Tankens ambivalens (Första brevet)

Vän och Broder! Inför din långa talan, dina styckade meningar och stormridna formuleringar fyllda av redan burna tankar, kan jag ännu inte skönja någon kontur och av läsningen har jag ett ...

Av: Göran af Gröning | 02 juli, 2014
Utopiska geografier

Dante i exil

Ekvivalens, acceptabilitet, förtrogenhet

La Divina Commedia, Den gudomliga komedin, äger i konstnärlig tyngd och konsekvens betydelse vida över dess litterära värde. Dante Alighieris uppenbarelser och mentala vandringar gestaltade i detta veritabla praktverk har ...

Av: Benny Holmberg | 01 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Monoteisterna. En utställning om interkulturell dialog i gamla skrifter

Wien vore inte Wien om det inte fanns en motvikt till främlingsfientligheten. För samtidigt som valplakaten handlar om att inte låta muslimerna och det främmande blodet få övertaget, visas en ...

Av: Lilian O. Montmar | 30 oktober, 2010
Kulturreportage

Sorteras eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå?

Går vi mot ett lågutbildat manligt proletariat undrar svenska professorer i en DN - artikel 2008-09-21. Som deltagare i en forskningsgrupp på Södertörns Högskola reflekterar Lilian O. Montmar över varför ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 oktober, 2008
Essäer om samhället

Jag, kvinnomyran?



Sandra JönssonVissa saker vill jag svära åt. Jag vill markera. Jag vill påpeka. Och jag borde göra detta. Men jag förstummas. Finner inga ord. Inom mig rasar den ena fula ordföljden efter den andra. Jag finns och har rätt till det som är mitt. Så varför gör jag inte anspråk på det?

Det händer på tåget. Just som inspirationen flödar genom kroppen, ut i pennan och ner på pappret, förminskas jag till en liten myra. Åtminstone är det så jag känner mig, när de två äldre männen jag sitter mellan vecklar ut tidningarna och breder ut sina ben. Ni vet på det där spretiga sättet. Allt för bekvämlighetens skull. Jag kan inte hjälpa att jag plötsligt känner mig obekväm. Det är som om mitt utrymme har slutat existera. Jag pressar samman läpparna och knäna.

Det händer även i skolan. Tung i huvudet, tom på ord och hopplöst irriterad. Klasskamraten närmar sig med självsäkra stormsteg, läppjandes på en mugg kaffe. ”Hej, Sandra. Du ser visst lite hängig ut idag.” Han kramar min axel – länge. Har han bestämt att handen ska stanna där? Jag ruskar avvisande på kroppen, men vinken noteras inte. Senare gör han nya anspråk på mitt utrymme. Visserligen är det tätt mellan bänkraderna, men inte så tätt att han med en självklarhet måste lägga händerna på min midja för att ta sig förbi. Eller på de andra kvinnliga medstudenternas. Ta bort dina händer därifrån, tölp! Fördömelsen förblir en upprörd tanke. Jag förminskas ytterligare.

Vid ett annat tillfälle. Det är sen kväll. Den unga kvinnan ser inte alls förtjust ut. Hon flyttar sig markerande till vänster för att skapa rum åt sig. Mannen ser det som en uppmuntran till att breda ut sig ytterligare i soffan. Drygt en meter mellan knäna och armarna sträcks ut över soffryggen. Han ler förnöjt och dricker en klunk öl.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Idag har jag ’som kvinna’ tagit mig lite för stora verbala friheter. Skämtat, skrattat och kommenterat med glimten i ögat. Det är då förminskningen påbörjas på allvar. Liksom för att sätta mig på plats görs mitt personliga utrymme obefintligt. Jag trängs in i ett soffhörn.

Min bror mottar ett upprört samtal: ”Vad är det för fel på er män? Varför måste ni alltid breda ut er, röra vid och tränga undan?” Han säger: ”Varför sa du ingenting till honom?” Han har helt rätt. Ja, varför sa jag inget, när jag skulle ha låtit orden hagla, istället för att skriva en krönika om det.

Ibland kan jag inte låta bli att undra om det sker på ett omedvetet eller medvetet plan. Det finns de beteendevetare som onekligen skulle kalla detta anspråksfulla beteende för manliga härskartekniker. Å ena sidan är det ett enkelt sätt att sätta någon på plats på, att visa att här det minsann han och inte jag som bestämmer. En medveten handling. Å andra sidan sker det i de flesta situationer utan den minsta tillstymmelse till (själv)reflektion. Det inkräktas på kvinnors personliga utrymmen som vore det naturligt. Ett tydligt tecken på att det finns strukturer i samhället som påverkar oss utan att vi är medvetna om det. Är det samhället i stort vi ska kritisera, månntro? Om inte annat är det detta omedvetna beteende som borde oroa oss.

Nästa gång ska jag vara övertydlig. Spreta med benen och armarna tills de nästan går ur led. Det här är mitt utrymme och det har jag rätt till!

Sandra Jönsson
www.sandrajönsson.se

Ur arkivet

view_module reorder

Fantomerna: 7 tips varför nummer 14 är så bra ...

 Petrinideckarna är som Sveriges (mycket sena) svar på Enid Blytons Femgänget och Hemliga sjuan. Massor av mysrys och massor av spänning! 2012 blev Petrini nummer fjorton framröstad till Sveriges bästa ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 27 september, 2013

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten Klockan är halv elva i Stockholm, och säkert på många andra ställen också, men här i Stockholm är det den varma ...

Av: Ida Thunström | Essäer om politiken | 05 september, 2009

Shiiter och sunniter – svurna fiender?

 Det heliga namnet av Allah. Kollage: Guido Zeccola Shiiter och sunniter – svurna fiender? Tidningen Kulturens Mohamed Omar om de teologiska och historiska skillnaderna mellan sunniter och shiiter i den muslimiska ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2007

Min "lost" generation: en generation i det tysta

Döden är tystnad. Människor säger att döden är våldsam men jag ser döden som något som följs av tystnad. Kanske det kommer från uttrycket "att bli tystad". Och vissa dödsfall ...

Av: Sachiko Hayashi | Essäer om religionen | 10 juni, 2010

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

Sarojini Naidu – poet och hjältinna i den indiska frihetskampen

”Söker du skydd eller stöd, kom till oss! Jag ger, till hela världen, friheten i detta Indien, som aldrig dog i det förflutna, skall vara oförstört i framtiden och kommer ...

Av: Annakarin Svedberg | Litteraturens porträtt | 27 augusti, 2014

Chaplin och hans skugga

Det händer inte ofta att en bok håller mig fången timmar i sträck tills jag läst ut den. Men Charles Chaplins My Autobiography gjorde det när den just hade kommit ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 26 augusti, 2014

Svenska PEN kräver ett slut på den tysta diplomatin

Fredagen den 23 september var det på dagen tio år sedan Dawit Isaak och en rad andra eritreanska journalister fängslades i ett tillslag mot den oberoende journalistiken i landet. Tio ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.