Pompero Batoni Estasi di santa Caterina

Katarina av Siena och den heliga anorexin (anorexia mirabili )

Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom den 29 april  1380. En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt. ”Det var en eländig tid för mänskligheten”. En ...

Av: Lena Månsson | 29 april, 2017
Essäer om religionen

De mortuis nihil nisi bene Med anledning av Alla helgons dag

En av mina vänner dog i kräfta. ”Han skall gravsättas på lördag”, tillkännagav hans flickvän som trodde att jag skämtade en smula när jag svarade ”it’s bad for him. Jag ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 november, 2013
Gästkrönikör

André Brink. Foto: Seamus Kearney, Wikipedia

André Brink, 1935-2015

André Brink avled den 6 februari på planet från Amsterdam till Kapstaden, efter att några dagar tidigare ha blivit hedersdoktor vid katolska universitetet i belgiska Louvain/Leuven.

Av: Ivo Holmqvist | 15 februari, 2015
Essäer om litteratur & böcker

 Paul Cezannes målning Mordet (1868)

Falskspelare och mördare i konsten

Han ser så fridfull ut där han ligger i badkaret. Den högra handen har halkat ner på golvet och han håller fortfarande gåspennan i ett fast grepp. I den andra ...

Av: Mathias Jansson | 26 november, 2016
Essäer om konst

Förälskad i Rom, La Dolce Vita … Alla vägar leder till kändisskap!



Belinda Graham”Jag sjöng givetvis också i badrummet. I badrummet är vi alla operastjärnor!”

Detta uttalande är från ett föredrag av en okänd musiker om ett liv med musiken. Inte om ett liv som professionell kändismusiker utan som amatörmusiker. Dvs någon som gör annat för att livnära sig och dessutom har en karriär i olika band hela livet.

Det viktigaste är inte att bli berömd, utan att göra det man älskar. Förr i tiden var man tvungen att vara sin egen kändis. Som när föredragshållaren började spela egna instrument 1942 (!). Då fanns det knappt någon radio och definitivt inte någon TV eller Internet med Youtube. Idag behöver man inte kunna sjunga eller spela – allt kan fixas i efterhand i datorn. Man behöver inte heller bygga några kulisser. Det kan också fixas i datorn.

Sedan finns det ju fortfarande de som lär sig spela instrument på riktigt och som filmar på plats.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och det finns fortfarande de som bara är operastjärnor i duschen.

Jag tänker direkt på Woody Allen filmen Förälskad i Rom. Som är inspelad på plats i Rom. Inga låtsaskulisser där inte. Samma stad som figurerade i Fellinis älskade La Dolce Vita. Båda filmerna handlar på sina egna sätt om kändisskap.

La Dolce Vita är långt ifrån så ljuv som sin titel, och den scen som gjorde mest intryck på mig var inte den ikoniska scenen med Anita Ekberg och fontänen och den vita kattungen, utan den där en kvinna är på väg hem till sin familj och den är död. Hennes man har dödat deras två barn och sedan begått självmord. Alla förföljer änkan på gatan, alla vill ha en bit av tragedin, alla vill ha ett citat. ”Alla” är journalister och fotografer. Paparazzi. Skribenten i filmen heter Marcello Rubini (spelad av Marcello Mastroianni) , fotografen Paparazzo(spelad av Walter Santesso) . Han fick ge namn till en hel föraktad arbetskår: paparriazzi fotograferna. Hade Fellini bytt mellan rollerna hade vi förmodligen idag istället talat om Marcellis som förföljer kändisar och som orsakade Prinsessan Dianas död.

Det går på ett litet kick att bli känd. Allt som behövs är en tragedi och sedan är man plötsligt en kändis.

Så går det till i La Dolce Vita.

Filmen med il grande BenigniI Förälskad i Rom kan man också plötsligt bli kändis – men detta är en lättsam feel good komedi, så Roberto Benigniskaraktär blir inte känd för att hans familj plötsligt har dött. Han blir bara plötsligt och oförklarligt känd. Som ett youtube fenomen som aldrig lagt ut något på youtube.

