Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | 23 november, 2011
Resereportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 maj, 2009
Essäer om musik

från utställningen

Alice i Underlandet 150 år

Ivo Holmqvist om Alice i underlandet, Lewis Carroll, Martin Gardner och annat Fin de siècles prouderie (och lite senare).

Av: Ivo Holmqvist | 13 juli, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | 26 januari, 2009
Utopiska geografier

”I morgon kommer det kännas bättre att du sparade idag”



Linda BönströmSå löd meddelandet från min bank som dök upp på automatskärmen. Först var det rätt roligt, det skulle nog faktiskt kännas bättre i morgon med någon hundring kvar, och dessutom blir det väl knappast tydligare vad beroende banksystemet är av att vi behåller vara pengar – i deras händer. Sedan började jag fundera på vad allt detta om i morgon betyder; vad är det som vi förväntas göra då, är det annorlunda från idag?

Jag tycker om att resa i Sverige, särskilt med tåg. Sverige är ett land som är värt att se även om all inclusive charter till Turkiet tycks locka på alltmer. Men resandet gör som jag tycker att det alltid bör, det väckor frågor både om det stora och det lilla. Ofta tänker jag på vad mycket plats vi har över, varför skulle vi inte låta människor komma hit, varför vägrar vi att satsa på att skapa hållbarhet. Saken är att hur vi än känner blir det inte som förr, vi kan inte bygga ett starkt land i en bubbla där bara vissa av oss ska ha utrymme Tågen passerar genom samhälle efter samhälle, de där små som man sällan pratar om sålunda det inte berör ord som ”avbefolkning” eller ”nedläggning”. Hur blev det så? När jag var yngre uppfattade jag alltid Centerpartiet (C) som det främsta partiet för att ta tillvara och representera just dessa samhällen, den levande landsbygden Idag känner jag att Centerpartiet likt Socialdemokraterna (S) tog sin identitetskris och flyttade in till storstaden där de försöker passa in, maskera sina rötter av väljare som förde dem till Rosenbad.

Vi närmar oss valtider men det finns tid att prata om en ny nödvändighet, jag tror att vi kommer att behöva landsbygden mer än på mycket lång tid, det är dags att erkänna dess vitalitet men också att investera. Vi kan inte vänta tills i morgon för även om det vore skönt att ha pengar i kassan just nu tror jag att här måste vi stärka landets ryggrad. Vi kan naturligtvis inte begära att människor ska slå sig ner där det inte ens finns en ambulans eller där en stor krater har uppstått som sväljer hela byar. Alla kan inte bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö, och varför skulle vi vilja det om liknande förutsättningar spred sig över hela landet? En del säger att vi kan inte låta vem som helst bosätta sig här, det skulle bara bli massa bråk och bidragsberoende som vi inte klarar av; men varför förutsätts det? Varför propageras det från alla håll och kanter att det måste bli negativt, att inget skulle kunna lyfta och skapas? Det passar en del att säga så för det tjänar dem väl, men när jag reser vet jag för säkert att det inte passar mig. Jag vill hellre tänka på att vi kan ta chansen till att skapa ett större självförsörjande och inte bara där ute på den stora marknaden utan något som också kan ge oss ett större oberoende. Det som egentligen betyder mer makt för folket.

Så vi bygger inte särskilt mycket vare sig på landsbygden eller i städerna, fast jag hör politikerna säga det hela tiden. På nyheterna rapporteras att under de senaste sju åren har antalet hemlösa ökat med femtio procent. Men visst, ponera att det inte direkt har med antalet bostäder att göra. Kanske är det fullt möjligt att människor inte längre har råd att bo, inte ens i anspråkslösa termer. Jag sneglar alltid en smula på ett nybygge jag brukar passera, ett som sägs vara ”på väg att bli en av Göteborgs modernaste stadsdelar”. Det är väldans fint, det är det, gör en snabb sökning hos en mäklarfirma; en tvåa på sextio kvadrat har det blyga inköpspriset på 1.660.000 kronor. Så modern är då i alla fall inte jag. Så vad gör man då, jo man skjuter över det på andrahandsuthyrning som ska hela situationen, skapa mer rörelse menar man. Jag har själv bott i andra hand och haft tur, schyssta lägenheter och ärliga bostadsägare. Det är numera allt mer sällsynt. Riksdagen har nu klubbat igenom att man ska ändra regleringen för privatuthyrning. Lägenhetsinnehavaren får ta ut en hyra som motsvarar avgiften till bostadsföreningen och fyra procent av bostadens marknadsvärde; försök att räkna ut det Ni. Dessutom kan den som hyr i andrahand inte längre få retroaktivt tillbaka sina pengar om man fått betala en alldeles för hög hyra. Eller varför inte titta på det omdebatterade bostadsområdet Pennygången i Göteborg.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är gamla fastigheter som behöver renoveras, gott. Vissa boende har en hyreshöjning på upp till sextio procent att vänta sig, på nyheter säger man från Stena Fastigheter att detta kan möjligen vara ”en kännbar höjning” samtidigt som man i Göteborgs Posten skriver att ”Stena Fastigheter bryr sig!”. Något är det som händer, och det är knappast en smygande utveckling längre, bara i år känner jag flera som antingen redan har fått flytta ut, en del har tvingats splittra sina familjer medan andra pressas att lämna sina hyreslägenheter för ägare ser guld i det attraktiva marknadsvärdet hos en omvandlad bostadsrätt. Och inte heller får man längre låna tillräckligt med pengar för att kunna skaffa sig ett eget boende. Jag hör unga soldater som tillhör den svenska utlandsstyrkan berätta om hur deras lön är så låg att de inte har råd att behålla sina egna bostäder när de åker på uppdrag. Jag hör om barnfamiljer som tvingas flytta runt och runt till tillfälliga boende, om ens socialen lyckats få fram dessa.

Jag vet inte om de som styr antingen glömt bort eller rent av struntar i att en bostad är inte bara att ha tak över huvudet. Det ska också vara ett hem, en trygghet vi alla förtjänar.

Har man inte råd att bo skulle man kunna tro att man åtminstone har råd att äta, men tydligen beror det på vem man frågar. När frivilligorganisationer säger att de nu fullständigt översvämmas av människor som behöver en måltid, när skolpersonal säger att de har elever som stannar kvar i matsalen så länge de kan för att kunna ta om flera gånger på tallriken, eller, när en mamma öppet berättar i teve att hon bara har möjlighet att ge sina unga barn ett mål om dagen; - varför säger då regeringen att dessa människor inte finns? Att i Sverige är alla mätta och somnar tryggt i sina egna bekanta sängar. Då måste vi för fan fråga vem det är som ljuger om det ska kännas bättre i morgon!

 

Linda Bönström

Ur arkivet

view_module reorder

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 13 januari, 2009

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 14 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts