Carsten Palmer Schale – Jag föddes som tillhörighet

Jag, Carsten Palmer Schale, är i huvudsak sociolog och socialpsykolog, men har också grundläggande kompetens inom naturvetenskap och humaniora. Jag har vidare varit forskare i ett 10-tal länder, bl. a ...

Av: Carsten Palmer Schale | 04 mars, 2013
Utopiska geografier

Den unge Sven Lindqvist

För några år sedan, 2009, inledde förlaget Atlas en återutgivning av Sven Lind­qvists verk. Samtliga böcker som i det följande tas upp finns där utgivna. I höstas kom också i ...

Av: Gunnar Lundin | 17 mars, 2012
Litteraturens porträtt

Rebellens taktik och strategi

I sin juridiklära för partisaner, eller rebeller, eller gerillan, eller med dagens modeord - terrorister,Theorie des Partisanen (1963) konstaterar den tyske rättshistorikern Carl Schmitt att partisanens/terroristens liv och verksamhet består av ...

Av: Bo I Cavefors | 29 mars, 2014
Essäer

Jens Assur har fotograferat en kontinent med en ny hunger

En av tre afrikaner tillhör medelklassen, enligt den brittiska tidningen The Guardian. Antalet internetanvändare ökade med 1800% mellan 2000 och 2008. I USA:s tio mest lästa tidningar publicerades 245 artiklar ...

Av: Belinda Graham | 25 juni, 2014
Konstens porträtt

Förälskad i Rom, La Dolce Vita … Alla vägar leder till kändisskap!



Belinda Graham”Jag sjöng givetvis också i badrummet. I badrummet är vi alla operastjärnor!”

Detta uttalande är från ett föredrag av en okänd musiker om ett liv med musiken. Inte om ett liv som professionell kändismusiker utan som amatörmusiker. Dvs någon som gör annat för att livnära sig och dessutom har en karriär i olika band hela livet.

Det viktigaste är inte att bli berömd, utan att göra det man älskar. Förr i tiden var man tvungen att vara sin egen kändis. Som när föredragshållaren började spela egna instrument 1942 (!). Då fanns det knappt någon radio och definitivt inte någon TV eller Internet med Youtube. Idag behöver man inte kunna sjunga eller spela – allt kan fixas i efterhand i datorn. Man behöver inte heller bygga några kulisser. Det kan också fixas i datorn.

Sedan finns det ju fortfarande de som lär sig spela instrument på riktigt och som filmar på plats.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och det finns fortfarande de som bara är operastjärnor i duschen.

Jag tänker direkt på Woody Allen filmen Förälskad i Rom. Som är inspelad på plats i Rom. Inga låtsaskulisser där inte. Samma stad som figurerade i Fellinis älskade La Dolce Vita. Båda filmerna handlar på sina egna sätt om kändisskap.

La Dolce Vita är långt ifrån så ljuv som sin titel, och den scen som gjorde mest intryck på mig var inte den ikoniska scenen med Anita Ekberg och fontänen och den vita kattungen, utan den där en kvinna är på väg hem till sin familj och den är död. Hennes man har dödat deras två barn och sedan begått självmord. Alla förföljer änkan på gatan, alla vill ha en bit av tragedin, alla vill ha ett citat. ”Alla” är journalister och fotografer. Paparazzi. Skribenten i filmen heter Marcello Rubini (spelad av Marcello Mastroianni) , fotografen Paparazzo(spelad av Walter Santesso) . Han fick ge namn till en hel föraktad arbetskår: paparriazzi fotograferna. Hade Fellini bytt mellan rollerna hade vi förmodligen idag istället talat om Marcellis som förföljer kändisar och som orsakade Prinsessan Dianas död.

Det går på ett litet kick att bli känd. Allt som behövs är en tragedi och sedan är man plötsligt en kändis.

Så går det till i La Dolce Vita.

Filmen med il grande BenigniI Förälskad i Rom kan man också plötsligt bli kändis – men detta är en lättsam feel good komedi, så Roberto Benigniskaraktär blir inte känd för att hans familj plötsligt har dött. Han blir bara plötsligt och oförklarligt känd. Som ett youtube fenomen som aldrig lagt ut något på youtube.

Woody Allen verkar säga att så ytligt är kändisskapet idag. Man behöver inte göra något alls för att bli känd.

Alternativt: så ytliga eller vanliga är kändisarna. Det är egentligen inte alls mer spännande än vanliga människor med vanliga 9 till 5 jobb. Varför är jag mer känd för att jag går till jobbet som filmregissör än för att jag går till jobbet som bankkamrer eller kontorsslav? Varför är jag mer känd än Roberto Benigni för att jag är Woody Allen? Och för att jag har ett högt värde både i dollar och i euro?

Eller som hans karaktär säger till sin fru i filmen:

-Du gifte dig med en smart kille. Jag har ett IQ på 150-160.

- Du räknar i euro. I dollar är det mycket mindre.

Ett bitskt replikskifte som bara rivaliseras av makarnas olika inställning till semester:

-Visst är det skönt med semester!

-Nej.

Woody Allens karaktär i filmen är aldrig på semester, han är ständigt på jakt efter nya kändisar. Han upptäcker en operastjärna som kan sjunga fantastiskt i duschen. Enda kruxet: han är bokstavligen tvungen att ha duschen med sig på scenen.

Operafyndet får vara stjärna för en natt. Han får mer än 15 minuters berömmelse och för honom är det bra så.

Sedan vill han ha sitt vanliga jobb, sin vanliga familj och sitt vanliga liv. Och bara vara operastjärna hemma i sin egen dusch.

Innamorati a RomaSå kan livet vara: vi vill bara vara stjärnor för oss själva och vår egen familj. Vi har ingen önskan om att vara exhibitionistiska och visa upp oss för andra.

Alternativt: vi är super exhibitionister som saknar när uppmärksamheten försvinner och går vidare till någon annan. Som Roberto Benigniskaraktär får erfara. Uppmärksamheten går honom på nerverna. Men det går honom också på nerverna när den försvinner.

Ytligt kändisskap kan vara beroendeframkallande.

Woody Allen själv har gjort en konst av att vara ytlig och djupsinnig samtidigt. Och att leverera nya filmer varje år med nya roliga one-liners och intressanta dialoger.

Vad skulle bäst summera filosofierna ovan?

Förmodligen följande citat:

“Life is sometimes very cruel … It does not give satisfaction, neither to those who are rich and famous, nor to those who are poor and unknown. But to be rich and famous, between the two, is definitely better.” (ur: Förälskad i Rom)

 

Belinda Graham

Ur arkivet

view_module reorder

Janusz Korczaks barnhem-100 år

Den 7 oktober 1912 öppnade ett hem för judiska föräldralösa barn på Krochmalnagatan 92 i Warszawa. Det skulle knappast vara en händelse värd att uppmärksammas hundra år senare, om det ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 07 oktober, 2012

Jean Borlin

Dansaren och döden

”Sorgligast av historier” heter Ann-Mari Windes svenska version av Ford Madox Fords ”The Good Soldier”, efter romanens inledningsord ”This is the saddest story I have ever heard”. Det är kanske ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 04 maj, 2017

Operasångerskan Stella Scott, Byxavund? och Toner ur en garderob

Foto: Sophia Callmer Operasångerskan Stella Scott, Byxavund? och Toner ur en garderob Visste du att Tjajkovskij, Händel och Schubert var bögar? Och att hela den västerländska kulturhistorien myllrar av berömdheter med ...

Av: Felicia Konrad | Musikens porträtt | 30 oktober, 2007

100 år av Hannah Arendt

100 år av Hannah Arendt Under året som var inträffade ett av dessa jubileum som egentligen är pseudohändelser, men som ändå ger en hälsosam anledning att minnas folk och händelser som ...

Av: Anders Forsberg | Porträtt om politik & samhälle | 22 december, 2006

Sell all you have, and give it to the kittens

Om katter, Current 93, och londonsk esoterism

To acquire the karma of a cat Någon gång under 80-talets andra hälft befann sig David Tibet på taket till sångerskan Rose McDowalls hus i Muswell Hill i London. McDowall ingick ...

Av: Johan Nilsson | Essäer om musik | 20 februari, 2012

Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser

Robert Fux som Gert van der Graaf i pjäsen Fans. Foto: Christian Hagward Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser På Orionteaterns varietéscen kan vad som helst hända. Här blandas världskända artister med ...

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 18 september, 2007

"Kritikernas kritiker" - ny konstform bringar förtjusning och förtret

Jag sällar mig minsann till alla andra tyckare som i detta nu besätter varenda blank ruta där man kan få in en stavelse eller två. Jag njuter av att kommentera ...

Av: Linda Bönström | Essäer om litteratur & böcker | 28 januari, 2010

Låt inte poesin skrämma dig

Jag tycker att poesi har ett oförtjänt rykte som en svår och otillgänglig form av litteratur. Därför har jag länge försökt sprida budskapet att det är helt okej att inte ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 27 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.