Möten och betraktelser i kristidernas Rethymnon 2014

Det är olidligt varmt på Kreta nu i augusti och badstranden är överfylld av människor. Jag simmar ut i den långgrunda bukten och ligger sedan och flyter runt i det ...

Av: Lilian O. Montmar | 30 augusti, 2014
Resereportage

Veckan från begravningsplatsen

 Anders Behring Breivik är psykiskt sjuk och var det när han begick massmorden på Utöya i juli. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen lider Breivik av paranoida schizofrena drag. Breivik anses psykotisk ...

Av: Gregorz Flakierski | 03 december, 2011
Veckans titt i hyllan

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Unterwegs zur Musik. Om Anton Webern

Anton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet. Teoretiker av en integral serialism och, framför allt, grundaren av ett ...

Av: Guido Zeccola | 06 november, 2013
Musikens porträtt

Konsten att radera



Jenny BerggrenDen stora skrivstilsboken låg framför mig, det fanns en glädje blandad med prestationsångest när lektionen började. Min lärare, Julia, studerade noga varje bokstav jag svarvade över min axel, med sina glasögon hängande på nästippen. Jag hade precis lärt mig skriva ett fåtal bokstäver snyggt men tanken på hur många bokstäver jag hade kvar att träna på, kändes det med ens oövervinnerligt. Den gula blyertspennan med röd sudd på toppen blev flitigt använd. Det var skönt att bara kunna sudda bort det som blev fel.

Under åren lärde jag mig att skriva en skrivstil som var hyfsat vacker men det jag främst av allt lärde mig var att använda rätt suddgummi. Den gula blyertspennan med röd sudd tenderade att lämna svaga röda spår efter sig, visst gick det som blivit fel bort, men spåren efter misstagen var för alltid på pränt. I vart fall så till pass att de gick att ana i sin svaga framtoning. Som en god elev alltid gör, gjorde ock jag framsteg och utvecklades. Allt som hade med att skriva i skolan att göra tränade jag flitigt på. Under lektionerna i svenska fick jag träna på att förstå dikter, skriva uppsatser och bygga upp en förståelse över det svenska språket i all sin form. Uppsatsen kändes lång och jag tvivlade på om jag skulle bli klar, men så kom jag till slutet, och lämnade in den. När det var dags att få tillbaka uppsatsen fick jag rättat till de fel som fanns i den, och inte mer med det. På min tid i högstadiet hade vi inga datorer, allt fick skrivas för hand. När jag senare påbörjade min högskoleutbildning använde jag datorn flitigt, men också där var det många fel som skulle raderas och skrivas om. En föreläsare jag hade i sociologi sa alltid ” vi tycker om många av våra briljanta formuleringar, men när vi granskar vår text bör vi gå efter det gamla talesättet, kill your darlings”. Det är inte lätt, när högmodet är uppe i varv och tankarna om att detta är världens bästa uppsats florerar ivrigt, att släppa taget om det vi älskar är inte enkelt.

När man är vuxen kommer andra saker till som har med bild och form att göra, som att måla om väggarna hemma. Jag såg färgen på en större målad yta i butiken som sålde färg och tapeter. Burken blandades i den bullriga maskinen och den fina röda färgen var nu klar. Jag drog hem den tunga byttan och var redo att måla. Ursprungsfärgen jag hade på väggen var vit och ju mer färg jag fick upp av den nya kulören desto rödare och rödare och rödare blev rummet. Till slut kände jag, och såg, misären, likt det röda rummet som Strindberg skildrade var jag för evigt dömd till mitt livsleverne, min (livs)stil som karaktärerna i röda rummet. Det enda jag kunde hoppas på, likt Strindberg när han skrev röda rummet, var att mitt nya jobb skulle rädda mig från ekonomisk ruin och möjligheten att köpa en ny färg skulle ligga framför mina fötter.

Hur det än må ha varit med den gula pennan med det röda suddgummit som lämnade spår efter sig, förstod jag att tiderna förändras och när man är vuxen är det bara att måla över, stryka, ta bort och radera. Det spelar inte så stor roll om det är en vägg, ett papper, färg, blyerts eller digital text. Allt går att radera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi kan, i dagens moderna samhälle där vi är supermänniskor, radera bort känslor, tankar, beteende och ursprung, vi kan till och med radera våra gamla bröst och skaffa nya. Radera sin hudfärg kan de rika göra, radera ett namn, radera en dåtid, radera en verklighet. Det som verkar vara svårast att radera är våra illusioner, our darlings we must kill.

Jag fortsatte titta på min halva röda vägg och med ens insåg jag. Så fort det inte passar raderar vi bort, relationer, mat, problem, känslor, tankar.

Kanske är det bra, ibland. Kanske går det för fort, ibland. Det som står skrivet kan alltid suddas ut, men om vi använt ett bra suddgummi kan vi inte se vad som stod på det blanka papper som nu ligger framför oss. När jag tänker efter tyckte jag om den gula pennan med suddgummit som lämnade spår. För när allt kommer omkring är det viktigt att komma ihåg hur det var, för att inte gör om samma misstag igen. Så ville jag ta bort det nya röda, en strykning färg, den gamla vita färgen över den nya röda, jag kan kalla det laserad vägg om jag så önskar, jag kan kalla det vad jag vill, men tills jag känner mig riktigt säker på om jag vill ha vitt eller rött, så får den vara vit med en röd skuggning i botten, så länge. Långsamt kommer längst sägs det, jag har tid att fatta ett klokt beslut. Jag är trots allt en modern kvinna och när jag väl bestämt mig, får jag måla vilken färg jag vill. Det är skönt att ha friheten att sudda bort det som blir fel.

 

Jenny Berggren

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Tillbaka hos Poesin!

Att först visa sig synlig (synlig för de synliga), och bli upptagen av den ”rätta” vägen, verkar nästan som en norm i dag. Därefter kommer texten, som ett bekräftelse-vara för ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 30 augusti, 2014

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation

En kväll på tunnelbanan tittade jag mig uppmärksamt omkring: vi hade samtliga kommit någon annanstans ifrån...Bland oss fanns dock två eller tre ansikten härifrån, besvärade silhuetter som tycktes be om ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 22 april, 2017

Ett res nullius en plazas de toros

Efter att äntligen slitit med h;ströms korrektur, behövde jag utlopp och mening. Då här om kvällen och en del av natten cyklade jag till evigheten nära inpå det det trots ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 09 september, 2010

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Ayatollor

Uppvigling, Irans nya taktik mot landets bahá’i-minoritet

År 1863 tillkännagav Baha’u’llah offentligt  att han var Babs och alla profeters utlovade  återkomst och att Gud hade en plan för  mänsklighetens framtid. De som accepterade  hans ställning började kallas för bahá’ier. Samma ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson Text och bilder | Kulturreportage | 12 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts