Erotiskkrönika 04 Bandagesstation

Mina nerver svek mig goda hårdhudade, fastän försökte intala mig att är ju lyxpoet, den som skall kunna komprimest mera inte minst även den svåraste av opplevda verkligheter i de ...

Av: Stefan Hammarén | 26 augusti, 2010
Stefan Hammarén

Vantablack, Källa: Wikipedia

Konstnären som äger det svartaste svarta i konsten

Till konstvärldens förtret har konstnären Anish Kapoor exklusiv rätt till det svartaste svarta i konsten. Han äger sedan 2014 rätten att använda Vantablack som kan absorberar 99.96% av allt ljus.

Av: Mathias Jansson | 19 mars, 2017
Essäer om konst

Loggbok från seglats i Hammarenska farvatten…

Ute på villande hav, GPS ur funktion, kompass och sextant överbord, sjökortet ivägblåst, bortblåst, omhöljda av dimma och mörka moln i stark kulning stävar vi vidare, framåt i detta hav ...

Av: Oliver Parland | 10 november, 2012
Övriga porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Rötmånad 2013 i Paris



Signe Lundgren"Svetten klibbar, flugorna surrar" och jag tycks lika omedvetet som undermedvetet koreografera Promoes västeråska rappande. Paris är lika tomt och ekande öde som mitt kylskåp. Fransmännen har flytt staden, liksom de livsmedel som tidigare befann sig i min kyl. Instängd på de kvävande fjorton kvadratmetrarna, mer känt som min lägenhet, söker jag tröst (?) i den Janne Halldoffska filmen med samma namn som den månad vi nu befinner oss i. Rötmånad.

Det är 104 minuter skärgårdsidyll i den svenska syndens tecken, som ett småsyskon till Vilgot Sjömans Nyfiken-filmer. På Flashback forum faller diskussionerna om Rötmånad bland annat under kategorin "sex", med underkategorien "pornografi". Men med en premiss som den följande faller det sig snarare högst naturligt. Assar (Carl-Gustaf Lindstedt) befinner sig i en halvförfallen villa en svensk sommar i högform tillsammans med hunden Ludde och dottern Anna-Bella (Christina Lindberg). Plötsligt dyker hustrun Sally (Ulla Sjöblom) upp efter ett flertal år som inofficiellt dödförklarad. Sally fattar det logiska beslutet att börja driva bordellverksamhet på ön med dottern Anna-Bella (känns inte dubbelnamn lite extra porriga dessutom?) som främsta lockbete. Assar blir alltmer upprörd över sin frus tilltag och försöker finna på råd att röja henne ur vägen för gott (och på riktigt denna gång.)

Anna-Bella är det ljuva skogsrået personifierat, cirka 40 minuter in i filmen har hon yttrat två fraser ("jag är inte hungrig" samt "god natt") medan hon vitklädd och fjärrskådande gungar vidare, blottandes bröst och bröstvårtor titt som tätt. Assar söker tröst i spanieln Ludde och visar ännu en gång att hunden kan vara den Ensamme Mannens Bästa Vän. Sally drivs av det kapitalistiska mottot "stålar styr allt" och gör affärer med Bingo Rimér-liknande fotografer och en besättning sjömän. I den gamla folktron sägs det att människor uppför sig märkligt under rötmånaden samt att diverse hemskheter ofta inträffar under samma period, vilket kan vara en möjlig förklaring eller bara en halvklen ursäkt till trions konstiga beteende.

