Operasångare är också människor - Festtage Berlin 2010

Först var det Placido Domingo som ställde in och efter honom följde fyra andra i "Simon Boccanegra" och det var lite av ett B-lag som stod på Staatsopers scen ...

Av: Ulf Stenberg | 15 april, 2010
Reportage om scenkonst

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | 03 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Loveninjas - nu utan masker

Artist: Loveninjas Titel: Johnny C Loveninjas - nu utan masker Jag kommer ihåg ett stort hjärta och tre killar utklädda till kärleksfulla Turtles. Jag kommer ihåg tokroliga låtar om brutna penisar ...

Av: Sofia Lundgren | 27 oktober, 2006
Musikens porträtt

Bruno Kreisky 1983 foto Wkipedia

Bruno Kreisky och Sverige

Vad har Arne Carlsson med Wien att göra? Den frågan ställde jag mig hösten 1978 när jag var gästlärare i Österrike; uppdraget innefattade skolbesök och deltagande i fortbildningskurser för österrikiska ...

Av: Kurt Bäckström | 26 februari, 2017
Porträtt om politik & samhälle

Konsten att radera



Jenny BerggrenDen stora skrivstilsboken låg framför mig, det fanns en glädje blandad med prestationsångest när lektionen började. Min lärare, Julia, studerade noga varje bokstav jag svarvade över min axel, med sina glasögon hängande på nästippen. Jag hade precis lärt mig skriva ett fåtal bokstäver snyggt men tanken på hur många bokstäver jag hade kvar att träna på, kändes det med ens oövervinnerligt. Den gula blyertspennan med röd sudd på toppen blev flitigt använd. Det var skönt att bara kunna sudda bort det som blev fel.

Under åren lärde jag mig att skriva en skrivstil som var hyfsat vacker men det jag främst av allt lärde mig var att använda rätt suddgummi. Den gula blyertspennan med röd sudd tenderade att lämna svaga röda spår efter sig, visst gick det som blivit fel bort, men spåren efter misstagen var för alltid på pränt. I vart fall så till pass att de gick att ana i sin svaga framtoning. Som en god elev alltid gör, gjorde ock jag framsteg och utvecklades. Allt som hade med att skriva i skolan att göra tränade jag flitigt på. Under lektionerna i svenska fick jag träna på att förstå dikter, skriva uppsatser och bygga upp en förståelse över det svenska språket i all sin form. Uppsatsen kändes lång och jag tvivlade på om jag skulle bli klar, men så kom jag till slutet, och lämnade in den. När det var dags att få tillbaka uppsatsen fick jag rättat till de fel som fanns i den, och inte mer med det. På min tid i högstadiet hade vi inga datorer, allt fick skrivas för hand. När jag senare påbörjade min högskoleutbildning använde jag datorn flitigt, men också där var det många fel som skulle raderas och skrivas om. En föreläsare jag hade i sociologi sa alltid ” vi tycker om många av våra briljanta formuleringar, men när vi granskar vår text bör vi gå efter det gamla talesättet, kill your darlings”. Det är inte lätt, när högmodet är uppe i varv och tankarna om att detta är världens bästa uppsats florerar ivrigt, att släppa taget om det vi älskar är inte enkelt.

När man är vuxen kommer andra saker till som har med bild och form att göra, som att måla om väggarna hemma. Jag såg färgen på en större målad yta i butiken som sålde färg och tapeter. Burken blandades i den bullriga maskinen och den fina röda färgen var nu klar. Jag drog hem den tunga byttan och var redo att måla. Ursprungsfärgen jag hade på väggen var vit och ju mer färg jag fick upp av den nya kulören desto rödare och rödare och rödare blev rummet. Till slut kände jag, och såg, misären, likt det röda rummet som Strindberg skildrade var jag för evigt dömd till mitt livsleverne, min (livs)stil som karaktärerna i röda rummet. Det enda jag kunde hoppas på, likt Strindberg när han skrev röda rummet, var att mitt nya jobb skulle rädda mig från ekonomisk ruin och möjligheten att köpa en ny färg skulle ligga framför mina fötter.

