Den sextionde filmfestivalen i Berlin, Berlinale, Europas mest vitala och viktiga

  60-årsjubilerande Berlinale, Berlins filmfestival, har varit en filmflod utan dess like i festivalens historia. Över 400 filmer har visats i festivalens sju sektioner med dess ännu fler undersektioner som visar ...

Av: Andreas Altermann | 22 februari, 2010
Kulturreportage

Pere Borrell del Caso pionjärverk

Konst utanför ramen

Konsten som alltid gör vad den kan för att spränga alla olika slags gränser, tycks stå villrådig inför den traditionella rektangulära ramen. Men det finns exempel på utbrytningsförsök ifrån både ...

Av: Mathias Jansson | 22 mars, 2015
Essäer om konst

Eva Dahlbeck

Torpardottern gör karriär i storstaden

Brita i grosshandlarhuset filmades efter ett manus av Harald Beijer, som även skrivit den framgångsrika boken. Här kontrasteras livet på landet med livet i staden och Sverige är ett land ...

Av: Belinda Graham | 17 september, 2016
Essäer om film

Älskade trädgårdar! - Nu blommar det i bokhyllan!

Det finns många sätt att uppleva trädgårdar på. Att arbeta i en trädgård (egen eller andras). Att laga mat från trädgården – och att äta ute. Att skapa en egen ...

Av: Belinda Graham | 29 Maj, 2013
Essäer om samhället

Ålderdom



Jenny Berggren Tre småkakor låg på assietten. Kaffet hängde i luften, timmen var slagen till mitt på dagen, det var halvtid. Hennes hand var knölig, hon satt och tittade ut genom fönstret. ”Man sitter av tiden, det är det man gör” sa hon, och tittade på samma punkt utanför fönstret som hon hade gjort den senaste halvtimmen. Stolarna i köket går i lavendel, gardinerna är typiskt blommigt 80-tal med ett stänk av lavendel i sig de med. Inredningen påminner om vilken äldre människas hus som helst, gamla hyllor och sydda tavlor, och en och annan virkad duk. De är fast i en tid som inte går, den bara passerar i halvlekar, förmiddagar och eftermiddagar. Fast riktigt så är det är inte heller, de två halvlekarna är uppdelade på en halvlek till var. Det är frukost, sen sitta i fåtöljen i allrummet, efter det kommer lunchen, sen sitta i fåtöljen i allrummet. Detta kan brytas av med eventuell vila eller toalettbesök. Sen kommer fikat, (kaka och kaffe), efter det sits det i allrummet i en fåtölj som går i lavendel, tittandes ut på en natur som det inte nås att kännas. När den tredje delen av halvlekar har gått kommer middagen. Efter en stunds sittande i allrummet, i en fåtölj, är det dags att sova för att vakna till en dag som innehåller halvlekar i väntan, i väntan på nästa dag som följs av nästa dags väntan. På samma plats, i samma fåtölj tittandes ut genom samma fönster på samma träd.

”Detta är dödens väntrum” sa hon någonstans mellan fikan och middagen.

“Ja, det kan man inte säga till vem som helst förstås, vissa tror att det inte blir så, de viftar bort det” sa hon och log mot mig. ”Men döden väntar i bakgrunden, hela tiden” sa hon allvarligt. Jag svarade inte men min närvaro i tystnaden gav henne medhåll för detta påstående om ett ålderdomshem. Vi samtalade en lång stund om barn, och om barns eventuella viktiga uppdrag i form av arbete och familj, att inte vara till last, “ barnen bor liksom i en annan värld, där tiden går för fort” sa hon och skakade eftertänksamt på huvudet. Vi talade också om glädjen i att finnas, trots allt. Allt fint som varit, minnena, människorna, barnen, och det att bara få leva. Jag fick höra om hur grymt det känns att bli lämnad av sin make efter alla år tillsammans, och jag tänkte på att vi inte är många i vår generation som får uppleva 60 års äktenskap, vad kan vi möjligt förstå om den förlusten? Jag fick höra om ödmjukheten att livet är gott ändå, jag fick höra om känslan att få vakna på morgonen, där den första tanken är; jag lever, idag igen, som om det var lyckan. Den kan vara det menade den gamla damen. “Vi som bor här lever verkligen i nuet, jag tror inte någon kan fånga dagen som vi gör, är inte det ironiskt, att fånga dagen bakom ett fönster till livet, bakom en dörr som är ingången till det sista stället man är på” sa hon eftertänksamt och log samtidigt som hon drog ett finger över munnen varsamt och ödmjukt försiktigt.

“När man hamnat här är det den sista gången man är någonstans” utbrast hon som om hon själv blev förvånad över sin tanke. Hon påtalade många gånger i följd hur bra de hade det här på hemmet, de hade allt, de fick allt, personalen var trevlig, men du förstår sa hon till mig och tittade ner i golvet, ”jag är så sjuk, och har så ont, lite ömhet skulle jag behöva, och det kan de inte ge mig. Men jag behöver det, och de är upptagna, det förstår jag såväl” sa hon. Hon klappade mig på handen och harklade sig, rättade upp kudden bakom ryggen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det spelade tydligen inte så stor roll allt det som vi pratat om, hon menade att det fanns en röst som talade till henne ibland om hur dåligt allting är, ”då får man lägga på luren, som man gör när en telefonförsäljare ringer” sa hon. ”Förresten det” sa hon och kluckade i skratt, ”det är så dumt när de ringer, förstår de inte att vi inte skall ha någon prenumeration”. Vi har det som vi har det, och det är i och för sig bra, vi skiter egentligen i allt annat, jag tror det är därför folk tror att gamla tanter är sura, vi är inte sura eller dumma, vi skiter bara i allt som inte har mening.

