Partiale decomposizione del filosofo. Bild: Gioia Futura

Filosofi og ideologi

Noen yrker framstilles for oss som særdeles farlige, og som forlanger særskilte egenskaper av den enkelte rolleinnehaver. Eksempler på dette er arbeid som brannslukker, politi, soldat eller flyger. ...

Av: Thor Olav Olsen | 02 mars, 2015
Agora - filosofiska essäer

Magnus Göransson Foto Peter Hallin

Idioten och spindeln

Magnus Göransson är tillbaka med sin Idiot.

Av: Magnus Göransson | 13 maj, 2017
Gästkrönikör

Sidenvägen

Bukharajudar i Sidenvägens knutpunkt

Den vida legendariska handelsvägen på land, Sidenvägen, sträckte sig från Nanking till Konstantinopel med otaliga förgreningar, så vem vet hur lång den sammanlagda sträckan var, men ett par år tog ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 16 oktober, 2015
Resereportage

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 1 av 4)

Som flanör och vandrare ser jag världen ur ett krasst drömsperspektiv. Jag noterar omgivningarna, men lever i dikten. Jag njuter dofterna, men katalogiserar dem systematiskt för att frysa tiden i ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2017
Stefan Whilde

Förälskad i Rom, La Dolce Vita … Alla vägar leder till kändisskap!



Belinda Graham”Jag sjöng givetvis också i badrummet. I badrummet är vi alla operastjärnor!”

Detta uttalande är från ett föredrag av en okänd musiker om ett liv med musiken. Inte om ett liv som professionell kändismusiker utan som amatörmusiker. Dvs någon som gör annat för att livnära sig och dessutom har en karriär i olika band hela livet.

Det viktigaste är inte att bli berömd, utan att göra det man älskar. Förr i tiden var man tvungen att vara sin egen kändis. Som när föredragshållaren började spela egna instrument 1942 (!). Då fanns det knappt någon radio och definitivt inte någon TV eller Internet med Youtube. Idag behöver man inte kunna sjunga eller spela – allt kan fixas i efterhand i datorn. Man behöver inte heller bygga några kulisser. Det kan också fixas i datorn.

Sedan finns det ju fortfarande de som lär sig spela instrument på riktigt och som filmar på plats.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och det finns fortfarande de som bara är operastjärnor i duschen.

Jag tänker direkt på Woody Allen filmen Förälskad i Rom. Som är inspelad på plats i Rom. Inga låtsaskulisser där inte. Samma stad som figurerade i Fellinis älskade La Dolce Vita. Båda filmerna handlar på sina egna sätt om kändisskap.

La Dolce Vita är långt ifrån så ljuv som sin titel, och den scen som gjorde mest intryck på mig var inte den ikoniska scenen med Anita Ekberg och fontänen och den vita kattungen, utan den där en kvinna är på väg hem till sin familj och den är död. Hennes man har dödat deras två barn och sedan begått självmord. Alla förföljer änkan på gatan, alla vill ha en bit av tragedin, alla vill ha ett citat. ”Alla” är journalister och fotografer. Paparazzi. Skribenten i filmen heter Marcello Rubini (spelad av Marcello Mastroianni) , fotografen Paparazzo(spelad av Walter Santesso) . Han fick ge namn till en hel föraktad arbetskår: paparriazzi fotograferna. Hade Fellini bytt mellan rollerna hade vi förmodligen idag istället talat om Marcellis som förföljer kändisar och som orsakade Prinsessan Dianas död.

Det går på ett litet kick att bli känd. Allt som behövs är en tragedi och sedan är man plötsligt en kändis.

Så går det till i La Dolce Vita.

Filmen med il grande BenigniI Förälskad i Rom kan man också plötsligt bli kändis – men detta är en lättsam feel good komedi, så Roberto Benigniskaraktär blir inte känd för att hans familj plötsligt har dött. Han blir bara plötsligt och oförklarligt känd. Som ett youtube fenomen som aldrig lagt ut något på youtube.

Woody Allen verkar säga att så ytligt är kändisskapet idag. Man behöver inte göra något alls för att bli känd.

Alternativt: så ytliga eller vanliga är kändisarna. Det är egentligen inte alls mer spännande än vanliga människor med vanliga 9 till 5 jobb. Varför är jag mer känd för att jag går till jobbet som filmregissör än för att jag går till jobbet som bankkamrer eller kontorsslav? Varför är jag mer känd än Roberto Benigni för att jag är Woody Allen? Och för att jag har ett högt värde både i dollar och i euro?

