- Gästkrönikör
- Publicerad:
Rena rama sanningen - “that’s the gospel truth!”
I Sverige är attityden “stanna hemma och må dåligt ensam, och vänta på att du mår bättre, innan du går ut“. I Chicago är attityden “jag mår dåligt, så jag går ut och får sällskap, och då mår jag bättre!”
X har varit gospelfrälst sedan han var femton och han har varit flera gånger i Chicago, senast bara för ett par veckor sedan där han och hans kör från Skåne var de enda ljushyade i en proppfull kyrka med 8000 i publiken. Och de sjöng gospel så det knakade om det. 8000 är en ansenlig publik.
Så fullpackade är inte svenska kyrkor. Men det finns även mindre gospelkyrkor. Det är musiken som drar och det svenska begreppet “musikgudstjänst” är helt okänt i Chicago. “Varför skulle man INTE ha musik? Har ni sammankomster utan musik i Sverige?” undrar de häpet.
Egentligen betyder gospel från början evangelium - när något är “the gospel truth” är det verkligen sant! Inte bara lite sant eller halvsant eller vanligt vardagligt sant - det är “evangeliesant”. Vilket inte är ett sägesätt på svenska. Det närmaste man kommer är “rena rama sanningen”.
Stöd Tidningen Kulturen
Extatisk glädje - svårt att hitta i Sverige
Gospel som sångstil brukar av gemene man kopplas ihop med glädje. Man sjunger sig till extas och det extatiska tjoet i falsett tog Little Richard med sig till rock ‘n roll musiken när han blev rockstjärna efter att ha varit gospelstjärna. Sedan fastnade det extatiska falsettskriket även i rockens repertoar. Little Richard själv gick så småningom tillbaka till gospeln och ett liv som präst. Rocken var inte tillräckligt vild och extatisk.
Extatisk glädje är över huvud taget svårt att få fram hos svenskar som sjunger gospel, tycker X.
Han har varit flera gånger i Chicago för att få inspiration. Och han kommer varje gång hem full av idéer som han skulle tillämpa som körledare i sin kör i Skåne.
Tänk att du vunnit en miljon … !
-Glädje, mer glädje, känsla … !!! Inget resultat.
Så en visualisering:
-Om du skulle vinna en miljon, vad skulle du då göra? frågade han en dam i kören och väntade sig att höra ett extatiskt glädjetjut à la Little Richard. Ja, kanske inte riktigt, men nästan. Något i den stilen.
Damen svarade eftertänksamt och försynt på bred skånska:
--- Jaaaa, först är det ju en massa skatt och sånt som man ska betala …
Mycket långt från extatiskt glädjetjut med andra ord.
Och skåningar ska i alla fall vara, enligt folkmytologin, de gladaste och godmodigaste i Sverige, nästan som dejliga danskar, ju längre norrut man kommer desto tystare och isbundnare och småsurare blir svenskarna. Enligt sägesätten i alla fall. Ingen grogrund för gospel alls.
Det är inte så att det är ett lätt liv i Chicagos svarta kvarter, menar X. De har ett tufft och jobbigt liv 6 dagar i veckan, men på den 7 dagen passar de på att verkligen släppa loss och fira livet, ledigheten och glädjen.
Men gospel handlar om fler känslor än glädje och mer än extatiska skrik.
En kvinnas broson hade blivit skjuten till döds på torsdagen och på söndagen sjöng man då extra tjugo minuter och bad för henne. Sedan mådde hon bättre. Hon stannade inte hemma och grät och väntade på att må bättre innan hon gick ut.
Hemma i Sverige igen insåg X att betydligt mindre dramer än så ger dyningar på vattnet.
Folk kommer inte till kören om de mår dåligt. Folk kommer inte till kyrkan om de mår dåligt.
-En körmedlem ringde mig och sa att hon inte kunde komma och sjunga för hon just hade grälar med sin man och gråtit, så hon klarade inte av att se glad ut, berättar X. Jag sa till henne att jag vill att kören ska vara något man kan komma till vare sig man mår bra eller dåligt. Precis som i Chicago. Där går man ut för att må bättre!
Damen vars brorsson hade blivit ihjälskjuten mådde bättre av att gå ut istället för att vara hemma och sörja.
Körmedlemmen som gick ut efter att grälat med sin man mådde mycket bättre efter att ha gått ut, efter att ha blivit omkramad av sina körkompisar, efter att ha sjungit - och efter att ha hört om attityden i Chicago.
Bara för att man är lessen stannar man inte hemma och drar något gammalt över sig.
Olika grundinställningar
Men i grund och botten handlar det om två helt olika grundinställningar:
“Jag mår dåligt så jag går ut. Då mår jag bättre!”
“Jag mår dåligt, så då kan jag absolut inte gå ut. Folk får inte se mig om jag inte kan se glad ut hela tiden. Tänk så hemskt om jag skulle börja gråta! Jag stannar inne tills jag mår bättre.”
Det där sista “jag stannar inne tills jag mår bättre” kan ta väldigt lång tid. Och det kan lätt bli en vana.
Vem har sagt att bara människor som ser glada ut hela tiden får vistas utomhus?
Lessen = man stannar hemma tills man är gladare och kan visa sig bland folk igen.
Detta är inte en regel.
Alla känslor har värde inom sången. Inte bara glädjen. Och även sorgliga sånger kan få folk att må bättre.
“That’s the gospel truth!”
Belinda Graham