Hur det än må ha varit med den gula pennan med det röda suddgummit som lämnade spår efter sig, förstod jag att tiderna förändras och när man är vuxen är det bara att måla över, stryka, ta bort och radera. Det spelar inte så stor roll om det är en vägg, ett papper, färg, blyerts eller digital text. Allt går att radera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi kan, i dagens moderna samhälle där vi är supermänniskor, radera bort känslor, tankar, beteende och ursprung, vi kan till och med radera våra gamla bröst och skaffa nya. Radera sin hudfärg kan de rika göra, radera ett namn, radera en dåtid, radera en verklighet. Det som verkar vara svårast att radera är våra illusioner, our darlings we must kill.

Jag fortsatte titta på min halva röda vägg och med ens insåg jag. Så fort det inte passar raderar vi bort, relationer, mat, problem, känslor, tankar.

Kanske är det bra, ibland. Kanske går det för fort, ibland. Det som står skrivet kan alltid suddas ut, men om vi använt ett bra suddgummi kan vi inte se vad som stod på det blanka papper som nu ligger framför oss. När jag tänker efter tyckte jag om den gula pennan med suddgummit som lämnade spår. För när allt kommer omkring är det viktigt att komma ihåg hur det var, för att inte gör om samma misstag igen. Så ville jag ta bort det nya röda, en strykning färg, den gamla vita färgen över den nya röda, jag kan kalla det laserad vägg om jag så önskar, jag kan kalla det vad jag vill, men tills jag känner mig riktigt säker på om jag vill ha vitt eller rött, så får den vara vit med en röd skuggning i botten, så länge. Långsamt kommer längst sägs det, jag har tid att fatta ett klokt beslut. Jag är trots allt en modern kvinna och när jag väl bestämt mig, får jag måla vilken färg jag vill. Det är skönt att ha friheten att sudda bort det som blir fel.

 

Jenny Berggren

 

Ur arkivet

view_module reorder

Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | Övriga porträtt | 28 januari, 2016

Skallmätningen som ideologi

År 1900 hade var femte svensk utvandrat. Oroliga prognosmakare tolkade samhällsutvecklingen i Sverige och utvandringen utifrån rena rashygieniska aspekter. "Det är bättre, att en svensk familj under primitiva förhållanden tar sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 31 juli, 2009

The roles of computer in doing and studying the art

Bernardo Nicoletti, redan bekant till våra läsare med artikeln A Hidden Part of the Culture: the Business Culture, tar en utgångspunkt från boken Futures past, för att visa de möjliga ...

Av: Bernardo Nicoletti | Essäer | 10 juni, 2013

Samuel Beckett och livets absurda teater

Nobelpristagaren i litteratur, Samuel Beckett, är den okrönte mästaren i att skriva om meningslöshetens och den tåliga väntans utdragna absurditeter och i förlängningen om den sorglustiga väntan på döden. Nerven ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2010

Att slå näven i bordet när det behövs

Man ska vara bestämd. Man ska veta vad man tycker och följa upp det i handling. Man ska slå näven i bordet om det behövs. Man ska visa i kroppsspråk ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 15 april, 2011

Batik -Buddha från Sri Lanka. Nu på min balkong

Buddhist i Miljonprogrammet

Min sons lekkamrat såg sig omkring med förundran. Vi var på historiska muséet i Stockholm och befann oss i en sal där det hängde krucifix från olika epoker och med ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 07 augusti, 2017

Niclas Mossberg. Trädet

Niclas Mossberg har bland annat jobbat som ställningsbyggare på Leab och Sparta – Entreprenad och bemanning. Han har också skrivit ungdomsdikter som publicerats i antologin Eremonaout IV (2014).       Trädet Jag ska döda ...

Av: Niclas Mossberg | Utopiska geografier | 26 Maj, 2014

Poul Bjerre av Carl Milles

Om skapandets läkande kraft

Eva-Karin Josefson om allkonstnären Viking Dahl och samhället omkring honom.

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 18 november, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.