Att spela sig fram till ett inre lugn

Daniel Westerlund är en mångfacetterad man. Han är verksam som skribent och förläggare, men även som musiker och kompositör. Det som överraskar mig när jag lyssnar på hans dubbel ...

Av: Guido Zeccola | 02 mars, 2009
Musikens porträtt

Månskensstråk över svenska Pommern

Det är i slutet av oktober. Stranden ligger nästan öde. Vågorna rullar långsamma och tunga mot stranden med sitt dova ljud. I horisonten tornar en hotande molnbank upp sig, men ...

Av: Mathias Jansson | 05 november, 2010
Kulturreportage

Brott och straff 3 Lagens bokstav - Rättens andliga märg

Bor Gud i lagboken? Domarreglerna menade så. Men hur kunde Guds ande trängas i lagarna vid sidan av ett tungt mandat givet till folket? Det var en fråga som endast ...

Av: Benny Holmberg | 11 november, 2009
Essäer om konst

Tack så mycket för elden

F. Scott Fitzgerald är framför allt känd för sin roman ”Den store Gatsby”, som räknas som ett av försöken att skriva ”den stora amerikanska romanen”. Fitzgerald och hans hustru Zelda ...

Av: F. Scott Fitzgerald | 27 mars, 2013
Kulturreportage

Musikkrönika: Ett bortglömt album jubilerar



Johann BernövallPå det sena 80-talet anlände en 19-åring till Los Angeles för att bli rockstjärna. Han träffade snart två kamrater med liknande ambitioner och djupt ner i den kaliforniska undergroundscenen började de skapa gotisk folkrock under det studentikosa namnet Shiva Burlesque. Efter två mer eller mindre misslyckade album under det namnet, höjdes de plötsligt till skyarna 1993 av både press och alternativrockens riktigt stora elefanter. Nu hade de bytt namn till Grant Lee Buffalo. Ett bandnamn som kombinerade sångaren Grant Lee Phillips förnamn med den gigantiska amerikanska bisonoxen. Det här låter möjligen som starten på en lång karriär med utsålda turnéer och miljoner sålda skivor. Men faktum är att därefter hände inte särskilt mycket alls. I år är det 20 år sedan deras debutalbum ”Fuzzy” gavs ut.

En recensent på Chicago Tribune kallade dem där och då för ”nytraditionalister”. En beskrivning som helt klart går att applicera på trion. Grundbultarna i den självklare bandledaren Grant Lee Phillips skapelser är traditionell amerikansk folkmusik och klassisk rock’n’roll. Texterna däremot ligger en bra bit från det konventionella och vilar på en tjock bädd av metaforer och litterära referenser som kan te sig svårtillgängliga. Kanske är det i detta faktum vi har svaret på varför bandet aldrig nådde samma globala framgång som samtida superstjärnor som R.E.M eller Pearl Jam; två band som var stora fans av GLB och tog med dem ut på vägarna som förband i samband med debutskivan.

Titelspåret ”Fuzzy” var också låten som fick de unga männen att väcka intresse från första början. Redan 1992 släpptes en demoversion som singel på det lilla bolaget Single Only. Låten, som kan beskrivas som ett slags uppbrottsepos, innehöll allt det som skulle bli deras signum: 12-strängade akustiska gitarrer med mycket reverb och ett släpande beat bär upp Grant Lee Phillips distinkta röst och karaktäristiska falsett som i refrängen proklamerar att han blivit bedragen och känner sig ”fuzzy”. Låten blev en mindre hit och spelades mycket på universitetsradiostationer och ledde till slut till ett skivkontrakt med indiebolaget Slash Records. Ett bolag som vid den tiden gett ut stora indie-akter som Violent Femmes och Gun Club.

Inspelningen av albumet tog bara två veckor och producerades av bandets bassist Paul Kimble. Studion låg i ett gammalt stålgjuteri i San Francisco och de stora lokalerna ligger, enligt Grant Lee Phillips, till grund för albumets spöklika sound. När man nu, tjugo år senare, lyssnar på skivan så är det svårt att inte hålla med om den beskrivningen. De magnifika balladerna som titelspåret och ”Stars ’n’ stripes” har en närmast obehaglig kyla över sig och tar lyssnaren med på en melankolisk resa. In i en värld rik på mörka metaforer. Rockiga, elektriska låtar som kärlekshistorien ”Jupiter and Teardrop” har samma kalla ljudbild men bär på en närmast passiv aggressivitet där elgitarren står i centrum men inte riktigt når sitt klimax, utan är kontrollerat återhållsam.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Som debutalbum betraktat är det fortfarande ett mycket stark sådant och man förstår varför Michael Stipe från R.E.M då kallade den för det bästa album han hört på många år. Tre skivor till och en kort comeback 2011 har det blivit för bandet som skapade 90-talets kanske intressantaste alternativa rock-album. En tillvaro långt ifrån det absoluta rampljuset. Varför? Det kan man so sagt spekulera i, men faktum kvarstår: Lagom till 20-årsjubileét låter ”Fuzzy” fortfarande otroligt angelägen.

Johann Bernövall

Lyssna på Fuzzy här: http://open.spotify.com/track/4teinH3IrEdjp8ZYHb59ca

Ur arkivet

view_module reorder

Resan till frihet

Resan till frihet Avrättningen av Saddam Hussein ställer viktiga frågor. Vad göra med den mänskliga ondskan? Måste den avrättas, eller är det möjligt att bli mer mänsklig? En ung kvinna flyger ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om konst | 01 februari, 2007

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Bokstavskombinationer – inte bara av godo

Diagnoserna har förlorat sin betydelse, i den mening att den målar in människor i hörn. De tycks fungera som viloplatser och försvarsmodeller inför påverkan utifrån. Människor ursäktar sig gentemot det ...

Av: Barbro Bruun | Essäer | 13 oktober, 2013

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Karin Victorin

… hootchy kootchy-dansare som baserade sina danser på magdans och andra orientaliska danser sågs först 1893 i Chicago … – Ur Burlesque – and the New Bump-n-Grind Av Michelle Baldwin. Karin Victorin Hootchy Kootchys ...

Av: Agneta Tröjer | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 Maj, 2015

Bo Setterlind

Bo Setterlind på Nya Zeeland

Den 24 augusti 1973 fyllde Bo Setterlind femtio år. Inför födelsedagen blev han intervjuad i pressen. Bland annat av K. A. Adrups artikel i Dagens Nyheter framgick att han tänkte ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 december, 2016

Ord som fötts ur tystnaden

Lämnar åter över en handfull av mina dikter, alla burna sina egna känslostormar. Dock, ligger alla avstånd nära i en växelverkan mellan subjekt/objekt, du som jag. Men låt mig först ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 23 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.