Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

Konsten att radera



Jenny BerggrenDen stora skrivstilsboken låg framför mig, det fanns en glädje blandad med prestationsångest när lektionen började. Min lärare, Julia, studerade noga varje bokstav jag svarvade över min axel, med sina glasögon hängande på nästippen. Jag hade precis lärt mig skriva ett fåtal bokstäver snyggt men tanken på hur många bokstäver jag hade kvar att träna på, kändes det med ens oövervinnerligt. Den gula blyertspennan med röd sudd på toppen blev flitigt använd. Det var skönt att bara kunna sudda bort det som blev fel.

Under åren lärde jag mig att skriva en skrivstil som var hyfsat vacker men det jag främst av allt lärde mig var att använda rätt suddgummi. Den gula blyertspennan med röd sudd tenderade att lämna svaga röda spår efter sig, visst gick det som blivit fel bort, men spåren efter misstagen var för alltid på pränt. I vart fall så till pass att de gick att ana i sin svaga framtoning. Som en god elev alltid gör, gjorde ock jag framsteg och utvecklades. Allt som hade med att skriva i skolan att göra tränade jag flitigt på. Under lektionerna i svenska fick jag träna på att förstå dikter, skriva uppsatser och bygga upp en förståelse över det svenska språket i all sin form. Uppsatsen kändes lång och jag tvivlade på om jag skulle bli klar, men så kom jag till slutet, och lämnade in den. När det var dags att få tillbaka uppsatsen fick jag rättat till de fel som fanns i den, och inte mer med det. På min tid i högstadiet hade vi inga datorer, allt fick skrivas för hand. När jag senare påbörjade min högskoleutbildning använde jag datorn flitigt, men också där var det många fel som skulle raderas och skrivas om. En föreläsare jag hade i sociologi sa alltid ” vi tycker om många av våra briljanta formuleringar, men när vi granskar vår text bör vi gå efter det gamla talesättet, kill your darlings”. Det är inte lätt, när högmodet är uppe i varv och tankarna om att detta är världens bästa uppsats florerar ivrigt, att släppa taget om det vi älskar är inte enkelt.

När man är vuxen kommer andra saker till som har med bild och form att göra, som att måla om väggarna hemma. Jag såg färgen på en större målad yta i butiken som sålde färg och tapeter. Burken blandades i den bullriga maskinen och den fina röda färgen var nu klar. Jag drog hem den tunga byttan och var redo att måla. Ursprungsfärgen jag hade på väggen var vit och ju mer färg jag fick upp av den nya kulören desto rödare och rödare och rödare blev rummet. Till slut kände jag, och såg, misären, likt det röda rummet som Strindberg skildrade var jag för evigt dömd till mitt livsleverne, min (livs)stil som karaktärerna i röda rummet. Det enda jag kunde hoppas på, likt Strindberg när han skrev röda rummet, var att mitt nya jobb skulle rädda mig från ekonomisk ruin och möjligheten att köpa en ny färg skulle ligga framför mina fötter.

Hur det än må ha varit med den gula pennan med det röda suddgummit som lämnade spår efter sig, förstod jag att tiderna förändras och när man är vuxen är det bara att måla över, stryka, ta bort och radera. Det spelar inte så stor roll om det är en vägg, ett papper, färg, blyerts eller digital text. Allt går att radera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi kan, i dagens moderna samhälle där vi är supermänniskor, radera bort känslor, tankar, beteende och ursprung, vi kan till och med radera våra gamla bröst och skaffa nya. Radera sin hudfärg kan de rika göra, radera ett namn, radera en dåtid, radera en verklighet. Det som verkar vara svårast att radera är våra illusioner, our darlings we must kill.

Jag fortsatte titta på min halva röda vägg och med ens insåg jag. Så fort det inte passar raderar vi bort, relationer, mat, problem, känslor, tankar.

Kanske är det bra, ibland. Kanske går det för fort, ibland. Det som står skrivet kan alltid suddas ut, men om vi använt ett bra suddgummi kan vi inte se vad som stod på det blanka papper som nu ligger framför oss. När jag tänker efter tyckte jag om den gula pennan med suddgummit som lämnade spår. För när allt kommer omkring är det viktigt att komma ihåg hur det var, för att inte gör om samma misstag igen. Så ville jag ta bort det nya röda, en strykning färg, den gamla vita färgen över den nya röda, jag kan kalla det laserad vägg om jag så önskar, jag kan kalla det vad jag vill, men tills jag känner mig riktigt säker på om jag vill ha vitt eller rött, så får den vara vit med en röd skuggning i botten, så länge. Långsamt kommer längst sägs det, jag har tid att fatta ett klokt beslut. Jag är trots allt en modern kvinna och när jag väl bestämt mig, får jag måla vilken färg jag vill. Det är skönt att ha friheten att sudda bort det som blir fel.

 

Jenny Berggren

 

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.