Stundtals är det buskisartat Stefan&Krister-drama för att i nästa ögonblick bjuda på en dialog värdig en Lars Norénsk dysfunktionell familj i sitt esse. Karaktärerna är grovt tillyxade och jag blir alltmer provocerad och irriterad; på den välmenande fadern som hela tiden klantar sig, på den dolda skönheten nu hittad i den lydiga dottern som är långt ifrån talför. Varför är tystnad så provokativt? Jag skurar skärbrädor och knivar för glatta livet medan jag småmuttrar för mig själv, "Men säg nånting!! Säg vad som helst!!" och dunkar diskborsten med emfas i kökshon. Fast egentligen kanske det inte finns någon anledning till upprördhet, Rötmånad är kanske bara en rötmånadshistoria, en vandringssägen, med inslag alltför absurda och osannolika för att tro på…?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sexualiserandet av kvinnokroppen känns emellertid lika unket och kväljande som lukten från den gamla osten i mitt kylskåp med en bakterietillväxt jämförbar med Kinas demografiska kurva. Kameran känns pervers då den lystet sveper över Sallys och Anna-Bellas kroppar och regissören Jan Halldoff tycks ha tagit varje tillfälle i akt för att på ett "naturligt sätt" visa upp Lindbergs kropp. Även Assar dyker upp i badkläder, men då som en avsexualiserad Papphammar-valross som karaktärsenligt klumpig och ömklig tumlar omkring i vattnet.

Rötmånad pendlar mellan högt och lågt och ställer dikotomiskt seriositet mot Sommaren med Göran-lätthet, hamig passivitet mot iskallt beräknande agerande. Rötmånad är ett anakronistiskt minnesmärke över den Naturliga Nakenheten, det frisläppta 70-talet och konversationer med pilsnerfilmslingo. De sexistiska kommentarerna står som spön i backen och gubbsjukt trånande är minst lika frekvent. Sally bjuder icke desto mindre på en tidlös visdom som kan vara värd att bära med sig livet ut; cigaretter kan en ta emot av vem som helst, elden ska en välja med omsorg.

"Döden kan vara en befriare" mässar prästen under begravningstalet (ni kan vara lugna, jag ska inte avslöja vem det var som begav sig till de sälla jaktmarkerna…) vilket är sant - både i filmen och hos mig när jag med kontrollerad eufori slänger redan nämnda ost, vars pensionsdatum nåddes för över en vecka sedan, i soppåsen. Liksom döden är hunden Luddes lakoniska blick i slutscenen också en befriare. Och jag är numer väldigt uppmärksam när jag frågar om tändare.

 

Signe Lundgren

 

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 16 augusti, 2011

Basale element i Hegels filosofi

Innledning Det gis mange slags typer av filosofi, og én av disse er Hegels filosofi. Tankegangen i den filosofiske konsepsjonen til Hegel slik. Mennesket er av ånd, der ånden er tredelt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 december, 2014

The God of Carnage med SEST

SEST - The Stockholm English Speaking Theatre är en teatergrupp som spelar bara på engelska. Regissören Samuele Caldognetto och skådespelarna Cheryl Murphy, Kristina Leon och Ingela Lundh driver gruppen sedan flera ...

Av: Guido Zeccola | Reportage om scenkonst | 23 februari, 2013

Amerikansk samtidsestetik för tre stämmor

Mirror in New York av Hebriana Alainentalo Autentiska textstrimlor, diskret nedtecknade, översatta och härmed saluförda av Alan Asaid.   I $ 18 Att utan ord och mening Rusta för en vår Utan ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 05 januari, 2009

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2015

Sofie Livebrant, ”Lighthouse Stories”. Brus och Knaster/Playground.

Lighthouse Stories - Sofie Livebrant

Sofie Livebrant säger att hon läser för att bli inspirerad. Det är lätt att tro henne. Hon har tidigare bland annat tolkat Dan Andersson, Karin Boye och Emily Dickinson och ...

Av: Belinda Graham | Musikens porträtt | 03 februari, 2016

Att skapa tillsammans med andra – om Click festivalen i Helsingör

För fyra år sedan startade Mikael Fock och Casper Øbro New Media Art festivalen Click i Helsingör i Danmark. Under åren har festivalen växt sig allt större med konstutställningar, musikframträdande ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 Maj, 2014

När folkbildningsrörelsen kom till Hälsingland

Den 14 september hade jag glädjen att få vara med när biblioteket i Hudiksvall fyllde 100 år. Det väckte en rad minnen, varav det första handlar om min farmor Therese. Hon ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 11 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.