Woody Allen verkar säga att så ytligt är kändisskapet idag. Man behöver inte göra något alls för att bli känd.

Alternativt: så ytliga eller vanliga är kändisarna. Det är egentligen inte alls mer spännande än vanliga människor med vanliga 9 till 5 jobb. Varför är jag mer känd för att jag går till jobbet som filmregissör än för att jag går till jobbet som bankkamrer eller kontorsslav? Varför är jag mer känd än Roberto Benigni för att jag är Woody Allen? Och för att jag har ett högt värde både i dollar och i euro?

Eller som hans karaktär säger till sin fru i filmen:

-Du gifte dig med en smart kille. Jag har ett IQ på 150-160.

- Du räknar i euro. I dollar är det mycket mindre.

Ett bitskt replikskifte som bara rivaliseras av makarnas olika inställning till semester:

-Visst är det skönt med semester!

-Nej.

Woody Allens karaktär i filmen är aldrig på semester, han är ständigt på jakt efter nya kändisar. Han upptäcker en operastjärna som kan sjunga fantastiskt i duschen. Enda kruxet: han är bokstavligen tvungen att ha duschen med sig på scenen.

Operafyndet får vara stjärna för en natt. Han får mer än 15 minuters berömmelse och för honom är det bra så.

Sedan vill han ha sitt vanliga jobb, sin vanliga familj och sitt vanliga liv. Och bara vara operastjärna hemma i sin egen dusch.

Innamorati a RomaSå kan livet vara: vi vill bara vara stjärnor för oss själva och vår egen familj. Vi har ingen önskan om att vara exhibitionistiska och visa upp oss för andra.

Alternativt: vi är super exhibitionister som saknar när uppmärksamheten försvinner och går vidare till någon annan. Som Roberto Benigniskaraktär får erfara. Uppmärksamheten går honom på nerverna. Men det går honom också på nerverna när den försvinner.

Ytligt kändisskap kan vara beroendeframkallande.

Woody Allen själv har gjort en konst av att vara ytlig och djupsinnig samtidigt. Och att leverera nya filmer varje år med nya roliga one-liners och intressanta dialoger.

Vad skulle bäst summera filosofierna ovan?

Förmodligen följande citat:

“Life is sometimes very cruel … It does not give satisfaction, neither to those who are rich and famous, nor to those who are poor and unknown. But to be rich and famous, between the two, is definitely better.” (ur: Förälskad i Rom)

 

Belinda Graham

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 35

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 14 april, 2012

En evig flagga för Jennie

Att ha en flagga ständigt hissad vid sin grav är något av det finaste man kan få i USA, ett evigt tack från den amerikanska nationen för minnesvärda insatser. Det är ...

Av: Anja Praesto | Kulturreportage | 31 maj, 2013

Internationales literaturfestival Berlin

Den femte oktober avslutades den åttonde internationella litteraturfestivalen i Berlin. Under ungefär två veckor pågick festivalen och samlade en mängd författare, översättare, skådespelare, poeter från hela världen. Årets tema ...

Av: Daniel Pedersen | Kulturreportage | 24 oktober, 2008

Veckan från Günter

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 september, 2011

Transcendentala varelse!

Det regnar. Snön smälter helt om det fortsätter så. Jag längtar och saknar dig.    I minnet återvänder jag till tiden vi tillbringade tillsammans, efter din första resa till USA, här i Stockholm ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 13 februari, 2017

Impressionisternas resa från Frankrike till Sverige

Sommarens möte med impressionismen började med en resa till Rouen i Normandie och till dess impressionistutställningar - som varar till i höst - för att fortsätta till Zornjubileet i Dalarna ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 10 september, 2010

Kulturellt kluven- brun utanpå men vit inuti

Människors familj, uppväxt och omgivningar sägs prägla en människa och skapa en identitet. Kulturen som finns etsad och klarlagd i individens omgivningar och i de personer som utgör individens närmaste ...

Av: Linda Marie Jum Soon Johansson | Allmänna reportage | 15 september, 2009

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 27 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.