd på toppen blev flitigt använd. Det var skönt att bara kunna sudda bort det som blev fel.

Under åren lärde jag mig att skriva en skrivstil som var hyfsat vacker men det jag främst av allt lärde mig var att använda rätt suddgummi. Den gula blyertspennan med röd sudd tenderade att lämna svaga röda spår efter sig, visst gick det som blivit fel bort, men spåren efter misstagen var för alltid på pränt. I vart fall så till pass att de gick att ana i sin svaga framtoning. Som en god elev alltid gör, gjorde ock jag framsteg och utvecklades. Allt som hade med att skriva i skolan att göra tränade jag flitigt på. Under lektionerna i svenska fick jag träna på att förstå dikter, skriva uppsatser och bygga upp en förståelse över det svenska språket i all sin form. Uppsatsen kändes lång och jag tvivlade på om jag skulle bli klar, men så kom jag till slutet, och lämnade in den. När det var dags att få tillbaka uppsatsen fick jag rättat till de fel som fanns i den, och inte mer med det. På min tid i högstadiet hade vi inga datorer, allt fick skrivas för hand. När jag senare påbörjade min högskoleutbildning använde jag datorn flitigt, men också där var det många fel som skulle raderas och skrivas om. En föreläsare jag hade i sociologi sa alltid ” vi tycker om många av våra briljanta formuleringar, men när vi granskar vår text bör vi gå efter det gamla talesättet, kill your darlings”. Det är inte lätt, när högmodet är uppe i varv och tankarna om att detta är världens bästa uppsats florerar ivrigt, att släppa taget om det vi älskar är inte enkelt.

När man är vuxen kommer andra saker till som har med bild och form att göra, som att måla om väggarna hemma. Jag såg färgen på en större målad yta i butiken som sålde färg och tapeter. Burken blandades i den bullriga maskinen och den fina röda färgen var nu klar. Jag drog hem den tunga byttan och var redo att måla. Ursprungsfärgen jag hade på väggen var vit och ju mer färg jag fick upp av den nya kulören desto rödare och rödare och rödare blev rummet. Till slut kände jag, och såg, misären, likt det röda rummet som Strindberg skildrade var jag för evigt dömd till mitt livsleverne, min (livs)stil som karaktärerna i röda rummet. Det enda jag kunde hoppas på, likt Strindberg när han skrev röda rummet, var att mitt nya jobb skulle rädda mig från ekonomisk ruin och möjligheten att köpa en ny färg skulle ligga framför mina fötter.

Hur det än må ha varit med den gula pennan med det röda suddgummit som lämnade spår efter sig, förstod jag att tiderna förändras och när man är vuxen är det bara att måla över, stryka, ta bort och radera. Det spelar inte så stor roll om det är en vägg, ett papper, färg, blyerts eller digital text. Allt går att radera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi kan, i dagens moderna samhälle där vi är supermänniskor, radera bort känslor, tankar, beteende och ursprung, vi kan till och med radera våra gamla bröst och skaffa nya. Radera sin hudfärg kan de rika göra, radera ett namn, radera en dåtid, radera en verklighet. Det som verkar vara svårast att radera är våra illusioner, our darlings we must kill.

Jag fortsatte titta på min halva röda vägg och med ens insåg jag. Så fort det inte passar raderar vi bort, relationer, mat, problem, känslor, tankar.

Kanske är det bra, ibland. Kanske går det för fort, ibland. Det som står skrivet kan alltid suddas ut, men om vi använt ett bra suddgummi kan vi inte se vad som stod på det blanka papper som nu ligger framför oss. När jag tänker efter tyckte jag om den gula pennan med suddgummit som lämnade spår. För när allt kommer omkring är det viktigt att komma ihåg hur det var, för att inte gör om samma misstag igen. Så ville jag ta bort det nya röda, en strykning färg, den gamla vita färgen över den nya röda, jag kan kalla det laserad vägg om jag så önskar, jag kan kalla det vad jag vill, men tills jag känner mig riktigt säker på om jag vill ha vitt eller rött, så får den vara vit med en röd skuggning i botten, så länge. Långsamt kommer längst sägs det, jag har tid att fatta ett klokt beslut. Jag är trots allt en modern kvinna och när jag väl bestämt mig, får jag måla vilken färg jag vill. Det är skönt att ha friheten att sudda bort det som blir fel.

 

Jenny Berggren

 

Ur arkivet

view_module reorder

Några dikter

Bläckfiskar lever i de mörkaste djup Sjunger stilla sin sång Omfamnar mjukt den som dristar sig ner Likt sirenerna sjömän en gång   Längst ner på botten krabborna bor Gläds åt det som bli över En förlorad ...

Av: Ivar Andersen | Utopiska geografier | 29 mars, 2010

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 03 mars, 2013

En konstnärinna som brinner för miljön

Charlotte Nicolin, uppväxt i Gryts skärgård, kom till Paris från Kanada, 2006, och är nu installerad i konstnärskvarteret "Bastille" där hon bor och har sin ateljé. Jag steg in på en ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 24 juni, 2009

Renässanstänkaren Giordano Bruno och oändligheten

Illustration: Ragni Svensson Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den ...

Av: Percival | Essäer om politiken | 21 april, 2008

Mannen som aldrig blev min svåger

Mannen som aldrig blev min svåger och James Joyce's paradox. Stefan Gurt berättar här om en gammal flickväns bror och ett långt, komplicerat förhållande till James Joyce, om en resa till ...

Av: Stefan Gurt | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2006

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | Essäer om politiken | 10 februari, 2011

dagen efter orden del 2

               

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 20 april, 2012

Tankens ambivalens Kort synopsis gällande mitt manus

Ramberättelsen ligger i en korrespondens mellan en filosofilärare och hans forna elev. Berättarrösten/eleven är nu disputerad och vill gärna mäta sig med sin forna mentor. Vi kan höja nivån med ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 02 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.