Eller som hans karaktär säger till sin fru i filmen:

-Du gifte dig med en smart kille. Jag har ett IQ på 150-160.

- Du räknar i euro. I dollar är det mycket mindre.

Ett bitskt replikskifte som bara rivaliseras av makarnas olika inställning till semester:

-Visst är det skönt med semester!

-Nej.

Woody Allens karaktär i filmen är aldrig på semester, han är ständigt på jakt efter nya kändisar. Han upptäcker en operastjärna som kan sjunga fantastiskt i duschen. Enda kruxet: han är bokstavligen tvungen att ha duschen med sig på scenen.

Operafyndet får vara stjärna för en natt. Han får mer än 15 minuters berömmelse och för honom är det bra så.

Sedan vill han ha sitt vanliga jobb, sin vanliga familj och sitt vanliga liv. Och bara vara operastjärna hemma i sin egen dusch.

Innamorati a RomaSå kan livet vara: vi vill bara vara stjärnor för oss själva och vår egen familj. Vi har ingen önskan om att vara exhibitionistiska och visa upp oss för andra.

Alternativt: vi är super exhibitionister som saknar när uppmärksamheten försvinner och går vidare till någon annan. Som Roberto Benigniskaraktär får erfara. Uppmärksamheten går honom på nerverna. Men det går honom också på nerverna när den försvinner.

Ytligt kändisskap kan vara beroendeframkallande.

Woody Allen själv har gjort en konst av att vara ytlig och djupsinnig samtidigt. Och att leverera nya filmer varje år med nya roliga one-liners och intressanta dialoger.

Vad skulle bäst summera filosofierna ovan?

Förmodligen följande citat:

“Life is sometimes very cruel … It does not give satisfaction, neither to those who are rich and famous, nor to those who are poor and unknown. But to be rich and famous, between the two, is definitely better.” (ur: Förälskad i Rom)

 

Belinda Graham

Ur arkivet

view_module reorder

Fredrik F. G. Granlund

Författarpresentation, Fredrik F. G. Granlund:   Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd ...

Av: Fredrik FG Granlund | Utopiska geografier | 19 december, 2011

Drömmen om det gudomliga inom science fiction

Inget kan vara mer felaktigt än påståendet att science fiction-litteratur enbart handlar om maskiner och rymden. Redan från början när begreppet science fiction under den första hälften av 1900-talet myntades ...

Av: Alexander Sanchez | Essäer om litteratur & böcker | 30 november, 2011

Bild Guido Zeccola

Din Kropp är mitt Land

En dikt av Guido Zeccola

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 19 november, 2016

Francis Scott Key Fitzgerald efter 70 år

Den 21 december 2010 är det sjuttio år sedan jazzålderns författare F. Scott Fitzgerald avled.  Därmed blir hans verk enligt gällande svensk lag fritt för publicering av vem det vara ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2010

Litterär liklogistik

Monsunregnet hade upphört och himmelens slussar var stängda. Morgonen var het och stilla. Vattnet hade sjunkit ner i markerna och en kväljande lukt steg ur landskapet. Avdunstningar från djurkadaver, hushållssopor ...

Av: Benny Holmberg | Essäer | 28 oktober, 2012

Första stenen är kastad i Estland

   Första stenen är kastad i Estland I Östeuropa har religiösa och nationalistiska rörelser gjort livet surt för den icke-heterosexuella befolkningen. Våld och uttalanden från stater om det icke-naturliga i homosexualitet är inget ...

Av: Kristofer Andersson | Reportage om politik & samhälle | 29 september, 2006

Det gnostiska Evangeliet om Judas

På frågan om varför religiösa eller filosofiska rörelser formulerar skapelsemyter eller kosmologiska system, ger myten ofta svaret på livets stora frågor. En helt annorlunda tolkning än den vi möter i ...

Av: Kristian Pella | Essäer om litteratur & böcker | 28 december, 2011

Agape og Eros

Liv, fortelling og melodrama Å ha et liv å leve er å leve i fortelling. Fortellinger har forteller, som er den som har en historie å fortelle. Historier har hendelsesforløp, og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.