Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | 01 mars, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 maj, 2016
Kulturreportage

Under ShivaRatri

Den mest kände personen som du antagligen aldrig hört talas om, är död

Sir George Martin har dött, 90 år gammal. Hela världen minns honom och hans gärning, inte minst de som var med under The Beatles-eran, (som långtifrån är över, enligt mig) ...

Av: Vladimir Oravsky | 21 mars, 2016
Gästkrönikör

Efter jordbävningen

Ännu en gång har mellersta Italien skakats av en svår jordbävning. Värst drabbat är området kring den lilla staden Amatrice – beläget i regionen Lazio med utsikt mot några av ...

Av: Johan Werkmäster | 26 augusti, 2016
Reportage om politik & samhälle

Jag, kvinnomyran?



Sandra JönssonVissa saker vill jag svära åt. Jag vill markera. Jag vill påpeka. Och jag borde göra detta. Men jag förstummas. Finner inga ord. Inom mig rasar den ena fula ordföljden efter den andra. Jag finns och har rätt till det som är mitt. Så varför gör jag inte anspråk på det?

Det händer på tåget. Just som inspirationen flödar genom kroppen, ut i pennan och ner på pappret, förminskas jag till en liten myra. Åtminstone är det så jag känner mig, när de två äldre männen jag sitter mellan vecklar ut tidningarna och breder ut sina ben. Ni vet på det där spretiga sättet. Allt för bekvämlighetens skull. Jag kan inte hjälpa att jag plötsligt känner mig obekväm. Det är som om mitt utrymme har slutat existera. Jag pressar samman läpparna och knäna.

Det händer även i skolan. Tung i huvudet, tom på ord och hopplöst irriterad. Klasskamraten närmar sig med självsäkra stormsteg, läppjandes på en mugg kaffe. ”Hej, Sandra. Du ser visst lite hängig ut idag.” Han kramar min axel – länge. Har han bestämt att handen ska stanna där? Jag ruskar avvisande på kroppen, men vinken noteras inte. Senare gör han nya anspråk på mitt utrymme. Visserligen är det tätt mellan bänkraderna, men inte så tätt att han med en självklarhet måste lägga händerna på min midja för att ta sig förbi. Eller på de andra kvinnliga medstudenternas. Ta bort dina händer därifrån, tölp! Fördömelsen förblir en upprörd tanke. Jag förminskas ytterligare.

Vid ett annat tillfälle. Det är sen kväll. Den unga kvinnan ser inte alls förtjust ut. Hon flyttar sig markerande till vänster för att skapa rum åt sig. Mannen ser det som en uppmuntran till att breda ut sig ytterligare i soffan. Drygt en meter mellan knäna och armarna sträcks ut över soffryggen. Han ler förnöjt och dricker en klunk öl.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Idag har jag ’som kvinna’ tagit mig lite för stora verbala friheter. Skämtat, skrattat och kommenterat med glimten i ögat. Det är då förminskningen påbörjas på allvar. Liksom för att sätta mig på plats görs mitt personliga utrymme obefintligt. Jag trängs in i ett soffhörn.

Min bror mottar ett upprört samtal: ”Vad är det för fel på er män? Varför måste ni alltid breda ut er, röra vid och tränga undan?” Han säger: ”Varför sa du ingenting till honom?” Han har helt rätt. Ja, varför sa jag inget, när jag skulle ha låtit orden hagla, istället för att skriva en krönika om det.

Ibland kan jag inte låta bli att undra om det sker på ett omedvetet eller medvetet plan. Det finns de beteendevetare som onekligen skulle kalla detta anspråksfulla beteende för manliga härskartekniker. Å ena sidan är det ett enkelt sätt att sätta någon på plats på, att visa att här det minsann han och inte jag som bestämmer. En medveten handling. Å andra sidan sker det i de flesta situationer utan den minsta tillstymmelse till (själv)reflektion. Det inkräktas på kvinnors personliga utrymmen som vore det naturligt. Ett tydligt tecken på att det finns strukturer i samhället som påverkar oss utan att vi är medvetna om det. Är det samhället i stort vi ska kritisera, månntro? Om inte annat är det detta omedvetna beteende som borde oroa oss.

Nästa gång ska jag vara övertydlig. Spreta med benen och armarna tills de nästan går ur led. Det här är mitt utrymme och det har jag rätt till!

Sandra Jönsson
www.sandrajönsson.se

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturhöjdare

Jag sitter här och grunnar på några storslagna epoker i historien…  Inte var det väl nån tillfällighet att det under den period vi brukar kalla klassisk tid (ca 400 talet f ...

Av: Bruno Franzon | Övriga porträtt | 29 juli, 2011

Tre dikter av Bertil Falk

I En stilla skymt av trots i vinddraget som snuddar vid gardinen och dagen är inte längre lika händelselös som i går. Jag nystar på olösta gåtor. I morgon går tåget hem till dig.  

Av: Bertil Falk | Utopiska geografier | 02 november, 2009

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

En het konstsommar i Hamburg

Det är en tidig morgon på Köpenhamns centralstation. På perrongen står jag och väntar tillsammans med en hel del unga tågluffare som är på väg hem eller på väg ut ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 augusti, 2012

Erik Lindegren

Som bilder över kanalens djup, regntunga skyar med rök från stressad kontinent. En dag då vi stod väntande, på öde strand med ögon fästade mot evighet, som vid Shelleys hav en gång då tidens frusna jag blev skuggornas ...

Av: Hans-Evert Renérius | Utopiska geografier | 30 augusti, 2010

Fotballkultur

Normal 0 21 false false false MicrosoftInternetExplorer4 Mennesker har en hang og trang i seg til å framheve at visse aktiviteter er betydningfulle ved at de aktiviteter det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 november, 2009

Självmordsattacken i Stockholm. Några reflexioner

Den 11 december 2010 skakades Sverige av den första självmordsattacken i vårt land någonsin. Den irakisk-svenske terroristen Taimour Abdulwahab utlöste sin sprängladdning på Bryggaregatan i Stockholm. Hans plan var att ...

Av: Mohamed Omar | Kulturreportage | 28 juli, 2012

Det var Martin Luther som räddade den katolska kyrkan. Intervju med Sebastiano Vassalli

En av de mest intressanta romanförfattarna och historikerna i Italien är Sebastiano Vassalli. Han har givit ut ett femtiotal böcker sedan början av 1960-talet men ingen av dem har översatts till ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 19 november, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts