Paracelsus, en legend i folkmun

En knapp timmes promenad utanför Einsiedeln ligger ett typiskt schweiziskt hus med snedtak, det ligger i utkanten av en liten by, eller snarare är det bara en klunga med några få ...

Av: Crister Enander | 30 mars, 2009
Litteraturens porträtt

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | 28 september, 2012
Essäer om samhället

Författarens vardag och litteraturens överlevnad

”Nej, för all del, käre unge man, tänk ej på att ge ut från trycket Edra dikter. Ni skulle endast bli utskrattad, så omogna äro de i alla afseenden – ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2015
Stefan Whilde

Jag lever hellre med tre kvinnor

Jag har mött en och annan kvinna i mitt liv. Mor svepte in mig i flera lager nankin och födde upp mig på bröstmjölk och sagostunder. Hon var den första ...

Av: Stefan Whilde | 02 juni, 2013
Stefan Whilde

Kvinnodagen – Den internationella klasskampen



Linda BönströmInternationella kvinnodagen firas i vanlig ordning den åttonde mars, i år har Förenta nationerna - vars generalförsamling 1977 beslutade att dagen i fråga skulle bli en internationell högtidsdag – valt att uppmärksamma våld mot kvinnor och flickor under temat ”A promise is a promise: Time for action to end violence against women”.

Våldet i sig är knappast förändrat men det vi har varit med om den senaste tiden är det; brutaliteten har blivit alltmer illa dold medan motståndet blivit alltmer synligt. Som alltid är det en vacklande kamp, att förutspå resultatet är så gott som en omöjlighet, men det är utan tvekan en blodig strid på liv och död. För livets skull.

En del vill avskaffa kvinnodagen då den uppmärksammar, särskiljer, kvinnor; att den reproducerar ojämlikheten den är menad att bekämpa. Eller helt enkelt motsäger att varje dag ska vara en kvinnodag. Jag säger att det är en dag att behålla och det vore rent utav en skymf att ta tillbaka en sådan stark historisk markör, kravet på den allmänna rösträtten – den kvinnliga rätten till en röst i samhället – borde vi snarare återanknyta oss till. ”Löftet” om rätten till den egna kroppen, arbetet, samhället och kärleken var inget som bara gavs. ”Löftet” är något som man i alla tider har tvingats erövra gång på gång.

I och med FN: s roll i uppmärksammandet av kvinnodagen har något annat fallit undan, något vi inte längre tycks tala om; kvinnodagen var en socialistisk skapelse. Den så kallade kvinnofrågan var utan tvekan att betrakta som klassfråga och inget annat, en sammanhållning som medel, som kamp mot det ojämlika samhället. Dagens politiskt obundna arrangemang är i mångt och mycket problematiskt. Samtidigt som det är viktigt att alla ska kunna känna en gemenskap och en vilja att förändra levnadsvillkoren för alla kvinnor är det också så att en del av de där viljorna varje dag motarbetar kampen och fördröjer onekligen förändringen. Det är politiker som inte är hängivna löftet, eftersom det fundamentalt innebär att öppet erkänna ett klassamhälle som kategoriskt håller tillbaka vissa människor – många av dem kvinnor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kvinnorörelsen blev golvad under 2000-talet, det är ingen tvekan om att när ordet ”feminism” togs som medial gisslan stod många av oss paralyserade; det var ingen större intellektuell debatt, det analyserades inga av feminismens stora verk, det pratades knappt om dess förkämpar eller akademiskt formulerande författare. Vi stod inför känslor; ”Alltså, jag är helt för jämlikhet men feminist är jag då inte”. Det var perplext att se hur samtalen som behövde ta plats, de om arbete, trygghet och sjukvård, förminskades till förmån för någon märkligt hetsig – ism debatt. Sattes större värde i själva ordet än i innehållet av någon särskild anledning kan man ju undra? Kvinnorörelsen, eller låt oss hellre säga alla som i stort och smått agerar för ett jämlikt samhälle, har alltid ordpetandet klibbandes längs ryggen. Därför är ett starkt motarbetande av det systematiska våldet som kvinnor över världen utsätts för, våldet som är till för att hämma och hindra, det viktigaste vi har att sätta på agendan. Våldet är konkret och utan försvar.

Varför ska vi prata om klass? Hot, misshandel, våldtäkt och mord utsätts kvinnor i alla samhällsskikt för men jag menar att i strukturen är det exakt samma sak som klasskillnad; det är metoder för att förhindra fria åsikter och ett fritt liv där varje röst räknas lika mycket. Det är en metod som grymt och utstuderat ska hålla kvinnor nere. Att sakna utbildning och rörelsefrihet på grund av hot och våld är effektivt.

Jag kan tycka att i västvärlden uppvisar vi en stor arrogans inför situationen, vi har på något vis lutat oss tillbaka lite bekvämt på rösträtten och en syn på att vi talar om ett tredje världen fenomen – våldet ska gärna kännas fattigt och förvildat. Hos andra. Men vi borde knappast vara så kaxiga.

Barack Obama vann det amerikanska presidentvalet 2012 men innan dess såg vi en republikansk valrörelse utan dess like med ”kontroversiella” uttalanden; Todd Akin, republikan nominerad till amerikanska senaten, blev ökänd i ett uttalande om att våldtagna kvinnor sällan blir gravida med sina förövare om det är en ”legitimate rape”, kvinnor som blir våldtagna på riktigt stänger sina äggstockar… Det kunde gott ha varit droppen, men så var inte fallet. Valrörelsen fortsatte stadigt med skäl att kränka kvinnors individualitet och rätten till sina kroppar. Det är viktigt att förstå att detta propageras av högt uppstående politiker, och det påverkar faktiskt oss utanför staterna; det är en grogrund för berättigat kvinnohat. Samtidigt våldtogs en tjugotreårig kvinna i New Delhi, Indien, så illa att hon avled av sina skador och efteråt följde massiva protester mot rättssystemet och politiker i landet.

FN talar om att våld mot kvinnor blivit en ”global pandemi”. Jag kallar det även en infektion vid namn klasshat.

”I'll lift your arm and you'll lift mine, and in a Communist state of mind
we're not worth more than anyone else but surely not worth less”*

 

Linda Bönström

*”2008” – Hello Saferide (More Modern Short Stories from Hello Saferide, Razzia 2010)




 

Ur arkivet

view_module reorder

Zanzibar, Zanzibar!

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 25 juli, 2012

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

Berwaldhallen – Den samstämda radiostudion

Det är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ...

Av: Mi Karlsson Bergkvist | Musikens porträtt | 16 april, 2014

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 25 mars, 2013

Animula, Vagula. Blandula

I går när jag kittat lidertaket, och ösregnet börjat efter naturligtvis, la mig sur för att senare orka med kvällssysslor, vaknade efter några timmar plötsligt på förnatten, hade drömt om ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 juli, 2013

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.