Damen som sitter bredvid oss ringer sin son oavbrutet och gråter, en annan sitter och slumrar i soffan men plötsligt tittar hon upp och frågar om det finns fler småkakor, hon talar om för mig att det är gott med småkakor då går tiden lite också, om man knaprar sakta. Jag frågar henne vad hon ska göra nu, när hon reste sig upp för att vandra bort en stund. ”Jag ska gå runt, men jag kommer tillbaka” sa hon. Hon gick en vända och satte sig igen. “vi väntar på väntan” sa damen jag talade med från början. ”Det är lite dumt” sa hon sen ”för väntan väntar på oss från morgon till kväll, vi kan aldrig undgå den”.

Hon drog sin sjal över armen på sin vackra skjorta, när jag gav henne en komplimang för den berättade hon att egentligen behövde hon inte klä upp sig, hon satt ju bara här ändå. “men man vill väl se fin ut, man är ju fåfäng, ja det är man, lite fåfäng fortfarande” sa hon och log pillemariskt. Jag reste mig upp och gick ut genom den lavendelfärgade avdelningen för att träda in på den grönaktiga avdelningen. Jag lämnade några människors halvlekar för att träda in genom nästa dörr, där kaffelukten hängde i luften. Där satt hon och tittade ut genom fönstret och vi började prata. Personalen gick förbi ett par gånger och jag undrade om de visste att hon brukade dansa jitterbugg, det hade hon talat om för mig när vi hade pratat om gamla intressen en gång. ”Det är det som är så svårt med att bli gammal, kroppen vill inte mer, men jag är fortfarande jag, som jag en gång var, med samma känslor och begär” sa hon och poängterade att hon blev förvånad den dagen hon hade sett sig själv i spegeln och undrat vem den gamla tanten var! Det var ett leende som avslöjade en nostalgisk känsla i hennes sätt att röra handen och hennes blick som var frånvarande närvarande. Ett leende som tog oss flera år tillbaka till en tid som inte finns längre. Jag minns att jag tänkte på hur jag vill bli bemött när jag en gång blir gammal, jag tänkte på vilka minnen jag kommer bära med mig, som känns viktiga för mig att prata om. Jag undrar om mina barn kommer och hälsar på mig, jag undrar om vilka tankar jag kommer ha om vad som faktiskt spelade någon roll, då när jag var yngre. En märklig känsla av att det verkar som om livet går på och plötsligt är man gammal, jag vill inte att mitt liv skall gå på jag vill leva det, kände jag, mer nu än någonsin. Kanske är det den största lärdomen jag tagit med mig från äldre människor. En annan märklig nästan kuslig känsla var att jag tror jag vet så mycket om livet och mig själv, men när döden står i väntrummet är det möjligt att jag kommer omvärdera ett ting eller två. En känsla av maktlöshet kryper sig på, vi är bara människor med allt vad det innebär och vi lever inte för evigt. Saker händer i livet, gott, och mindre lyckosamt, ibland tragiskt, det är bara så den är, verkligheten. Det kändes mig märkligt att sitta så nära den känslan, trots att det är en kunskap vi har, gemene man, tror jag faktiskt inte att vi verkligen känner in den.

Jag frågade om hon brukade sitta i dagrummet ofta. Det svarade att det gjorde hon för att då kunde hon se rörelse, åtminstone. ”Sen är det ju det också” sa hon ”att man får något att göra. Det verkar som om hon vill göra något, men det händer inget. De andra som sitter sidan om oss verkar också vänta på något som skall hända. ”Man kan inte sitta på sitt rum, där får man inga svar” sa hon och fortsatte titta ut genom fönstret. Personalen gick förbi ett par gånger, en dam satt i stolen och slumrade till, en herre talade om en tid då han var i militären, en annan dam i röd kofta bad honom att vara tyst så hon kunde höra tv:n. En sjukgymnast kom förbi och informerade om att de ändrat tid för gymnastiken. Tv:n stod på låg volym, som den brukar, en av personalen skojade med en dam som hade en grön skjorta med prickar på. Det händer saker i dagrummet, trots det ser jag ensamheten lysa.

”Man kan inte sitta på sitt rum, där får man inga svar” så hade hon sagt damen i fåtöljen och jag undrade vilka svar hon sökte. Vilka svar söker jag? Vi slutar aldrig vara människor, inte försen vi passerat dödens väntrum, vare sig vi vill eller ej. ”Vill du ha en kaka till? ” frågade en personal och log mot henne.

”ja tack!” svarade damen och log tillbaka och fortsatte titta ut genom fönstret.

Tre småkakor låg på assietten, kaffet hängde i luften, timmen var slagen till mitt på dagen, det var halvtid.

 

Jenny Berggren 

Ur arkivet

view_module reorder

Sann historia, tre generationer och ett Egypten med alla dess färger

Three Ladies in Cairo är en kombinerad släktkrönika och historisk vandring i ett Egypten som snabbt ändrar karaktär under den tid det tar för tre generationer att leva där. “True ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 29 april, 2014

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Näcken och scientismen

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2011

John O´Hara läst på nytt

T. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 februari, 2013

En rapsodi från Manhattan Del 2, Museer på East Side

American Museum of Natural History på 79 gatan West överraskar med nya friska erbjudanden. Vad sägs om en nattlig ficklampsexpedition som paleontolog bland 65 miljoner gamla Tyrannosarius rex? Tänk att ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 20 april, 2009

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 01 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.